Jag är twittereliten

av Emanuel Karlsten den juli 8, 2011

i Medier och internet

Det finns inget som gör mig så trött, som skapar sådan ängsliga metadiskussioner, som frågan om vem som tillhör en ”elit” på Twitter.

Så i dag har jag beslutat att klä mig i en ny identitet, bekänna mig som en del av Twittereliten.

Jag är antagligen den första i Sverige som erkänner detta. Och vill därmed också klä skott för varje diskussion som i framtiden kommer att hållas om Twittereliten. När du funderar över vem det är – tänk på mig.

Jag har twittrat länge. Säkert tre år. Och innan det hängde jag på den svenska versionen Bloggy och innan det den finländska fantastiska varianten Jaiku. Jag hävdar ofta att båda dessa nordiska plattformar var bättre än Twitter, vilket såklart gör mig ännu mer till en elit. Dess succé finns ju mest i mitt nostalgiska minne.

Jag har många followers, nästan fem tusen, byggt utan kändisskap. När jag twittrar får det genomslag i Twittersfären. Den här bloggen lever på det som delas via Twitter eller Facebook. Jag hittar jobb, bostad och lunchtips via Twitter och det händer att folk buder mig på både resor och middagar med mitt twittrande som enda anledning.

Jag försörjer mig på Twitter. Jag åker runt till företag och redaktioner för att föreläsa och konsulta om hur Twitter och internet kan användas för att göra deras produkt bättre. I Almedalen sitter jag i paneler som sakkunnig på sociala medier och efterfrågas i media som kommentator om hur till exempel politiker bör twittra. I Sveriges största morgontidning, DN, är jag fast krönikör i A-delen och skriver ofta om Twitter.

Så: Jag tillhör twittereliten. Jag tycker själv det känns lite märkligt, men som kulturfenomen är det knappast konstigt. Alla sammanhang har personer som får mer uppmärksamhet, större räckvidd och högre inflytande.

Saken är kanske provocerande för någon. Det är en titel som det har duckats för i många år. Men jag känner mig tillräckligt trygg i både mig själv och den framgång twitter gett mig att det känns både rättvist och bra att låta det vara en del av min professionella  identitet.

Men det finns två saker som är väldigt viktiga att hålla isär: Att tillhöra en elit är inte samma sak som att vara elitistisk.

Om jag är det senare kan jag inte avgöra själv, men någon sådan titel har jag aldrig aspirerat på och vill framförallt motverka till varje pris. Twitter handlar just om att alla kan nå räckvidd. Inte genom följarantal, utan genom att det inte finns några väggar, eller förbyggda hierarkier mellan twitterkonton. Juholts mustasch kan nå lika stor uppmärksamhet som Juholt själv på Twitter. En hashtag lika mycket räckvidd som @CarlBildt.

Jag inser att det finns ett visst mått av självgodhet hos oss som twittrat länge. Vi är en grupp människor som länge uppfattat att vi slår underifrån. Det är egentligen först det senaste året som saken blivit annorlunda. Där till exempel jag efter en tweet kunnat bli uppringd av (större!) tidningsredaktioner som undrat om jag ”har en agenda” mot dem, eller sett hur hur andra mått dåligt efter att twitterpersoner örfilat dem till att ”hitta din plats” när de inte betett sig ”rätt”. Att sådan kritik får genomslag eller överhuvudtaget träffar är nytt. När man tidigare upplevt sig som perifer och utrustad med tandpetare till vapen, blir det märkligt att nu uppfattas som central och att man slåss med samurajsvärd. Kanske också för att den twittervärld vi agerar i faktiskt fortfarande är perifer.

För trots att det i Sverige bara finns 35 000 aktiva twittrare får snackisarna här genomslag som om det vore representativt för Sverige. Allra mest för att vi är så många PR- och mediefolk här. SVT:s Aktuellt gör sändningar om det som snackats om på Twitter. TV4 Nyhetsmorgon bygger relevans utifrån vad som pratats om här. Det är ofta bra – ofta är det just representativt – men det innebär också att makthavare här får ett extra stort ansvar.

Kanske är det därför diskussionen om en twitterelit blir extra känslig. Att ingen vill ta ansvar för att de är twitterelit, trots att de så uppenbart är det.

Det är därför jag idag kommer ut som Twitterelit. Så att vi kan släppa den ängsliga angiveridiskussion om vem som är elit och istället prata om det vi egentligen menar: Hur ser vi till att få ett samhälle som inte exkluderar, utan istället bygger upp, demokratiserar och gör bra saker – tillsammans.

Jag lovar att, som twitterelit, ta ett sådant ansvar.

Och just det: Följ mig på twitter

Previous post:

Next post: