Ikväll fortsätter sagan om Samuel Ljungblahd och Nikki Ross

av Emanuel Karlsten den april 11, 2015

i Medier och internet

Jag fick en inbjudan idag till Samuel Ljunblahds release-konsert ikväll i Göteborg. Jag visste knappt att det var något nytt på gång, men är väldigt tacksam för inbjudan. För jag upptäcker att Samuel gör konserten med Nikki Ross, Kirk Franklins körsångare. Och det kastar mig fem år tillbaka i tiden.

Jag jobbade på som webbredaktör på Dagen.se. En av de bästa perioderna i mitt journalistiska liv. Ingen av mina chefer brydde sig riktigt om nätet, vilket gav mig närmast total frihet att göra vad jag trodde var bäst. Jag, en utvecklare och reporter hade en otroligt kreativ tid där vi byggde ny sajt, testade nya grepp och var totalt prestigelösa i våra försök att göra något som framförallt var bra för våra läsare.

Det var 2009 och gospelgiganten Kirk Frankling var på besök i Sverige. Han är enormt stor i gospelvärlden och Sverige och fyllde nästan Globen. Givetvis var det något som även Dagen skulle bevaka. Jag åkte dit med min arsenal av hemmasnickrade prylar. Det var en Nokia N95 (tror jag den hette) som jag kunde sända live på nätet via Bambuser med. Jag hade en annan mackapär som jag inte minns namnet på, men som hade en enda stor röd knapp och spelade in i väldigt bra kvalitet.633932904581517500_bild

Jag går på en lite småmärklig presskonferens innan, där jag samlade ihop Kirk Franklin, men framförallt de två förbanden, Samuel Ljungblahd och Ole Börud och gjorde någon slags intervju i en skakig bambusersändning.
Under presskonferensen ställer vi upp dem framför någon vägg och Kirk börjar be Samuel att sjunga. Och det uppstår viss magi. ”Vanilla soul” föds som begrepp och jag fångar det med min skakiga sändning:

Men det är bara början.
Under själva konserten i Globen är jag på plats och livebloggar. Dels sänder jag med min mobilkamera, så de som inte är där åtminstone ska få en idé om vad som händer. Men då och då springer jag också ner i pressdiket framför scenen med min rödknapp-mackapär och filmar. Plötsligt står Samuel på scenen med Kirk. Sverigesonen och världsgospelgiganten. Jag springer ner. Kirk får vad som verkar vara ett infall och frågar om Samuel har någon favoritlåt från honom. Det har Samuel och vad som händer sedan är magi.

Jag står där med min konstiga lilla kamera och fångar något som är det starkaste konsertminnet jag har. Det är en gospelballad, där plötsligt Kirk dirigerar Nikki Ross att ta plats på scenen och spontansjunga med. De synkar totalt och får till något som fortfarande ger mig rysningar. Kolla själva:

Jag minns att jag mot slutet bara stod och skrattade och skakade huvudet bakom kameran. Jag var knockad. Givetvis behövde man säkert vara där, givetvis behövde man säkert känna till någon av dem på scenen. Men ändå.

Vi la ut det på sajten. Jag fortsatte blogga, skrev recension och sånt. Helt otroligt egentligen, jag som varken var musikskribent eller gospelexpert. Men det var ingen annan som gjorde och sajten behövde innehåll. Det blev vår mest klickade artikel den månaden. Och videoklippet givetvis också.

Nu, alltså fem år senare, berättar Samuel Ljunblahd att han själv pratar om stunden där på scen minst en gång i veckan. Och när han skulle få med någon internationell artist på sin nya platta, hörde han av sig till Nikki Ross.
Ikväll står de på scen ihop igen, alltså.
Jag tror jag ska smyga mig dit i hopp om rysningar – igen.

  • Ingela

    Jaså, var det du som filmade det! Har sett det hundra gånger, samma ståpäls varje gång. Min bror var där men inte jag. Endast din film får mej att leva i frid med att ha missat det där live.

Previous post:

Next post: