Våren.

av Emanuel Karlsten den april 15, 2011

i Personligt

Det kändes så rätt när jag tog den här bilden. En otroligt hård arbetsvecka var slut och jag möttes av ett Stockholm som hade förvandlats. Jag lyssnade på musik och ingenting var smutsigt eller fult. Människor såg varandra och gjorde osynliga med instämmande nickar till varandra. Våren är här.

Jag ville föreviga det. Det fastnade inte riktigt på bild.

Tänkte också på något jag skrev för många år sedan. När bloggandet var viktigt. När det var min enda kanal för text. När jag formade mitt jag, prövade mitt språk och mina drömmar. Det var en fin tid.

Jag klistrar in den här, som en nostalgisk återblick. Och för att fira våren. Hej.

Äntligen kom den. Knäcken. Dagen då kvistar börja knoppa gröna skott som inte syns, men känns. En livets dag som får poeter att skriva om gudsexistenser. Dagen då våren knäcker nacken av vintern och en flod av känslor bryter fram. Det går inte att hålla igen. Det går inte att sluta vara ute. Det känns som på film. En vårscen, kanske en park i New York. Där varje människa är betydelsefull, kärleksfull, bidragande.

Den inträffar bara en gång om året. Den är alltid lika saknad.

Idag när jag cyklar in till stan behöver jag inte skynda mig. Jag behöver inte bita ihop och åka snabbare för att komma in i värmen. Det förstår jag inte direkt. Det förstår man sällan direkt. Men så, efter några minuter, känner jag efter, tar av mig mössan, och känner att de vindar som strömmar genom mitt huvuds stubbar till hårstrån inte är kalla.
De är ljumma, lena, smekande.
Jag sträcker upp huvudet, blottar halsen, öppnar jackan och låter vinden nå varje del av mig. Det är en fröjd att cykla. Jag cyklar snabbare för att mer vind ska omfamna mig.
Jag börjar se. Det gör de jag passerar också. Se varandra. Vi människor som i 6 månader aktat oss för att lyfta huvudet i skydd om den lilla värme våra jackor kan rymma. Nu ser jag dem, och de ser mig.
Jag ser par, gamla som unga. De går hand i hand. Långsamt flanerande, njutande, tar omvägar. Jag ser kompisar som stannar upp och hänger vid bron över Svartån. De snackar om ingenting. Kanske sommarn. Kanske livet. Någon blundar och vänder ansiktet mot eftermiddagssolen. Som för att låta hela ansiktet ta del av värmen. Jag ser tjejer som tagit av sig jackan, går i linne, vikt upp byxorna.

Örebro förvandlas. Liksom alla städer, en sånhär knäckdag. Som att Gud gett de ljumma vindarna små känslopilar. Pilar av välmående, hälsa, lycka. Jag träffas av allt. Briserar av känslor. Vårkänslor.

Jag vill inte att min cykelfärd ska ta slut. Tar omväg på omväg, tycker inte att det räcker. Tar en omväg till. Allt är så fint. Till och med betonghusen är Astrid Lindgren-fina.

Det är en sån dag idag. Den som bara upplevs en gång om året.
Som jag har saknat den.”

Previous post:

Next post: