Varför reagerar vi så starkt när någon använder mobilen i sociala sammanhang?

av Emanuel Karlsten den december 7, 2014

i Medier och internet

Jag skrev en krönika i DN om detta igår. Jag har tänkt på det länge och i veckan uppkom några situationer som gjorde saken särskild tydlig för mig.
”Måste du sitta med telefonen?” Det var häromdagen och vi sitter i soffan när det plötsligt frågas från andra sidan. Jag tittar upp. Hon sitter med en kopp te och ett magasin i knät. Därmed är hon vår generations sinnebild av egentid. Jag kollar tillbaka på mobilen. Jag läser en tidningsartikel. Jag vill reflexförsvara mig. Vad menar hon? Är hon mer närvarande, mer avslappnad, för att hon läser artiklar på pappersprodukter? Jag tog aldrig diskussionen. I stället kände jag mig lite träffad och la skamset ifrån mig mobilen och plockade upp något att läsa där texten fanns på döda träd.
Kvällen gick vidare, men händelsen skavde. Varför var det fult med digitalt läsande, men fint med analogt?

Läs gärna hela krönikan här.

Hursomhelst.
Det som var så intressant var de reaktioner och reflektioner jag fick. Flera mejlar och berättar hur de under morgonen suttit och samtalat om det här. Och flera berättade också vad de kom fram till. Jag frågade några om jag fick dela det, så här kommer några:

”Vilken krönika du levererar idag. Tack för att du belyser det här och drar så kloka slutsatser!
Jag läser DN i pappersform medan min kille alltid läser på telefonen. Och jag har reflekterat över att det känns som att han är mer frånvarande under vår gemensamma frukost, men varför skulle han vara det? Jag tror att jag är rädd att våra barn ska bli lockade att också ”spela” eftersom pappa får göra det. Om de ser en telefon eller iPad så skriker de ”också haaaa”. Men om jag får läsa DN vid bordet, borde inte de också få avskärma sig? Det är inte mindre socialt att spela toca boca Tea party än att försöka lösa lördagskrysset…”

Visst är tanken spännande? Att tillåta distraktionen, även när den är digital, för att du ju själv känner igen den härliga stunden när du får försvinna bort i en annan värld, en stund.

Ett annat, från en pensionerad ledare för Frälsningsarmén i Sverige, Hasse Kjellgren:

”Tack för krönikan idag! Jag läser dig alltid med intresse och behållning.
Möjligen har du hört från närmare håll om officeren som hade bibelstudium i en nationell ungdomssamling och frustrerades av att ett par hundra ungdomar satt och tittade i sina mobiler. Tills han förstod att det vat i mobilerna dom hade sin biblar!
Själv installerade jag en kommendör som TC (Territorial Commander, som du vet) i ett nytt land, och när han skulle hålla sin inträdespredikan i territoriet tog han fram sin iPad och sa: ‘Vi läser från Paulus brev till……’ och chockade det mycket stor församlingen! Dom vande sig med åren!
Nåväl, tack för dina spännande, och viktiga tror jag, skrivningar!”

Just om kyrkan som en särskilt besvärlig plats för det digitala är det flera som har reagerat. På Facebook skrev till exempel ”Jonas” så här:
”Jag får i bland lite knepiga blickar när jag i kyrkan lyssnar på en predikan eller textäsning men sitter och tittar ner i mobilen. Det ingen verkar förstå är att jag följer med i Bibeltexten.”
Och Emil, som är pastor skriver vidare:
” Då kan du kanske tänka dig hur de blickarna ser ut när det är Pastorn som tittar i mobilen under gudstjänsten. Vet inte hur många gånger jag har ursäktat mig med att jag både har Bibeln och för anteckningar däri.”

Men det finns även andra ställen där det tycks särskilt känsligt. Jacques de Maré är nämndeman och mejlade det här:

”Jag har funderat på samma sak som du. Jag är nämndeman i en domstol. Och ibland är det bra att kunna följa med på en karta under förhandlingarna. Då använder jag en papperskarta och inte min mobil. Varför? Det är ohövligt och närmast förbjudet att använda mobilen under rättegången. Skälet torde vara det du påpekar. Man befaras att göra helt andra saker på mobilen än vad kartan kan erbjuda.”

Sedan fick jag också flera som försöker gå till botten med vad det faktiskt är som skaver och att det kanske finns en kraftig nedsida med det hela. Som Åsa Persson Annersten mejlade:

”Tack för spännande krönika i dagens DN. Den fick mig att tänka till om varför jag blir irriterad över läsande i mobilen. Jag tror det handlar om gemenskap och förförståelse, grundläggande sociala mänskliga känslor. Den som använder sin mobil i en social situation är helt anonym, avslöjar inte på något sätt vad den gör. En papperstidning eller ett kollegieblock är visuellt tydligt och personer i din omgivning ser vad du gör, utan att behöva fråga. Det märks om du är okoncentrerat på ett möte och sitter och klottrar eller för intensiva anteckningar. Hemma i soffan pysslar alla med sitt, men man har en förförståelse för vad den andra gör ” läser en vetenskaplig artikel” – bästa att inte störa. Kollar matrecept ” planerar du mat till middag?” Barnet vet vad pappa gör och kan ställa frågor, peka på bild i tidningen och fråga ” vad är det”. I mobilen umgås man men andra i mobilen – digital gemenskap, men jag tror man missar viktig ickeverbal kommunikation med de fysiska personer man har i sin närhet. Det kan nog även vara grogrund och källa till mer negativa och för gemenskapen nedbrytande känslor, som misstänksamhet och svartsjuka. Var rädd om varandra, det är svårt att kramas digitalt.”

Jag tycker det sätter fingret på något väldigt intressant. Har mobilen blivit en symbol för stukat förtroende i relationer? En grogrund för svartsjuka? När allt är så tillgängligt bygger vi upp tankeslott om social otrohet? Ännu intressantare är det med förförståelse. Kan vi hitta sätt att prata med varandra om det vi gör för att inkludera varandra mer? Eller handlar det bara om att förstå att livet blivit annorlunda nu – vänja oss och acceptera en ny kultur?

Martin Skoglöv har också reflekterat över det här och har en egen lösning i en bloggpost: mobilskal som avslöjar vad du läser i mobilen. Intressant tanke!

En annan mejlare som vill vara anonym är inne på samme spår:

”Tack för din Krönika i dagens DN. Den fick mig att fundera ytterligare ett varv kring
min reaktion på den dagliga åsynen av medborgare med ”digitala utväxter” .
Jag erkänner gärna att jag ofta känner mig provocerad, vid åsynen av denna ”ledstjärna”,
ständigt lysande i var mans och kvinnas hand. Jag kan ibland drabbas av en elak impuls
att rycka den ur handen på någon och säga: Ha! vad gör du nu? Vem är du nu?

Men jag har lika ofta funderat över varför jag blir så störd. Jag har ju ingen aning
om orsaken till det världsfrånvända intrycket jag får i just den stunden.
Är det ett livsviktigt sms, en spännande och intressant bok/artikel, en stunds förströelse
med ett dataspel på väg till ett viktigt men tråkigt möte på jobbet?

Orsaken till min irritation är nog främst känslan av obehag av att dela rum, i bussen,
butiken eller kanske främst i en tunnel under jorden, med okända ”zombies”.
Jag ser dem fysiskt i vagnen men har ingen aning om var deras tankar och känslor befinner sig.
Hela deras kroppsspråk signalerar ”frånvaro”, ”ingen hemma”, ”gone fishing”.

Eller åsynen av en förälder helt upptagen av att läsa, skriva eller samtala i mobilen,
medan barnet ropar på uppmärksamhet, i vagnen eller klängandes runt benen.
Men återigen: jag har ju ingen aning om den bakomliggande orsaken…

Och så om läsandet, det digitala och/eller det fysiska.

När jag läser en bok kan jag lägga ner den ett ögonblick och fundera, återuppta läsningen,
bläddra tillbaka. Utan att riskera att batteriet tar slut, eller att allt försvinner med
ett knapptryck. Jag kan se omslagets design, känna papperets kvalitet, doften av boken
som stått i bokhyllan på antikvariatet eller biblioteket.
Vad doftar en digital bok? Vem valde typsnittet?

I tunnelbanan kan jag se när någon läser en ”fysisk” bok, jag kanske också kan se vilken
bok det är, kanske jag också skulle vilja läsa den boken, kanske jag redan läst den och minns…

Jag kan se att någon läser en tidning. Aha, hon läser Metro, han läser DN hon därborta
läser Svenskan. Hon läser börsnoteringarna, han läser en intressant artikel, jag måste nog
ta med mig en Metro idag, läsa den där DN-krönikan ordentligt när jag kommer hem.

Men omgiven av detta allmänna stirrande in i en liten ljusflimrande tingest har jag
ju sällan eller aldrig en aning om vad medmänniskor och medresenärer har för sig!
Förutom alla de gånger jag får ta del av högljudda telefonsamtal, intressanta eller
bara irriterande och förvånande intima. Eller den gång jag fick en god insyn i en killes
preferenser då han klickade sig fram mellan bilder av unga kvinnor, på en datingsite,
blixtsnabbt markerande gillande eller ogillande för varje bild.

Nåja, det är nya tider nu, och jag måste väl vända blad, eller klicka fram nästa sida…”

Ja, kanske är det så? Att vi får vänja oss?

Vi har uppenbarligen vant oss vid telefonen. När jag växte upp var det fullt naturligt att när hemtelefonen ringde så släppte man allt. Det kunde vara något viktigt. Det har följt med oss med mobiltelefonen. När det ringer ska vi svara. Vi förväntas svara.
Jag har försökt bryta det här.
Jag skrev en DN-krönika om det för ett tag sedan:

”Ett enkelt samtal med en vän eller kollega och telefonen ringer. Genast sätts hela världen på paus. Vad som än pågår måste det avbrytas för att personen i luren potentiellt är viktigare än allt annat. Det är en spärr i vår hjärna, ett metodflöde vi inte kan undvika: Telefon, samtal, svara, nu. ”Jag ska bara ta det här”, säger vi och smiter från verkligheten.”
Läs hela krönikan här.

Och i allt det här finns ju också gränser. När det slår över till missbruk. När vi tar upp mobilen i varje liten stund, så fort det blir tråkigt, så fort stimulansen avbryts vid en fika, vid ett samtal, eller vad det nu kan vara.

Men det har det ju funnits förut också? Min mor skrev till exempel såhär nyss:
”Tror nog att vi i dag har tappat bort hur tidningsläsandet varit en källa till ständig konflikt i relationer, speciellt vid matbordet där man lugnt kunde gömma sig bakom tidningen som var dubbel så stor som dagens dagstidningar.”

Samtidigt är det ju så väldigt mycket mer i en mobil som kan störa, ta och begära vår uppmärksamhet än i en tidning.

Jag antar att allt handlar om balansgång, förändring och acceptans. Av rätt saker.

Previous post:

Next post: