Om min pinsamma mustasch

av Emanuel Karlsten den juli 22, 2011

i Personligt

Det här med mustaschen kommer att bli min död.

Det fungerar möjligtvis att göra mustaschexperiment på fjuniga läppar när man är ute på landet, eller någon annanstans där man har ett avslappnat förhållande till saker som tex foppatofflor. Nu skulle det kunna vara en ganska bra beskrivning på Stockholms innerstad som nästan totalt avbefolkas under juli. Så är inte fallet. Som häromdagen när jag skulle göra min golgatavandring till hipstersecondhanden. Ni minns det där? Stället där alla coola lämnar in och köper sina märkeskläder.

Precis när jag sätter ner kassen på affärsdisken ser jag en hand sträckas fram. Det är Tomas Andersson Wij.

Jag vet nu inte hur väl ni känner till min faiblesse för Wij. Men om vi försöker sammanfatta det: Den första spellista jag gjorde på Spotify bestod bara av Wijs bästa låtar. Jag har inte bara lyssnat på honom, jag har levt till hans låtar.

Så där står nu Tomas Andersson Wij. Med en utsträckt hand och vill hälsa. Vi har aldrig förr träffats. Våra vägar har förvisso korsats några gånger tidigare, men vi har aldrig träffats.

Vi skakar hand. Han säger att det är trevligt att träffas. Jag försöker ta kommando över situationen på det där pinsamma sättet jag gör när jag känner mig nervös. Försöker att vara avslappnad och cool med det. Prata om saker som vi har varit i kontakt om tidigare.

Och så plötsligt – plötsligt! – inser jag vad jag har på läppen. Fuck. Skit. Röv! MUSTASCH-ASET! Detta misslyckade blonda försök till läppbehåring. Detta som jag vägrat ta en enda digital bild på för att försäkra mig om att det aldrig någonsin ska hamna i något komprometterande sammanhang. Och här står jag med mitt hemligaste experiment mitt emot mannen vars musik jag dyrkar.

Jag börjar stamma. Försöker fortsätta den mening jag precis var i. Cirkelpratar. Upprepar samma sak om och om igen. Försöker registrera hans blick. Flackar den inte ner mot läppen? Fuck. Den flackar. Vad tänker han? Hur ser det här ut egentligen? Vad är det för idiotförsök jag gör??! Jag vet ju att mustasch inte fungerar på blonda fjuniga killar!!! VARFÖR NU?!?!!

Jag börjar prata om allt möjligt, råkar ta mig för pannan och inser att det där pågår ett vattenfall av svett. Vi avslutar vårt samtal, jag försvinner ner i ett svart hål i marken. Dör.

Jag är nu hemma, knappt återuppstånden, men likväl med mustaschförsöket kvar på läppen.

Men nu åker den banne mig ut.

Förlåt mig, Tomas.

Previous post:

Next post: