Fyra generationer på en bild

av Emanuel Karlsten den augusti 13, 2013

i Pappablogg

screenshot 2013-08-13 kl. 16.27.41Farmor är här. Och pappa. Det är väldigt speciellt. Speciellt att se pappa i en roll som nu är en helt annan än att vara pappa. Det är speciellt också att höra ”farfar” och vänja sig vid att det inte är min farfar.
Det är säkert ännu märkligare för min pappa.

Det är också speciellt att se farmor i sin nya roll. Se hur nervös hon blir när hon håller Billie. Hur glad hon är. Hon som pratat om barnbarnsbarn i säkert tio år nu. Det här är hennes första.

Jag tänker mycket på min egen relation till farfar. Jag har många gånger tänkt hur annorlunda den relationen ofta är mot den som min farfar till exempel hade med min far. Jag minns till exempel hur min farfar mot slutet kunde uttrycka vissa kval över att han jobbade så mycket under hans egna barns uppväxt. Jag antar att det är förståeligt med sådana kval.

Jag undrar vilka mina egna kval kommer att vara. Jag undrar hur Billies relation till hennes farfar kommer att bli.

Julias mormor berättade häromveckan att när hon fick barn tog hennes man aldrig upp dem och lekte med dem. Någon gång i veckan satte han sig istället i soffan och så fick Julias mormor komma med hans son eller dotter till honom där i soffan. Det handlade inte om att han inte ville, inte älskade sina barn, utan tiden var bara annorlunda. När han sedan fick barnbarn väjde han aldrig för att leka med barnen. Julia berättar ofta om sin fantastiska morfar. Det gör hennes mamma också för övrigt.

På min sida är Billie det första barnbarnsbarnet för min farmor och det första barnbarnet för mina föräldrar. Lika nytt det är för mig att ha barn är det för dem att ha barnbarn. Jag har frågat så många gånger hur det känns. Men de lyckas liksom inte sätta ord på det utöver de vanliga superlativen.

Jag skulle så gärna vilja byta hjärta med dem för en minut.

Jag undrar så om de, som jag, tittar djupt in i ögon, anletsdrag och söker spår av dem själva. Och hur det känns när de gör det. Om det pirrar till lite i hjärtat när de inser att det är en skärva av sig själva de speglar sig i. Jag undrar om man ger sig själv några löften. Om man tänker på sin egen farfar, sin egen farmor. Hur den relationen var.

Det är så ofattbart mäktigt att vi är på väg att skapa ett lika slutet universum för Billie som jag tyckte min egen släkt var när jag växte upp. Där livet mest handlade om resor till möten. Med farmor, farfar, mormor, kusiner och människor som jag älskade. Det är de som kommer vara närmast, som man kommer förlita sig på och som man kommer att bedöma världen utifrån.

Jag är väldigt glad att mina föräldrar, min farmor och Julias släkt ska finnas där.

 

Previous post:

Next post: