Gåvor bedövar samvete – Facebook-likes väcker upp det

av Emanuel Karlsten den augusti 14, 2013

i Pappablogg

En stor tidning är här för att intervjua Julia. Jag tassar runt i kulisserna, har som jobb att underhålla Billie när hon är för gnällig. Sedan ska det fotograferas.

Jag har ju skrivit om Julia förut, men inte så mycket om det hon jobbar med. Eller hur bra hon är på det hon jobbar med.

Julia driver en organisation som heter Ung cancer. Jag ska inte lägga ut texten så mycket om organisationen och syftet för organisationen säger ju på något sätt sig själv.

Men hon är på många sätt en medial fullpoängare. Hon är ung, tjej, vacker och driven. Hon har i ung ålder startat en organisation som snabbt fått uppmärksamhet utanför etablerade medier. Organisationen handlar om en utsatt grupp som tidigare inte fått uppmärksamhet och hon har själv en historia. Vid 21 års ålder fick hon tjocktarmscancer och friskförklarades för ett år sedan. Hon är välformulerad, opretentiös och vågar prata om det som få andra ens vågar tänka på.

Men framförallt är hon väldigt bra på sitt jobb.

Jag skulle vilja lägga ut texten lite kring det här, men har inte riktigt tid nu. Men vi kan väl ta det där med webbshoppen.

Medan andra välgörenhetsorganisationer lever på bidrag och att söka projektpengar får Ung cancer alla sina löner och administrativa kostnader täckta av att de driver en extremt framgångsrik webbshop. Det bara blev så. Förra sommaren höll organisationen ett kalas och hade ett pysselbord där de kända gästerna uppmuntrades pyssla uppmuntrande presenter som sedan skulle skickas ut till medlemmarna. Där pärlades det första Fuck cancer-armbandet. Julia kom sedan på idén att de skulle kunna börja sälja armbandet i deras webbshop. Sagt och gjort – de första månaderna sålde de armband för två miljoner kronor. Det bara spred sig själv. Det har det gjort sedan dess. Och innebär att ingen de av de gåvor som skänks till organisationen försvinner i administrativa kostnader. De tas istället av intäkterna från webbshoppen. Jag tycker det är fantastiskt. Det känns renhårigt på något sätt. När man köper in en ny dator kommer inte pengarna från någons gåva, utan för att folk har köpt produkter.

För några månader sedan gjorde Unicef en kampanj om att de inte ville ha folks ”facebooklikes”, eftersom det inte räddade några liv. För att rädda liv behövs pengar. Det är ett så obegripligt korkat motsatsförhållande. Utan likes hade Ung cancer aldrig existerat. Utan likes hade Ung cancer aldrig väckt så mycket reaktioner. Utan likes, Facebook och sociala medier hade Ung cancer aldrig blivit den folkrörelse det idag är.

Pengar är så klart viktigt, men många gånger blir våra skänkta pengar ett sätt att bedöva ett samvete. 100 kronor i månaden, så tänker vi inte på det mer. En like innebär å andra sidan en ständig påminnelse om det som behöver ens uppmärksamhet. Det som behöver ens stöd. En like är ett första, ytligt steg till engagemang. Som – när Facebooksidan och en välgörenhetsorganisation sköts smat – kan leda till djupare engagemang. Ung cancer har skapat pärl-träffar, där man träffas och hjälper till att pärla Ung cancer-armbanden, fester, resor och föreläsningar. Och produkter.
Att köpa en Fuck cancer-produkt för hundra kronor blir så mycket mer ett ställningstagande än att skänka dem. Det blir en start på en diskussion, när någon ser armbandet. Det blir ett slagord att ha med sig i vardagen, och en ständig påminnelse om kampen mot cancer.

Vi kan väl prata mer om det här någon annan gång. Eller så kan ni väl läsa om det i tidningen som intervjuar Julia.
Hon är verkligen värd all uppmärksamhet hon kan få. Alla borde höra henne, alla borde inspireras av henne.
Jag postar länken när intervjun är ute!

Previous post:

Next post: