Podden Serial lämnar tveksam eftersmak

av Emanuel Karlsten den januari 13, 2015

i Uncategorized

Under julen hann jag lyssna klart på podden Serial. Den amerikanska podden om ett mord för 15 år sedan har skapat stor uppmärksamhet i västvärlden.

Jag var helt fängslad från start. Hänförd till och med. Tvingade min omgivning att också lyssna och alla fastnade.

Det fanns här ett radioberättande som kändes helt nytt. Avklätt från den ibland kletiga ljudkuliss-kosmetikan i P3 dokumentär, men närmare och personligare i sitt tilltal än någon annan P1 dokumentär.

Det finns så mycket att lära här för den som vill.

När allt färre journalister gör mer, blir avstånden till produkten större. Det skapar ett oengagemang som märks hos läsaren.
Att göra framgångsrik journalistik – oavsett medie – handlar inte längre om att göra allt, utan att göra några saker bra (och sedan länka till de nyheter andra gör bättre). Ett framgångsrikt mediehus behöver därför skapa strukturer och organisationer där journalister ges utrymme att utveckla en relation till vad de skriver om. Det gör att journalisten håller i längre, lyssnar bättre på läsarreaktioner, gör en trovärdigare journalistik och bygger en långsiktig läsarrelation.

Allt det här är podden Serial ett stilexempel på.
Programledaren, grävaren och journalisten Sarah Koenigs tilltal redan i första avsnittet är helt unikt. Här finns en självklarhet i hur hon tar plats hos lyssnaren. Ett självförtroende byggt genom en lång tidigare relation till sina lyssnare genom andra poddar (som jag inte har lyssnat på, men det spelar ingen roll, hon talar till mig på samma sätt – med samma ton! – som om jag gjort det).
Det finns ett ”jag” och en naken öppenhet här som direkt skapar ett djupt förtroende.
Koenig förklarar tidigt att hela podden handlar om hur hon snubblat över ett rättsfall som verkar mystiskt. Där anledningen till att hon väljer det inte handlar om någon urvalsprocess eller redaktör som lagt det i hennes knä, utan att hon personligen fick ett tips och bara råkade bli besatt. Fullkomligt besatt. I ett år försökte hon ta reda på allt om fallet. Tolv avsnitt senare förstår man att hon med det verkligen menar – allt. Det är ett otroligt stycke välresearchad, imponerande journalistik som presenteras. Som hela tiden utgår från Koenig själv.

Det opretentiösa, självsäkra men avslappnade tilltalet är det som gör att jag fängslas. Känslan av att någon tar en i handen och leder med på en svindlande resa längs en väg i rättsfall så krokigt att varje krön känns hisnande. Hela tiden med en saklig, lite skeptisk, men alltid djupt engagerad Koenig som måste få reda på vad som hänt.

Det är verkligen små detaljer, små nyanser som skiljer Serial från en vanlig dokumentärserie. Men tillsammans skapar de hela skillnaden. Den sparsmakade musiken och perfekta – inte för putsade! – redigeringen. Dispositionen av berättandet, hur det så smart portioneras ut och griper tag nästan hela vägen fram.

Nästan.

För det är mot slutet så mycket avgörs och så mycket fallerar.

Jag vet inte hur medveten Koenig är om det, men genom att göra podden som en journalistisk produkt skriver hon ett kontrakt med lyssnaren. Att hon har grävt där stått, men hittat något där andra gått bet.

Podden handlar om ett 15 år gammalt fall, där domen har fallit och den dömda sedan länge sitter i fängelse och givetvis hävdar sin oskuld. Där advokater jobbar på en resning i vad alla verkar tycka är ett ganska snårigt och svårbedömt fall.

När Sarah Koenig då väljer att trassla ut det genom extremt noggrann journalistik och sedan paketerar det i tolv avsnitt skapar det en förväntan av att det finns något nytt att berätta, något som kastar om allt.
Kanske tänkte Koenig att hon skulle få lösningen, bara hon började sända. Bara tusentals fler blev lika besatta som hon. Bara världen fick reda på vilket bisarrt fall det här var.
Kanske skulle det skapa ett slut. Kanske hade hon inget val efter att ha lagt alldeles för mycket tid och arbetskraft på fallet. Något måste det bli för att hon ska kunna motivera det både för sig själv och sin plånbok.
Efter nio avsnitt börjar det sina i podden. Det finns inte mycket mer innehåll att berätta och det finns ännu ingen lösning. Koenig har förvisso kunnat visa på brister i förundersökningen och hittat nya bevis, men inget som i sak klargör något i skuldfrågan.
I några avsnitt börjar hon i vad man i engelskan skulle kalla för ”reaching”. Det börjar kännas desperat.
Hon har fått mängder med lyssnarrespons och därmed massor av konspirationer eller lösa trådar att följa. Ingen leder någonstans, men hon presenterar dem ändå. Som för att visa för oss som lyssnar att hon i alla fall gjort något, även om det inte lett någonstans.
Avsnitten styr över allt mer på karaktärsbeskrivningar, även om Koenig försöker brasklappa så mycket hon kan om att sådant egentligen inte säger någonting alls om skuldfrågan.

Den tidigare så nyktra journalistiska hållningen börjar svaja över i rykten och desperata väjningar. Kanske för att visa hur mycket de verkligen försöker.

Och där slutar det. I att det inte finns något slut. I att det grundläggande är lika förvirrat som i början och att det till slut grundar sig i vad du som lyssnare tror. Eventuellt borde också domstolen friat enligt principen om att det inte var ställt bortom rimligt tvivel att den åtalade var skyldig.

Jag älskade poddens anslag, tilltal och ton, men kanske var dess brist att de inte hade råd att lägga ner när de väl kommit fram till att de inte hade något case?
Eller så är det en ny genre i ett nytt journalistiks landskap? Där man följer med journalistikens utveckling kring en fråga i realtid i förhoppning om att nå ett slut, ett resultat?
Sådana satsningar har vi ju sett allt oftare, öppna granskningar kring olika ämnen till exempel.

Skillnaden här är kanske att det handlade om ett så avgränsat case, 15 år tillbaka. Som plockades upp, researchades och publicerades för att journalist blev besatt av det. Att göra det är att göra sig ansvarig för berättelsen, personerna i den och relationen mot läsaren. Att knyta det där kontraktet om att det görs för att vi har något nytt att berätta. En krok.
Att vi är en bok med någon form av slut.

Serial är redan en framgång på många sätt och det planeras redan uppföljning. Vi har sett början på ett nytt berättande som redan satt starka avtryck. Säkert har de själva lärt sig massa saker till nästa gång.
Som att välja ett fall där man faktiskt kan tillföra något.
Eller bara göra en podd med ett slut.

  • http://www.petterkarlsson.se/ Petter Karlsson

    Oj vad jag delar både din upplevelse och slutsats. Bra skrivet!

  • Westman

    Jag håller med om att slutet blir ett väldigt antiklimax för lyssnaren och säkert för Sara Koenig själv. Men jag tycker ändå att det var en del av premissen redan från början. Även om vi inte får följa hennes research helt i realtid så märker man ju redan i början att hon inte vet hur det kommer sluta, och nämner väl också vid ett flertal tillfällen att denna pod kanske inte kommer att göra någon skillnad alls.

    En annan grej, som jag dock mycket väl kan ha missat, som slarvas bort lite är den här kvinnan hon kontaktar som arbetar med att gräva i gamla case, tillsammans med juridikstudenter, och försöker få resning. Vad hände med deras grävande, kom de fram till något vettigt, kommer de försöka få en resning osv?

  • Pingback: Serial | Henrik Löwenhamn()

Previous post:

Next post: