Gör en ”Förlåt mig”, Ulf Ekman

av Emanuel Karlsten den januari 25, 2010

i Religion och kyrka

Ulf Ekman skriver på sin självbiografi. Eller snarare på en av sina kommande självbiografier. Han ska skriva om sitt liv i flera delar. Den första ska handla om åren innan han gifte sig.

Det blir spännande, alldeles säkert. Är det något i kyrkosverige som säljer tidningar och klick är det trosrörelsen i allmänhet och Ulf Ekman i synnerhet. Det han gjorde på 80- och 90-talet är fortfarande det som definierar Uppsalaförsamlingen och alla församlingar som sällar sig till samma uttryck. Andeutdrivningar med magslag, Carolas skrikpredikningar, Ulf Ekman som pannknuffar ner hela sin kör från körhyllan. Och allra mest alla de som sårades djupt och förlorade sin gudstro.

När Ulf Ekman för några veckor sedan besökte Dagenredaktionen förklarade han – än en gång – att han ångrade mycket av det Livets ord gjorde på 80 och 90-talet. Han har bett om ursäkt flera gånger förut. Men det finns uppenbarligen – även för Dagenjournalisterna på plats – ett behov av att höra det igen. Se honom i ögonen, själva avgöra om han verkligen menade det.

Jag har tänkt på det där ibland. Varför Livets ord har valt att fortsätta bygga och slipa på varumärket ”Livets ord” i stället för att bara byta ut det. Göra en Saul, säga ”vi gjorde så mycket dumt förut att vi vill manifestera det med att lämna det bakom. Vi byter till och med namn”.

Fast kanske hade ett namnbyte fått lika mycket kritik? Att man försökt sminka bort sina brister och lura in folk i fällan under ny flagg?

Så hur gör man? Om man ångrar, vill få förlåtelse för den smärta man orsakat andra?

När jag slutade på Dagen fick jag ett tack-för-allt-mail av Magnus Dahlberg, Livets ords pressekreterare. Han är duktig. Otroligt slipad, genomtänkt och en taktiker av rang. Inte på det där lömska sättet, utan på ett professionellt sätt. Han är på många sätt anledningen till att Livets ord igen blivit accepterat i större delar av frikyrkofloran. Han är noggran, krattar alltid manegen både före och efter Ulf Ekmans entré i vilka sammanhang det än är.

Jag tackade Magnus tillbaka och kunde inte undvika att dela min lösning på varumärkesproblemet:

”Be Ulf Ekman skriva en bok som heter ‘Förlåt’. Och låt den bara handla om de saker han ångrar, vill be om ursäkt för. Det som gick galet. Låt honom sedan, i de sammanhang det behövs, börja med att be om ursäkt. Han behöver inte raljera för det, men bara slå fast det och hänvisa tillbaka till boken.”

Vad tror ni? Visst. Det skulle uppfattas pretentiöst – kanske till och med som ett sätt att tjäna pengar – att skriva boken. Men jag tror det är nödvändigt.

Ulf Ekman har ofta pekat tillbaka på sin mänsklighet. Att alla gör misstag – det gjorde också han. Det är en god och viktig insikt. Men för att få förlåtelse måste man be om den. Och det räcker inte att göra det från estraden på en pingstkongress. Eller på en Dagenredaktion. Det behöver göras nära, direkt och utförligt.

Det kan tyckas fånigt, men jag tror boken och förlåtsökandet skulle ge en annan bild. Inte som ”den ursäktande församlingen”, utan snarare den ”ödmjuka församlingen”. Den som ständigt ber om förlåtelse. Som inleder varje anförande med att påminna om hur sårbara människor vi är. Hur lätt det är att göra fel, hur viktigt det är att vi använder förstånd – inte bara känslostormande andliga upplevelser – för att avgöra vad som är rätt och fel.

Visst skulle det vara spännande? Tänk att få följa hur både mediebild och bilden hos gemene man hade förändrats av församlingen.

Previous post:

Next post: