Jag är pappa

av Emanuel Karlsten den augusti 9, 2013

i Pappablogg

Jag har fått barn! Om du läser den här bloggen vet du säkert redan om det. Det har instagrammats, twittrats och skrivits om det. Billie Karlsten heter hon. Född den 19 juli, vägde 3680 gram och är 51 cm helt perfekt människa.

Och jag ska inte vara långrandig. Allra mest för att jag inte har tid. Billie fyller tre veckor idag, Julia har för första gången åkt iväg för egentid (Ikea..) och jag och Billie är ensamma – och hon sover.

Så jag har en stund över. En kort stund. Och jag vill så gärna börja skriva ner några tankar. Kanske mest för min egen skull, för att kapsla in några känslor och tankar jag inser är färgstarka nu, men som kommer att blekna med tiden.

[paus för att trösta och byta blöja på en vaken Billie]

Det finns så mycket att skriva om. Som Julia. Jag hade träffat en bekant några veckor innan förlossningen som berättade om hur imponerad han var av sin fru under förlossningen. Jag tänkte en del på det där efteråt, hur fint det var att han sa så. Jag tänkte också att det nog handlade om en skopa artighet och en skopa pliktskyldig uppmuntran för att hon – och inte han – var tvungen att genomlida sådana helvetessmärtor.

Men halvvägs igenom vår förlossning stod jag med tårar i ögonen och uppfylldes av den största av beundran för Julia. Smärtorna, det fulländade kroppsarbetet genom förlossningens olika faser, gav en blick in i djupet av Julias person. All ytlighet, alla kulturella egenheter kläddes av och kvar fanns bara en kärna av personlighet. Det kändes så rent, så vackert att jag inte kunde hålla tillbaka känslorna eller tårarna. Hela mitt hjärta ville ropa in en präst direkt för att viga oss. Jag lovade mitt inre om och om igen att komma ihåg det här, aldrig glömma den känslan, den kärnan jag fått se.

 

 

Förlossningen gick väldigt bra. Vi hade det nog ovanligt bra. Men trots det och trots att Julia har väldigt hög smärttröskel var det på ett helt nytt sätt hjärtskärande att se hur illa förlossningssmärtorna gjorde henne. Det blev på något sätt ännu värre när smärtan också skedde i det läget där Julia var som mest skör, som mest avklädd. Dag blev till eftermiddag, eftermiddag till kväll och framåt nio-tiden klev vi in i utdrivningsskedet. Det hade hunnit bli mörkt ute, ingen hade hunnit tända lampan i taket. Vår enda ljuskälla kom från en förlossningslampa som var riktad mot Julias underliv.

Och plötsligt putade en hjässa fram, full av hår. Några helveteskrystningar senare var en blålila säl ute. Det var ofattbart. Knappast någon direkt förälskelse, mer en lättnad. Billie var hel, frisk. Julia levde. Det var sant, vi skulle bli föräldrar.

Det var ofattbart – är ofattbart! – men ändå så naturligt. Nästan direkt blev det naturligt. Några timmar senare somnade vi, Billie låg på mitt bröst och sov den första natten. Hade jag inte varit så trött hade jag givetvis aldrig vågat göra så, nu kändes det säkrast. Jag vaknade med jämna mellanrum och fylldes av en fantastisk känsla.

Jag är pappa.

 

  • Lindstromfunderingar

    Åhhhh, så vackert skrivet! Grattis igen till dotter och föräldraskap och allt!!

  • Väldigt fint skrivet. Så naket (no pun intended) och ärligt.
    Jag vet inte om jag kommer klara av att se min kvinna föda. Mitt stackars psyke skulle nog inte klara av att se min Älskade lida så.
    Jag är imponerad av Er båda.

  • Monica Olsson Kolkman

    Grattis igen! Njut av varje sekund! (Ja, det är hårt arbete också, jag vet…)

  • Palle Lilja

    Vackert skrivet.
    Ha det så bra alla tre och ta hand om varandra.

  • Andrea Engelbrektsson

    De här var nog den vackraste beskrivningen av en förlossning som jag läst. Någonsin.

  • En får gratulera! Jag förflyttades tillbaka 42 år i tiden!

Previous post:

Next post: