Så vad menade du, Niklas Svensson?

av Emanuel Karlsten den september 9, 2016

i Medier och internet

Jag har tidigare delat Expressens politiska reporter Niklas Svenssons tweet. Och det finns anledning att följa upp det, så låt mig skriva några rader.

Det handlar om detta.

idb-2016-09-09-kl-14-33-01

 

Jag delade den eftersom jag tyckte den var så märklig. Och Niklas tog bort tweeten strax efter. I dagarna har Niklas Svensson skrivit en ursäkt, efter att Aftonbladets sportreporter(!) Robert Laul skrivit upprivet om saken på Svt opinion. Niklas ursäkt:


Och det är väl bra. Att Niklas ändrar sig. Eller ändrar sig. Det säger han ju inte. Han kritiserar sin egen formulering, inte innehållet. Vilket Joakim Jardenberg påpekar på Twitter.

Det är rätt märkligt. Niklas håller aldrig annars igen med åsikter på Twitter, men här blir det känsligt. Jag säger inte att det är konstigt, han har säkert fått stå ut med en del samtal från både kollegor och överordnade på Expressen. Och det är klart att han vill lägga bakom sig saken. Men Niklas har genom sin stora publik i sociala medier gått från att bara vara reporter som rapporterar om opinion, till att också driva opinion.

Så är fallet med de flesta på Twitter som råkar få stora skaror följare, även för mig. Men med det följer ett ansvar. Att åtminstone förklara. Det skulle i alla fall Niklas Svensson kräva.

Jag och Niklas har varit kollegor och jobbat ihop och jag känner honom som en person som aldrig skulle låta personliga relationer ligga i vägen för det journalistiska arbetet. Lojaliteten till nyheten går alltid först.

Därför är det ju rimligt att kräva svar. Det är rimligt också att se vad ett uteblivet svar innebär.

Vilket givetvis är vad som händer. Här är de första kommentarerna på Facebookstatusen.

idb-2016-09-09-kl-14-45-44

Jag har inga förhoppningar om att något av det här kommer få Niklas att vilja utveckla sig tydligare. Mest tycker jag att det är ett intressant exempel på den utveckling medier får. Där enskilda personer blir enmansmedier med stor makt. Som ofta kommer så snabbt och är så tätt förknippat med ens person, att man inte hinner reflektera över det publicistiska ansvaret. Särskilt tydligt blir det när det handlar om journalister. Som alltid varit så bra på att pressa och ställa andra makthavare till svar, att man själv blir helt handfallen och nästan sur när det riktas mot en själv.

Det är nya tider.

Previous post:

Next post: