När kändisjournalistiken kom till twitter

av Emanuel Karlsten den januari 13, 2010

i Medier och internet

Jag åkte tåg i går, som ni kanske förstod. Jag kom hem till sist, tre och en halv timme försenat.

Väl hemma insåg jag att jag hade twittrat konstant i sex timmar. Dramatiserat hela tågresan, varje stopp, varje detalj, varje känsla. Överdrivit, skruvat och kryddat.

Använt Charlotte Perrelli, som satt bakom mig, som ofrivillig skådespelare i mitt twitterskådespel.

Under de tre sista, mest kaotiska, timmarna fick jag mer än 50 twitterkommentarer i timmen. Det handlade inte om enkla retweets, utan folk var med, hejade på, gav förslag och hyllade. Interagerade. Halvvägs igenom skapade jag en tagg (#sjtag) för att den som kom in sent skulle kunna följa resan bakåt. Jag räknade till över 70 nya twitterföljare när jag kom hem.

Du kan läsa alla samlade tweets här (med start i botten)

Jag skapade en drama, där bakom twitterknapparna. Ett slags lägereldsberättande i realtid för den som ville lyssna. Och för att göra det mer spännande använde jag alla attribut som finns i min närhet. Charlotte Perrelli.

Det är inte svårt att förstå hur kändisjournalistiken uppstått. Med Perrellis hjälp blev allt mycket mer underhållande att beskriva, motivera och skruva. Och det gjorde jag. Allt hela tiden med en kittlande känsla av att vara på gränsen.

”Kan jag fota nu? Nej.” ”Kan jag twittra det jag överhör att hon säger i privata konversationer? Nej.” ”Kan jag trängselfota nu? Nja…äh, skitsamma.” ”Kan jag twittra det som hörs över hela vagnen? Ja.” ”Kan jag twittra om uppmärksamheten Perrelli skapar? Ja.

När jag kom hem kände jag mig kluven. Var det ok att göra den rapporteringen? Hur hade jag upplevt det om någon hade gjort det mot mig själv?

Och ärligt talat: Jag vet inte. Men jag inser att frågan är viktig att diskutera.

I veckan så blev det en riksnyhet när en moderat, pappaledig, pressekreterare skrev en facebookuppdatering om bajs och ”invandrarföretag”. En statustext han ämnade rapportera till en mindre samtalskrets, men skrev det på offentlig plats. Medier tyckte det var intressant och skrev vidare.

Men ska kändisar/offentliga personer förväntas vara bevakade så fort de är på offentlig plats? Well, ja. Eller: De är det vare sig de vill eller inte. När mediemakten genom sociala medier har fördelats till varje medborgare innebär det att även kändisjournalistiken, medvetet eller ej, även får sina egna, mindre publiceringsplattformar.

De sms som vi tidigare skickade hem till flickvän eller kompis om kändisen i kupén går nu i stället ut som facebookstatusar, twitteruppdateringar och bloggposter.

Allt är på så många sätt precis som vanligt, men allt är ändå fundamentalt annorlunda.

Jag vet inte om jag höll mig på rätt sidan gränsen med mitt twittrande igår, men jag inser att det är en fråga jag behöver ha mer klart för mig inför nästa gång. Om inte annat för att veta hur jag själv hade reagerat i ombytta roller..

Uppdaterat: Kjellberg skriver också

Previous post:

Next post: