Här sitter jag och gömmer mig för allt jag borde göra, men inte orkar

av Emanuel Karlsten den juli 17, 2011

i Personligt

Jag sitter på ett tak. Haha. Nä, inte ett tak. MITT tak! Just det. Här sitter jag och bloggar, twittrar och har det skönt. Och stryker mig lite över mitt glesa försök till mustasch. Några vänner har uppmanat mig att skaffa en sådan. Mustasch. ”Nu under sommaren gör det ju inget om det ser lite illa ut”. Det innebär att jag knappt kan gå ut. Pappa försökte en gång med mustasch och åkte på konferens. Där kom arbetskamrater fram och viskade i örat ”så där kan du inte se ut”. Det var likadant för farfar. Vi män i släkten är liksom födda med små barnsjärtar i ansiktet. Så nu får jag sitta här på terassen och gömma mig. Mustaschbild? Glöm. Men ni kan få en bild av terassen där man inte kan urskilja min överläpp:

Egentligen sitter jag mest här för att jag just nu bor i ett kaos av flyttlådor, möbler och kläder. Men också bland saker som jag inte fattar varför jag har, men inte har hjärta att kasta bort.

Vilken märklig sak det är ändå.

Jag vill egentligen inte veta av mina gamla anteckningsblock, böcker, printartiklar, kläder och lakan, men så är det som ett framtida jag till spöke viskar att jag kommer ångra mig om 30 år. Eller att mina framtida barn kommer anklaga mig på samma sätt som jag anklagade min far för att han kastat bort hela sin Kalle Anka-tidningssamling (eller rättare sagt – lånat ut dem till en alkoholiserad man han förbarmat sig över som sedan kräktes över dem).

Så jag sparar skiten. Behandlar det som oäktingar, låter det vandra från förråd till förråd.

Förutom kläderna. Där har jag nu förberett ett tal för mina framtida barn, ifall att de skulle anklaga mig för att slänga kläder som i framtiden skulle bli inne igen. Jag kommer mena att jag för det första knappast var något modeorakel (jag bar tex ingen bröstpung) och om de nu är så intresserad av retroprylar kan jag visa massor av bra, välsorterade second hand-affärer dit vi tillsammans kan gå och fynda. För det var så jag gjorde, planerar jag säga, sålde och skänkte mina prylar till just sådana butiker, och så blev världen bättre, mindre nyköp, mer återköp. Heja och sånt.

Därför gjorde jag i dag ett varsamt urval och av de kläder jag hade, gjorde två kassar. En – eller i ärlighetens namn flera – till Myrorna och en, mycket mindre, till en hipp urvald second hand, som betalar för fina inlämnade kläder.

Så samlade jag allt mod jag hade och begav mig av till en hipstersecondhand för att få min dom. Tänk om de går igenom hela kassen, skrattar lite, och säger ”nä, här finns inget”. Vad säger jag då? ”Nä, det var det jag tänkte. Var bara på väg till Myrorna och tänkte svänga in ändå”. Usch. Hipstermardröm.

Jag gick i alla fall. För att upptäcka 1) Jag har ju fortfarande töntmustaschen. Crap. 2) Mina billiga torghandelkopior till raybans har gått sönder. Hipsterfail.

Det innebär att jag pajat mitt tredje par rayban-kopior. Den första en dyrare, skitsnygg variant, som försvann mystiskt en kväll. Den andra, för samma pris, knäcktes mitt itu efter att ha legat på en handduk under en båttur. Samtliga i båten hävdar sin oskuld. Då hade det bara hunnit bli försommar. Så jag köpte dessa på torget. Som nu knäcktes bara genom att jag tog på mig dem. Himla skitkvalitet.

Så med noll hipsterpoäng står jag utanför secondhandbutiken med den finaste pappkassen jag kunde hitta – och upptäcker att det är stängt.

Så jag tog bussen hem igen.

Och nu sitter jag här och gömmer mig för allt jag borde göra, men inte orkar.

  • Anonym

    Men för guds skull, inte mustasch! Du ser ut som de där som går runt i begagnade 50-talskläder! :)

    • Jag håller på att försöka klä hela min lägenhet i 50-talskläder. Eller möbler. Jag tycker det är fint! Men jag är däremot mer tveksamt inställd till…”mustaschen”.

  • man skall ta en paus ibland.

    http://www.kacklar.nu

Previous post:

Next post: