Lite om julen, Jesus och bastarder

av Emanuel Karlsten den december 28, 2010

i Personligt,Religion och kyrka

Jjulhelgerna har gått och jag har insett att vi inte har pratat på ett tag. När var det senast? Några veckor sedan? Och egentligen pratade vi inte då heller. Det var väl nån länk jag serverade på ett dåligt diskat fat och tryckte upp i ansiktet på dig till ett väsande påbud om att läsa, klicka eller titta. Ber om ursäkt för det.

Dagarna innan jul var hektiska. Det handlade om jobbrutiner jag inte riktigt var förberedd på. Ovanpå det den obligatoriska viljan av att ”städa undan” och sedan ett löfte om att ta mig hem till min yngsta systers skolavslutning. Jag hann. Och nu har jag sofflocksjäst i dagarna tre. Ibland har det slagit mig att jag skulle skriva något. Rapportera. Kanske bara en kort betraktelse.

Det har jag inte gjort.

Imorgon åker jag tillbaka hem. Till Stockholm. För jag är på Gotland. Missade jag att skriva det? Gotland. Fårskinnsgotland. Det har för övrigt blivit två fårskinnsjulkappar i år. Tre!, nu när jag tänker efter.

Jag tänkte att jag skulle skriva något nu. En summering, en efter-dagbok. Vad vet jag. Bildlöst, eftersom jag inte orkar ladda upp nån bild. Sådär:

Julafton: Same ol’. Jag som inte tycker vi har särskilt mycket traditioner. Kommer ni ihåg när jag skrev om det? Det gör ni så klart inte. Det var på en tid då få läste mina alster och jag tyckte det var viktigast i världen – att bli läst. Som jag statistikknarkade på den tiden. Kollade till och med varifrån ni satt i Sverige. Allt det där har jag tappat nu. Blivit blasé på ett sätt. Eller kanske mätt. Hursomhelst. Jag bloggade då om hur vi firar vår jul och en lika delar såsig som fin hyllning till mina päron angående årets mest ensamma dag. I år insåg jag att vi också agerar väldigt mycket som enhet. Vi vet alla vad som väntas av oss på julafton. Vi går liksom till jobbet. Klär på oss vårt mest kontaktsökande humör, gör oss fina och är där lika mycket för andra som för oss själva. Fint, på väldigt, väldigt många sätt. Jag tror att det gör både vår och andras jul bättre.

Juldagen: Baksmällan. Det har getts så mycket – i dubbel mening – att man mest ligger och chippar efter andan. Antagligen också för att man redan hunnit gått upp tre kilo bara i ansiktet och de naturliga andningsproblem som därmed följer. Syskonen Karlsten gick hursomhelst på juldagsbio. Narnia, den sista. Medioker, men intressant att spåra CS Lewis kristendomsliknelser. Där Aslan är Guds-motsvarigheten som inte kommer och räddar Narnia från ett…helvete, för att ”things never happen the same way twice”. Ett märklig förklaring på varför inte Jesus kommer och räddar varje gång. Som om det vore någon slags magisk formel. ”En gång, aldrig två”.

Annandagen: Och söndag. Vilket, om man är barn i en pastorsfamilj, innebär gudstjänstsdag igen. Oväntat bra och avslappnat, tycker jag. Undrar om jag hann säga det till pappa? Dålig på sånt, bättre på kritik. Hursomhelst. Det som fastnade var insikten om att Josef var på väg att bryta förlovningen (eller trolovningen, vet att det är nån skillnad där) med Maria efter att han upptäckte att hon blivit gravid. Dels: Förvirringen hos Josef. Maria är på smällen, hon har inte haft sex med Josef, men påstår att GUD gjort henne gravid. Att Josef TROTS det, planerade att bara lämna och bryta trolovningen i SMYG, säger något om vilken man Josef var, eller möjligtvis vilken kärlek till Marias person han hade.
Men allra mest: Josef må senare ha övertygats om Jesu gudom av en ängel, men ingen annan av hans polare kan rimligtvis ha köpt det. Vilket innebar att familjen Snickarson måste ha ansetts som stans skabb när Jesus föddes. En son utanför äktenskapet och Josef en riktig sucker/toffel som fortfarande var kvar. OCH dessutom köpte att GUD hade gjort Maria gravid. Jeez. Det fungerade antagligen lika bra då som när Maradona försökte använda Gud som ursäkt för att han handsade in en fotboll tvåtusen år senare.
Det jag, hursomhelst, insåg var vilken grej det är att Jesus genom Biblen återkommande valde de smutsigaste vägarna. Att umgås med de smutsigaste, leva på samhällsbotten och födas på det smutsigaste sättet. Som en bastard – på en tid när bastarder ansågs vara allra smutsigast.

Jag tänker att det säger något om hur vi bör behandla varandra. Inte att vi ska se en Jesus i varje bastard, men inte långt ifrån. Om Gud ansåg det viktigt för Jesus att födas som en bastard, vad säger det om dåtidens och framtidens samhälle? Rimligtvis något sedelärande. Kanske säger det något om hur vi gör sociala konventioner till Gudar ibland? Hur de hindrar oss från att se mirakel födas? Ah, ni får flumma vidare själva. Men varje sån här gråzon och nyans får mig att inse hur få ramar gudsuppfattningen behöver. Och hur mycket kärlek den kräver. En kontrast och paradox – Biblens huvudperson är stundtals knivskarp, och sedan ibland konturlös. Jag tycker det föreslår ett starkt egenansvar. Ett myndiggörande av människan som omöjliggör kyrkans förmynderi. Svårt det där. För hur är man då kyrka?

Det får vi ta en annan dag. Förhoppningsvis innan nästa annandag.

  • Vilken bra text!! Välskrivet och klokt. *Gilla*

  • Vilken bra text!! Välskrivet och klokt. *Gilla*

  • Pingback: Julafton på Frälsis! |()

  • Monica

    Gillar dig väldigt mycket Emanuel, och du har inte en susning om vem jag är.
    Bor på framsidan, Bästkusten :-)

  • Monica

    Gillar dig väldigt mycket Emanuel, och du har inte en susning om vem jag är.
    Bor på framsidan, Bästkusten :-)

  • elisabeth guenther

    Wow, Emanuel, njutningsläsning. Med bett! Ärligt så det kliar. Got me!

  • elisabeth guenther

    Wow, Emanuel, njutningsläsning. Med bett! Ärligt så det kliar. Got me!

  • Alma Mater

    Om Narnia: Som gammal Narnia-fantast måste jag invända; Poängen var väl att Lucy nu hade makten att ingripa och när hon gjorde det befriades Narnia igen. Har du läst böckerna? Jag tycker nog Lewis för fram människans ansvar och Guds storhet väldigt bra trots att teodicé-problemet inte inbjuder till, eller ens har, någon enkel lösning. Skeppet gryningen var betydligt bättre än del två. Så jag vågar nog se fortsättningen också.

    • Nope, har inte läst boken.

      Den 3 januari 2011 19:51 skrev Disqus :

  • Om Narnia: Som gammal Narnia-fantast måste jag invända; Poängen var väl att Lucy nu hade makten att ingripa och när hon gjorde det befriades Narnia igen. Har du läst böckerna? Jag tycker nog Lewis för fram människans ansvar och Guds storhet väldigt bra trots att teodicé-problemet inte inbjuder till, eller ens har, någon enkel lösning. Skeppet gryningen var betydligt bättre än del två. Så jag vågar nog se fortsättningen också.

    • Nope, har inte läst boken.

      Den 3 januari 2011 19:51 skrev Disqus :

  • Alma Mater

    Glömde: Lewis pratar ju just om det myndiggörande av människan som du skrev om själv i denna fina bloggpost.

  • Glömde: Lewis pratar ju just om det myndiggörande av människan som du skrev om själv i denna fina bloggpost.

Previous post:

Next post: