Lite om Jesusmanifestationen

av Emanuel Karlsten den maj 24, 2010

i Religion och kyrka

Så låt oss säga något om Jesusmanifestationen i lördags.

Jag var i Humlegården för torgmöte. För att det var närmast. Trots att jag visste att Linda Bergling, församlingsföreståndare för Arken, var där. Trots att jag visste att jag skulle irritera mig på den karismatiska falangen. Ord som gick rakt över huvudet på folk.

Kanske beskrevs det bäst av att man i inledningen förklarade att man hade lagt ut en pressening framför scenen där Helig ande kunde överfalla människor utan att några kläder blev smutsiga.

Det lät otroligt ens när jag återberättade det, så jag fotade. Se bild till höger.

Jag har så fantastiskt svårt för det här. Hela Jesusmanifestationen förkroppsligar problemet med kyrkan. ”Vi och dem”-tänket. Brynte publicerade en bra film om det i helgen.

Vi står på scenen och berättar om det andra inte har. Vi går på gator med plakat som säger ”jag är kristen” och kunde lika gärna lagt till ”det är inte du”. Vi samlas 20 000 i kungsan (siffran kommer från den polis på plats som jag frågade, jag har inte sett någon  annan artikel som har nämnt polisens siffra, däremot citeras flitigt den tro-siffra om 25 000 som utropades från scenen – förra året var den tro-siffran 20 000. I efterhand justerades den ner till 18 000) i en jättefanclubgudstjänst.

Jag ser inte poängen med att samlas utomhus? Ska vi göra sådana här manifestationer kan vi väl lika gärna hyra Globen? Vem – VEM – gagnas av att vi går på gator och förklara att vi inte är som andra, eller ännu hellre, andra inte är som vi.

Vidare: Nästan allt som gjordes från scenen var nykyrkligt. För en manifestation som påstår vilja samla alla kristna traditioner var det väldigt mycket karismatisk gudstjänstliturgi. Nästan inga psalmer, definitivt inte särskilt katolskt eller ortodoxt. Inte ens svenskkyrkligt. Å andra sidan skulle en Jesusmanifestationsgrupp aldrig släppa in den homosexuella biskop Svenska kyrkan isf skulle kunna förordna.

Och vem ledde hela rasket? Linda ”försoningens ljuvliga olja” Bergling.

Jag vet. Du vill säga att jag borde göra upp med min bitterhet eller min vendetta (nej, jag har ingen sådan) med Linda Bergling. Men det här handlar mer om djup sorg hos mig. Över att det är det här som är det bästa svensk kristenhet kan skramla ihop. Så felriktat, så feltänkt, så introvert och så tydligt kulturkristet.

Åh. Det smärtar, verkligen.

Jag släpper det nu. Jag har inte skrivit färdigt allt, inte nyanserat tillräckligt, men jag tar mig friheten att låta posten vara så. Och lägger till några länkkommentarer kring dagen:

  • Ständigt dessa bikers
    – Säger det inte väldigt mycket om kyrkan att det är så kittlande med att presentera ”Bikers” som kristna?
    ”Se, de kommer in bärande på ett kors”
    ”Hör, de brummar högt med sina motorcyklar som en lovsång till Gud”
    ”Se, de har skinnväst, skägg OCH prisar Gud!”Är vi så beiga, så söndagssnällt lydiga att vi tycker det är busigt när Bikers – herrar på motorcyklar med skinnväst – tror på Gud?

Previous post:

Next post: