Nu är du här, ute bland oss

av Emanuel Karlsten den januari 5, 2017

i Pappablogg

”Nu är huvudet ute”. Barnmorskan säger det nästan mekaniskt. Julia vrider sig i smärtor. Jag flackar, vet inte var jag ska ta vägen. Försöker känna av stämningen i rummet, tyda sköterskornas mummel. Är de stressade? Jag väljer att fokusera på Julia. Trösta, klappa, plåstra. Lyssnar på ljuden i rummet. Är barnet friskt? Varför är alla så tysta? Visst är det bra att de är tysta?

Jag fortsätter lägga fokus på Julia, det tycks vara det enda rimliga. Håller hårt i hennes hand medan hon kvider och skriker.

Så: Ett dämpat bebisgråt. Det går inte att beskriva. Det vackraste ljudet. Någon använder sina första andetag till att ta i så mycket en kan, men har varken kapacitet eller kroppsresonans för att skriket ska uppfattas som mer än en sprucken, ljuv viskning.

Barnmorskan puffar på mig. ”Kolla”. Jag vågar inte. Det känns så orimligt att vi, som redan har världens bästa barn, skulle få ett till friskt och levande. Jag tittar, blinkar bort tårar. En sköterska torkar bort blod och fett från barnet. Jag ser barnet, men fattar inte. Är allt bra? Alla sköterskor jobbar. Resolut, metodiskt, men lugnt. Det måste väl innebära att allt är bra? Det är bra.

Jag försöker luta mig mot Julia. ”Vi klarade det”. Men det finns inget ”vi” i det här. Jag har varit åskådare till en nio månaders lång resa, en medgångsupporter som slutit upp vid slutspurten för att ivrigt heja på under målgången. I övrigt har det här varit hennes kamp. Ibland har jag fått glimtar av insikt om hur tuff resan varit – av fler skäl än vad jag behöver nämna här – men oftast har jag mest varit en oförstående, helt frisk man, som kunnat leva ett vanligt liv vid sidan av hennes gravidmara. Jag är skyldig henne så mycket, vårt barns liv.

Barnmorskan lägger barnet på Julias bröst. Jag får klippa navelsträng. Jag klipper och det skvätter blod i ögat på mig. Det blandas ut med fler tårar. Barnmorskan ber mig ta av mig tröjan och lägger sedan ett kladdigt, varmt alldeles nyfött barn på mitt bröst.

Det är helt otroligt. Ett friskt, barn, med en tunn, darrig röst som förskräckt ryckts (klippts!) från en trygg tillvaro inuti min frus mage.

Nu är du här, ute bland oss. Det är det bästa som hänt oss.

15539012_1710265969283777_2263436512177684480_n

  • Samuel Varg

    Stort grattis! Själv inväntar jag min första om T minus 90 dagar.

    • Emanuel Karlsten

      Härligt, grattis!

  • thatswedishmama

    Så fint skrivet och beskrivet! Vi fick också vårt andra barn nu i jul och från första stund så kände jag precis så, ”Det känns så orimligt att vi, som redan har världens bästa barn, skulle få ett till friskt och levande.” Hur kan man få vara så lyckligt lottad? Men här är hon, en till liten mjuk goseklump med nyfikna ögon som upptäcker världen och jag är precis lika kär som när hennes storasyster kom till världen!

  • Nofeministslave

    Om föräldraledighet
    De allra flesta mammor VILL vara hemma och de
    bestämmer först ur sitt eget intresse och sen får
    mannen ta det som blir kvar. Det är KVINNAN
    som är problemet och som skall påverkas och
    inte se mannen som problemet. Det kom redan
    regeringens utredare fram till 2006, vilket var
    Karl-Petter Thorwaldsson. Thorwaldsson utredde
    på Perssons uppdrag föräldraförsäkringen och är
    nu LO:s ordförande.

Previous post:

Next post: