Kissie får mig känna total maktlöshet

av Emanuel Karlsten den maj 23, 2011

i Medier och internet

Jag brukar ibland försvara Sveriges största bloggare Kissie när moraldiskussioner blossar upp. Om att det är en del av det spel hon lärt sig bemästra – att provocera sig till att bli en snackis. Få länkar, sätta sig själv på agendan. Låtsas vara knivskuren, fettsuga sig och defualtphotoshoppa upp ögon, bröst och minska midjor. Det är kanske destruktivt, men hela högstadiet var fullt av sådana. Det går över. Ta av dig moralhatten.

Men bilderna från häromdagen ser verkliga ut. Och hoppbilderna bekräftar saken. Det här handlar om någon som har riktigt kraftiga ätstörningar.

Det här är Sveriges i särklass största blogg. Lika stor som hela tv4.se. Lika stor som GP.se. Normsättande på ett sätt få andra kommer i närheten av.

Kanske är det en upptrappning av den skruvade verklighet hon både försöker leva upp till och lärt sig bemästra. Kanske har hon fortfarande i någon mening kontroll. Men för första gången på väldigt länge börjar jag i panik leta efter ord som censur, interventions och förbud.

Vad gör man? Vad gör vi?

  • Linn

    Som fd (”nykter”) anorektiker gör ditt inlägg mig illa till mods.  Jag ser din välvilja (det gör jag verkligen!), men hur du tar dig rätten att publikt kommentera hennes kropp… känns inte helt okej. Om hon vore sjukligt överviktig, skulle du våga göra såhär då ”titta vad hon ser ut, hon är ju sjuk!”. Ja, jag fattar, hon har Sveriges största blogg och ”är en förebild” osv. Därför ”angår” det oss. Men samtidigt är hon en tjugoårig tjej. Jag vet inte. Hela situationen gör mig ledsen antar jag. Jag tycker att det är problematiskt att göra som du och Alex Schulman gör. Speciellt som jag är övertygad om att det triggar henne.  :(

    • Jag har haft anorektiker väldigt nära mig och förstår din reaktion. Jag har
      också hört att Schulman reagerade för ett tag sedan och slog då ifrån mig
      saken som effektsökeri.
      Inte heller jag vet. Liknelsen med fetma är jag inte helt med på. Om hon
      hade setts som ett ideal hade det varit en sak. Men jag är ganska säker på
      att om fetma var ett ideal och hon med stolthet hade sagt att hon inte har
      problem med maten – då hade jag reagerat.
      Jag inser att sjukdomen inte botas av att kommentera eller kritisera dess
      symptom. Att den bara kan hjälpas av självinsikt.

      Men på samma sätt som sjukdomen, när den var i min närhet, gjorde mig totalt
      maktlös, känner jag samma känsla nu.
      Ska jag vara tyst, hoppas på det bästa? Ska jag säga ifrån? Ska jag ingripa?

      <

      • Jag förstår din välmening Emanuel, men jag förstår också Linns reaktion. Ätstörningar är en komplex problematik och jag ska inte försöka mej på att förklara att ”hon vill ha uppmärksamhet” eller liknande.

        Dock ser jag detta ur ett genusperspektiv, där både Kissies belackare och de som försöker ha ett mer förstående och generöst perspektiv på hennes framtoning riskerar att landa i just detta beskrivande och bedömande.

        Lite som sjysta killen som säger ”jag tycker att tjejer ska vara naturliga, ha lite hull och så”… och samtidigt därmed sällar sig till skaran som anser sig ha mandat att definiera hur kvinnor bör vara.

        Jag säger inte att det är fel att tala om Kissies påverkan på unga tjejers matvanor. Hennes banmatsdiet tycks långtifrån hälsosam. Men det är knepigt. Jävligt svårt att hitta rätt vinkel. Om man inte varit där själv, förstås och kan tala om sina egna upplevelser.

        • Det är omöjligt att tala utan att definiera (jag har dock träffat många postmodernister som intalat sig själva att de lyckats med det omöjliga). Omöjligt alltså att tala om de fysiska manifestationerna av hur kön kan uppfattas, utan att i någon mån definiera. Omöjligt att tala om Kissies eventuellt negativa inverkan på ungdomskultur utan att i någon mån definiera henne. Om man inte helt övergivit tanken på att det existerar negativa eller positiva påverkansfaktorer. Men det tror jag inte att någon vid sina sinnens fulla bruk tror. Huruvida Kissies kropp är hennes egen eller inte, om den som kommenterar är man eller inte, om den som kommenterar själv haft ätstörningar eller inte – är helt ovidkommande.

      • Linn

        Jag förstår att du är bekymrad. Känner dig maktlös. Det blir väl alla när man ser bilder som dessa. Och jag är säker på att folk omkring mig, när jag var sjuk, kände samma maktlöshet och oro. Men hur jag hade känt om någon för mig främmande person bloggade om min sjukdom, baserat på den känslan? Kommenterat min kropp? Även om avsikterna förstås är goda, så känns det inte okej.

        Är syftet med inlägget att hjälpa Alexandra? Det gör det inte, och det kan du inte. Det är inte din uppgift. Det finns människor som bör säga ifrån och ingripa. Alexandras familj, hennes vänner. Men du och Alex Schulman kan inte, och frågar du min magkänsla: bör inte. Bör inte diskutera hennes kropp inför publik. Har ingen möjlighet/rättighet/skyldighet att ”ingripa”. Att hjälpa unga tjejer (och killar) generellt? Genom att länka till proana-material (vilket jag anser att det här är)?

        Det är intressant att diskutera vilka rättigheter och skyldigheter till Alexandras privatliv vi har, i egenskap av den roll hon har. När vi ser att hon mår dåligt, vad ska vi göra? Vad kan vi göra? Vad FÅR vi göra? Jag hoppas att du inte upplever det som att jag går hårt åt dig, för jag följer din blogg och jag tvekar inte på att du menar och vill väl, och att din känsla är äkta. Men det är oerhört svårt. Alexandra har själv gjort sig till en offentlig person. Men samtidigt är det en tjugoårig tjej och vi sitter här och diskuterar hennes privatliv inför ”hela världen”, samtidigt som ”hela världen” tar aktiv del i hennes sjukdom i hennes kommentarsfält på bloggen. Det är en sorglig situation som det är svårt att göra rätt i.

        • Om man tänker sig att det är Kissie man vill hjälpa och förändra så är det nog fel att kritisera eller kommentera öppet. Om man däremot utilitaristiskt vill skydda de hon i sin tur påverkar är det mer osäkert vilket agerande som är rätt. Effektivast vore förstås att täppa till smärtor som finns hos den som påverkar. Men det låter sig sällan göras. I andra hand får man då istället visa genom offentliga åsikter att Kissie inte är normen. Och det kvittar faktiskt om man då själv normerar, så länge ens egen norm är mindre destruktiv.

    •  Jag tycker inte att det är så konstigt att kommentera någons kropp publikt. Varför skulle det vara det? Överallt omkring oss finns det kroppar, och väldigt mycket i samhället har kommit att handla om dessa kroppar. Är det då inte viktigt att vi pratar om dem, och även granskar det eller dem som påverkar hur våra kroppar ser ut? Att tyst smyga omkring och inte låtsas se tror jag inte på som en bra hjälp till de som faktiskt har problem. Naturligtvis hade det varit annorlunda om Kissie var 15, men nu är hon 20 år, påverkar en massa 15-åringar och verkar av hennes blogg att döma tåla en del kritik.

      • Det jag reagerar på är inte att man kritiserar hennes lämplighet som kostrådgivare, utan snarare att en offerförklarande ”prataöverhuvudetpå”-diskussion lätt tar vid, när man konstaterat att ”det är nåt fel på hennes utseende”.

        • Det jag reagerar på (i Linns kommentar) är hur vi förbjuds prata om ett av Sveriges största maktcentra vad gäller unga tjejers själuppfattning och i viss mån välmående. Vi diskuterar Ola Lindholms knarkande eftersom vi inte tycker att han är ett bra föredöme för våra barn utan att någon kallar det för prataöverhuvudetpå”-diskussion, jag kan inte riktigt förstå varför den här diskussionen skulle vara så himla annorlunda.

          • Jag tycker att Linn förklarar sin hållning alldeles utmärkt. Om man verkligen vill påverka i positiv riktning och inte bara slå vakt om rätten att oja sig över sakernas tillstånd, oavsett om det gör mer skada än nytta, bör man kunna lyssna till kritik från just den grupp man påstår sig värna.

          • Linn

            Jag har faktiskt inte makten att ”förbjuda” någon att prata om någonting. :)

            Men Alexandra är inte ett maktcentra,  hon är en livs levande tjugoårig tjej. Vi måste prata om tjejers självuppfattning och välmående. Vi måste prata om vilka ideal vi förmedlar. Absolut! Men vi måste faktiskt inte prata om Alexandras kropp. Hon är inte Veckorevyn/Frida/Bon. Hon är inte Moore/Slitz/ja du fattar. Alla dessa ”maktcentra” som jag är övertygad har en viktigare roll än Kissie i formandet av unga tjejers självbild. Hon är inte ett maktcentra. Hon är en tjugoårig tjej med en fruktansvärd sjukdom.

          • Hur mycket jag än håller med dig vill jag nog ändå påstå att Kissie är ett maktcentra OCH en livs levande tjej. Kissie har i dag många gånger fler läsare än vad Moore/Slitz har tillsammans, för att nämna ett exempel.

          • Nu när vi ofrånkomligen kommer in på maktbegreppet, önskar jag att Anja Hirdman slängde in en kommentar här nånstans. Och gärna hennes mamma också. ;)

          • Varför just de? Jag tycker inte att studier kring Slitz/Café respektive 70-talsporrtidningar har särskilt mycket med detta att göra. Det är inte ”manlig blick” vi talar om här, även om man förstås genom att slå knut på sig själv skulle kunna få vad som helst att bli det. Och vad mamma Hirdman skulle ha med diskussionen att göra blir ännu mer obegripligt, men timmen är sen så jag kanske har missat något. Utveckla gärna.

          • Linn

            Jag är övertygad om att både tjej- och herrtidningarna (och deras mycket större roll i det offentliga rummet, jag ser inte Kissie när jag handlar mjölk) har en oerhört mycket tyngre roll än Kissie i att forma och sprida ideal. Oavsett antal läsare. Proana triggar en rätt nischad grupp med människor. Anorexi smittar inte, det är en missuppfattning. Det är en långt mer komplex sjukdom än att man ska ”plocka upp den” när man surfar in på Kissies blogg. Men förutom den lilla gruppen anorektiker så har vi alla (tio-? hundra-?)tusentals tjejer som känner stress och press och ångest över sitt utseende. För dem är Kissie inte en förebild. Men varje gång de handlar mjölk tittar Veckorevyn och Slitz omslagstjejer på dem med lyckligt glittrande ögon.

            Men oavsett ”vem som har mest makt”, (vilket verkligen är ett sidospår) finns det en viktig skillnad. Man kan hålla Veckorevyn och Slitz ansvariga. Men Alexandra är, oavsett vilken makt hon har, en tjugoårig tjej med en fruktansvärd sjukdom. I den mån hon förmedlar ett ideal är det inte av illvilja – hon är sjuk.

            Vem hjälper det när Sveriges manliga blogg-och mediemaktcentra diskuterar en sjuk tjugoårings kropp på internet? Och vem kan det potentiellt skada?

          • Anonym

            Det heter ”ett maktcentrum”. Formen ”centra” är plural.
            …men jämförelser med pappersmedias maktcentra är bara en hårresande relativisering, som inte på något sätt reducerar Kissies ansvar för hennes kommersiella publikation och dess budskap visavi läsekretsens sammansättning. Att hon är sjuk är bara i vissa avseenden en förmildrande omständighet.

          • Den smittar inte som virus, men man brukar tala om triggerfaktorer.

            Med risk för att sparka på ett getingbo vill jag även tillägga att det finns ganska många (och delvis motstridiga) teorier kring ätstörningar och vad de beror på. Även om fältet säkert har homogeniserats sedan jag pluggade ser man ändå på forum för ätstörningar att man ser olika på detta – olika skolor. Och olika syn på vad det är som gör att ätstörningar ofta uppkommer i kluster (apropå att det inte ”smittar”)

          • Det privata är politiskt, råder en gammal radikalfeministisk slogan. Och det är så sant som det är sagt. Om man använder sitt ”livs levande” själv som kanal för åsikter som påverkar andra människor har man gjort sitt ”livs levande” till en ren offentlighet.

  • Jag bevittnar detta och tycker att det är oerhört intressant. Och viktigt. Vet dock inte alls hur jag ska ge mig in i diskussionen. När välvilja kan tolkas på så många olika sätt blir jag rädd.

  • Cecilia

    Kanske är diverse känslomässiga utrop om att ”Du ser sjukt smal ut!” en sorts akut bekräftelse/varning omgivningen vill ge personen för att h*n omedelbart måste sluta banta. Omgivningen tänker att h*n kanske tror sig själv vara tjock.

  • Pingback: Korta klipp – 24 Maj 2011()

  • Vet inte heller hur jag ska ge mig in i diskussionen. Men alla som har haft anorexi nära vet vad maktlöshet är.

    Men alla som försöker hävda att Kissie är en ”vanlig” tjej borde tänka efter. Hon är lika vanlig som någon annan kändis. Alltså inte.

    De är inte första gången en anorektiker (eller förmodad sådan) är en förebild för unga tjejer. På 60-talet fanns en berömd modell som hette Twiggy, och som fick kritik för att hon var så trådsmal.

    • Linn

       ”Men alla som försöker hävda att Kissie är en ”vanlig” tjej borde tänka
      efter. Hon är lika vanlig som någon annan kändis. Alltså inte.”

      Vanlig och vanlig. Är Alexandras kropp och liv och hälsa allmängods för att hon är ”kändis”?

      Haram pratar om ”Kissies ansvar för hennes kommersiella publikation och dess budskap” och jag tycker att det är bisarrt. Hon är en tjugoåring med en blogg, inte en ansvarig utgivare. Och vilket ansvar? Har anorektiker och smala människor ett ansvar att inte synas för att inte ”smitta”? Borde de kanske hålla sig gömda? Det skuldbeläggandet är ju helt vansinnigt.

      Min huvudsakliga poäng är att jag inte tycker att det är okej att kommentera varandras kroppar och eventuella sjukdomstillstånd på det här sättet, inför publik. Om kroppen tillhör en kändis eller inte spelar egentligen ingen roll. Emanuel må känna sig maktlös, men handlar det här om Alexandra eller om Emanuel? Jag tror att inlägg som det här riskerar att göra mer skada än nytta. Och hyser man en verklig oro för Alexandra bör man ju försöka undvika sånt som gör mer skada än nytta, förstås. Även när maktlösheten känns övermäktig.

      • Kan på sätt och vis hålla med. Frågan är viktig.
        Med faktum är att ”kändisar” alltid har fått leva med att få kropp och liv och hälsa kommenterat offentligt. Förr sysslade pressen med det, nu kan hela bloggosfären ge sig in i diskussionen.
        Vad jag menar är att den uppmärksamheten så att säga kommer på köpet. Tyvärr. Men Kissie har själv gett sig in i leken (som så många andra kändisar).

        Men jag tycker ändå att Emanuel intar en ganska ödmjuk ställning, pga av egna, förmodligen svåra erfarenheter.

        Å andra sidan kan jag tycka att det är berättigat att oroa sig för någons hälsa på det här sättet, när personen ifråga är en förebild för många unga kvinnor. Tror sjutton att Kissie har ett ansvar! Jättemycket ansvar! Alla bloggare har ett ansvar för det de skriver, vare sig de heter Kissie eller Emanuel Karlsten eller Monica.
        Vad som är tragiskt är att OM Kissie har anorexia, så tror jag inte att hon förstår att hon ”glorifierar” sin sjukdom och sin, i mina ögon, konstiga livsstil

        Och om allt är fejk och photoshoppat, så är det tragiskt också. Varför hålla på så där?

        Men det räcker att scrolla med några sidor på Kissies blogg för att se att ett stort antal faktiskt INTE köper det hon skriver, pga att de tycker att hon är alldeles för mager.
        Det är ju åtminstone något.

  • Kissie kommer knappast läsa detta inlägg och komma till insikten: ”Ja,
    oj, jag är verkligen sjuk. Jag behöver hjälp!”. Snarare
    triggas/ignorera. Hur som helst blir hon inte bättre, mer troligt
    tvärtom.

    Min uppfattning är att folk överlag är väldigt dåliga på att hantera
    missbruk, självskada och så vidare. Av förklarliga skäl, ska sägas, då
    folk inte är proffs. Man blir så rädd och förtvivlad att ens välmenande
    ord bara blir förmaningar, i vissa fall uppmaningar till den sjuke att
    skärpa sig. Man lägger en enorm börda på den sjuke med förväntningar på
    att den ska bli frisk, anstränga sig.

    ”Försök bli bättre för min skull”, ”Du ser verkligen sjuk ut”, fick jag
    höra. ”Varför gör du så här mot oss? Vad har vi gjort?” från föräldrar.
    Säkert välmenande, men förtvivlat uppgivet och väldigt skuldbeläggande.
    Som ätstörd är man redan rätt bra på att hata sig själv utan andras
    inblandning. Man har redan höga krav på sig själv. Obs, min personliga
    erfarenhet. Folk är olika.

    Jag tror att för att kunna hjälpa måste man försöka förstå problematiken
    bakom självskada och försöka sätta sig in i hur sinnet funkar hos en
    som självskadar.

    Vi på internet (i bloggar, kommentarsfält) kommer troligtvis aldrig
    kunna påverka någon att söka hjälp genom att påtala hur sjuk människan
    är. Det här är något som måste komma från personens närhet.

    Tur nog var jag som svårast ätstörd innan bloggvärlden var särskilt
    stor. Jag triggades tillräckligt mkt av att folk IRL kommenterade på att
    jag var för smal och borde äta mer. Jag triggades även av att folk
    tyckte jag var snygg. Allt blev en bekräftelse på att jag var på rätt
    väg dvs. blev smalare, snyggare, mer omtyckt, bättre, etc, etc. Hjärnan
    ser vad den vill se och hör vad den vill höra. Min ätstörning var ett
    symtom på självhat, låg självkänsla, en känsla av otillräcklighet
    (alltid varit mkt högpresterande). Och då var jag ändå snygg, populär
    och ”lyckad”.

    Ätstörningen var mitt inre kaos konkretiserat och strukturerat, i
    kaloritabeller med tillhörande ”straffträning”. Denna typ av beteende
    premieras ju av samhället så det var inte svårt att hitta forum där folk
    berömde mig för att jag var ansvarstagande, duktig och flitig.

    För många blir ätstörningen nästan hela ens vardag. Allt kretsar kring
    mat och man glömmer bort allt annat som har värde i livet.

    Om man nu ändå känner att man vill göra något tror jag det
    bästa man kan göra är att bemöta den sjuke mer eller mindre som
    vanligt.  Det är jättesvårt, vet om det, men man måste få den sjuka att
    komma ihåg/upptäcka att det finns annat i livet än ätstörningar. Få den
    att inse att den duger som den är. Att man älskar den som den är.

    Lägg inte fokus på mat. Lägg inte fokus på kroppen. Möjligtvis kan man
    fråga personen hur den mår, då man (om man känner personen) antagligen
    märker på andra sätt än ätstörningen att personen mår dåligt. Visa att
    du bryr dig, ge kärlek och möjligtvis uppmuntran för personlighetsdrag
    eller annat personen åstadkommit.

    I stora drag gäller även samma sak för samhället, när det gäller ideal osv. Men det är en annan debatt.

    Lite osammanhängande.. men det här är mina erfarenheter och tips.

    För den som är intresserad finns det en massa bra självbiografiska
    böcker att läsa om ätstörningar som kan underlätta förståelsen. Fråga på
    biblioteket :)

  • Lisa

    Jag tror inte Emanuels intention var att bota Kissie från sina ätstörningar, utan att helt enkelt visa hur det känns för de som står bredvid och ser på detta. Precis som att anhöriga till alkoholister behöver få uttrycka hur de känner, även om deras känslor kanske inte går hand i hand med alkoholistens behandling. 

    Sen så tycker jag att det är extra bra att resultatet blir att människor med insikt om hur anorexia funkar skriver i kommentatorsfältet så att flera kan lära sig om det. Jag tror att det är extremt många som tror att lösningen ligger i att få den sjuka att ”inse” att kurvor är vackert osv, därför är det väldigt viktigt att man får lära sig att det snarare handlar om att inte fokusera på kroppen, ens med komplimanger eller uppmuntran. Bra med mer diskussioner om ämnet helt enkelt och bra att se flera sidor av det. 

    • Linn

      ”Precis som att anhöriga till alkoholister behöver få uttrycka hur de
      känner, även om deras känslor kanske inte går hand i hand med
      alkoholistens behandling. ”

      Med skillnaden att Emanuel inte är anhörig, och att forumet är en publik blogg?

  • Lisa

    Och vill även lägga till att problemet kanske inte alltid handlar om vad skönhetsidealen är för tillfället, utan snarare att det läggs så mycket fokus på det. Allt handlar om utseende, flirt, ragg, osv osv… Jag såg t.ex fram emot att åka till Arvikafestivalen för första gången förra året men tappade helt lusten när jag såg att de marknadsförde biljetterna som ”hångelpass” och hade reklamer med folk som onanerade framför en webcam..  Det känns som att i och med att man fyller 12-13 så får man aldrig mer för ens en enda sekund ägna sig åt någonting som är könlöst, platoniskt, praktiskt, bara få leka och ha kul utan att tänka på hur man ser ut, vem som ser en, vem man ska imponera på, vilka som kan vilja ha en eller inte..  Jag drömmer om en festival där man slipper hångel, one night stands och brudar som flashar brösten, utan istället kan fokusera på musik, sol, bad, lek… som när man var liten. Inte konstigt att det är svårt att bli av med ätstörningar i den här världen, det måste vara som att simma genom ett hav av vodka som alkoholist och ändå hålla sig nykter… 

  • Pingback: En skruvad verklighet « Stora Ord()

  • Pingback: En skruvad verklighet – Stora Ord()

  • Pingback: En skruvad verklighet - Stora Ord()

Previous post:

Next post: