Att längta. Och önska.

av Emanuel Karlsten den december 27, 2009

i Religion och kyrka

Fyra dagar sedan senast. Jag sätter någon slags stolthet i det. Att jag har tyckt att bloggen har varit sekundär. Oviktig. Att jag har försökt ta tillvara på juldagarna, ledigheten och att hänga med familjen.Göra det där sociala i stället. Som att sitta tysta framför tv och julbio och se långfilm.

Hursomhelst har det varit en slags avgiftning. Och skönt att få landa lite.

Jul på Gotland är speciellt. Det påminner mig mycket om en det vanliga, som på många sätt blivit ovanligt. Om ideal jag egentligen strävar efter. Och om ensamhet. Jag skrev en bloggpost om det där på en gammal blogg jag drev för några år sedan. Om hur vi varje julafton firar alternativa jular på Frälsningsarmén i Visby tillsammans med familjer som bara vill dela gemenskap eller människor som inte har andra att fira jul med. Det är inget konstigt eller heroiskt i det. Men ju äldre jag blir, ju mer ödmjuk blir jag inför det faktum att så lite kan betyda så mycket. Ett ”god jul” och lite småprat i förbifarten. Att vara närvarande, trivas. Dela julmat och skratt med någon som nyss berättade att de brukar supa bort julen för att slippa…förstå.

Ah, ni ser. Det är omöjligt att prata om det där utan att bli översittande pretentiös. Men hela mitt jag skriker efter att mer medvetet engagera mig i liknande saker. Små saker som gör skillnad.

Jag älskar Frälsningsarmén för det där. Det sociala arbete många kristna församlingar gör i jultid blir så ofta ett alibi. En pliktskyldig punktinsats för att kunna säga ”vi bryr oss visst om omvärlden”, och sedan fortsätta sökandet efter andliga känslokickar.

Frälsningsarmén är knappast något mönstersamfund, men jag älskar deras idé. En grundton av att föra krig mot orättvisa och ensamhet. Inte för att det ser bra ut, inte för att jag kan räkna in fler ”uppräckta frälsarhänder”, utan för att det är rätt. För att människor hjälper människor.

Jag önskar så att jag hade ett sådant sammanhang. Men det är lätt att både tycka och säga.

Det vet både du och jag.

  • Apropå gamla bloggar. Visst kommer Dagen-bloggen ligga kvar också efter att du slutar?

    • Det hoppas jag innerligt! Men jag bestämmer inte sådant längre. Men hittills har vi aldrig tagit bort något som en gång har skrivits.

  • Detta hände min hemförsamling denna julafton (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=198060) och jag får en konstig känsla av stolthet för att det råkar vara mina kompisar även om det som de gjorde bara var det mest naturliga sätt att handla i en sådan situation…

  • Har ploppat upp en bunt sådana artiklar från lokaltidningar nu efter jul. Frälsningsarmén som ordnar julfriande för de som inte har nån att fira med. Och det gör hela mig så glad, ger nåt slags hopp nästan. Detta från Gävle t.ex. http://gd.se/nyheter/gavle/1.1677627

    Bara den bilden är så underbar. En gammal traditionell kårlokal, botbänken är där…Allt för att jag skulle börja gnälla om en död kår som hyllar traditioner. Men så i centrum av bilden Jussi och Tuula, och allt jag ville säga och tänka faller platt!

    Än finns det hopp.

  • Apropå gamla bloggar. Visst kommer Dagen-bloggen ligga kvar också efter att du slutar?

    • Det hoppas jag innerligt! Men jag bestämmer inte sådant längre. Men hittills har vi aldrig tagit bort något som en gång har skrivits.

  • Detta hände min hemförsamling denna julafton (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=198060) och jag får en konstig känsla av stolthet för att det råkar vara mina kompisar även om det som de gjorde bara var det mest naturliga sätt att handla i en sådan situation…

  • Har ploppat upp en bunt sådana artiklar från lokaltidningar nu efter jul. Frälsningsarmén som ordnar julfriande för de som inte har nån att fira med. Och det gör hela mig så glad, ger nåt slags hopp nästan. Detta från Gävle t.ex. http://gd.se/nyheter/gavle/1.1677627

    Bara den bilden är så underbar. En gammal traditionell kårlokal, botbänken är där…Allt för att jag skulle börja gnälla om en död kår som hyllar traditioner. Men så i centrum av bilden Jussi och Tuula, och allt jag ville säga och tänka faller platt!

    Än finns det hopp.

  • Pingback: Och det visar sig igen att jag har världens bästa församling! » Missionärerna Anderås()

  • Anonym

    Äsh! Kom igen Manne, tycka och säga och tänka i all ära. Men tror ändå att det är farligt att inbilla sig att det är svårare än det är, alla vet vi minst någon i vår omgivning som är ensam. Hur svårt är det egentligen att ta sig tid en kväll, bjuda hem dem på ett mål mat? Eller bara höra av sig och fråga om de vill ta en fika gå på bio? Just do it! (säger det minst lika mycket till mig själv som till dig och alla andra). Tror att gemenskap smittar minst lika mycket som leenden!
    Men, Go frälsningsarmen! Och all heder åt dina fantastiska päron!

  • tindra_e

    Äsh! Kom igen Manne, tycka och säga och tänka i all ära. Men tror ändå att det är farligt att inbilla sig att det är svårare än det är, alla vet vi minst någon i vår omgivning som är ensam. Hur svårt är det egentligen att ta sig tid en kväll, bjuda hem dem på ett mål mat? Eller bara höra av sig och fråga om de vill ta en fika gå på bio? Just do it! (säger det minst lika mycket till mig själv som till dig och alla andra). Tror att gemenskap smittar minst lika mycket som leenden!
    Men, Go frälsningsarmen! Och all heder åt dina fantastiska päron!

  • Själv fick jag jobba sida vid sida (t.om. basa över) Ingvar Oldsberg, då jag och Herr På Spåret delade ut glögg och pepparkakor, under julafton för Stadsmissionen i Göteborg! =) Snacka om O-kändisstatus på den….

  • Själv fick jag jobba sida vid sida (t.om. basa över) Ingvar Oldsberg, då jag och Herr På Spåret delade ut glögg och pepparkakor, under julafton för Stadsmissionen i Göteborg! =)
    Snacka om O-kändisstatus på den….

  • Själv fick jag jobba sida vid sida (t.om. basa över) Ingvar Oldsberg, då jag och Herr På Spåret delade ut glögg och pepparkakor, under julafton för Stadsmissionen i Göteborg! =)
    Snacka om O-kändisstatus på den….

Previous post:

Next post: