juli 2010

Jag trodde, kanske hoppades, att det sista ordet var sagt om Benny Hinn.

Men den rundringning som den gamla predikanten Stanley Sjöberg gjort till svenska medier kräver ett varv till.

Även om nu inte Stanley Sjöberg är en man med den bästa av urskiljningsförmågor, så säger det ändå något om hans beskrivning av Benny Hinn som ”en bländande estradör/…/och samtidigt en väldigt bräcklig personlighet”.

Det ändrar ingenting i sak av det Hinn sagt, eller den märkliga tjänst han utför, men jag tycker att den ändå föreslår en bild av hur illa det kan gå.

Det blir töntigt att påstå att Benny Hinn är ett offer av omständigheter. Han är inget offer, han har haft all möjlighet att göra annorlunda, bygga annorlunda. Men jag kan inte låta bli tanken: Tänk om han hela sitt liv bara varit omgiven av ja-sägare? Som aldrig ifrågasatt någon del av hans arbete? Som aldrig har kommit med invändningar? Han har säkert själv varit med och byggt upp en sådan miljö. Det blir bekvämt, alla kommer med lösningar, kringargument på kritik, istället för att ta tag i den. Men ändå, tänk om det är så?

Att den markering hans vän, Ulf Ekman,  gjorde var en av de få han fått i sitt liv från någon han litade på? Att hans stab skyddat honom så, att han haft sådan auktoritet i det övriga kyrkovärlden och att alla i hans närhet blivit så beroende av verksamheten, dess inkomst, levnadstandard, att den automatiskt skyddat Benny Hinn från all övrig kritik.

Är det varför han övertygades eller övertygade sig själv att inte ens ta en paus när hans fru lämnade honom? Är det därför han aldrig ger intervjuer?

Den senaste intervjun – som verkar rätt unik – kommer från slutet av 2009. I den intervjun är Benny Hinn nästan chockerande glad över frågorna han får om kritiken. På andra sidan om honom sitter en journalist som inte fyller i hans svar, som inte är jakande. Av någon anledning trivs Benny. Däremot inte hans publicist, som flera gånger bryter in, säger att de måste avbryta. Trots att Benny Hinn uttryckligen säger ”det är ok, det är lugn, jag har väntat i 20 år på att någon ska ställa de här frågorna”.  Se gärna hela klippet:

Tänk om det är som Stanley säger. Att det är en liten bräcklig person bakom estradören Benny Hinn. Som egentligen ser sitt liv som en show passera framför honom. Där varje möte ser likadant ut. Där pengar bara är medel som kan införskaffas med en anpassad anekdot. Där varje hotell, varje land bara är en kuliss till nästa show. Kanske fortfarande använd av Gud, men fortfarande en show.

Kanske har livet på turné – likt för många andra artister – blivit en drog? Tänk om han nu, med äktenskapskris och ekonomiska problem (Benny påstår att han lever på ”skins and bones” och fick låna ihop pengar till sin resa till Sverige) känner att verkligheten börjar komma ifatt? Att han börjar bli känslig för självkritik, mer intresserad? Att han därför är tacksam för kritiken han fått?

Det ändrar, som sagt, inte mycket i sak, inte just nu. Men kanske ändrar det något för Benny?

Det är, om inte annat, min bön.

{ 30 kommentarer }

{ 3 kommentarer }

En kväll med Benny Hinn

av Emanuel Karlsten den juli 26, 2010

i Personligt,Religion och kyrka

Jag sitter och velar. Försöker hitta andra saker att göra för att slippa ta tag i den här Benny Hinn-skiten.

För så känns det. Som ett skit. Det är inte helt enkelt det här. Det kanske kan tyckas så efter att till och med Livets ords pastor Ulf Ekman gått ut och tagit avstånd från Benny Hinns heretiska lära. Eller kanske ännu mer efter att han under gårdagen tvärtom-citerat Jesus ”låt barnen komma till mig” (notera applåderna efteråt):

Men jag kan tycka att det inte riktigt är så enkelt. Trots att jag mådde rätt dåligt där jag satt i bänkrade och twittrade. Trots att jag ville ställa mig upp och skrika ”idioter” efter incidenten i youtubeklippet ovan.

Samtidigt behöver jag erkänna att jag satt där med en kraftigt överkritisk agenda. Jag var där för att få bevis för mina förutfattade meningar.

Och visst fick jag det i väldigt mycket. På scen stod en showman. Som vet hur frikyrkospelet fungerar. Vet hur vi faller som furor för kändissnack, mirakelanekdoter och framgång. Som vet hur man skapar en känsla av legitimitet genom att berätta var man varit inbjuden, vem man ätit middag med, vem man skakat hand med. Som vet hur man öppnar en publiks plånböcker.

Allt det här ovan skedde under det rekordlånga kollekttalet. I publiken fanns kanske 5 000. Om alla gav hundra kronor var gick han därifrån med 500 000. En halv miljon.

Samtidigt är det där inget unikt. Många kyrkor gör samma sak, visar på sin framgång för att sporra till mer givande. Kanske är det för att jag är jantesvensk som jag är skeptisk.

Om ändå showen hade slutat där.

Jag minns på en konferens för väldigt många år sedan. Jag råkade mest vara där och på scen stod en annan känd svensk predikant, Johannes Amritzer. Det låg en enorm förväntan och Amritzer sa ”Jag skulle kunna få helanden, frälsningsunder, tårar och människor som föll i anden här. Men i dag ska jag fokusera på något annat”. Jag är helt övertygad om att Amritzer talade sanning. Han är så erfaren kyrkoretoriker, med sådan talang att han vet vilka knappar han ska trycka, vet hur han ska bete sig för att människor ska komma fram till frälsning. Spelar ingen roll att alla redan är frälsta i huset, det skulle kunna försvaras med att vi behöver ”förnyad överlåtelse”. Likadant med helanden, andemanifestationer. Kan man bygga förväntan så går det av sig själv. Det är som om man lyckats finna en formel: Tro och förväntan leder till helanden.

Benny Hinn har förädlat den där helande-formeln. Innebär det att han är en falsk profet?

Mitt i mötet meddelar twitter att jag har nått något slags tak. Jag har twittrat ”nog för en dag” står det varje gång jag försöker skriva något nytt. Jag tar min dator och letar eluttag så jag kan skapa ett nytt tillfälligt konto och twittra vidare. Plötsligt befinner jag mig vid handikapp-platserna. Det är alldeles i hörnet av Livets ords stora lokal och jag hade, från min plats långt bak, inte insett vilken febril aktivitet det råder här. Amerikanska män med stora kroppshyddor flackar runt med svett i pannan för att hitta människor som helats och kan berätta om det på scen. De vankar fram och tillbaka, ropar högt ”någon här har känt en ”burning sensation”. De tar tag i min twittrande hand, ”är det du?”. Jag tittar yrvaket upp och skakar på huvudet. Inser efteråt att hade jag stått här i bön, med sträckta händer och letat efter helande i min kropp skulle jag mycket väl kunnat ha känt en ”burning sensation”. Eller i alla fall letat extra hårt efter den när jag fick frågan.

Precis där jag står kommer någon av Hinns män och kontrollerar en kvinna som säger sig ha blivit fri från cancer, eller i alla fall buksmärtor. Hon kan dock inte bekräfta med något särskilt. Ingen drastisk smärta som försvunnit nu jämfört med för en stund sedan. Hon lämnas därmed. Hon är inget exempel att ha på scen.

Jag börjar att iakta dem i rullstol. Som kvinnan bredvid mig. Hon har ett spänne runt pannan som håller fast huvudet i stolen. Hennes ben och armar är förtvinade. Hennes make står bredvid, med ögonen slutna, ena handen uppsträckt och andra handen fast sluten kring sin hustrus. Det ligger något både fint och vemodigt över dem. Jag inbillar mig att de har en slags ödmjuk förväntan om helande. En blandning mellan hopp och acceptans om att det ”nog inte går”.

På andra sidan bänkraden sitter en tjej i min egen ålder. Benen verkar vara helt förlamade. Hon gråter. Förtvivlat. Mascaran rinner ner för kinderna och hon torkar dem samtidigt som hon ser Benny Hinn på scenen ta emot vittne efter vittne som släpper kryckor och går fria från smärtor i knät. Men hon sitter kvar. Ingen Gud ger henne en helande ”touch”.

Bakom mig sitter en ung man i rullstol och har svårt att hålla sig lugn. Han lider av någon slags neurologisk skada och rullar rullstolen fram och tillbaka. Han vill komma fram, närmare Benny Hinn. Han säger något uppgivet till sina föräldrar, backar ut i korridoren och det ser ut som att han ger upp. Tio minuter senare dyker han upp framför mig, med armen runt en släktings nacke har han, utan rullstol, lyckats ta sig längst fram. Fortfarande inget helande. Han har misslyckats, men är fortfarande stridslysten. Hans får hjälp att sätta sig i rullstolen igen, men strax senare har han lyckats övertyga en yngre släkting om ett nytt försök. De båda stapplar fram, utan rullstol, för att i ett sista försök nå ända fram. Strax senare får de sin chans. Benny Hinn uppmanar alla från arabvärlden att komma fram till scenen. Släkten vaknar till, ser möjligheten. På något sätt lyckas de få honom längst fram i mitten, direkt framför Benny Hinns scen. Han har tre-fyra stycken som hjälper till att lyfta upp honom, över de andra. Hans huvud sträcker sig en halvmeter över publikhavets. Till sist (efter att Hinn misslyckats med ett ”massfire” (jämför här)), lägger Hinn (och Ulf Ekman) sina händer på honom. Himmelselden uteblir, eller åtminstone dess omedelbara effekt.

Jag tänker på vad som rör sig i alla dessas huvuden. Tidigare under kvällen har Benny Hinn predikat om att ”synd och sjukdom är tvillingar”. Ansvaret för helandet ligger inte på Gud, inte på Benny Hinn, utan på dig. Det är lätt att tolka Bibeln så. Lika lätt det är som att skuldbelägga sig själv. ”Jag har inte gjort upp med min egen synd.” ”Jag behöver jobba för mig själv innan jag kan bli helad från mina lama ben.”. Samtidigt ökar det antalet som vågar, som upplever sig helade.

Ett cyniskt sätt att höja helandefrekvensen? Elle bara en del av ett koncept? Något som man som utomstående hade kallat just: Show. Det finns fler saker som pekar på det.

Ett av Benny Hinns främsta kännetecken är att fälla folk i anden på olika sätt. Han har skaffat sig medarbetare som lärt sig i detalj hur man tar emot människor som faller bakåt. Ett hårt grepp om handleden ger ett slags sving som gör att de faller snabbt, men aldrig hårt mot marken. Lika snabbt kan de, med samma grepp, få den fallne att resa sig upp, ofta för att bli ”nedslagen” igen.

Benny själv har en egen pannknuffar-teknik. Många gånger behövs den inte. Ibland är det säkert anden, andra gånger använder han olika röstlägen, skrämmer och möts av så mycket förväntan att de faller på egen kraft. Men när de inte gör det handlar det ibland om att dela ut direkta käftsmällar. Han kupar handen kring deras haka och hals och trycker dem bakåt – ibland hårt – för att de ska förstå att falla.

På något sätt gör man det till ett bevis på att någon har mött ”anden” när man faller. Uppenbarligen också motsatsen när någon inte faller.

Minns särskilt fem arabiska pastorer som kallades upp på scen för att få del av ”elden”. Fyra av dem föll som furor, någon blev ”full i anden”, men en stod upp. Trots tydliga ansiktsknuffar – som jag faktiskt tror skulle kunna klassas som käftsmällar – stod han kvar. Parerade med några steg bakåt, men stod hela tiden. När han fortsatte envisas med att stå upp kom en av vakterna/ta-emot-värdar/medhjälpare fram och föste undan honom bakåt. Bakom både de själva och ytterligare fem steg bort från pastorerna som ”drabbats”. Han bidrog inte till showen, han behövdes inte längre.

Jag kan dela många sådana här minnen från kvällen. Många obehagliga saker, många som fick mig missmodig. Men huvudfrågan ligger kanske någon annanstans:

Är Benny Hinn en falsk profet? Vem vet. Vem ska avgöra?

I bergspredikan säger Jesus:

Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ‘Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: ‘Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ‘Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’

Det är hårda ord. Det finns flera sådana i Bibeln. Flera verkar gå hand i hand med att motiven är girighet.

Ulf Ekman har i dag tagit kraftigt avstånd från Benny Hinns predikan på grund av telogiska, grova övertramp. Han bjöd hit honom utifrån sin personliga vänskap och menar att han inte studerat youtubeklippen med honom. Möjligtvis inser han att han borde gjort det nu. Jag kan inte minnas att jag har sett någon pastor ta ett så kraftigt avstånd från en predikant. Men ännu märkligare: Låta honom gå upp på scenen dagen efter och köra vidare, utföra ett helandemöte.

Jag undrar vad i Ulf Ekmans värld som hade gjort Benny Hinn olämplig för att hålla helandemöte? Vad som hade klassat honom som så mycket villolärare att han inte var lämplig att vara spegel för att utföra gudshelanden? Det han nu tillrättavisas för är centrala delar av kristen teologi. Som en Tobias skrev i ett kommentarsfält: Hur hade det sett ut om han talade positivt om könsneutrala äktenskap? Sex utanför äktenskapet? Saker som är direkt perifera för kristen tro. Hade han fortfarande fått leda ett helandemöte?

Ekman, liksom många andra på Livets ord, menar att Benny Hinn ska hålla sig till sitt rätta element – helande. Och att då är det ok att man inte har full koll på det andra. Man använder också ord som att ”Gud använder även de ofullkomliga för att göra under”. Och någonstans här finns väl knäckfrågan.

Den ena sidan menar att för att vara en villolärare, en falsk profet, behöver man aktivt ha en agenda av att vilja ont. Den andra sidan att man använder Guds ord för syften som får så negativa konsekvenser, frukter, att det måste klassas som…ont.

Någonstans står vi där mitt emellan. Utan något givet facit. För vem kan peka ut något som är sanning?

Kanske är det här som kristenhetens största problem är. Det som skapat splittring och oförståelse, allra mest internt. Det finns ingen absolut sanning. Vi tolkar saker olika, till och med den som påstår sig läsa Bibeln fundamentalistiskt. Kvar står vi med vår logik och den hjälpare som Bibeln utlovat. Det leder till att var och en får ett stort eget ansvar att tolka, söka och förstå.

Min egen slutsats är ganska klar. Jag tror att Benny Hinn förstör mer än han bygger upp. Att varje frukt av hans karaktär går tvärtemot det som påstås beskriva en kristen.
Medan Jesus bad de som fick ett helande att inte berätta det, bygger Benny Hinn hela sin karriär med att ställa ”sina” helanden på scenen, göra dvd:er och böcker på saken.

Därför: Jag behöver inte fastslå att Benny Hinn är en villolärare eller falsk profet. Jag behöver bara konstatera att jag aldrig mer vill ha med honom att göra.

{ 131 kommentarer }

Ikväll ska en av jorden märkligaste, konstigaste och mest tveksamma predikanter predika. På Livets ords ”Europakonferens”.

Det kan tyckas helt i sin ordning, det är ju bara Livets ord, liksom. Samma Livets ord som klättrar på väggarna, och slår sig själva i magen för att befrias från demoner. Men Livets ord får allt större erkännande i kyrkan och det är svårt att se inbjudan som något annat än en skräll.
Som om Aktuellt skulle plocka in Saida att leda vädersändningen, om man nu ska försöka sig på en liknelse.

Ulf Ekman själv motiverar inbjudan med att svenskar är cyniska till det övernaturliga och att vi behöver mer helanden här.
Det är svårt att se att det finns någon som helst annan anledning till att Benny Hinn har bjudits in.

Benny Hinn har påvisat nästan alla tecken på villolärare, en falsk profet. Han har profeterat om att homosexualitet skulle ha utplånats 1995. Att påven skulle dö och ersättas av en italienare. Och sist han var här (2003) menade han att Iranregimen skulle falla inom två år. Då har vi inte ens gått in på alla helandena, hans kraschade äktenskap eller hans kraftigt omdömeslösa nyttjande av pengar.
Dagen har gjort en enorm insats i att påvisa alla turer kring det där. Läs Anders Gustafssons artikel om det.

Bibeln talar ibland om villolärare. De som utförde mirakler i Jesu namn, men inte i hans ”kraft”. Det finns några sådana exempel redan då, så visst borde det finnas desto fler i dag?
Många hade hållt med om att Todd Bentley var en av dem. Liksom dessa uppenbara personer.

Men annars? För var och varannan person skulle valet vara ganska självklart, om än fördomsfullt: Benny Hinn.

Ändå väljer Livets ord och Ulf Ekman att bjuda in honom som huvudtalare. Ulf Ekman själv menar att han gör det utifrån sin personliga vänskap med honom och att om Hinn säger något galet så får han korrigera saken.

Igår var första mötet. Hinn sveper lite med sin jacka över fem personer, utbrister ”Touch!” och personerna golvas. Efteråt går Ulf Ekman upp och ber den samlade skaran fundera och sålla i det som sagts och ta till sig det som var bra, lämna det som var dåligt.
På sin blogg dagen efter (idag) går han ut och förklarar att mycket av det som sades var dåligt. På sin videoblogg likaså.
Ändå står samme man på scenen ikväll igen.

Livets ord har flugit en man från USA till Sverige så att människor kan få falla, uppleva helanden och bli lite rusiga i anden. Är inte det själva kärnan av att skapa fokus bort från Gud, och mot budbäraren?

Om vi tror på Bibeln, att den är sann. Om vi tror att övernaturliga saker kan hända. Om vi också tror att det finns villolärare, falska profeter, som utnyttjar troende – vilka är de då?
På vilket sätt kan Livets ord godkänna denne man, trots att han – till och med när han är på besök – säger så mycket galna grejer att pastorn får gå upp och rätta direkt på scenen?

Det är anledningen till att jag är på besök ikväll. För allt det här ovan kan man säga på distans, utifrån att ha tittat på tv, youtubeklipp och annat. Men jag måste försöka förstå: Vad är det som gör att man ändå kan tycka det är ok att låta hela sina församling förföras av vad som verkar vara en villolärare?

Jag kanske har höga tankar om Livets ord, om människor jag känner som går där. Men det finns bara ett sätt att avgöra det.

Därför sitter jag just nu på ett tåg och ska strax tränga mig in bland tusentals vallfärdande karismatiska kristna som köat och trängst utanför Livets ords lokaler för att få ett helande – av Benny Hinn.

Följ mig på Twitter ikväll.

{ 41 kommentarer }

Åke Karlsten

av Emanuel Karlsten den juli 23, 2010

i Personligt

Det var exakt ett år sedan och jag låg i soffan som gjorts om till en säng. Jag kollade av mobilen, ett sms. Jag visste det direkt. Hade spelat upp scenariot. Känslorna. Jag var förberedd.
Det var pappa som skrev. Farfar hade under natten somnat in – för alltid.
Jag läste sms:et igen. Har för mig att jag nickade. Visste vad som nu skulle hända. Min flickvän skulle komma in, jag skulle berätta vad som hänt och sedan skulle jag gråta. Kanske i hennes famn.

Bara några dagar tidigare hade jag kommit ut till Skogsö i Stockholms skärgård. Samma Skogsö farfar och farmor köpte på 50-talet för någon tiotusenlapp. Århundradets affär. En stenig tomt som farfar gjorde till sin livsuppgift att göra beboelig, vacker och funktionell. Brunnen som borrades, husets som byggdes, revs, andra huset som byggdes. Arbetaren, officeren, tryckaren, mejeristen, kyrkvaktmästaren möjliggjorde varje del med hårt (och säkert ofta lustfyllt) arbete. Ju äldre jag blir desto mer har jag kunnat uppskatta att få skörda av det farfar sått under så många år. Att få ha tillgång till ett ställe som löpt som en röd tråd genom livet. Där varje krön av stigarna har sin egen historia. Sluttningen efter badvägen där jag bröt sönder metspöt. Kabelklippan där jag fick min första brax. Blåbärsstigen där jag och kusinen byggde skjutbana. Båtplatsen där farfar klubbade en gädda under spektakulära former.
Här skulle jag återigen få fira en semestervecka.

Några dagar efter att vi anlänt till Skogsö åkte vi till Vaxholm för att handla. Jag fick meddelande om att farfar hade förts till sjukhus. Det har han gjort många gånger. Den här gången var det illa. Det har det varit tidigare också. Men något verkade ändå värre. Jag försökte ringa sjukhuset. Inget svar. Ringde igen. Nu, en viskning till röst svarade. Det var farfar. Det blev en av de sista gångerna han orkade forma några ord. Han hade knappt krafter att presentera sig.
– Manne?
Jag svalde hårt flera gånger. Jag fattade.
– Hej, hur går det för dig?
Jag frågade som om jag ringde för att prata om vädret. Jag minns inte vad han svarade. Men han orkade inte prata. Inte nu. Då minns jag mer de djupt ansträngda andetagen. Och hans sista ord.
– Vi ses igen.
– Ja, det gör vi.

Två dagar senare stod jag med ett dödsbesked på gräsmattan på Skogsö. Med gråten i halsen gick jag runt och sökte täckning på mobilen för att ringa pappa eller farmor som satt vid dödsbädden. Jag som tyckte jag var så förberedd, ändå kom sorgen som en chock.

I dag, ett år senare, är jag återigen på Skogsö. Sitter i huset som byggts smart på en sluttande bergshäll. Hämtar DN på bryggan och äter min frukost på altanen. Tack vare farfar.
Alla minnen sköljer över mig.
Sångerna. Hur farfar i tid och otid kunde stämma upp i en psalm eller Taube-visa. De fantastiska köttbullarna, anekdoterna och fäblessen för Hasse och Tage. Korsorden, läsglasögonen, fotbollsintresset, abborrfisket, pipröken. Hur han sken upp som en sol så fort jag kom på besök, hur han kunde sitta och prata i timmar om allt. Hur båten stod som en fyr när han ensam körde över sundet för att hämta oss. Hur han gjorde allt han kunde för att visa ömhetsbevis till oss barnbarn.
Vårt sista fysiska möte var vid sängkanten, som så många gånger förr. Jag berättade att jag, som vanligt, jobbade för mycket. Han skakade på huvudet, kanske allra mest för att han kände igen sig själv. Han tittade på mig och ville inte säga något om att skärpa sig. Snarare att han förstod. Han visste hur oemotståndligt det var. Att slukas upp, engagera sig. Han berättade ödmjukt och fullt av sådan vishet bara ett 83-årigt liv kan ge, om konsekvenserna. Mer konstaterande än manande.
Så många sådana möten som lever kvar hos mig.

På många sätt representerade vi nog en del av varandra, jag och farfar. Kanske såg han i mig mycket av det han själv var. Men allra mest såg jag mycket i honom av det jag är. Att han fanns och att jag kunde ta del av hans vishet var ovärderligt. Det är märkligt att man inser i vilken grad först i efterhand.

Men farfar, du minns vad du sa?
”Vi ses igen”.
Jag tar det som ett sorglöst löfte.
Du är så saknad.

 

{ 21 kommentarer }

Syns den här bloggposten?

av Emanuel Karlsten den juli 22, 2010

i Uncategorized

Flera har hört av sig och sagt att förstasidan på bloggen visar en bloggpost från 1 juli.

Det gör den inte för mig, oavsett dator.

Gör den det för dig? Och än viktigare: Vet du vad jag kan göra åt saken?

{ 22 kommentarer }

En delande historia om min trappuppgång

av Emanuel Karlsten den juli 20, 2010

i Mellansnack,Personligt

Jag bor i ett lite annorlunda grannskap, det kanske framkom i och med min kidnappade nyckel. Men också ett väldigt roligt grannskap.

Ända sedan jag flyttade hit har jag haft ett trådlöst nätverk som heter ”Jag bjuder” och så en mejladress. Jag har nästan alltid snyltat på någon grannes öppna nätverk, ofta för att jag inte haft råd med ett eget, och tänkt att ”en dag ska jag bjuda igen”. Det gör jag nu, och därför ligger också mejladressen med i nätverksnamnet för att se vad som händer.

Så för någon vecka sedan fick jag följande mejl:

**

**

Jag blev helt glad! Tänk att jag faktiskt får bjuda igen!

Men på senare tid har bjudandet tagit ytterligare en, kanske mer oväntad, riktning. Någon snor min DN varje dag.

Jag prenumererar sedan en tid på DN. Det var kul, de första veckorna. Men ju längre tiden gått känns de mer som en belastning. När jag går ut på morgonen och ser DN i poststället suckar jag mest, låter den ligga kvar och nästa morgon har den sällskap. Så där håller det på tills den har sällskap av två eller tre DN. Då är stället så fullt att jag tar in alla tidningar och slänger direkt i pappersinsamlingen.

Jag har helt slutat läsa papperstidningar, de ger mig ångest.

Detta har uppenbarligen mina (något märkliga) grannar upptäckt. För de senaste veckorna har min DN börjat försvinna. Inte direkt på morgonen, men om jag låter den ligga kvar till förmiddag/lunch är den borta. Tidigare har jag trott att det har varit någon som städat, men nu har det skett så regelbundet att det måste vara grannarna.

I lördags när jag kom hem efter två veckor på gotland låg bara en tidning i stället. Senare på dagen var den borta. Under söndagen låg den kvar, men när jag lämnade mitt hem på måndag eftermiddag var både söndagens och måndagens tidning borta.

Jag tolkar det som att någon helt sonika insett att jag aldrig läser min morgontidning och att de då kan sno den under förmiddagstimmarna.

Det kanske skulle kunna upplevas obehagligt, tjuvaktigt eller sniket, men jag älskar det.


Tomt brevställ, som brukar vara full av DN

{ 3 kommentarer }

Frälsningsarmén intog Stockholm

av Emanuel Karlsten den juli 19, 2010

i Religion och kyrka

Visst har jag berättat att jag bodde i Zambia ett år? Jag gjorde det precis efter lumpen och hela den resan är ett eget (nog så intressant) kapitel.

En av de jag träffade där var hursomhelst i Sverige i veckan. Han var delegat för Frälsningsarméns internationella World youth convention. Så jag var där. Frälsis Sverige, mitt gamla hemsamfund, stod som arrangörer.

Och även om man kan säga en del om den märkliga generalen som Frälsningsarmén nu har, om det sorglustiga i att engelsk sång- och musikkultur ångvältat över mycket av det säregna i de över hundra länder som den etablerats i, så var det storslaget att få uppleva och besöka.

Jag hann inte lyssna på särskilt mycket som sades, men däremot uppleva desto mer av kulturer från nästan 90 länder som var samlade. 1200 delegater, flera som aldrig hade flugit tidigare – några som fått paddla i dagar för att ta sig till flyget som tog dem hit – som var så levnadsglada, så fulla av energi.

Jag försökte mobilfota, men inget blev riktigt bra. Förutom i tunnelbanan hem. Där hela tåget intogs av galna frälsningssoldater. Som lika gärna kunnat varit djurgårdsfans, nyss hemkomna från en segermatch.

Galet:

Nu ska jag försöka fixa iordning prylar till min zambiske vän. Fantastiska twittermänniskor har ställt upp och donerat datorer och mobiltelefoner till honom och hans zambiska vänner. Nattens projekt: Låsa upp en gammal telialåst mobiltelefon så han kan ta med sig den hem. Vet du hur man gör? Twittra eller mejla snarast!

{ 2 kommentarer }

Det är jag som är ”killen med håret”

av Emanuel Karlsten den juli 18, 2010

i Uncategorized

Jag vet inte om ni hängt med på det, men jag har precis påbörjat min semester efter en ganska intensiv period i Almedalen. Vi har jobbat hårt med webb, papper och ett helt nytt tv-format på Expressen, ”Raka svar”. Fantastiskt lärorikt.

Men nu alltså semester. Under semestern finns det också chans att prata. Om allt möjligt. Det är då jag får reda på Det.

Under Almedalsveckan har en vän från förr försökt söka upp mig på vår inspelningsplats. Han har frågat efter ”Manne”, som jag ofta kallats. Folk har tittat förvirrat på varandra och inte förstått. Han har preciserat sig och reaktion har då alltid varit likadan.

– Ah, du menar han med håret!

Han testade det två eller tre gånger, med samma resultat.”Ah, killen med håret”, har de svarat, helt oberoende av varandra.

Jag har tydligen, hos eventbyrån på inspelningsplatsen, varit ”killen med håret”. Någon som de uppenbarligen skiljt ut från andra genom att jag har en anmärkningsvärd frisyr eller hårväxt.

Sedan jag hörde detta har jag inte kunnat släppa det. Har jag så konstigt hår? Är det att jag inte kammar mig ordentligt? Är det att det ser ut att alltid stå på ända? Är det vad man identifierar mig med? Håret?

Det har gått så långt att jag nu granskat varenda bild som tagits på mig från Almedalen. Jag detaljstuderar dessa bilder. Försöker hitta det avvikande. Men förstår inte.

Är jag killen ”med håret”?

http://www.flickr.com/photos/tbjorkgren/4779933044/

http://www.flickr.com/photos/arkland_swe/4776315699/

http://www.flickr.com/photos/langecom/4774160240/

http://www.flickr.com/photos/arkland_swe/4783412530/

http://www.flickr.com/photos/tbjorkgren/4766628177/

http://www.flickr.com/photos/bisonblog/4764951541/

http://www.flickr.com/photos/tbjorkgren/4779933044/

http://www.flickr.com/photos/langecom/4774160240/

http://www.flickr.com/photos/langecom/

http://www.flickr.com/photos/jocke66/4783215428/

http://www.flickr.com/photos/langecom/

http://www.flickr.com/photos/bisonblog/4784633618/

http://expressen.se (och alla nedan)

{ 22 kommentarer }

Steve Jobs diss till journalistkåren

av Emanuel Karlsten den juli 17, 2010

i journalistik

När jag jobbade på Dagen hade jag en förstemejlare. En person som alltid skickade smarta, tipsande, insiktsfulla eller kritiska mejl. Sedan jag slutade har de slutat komma. Tills ikväll.

Då jag får följande roliga tips:

”Har just sett Apples presskonferens om iPhone 4.

Jobs visade den här, “the antenna song”: http://www.youtube.com/watch?v=VKIcaejkpD4

Såg du journalisternas miner efterår? Snacka om att komma av sig!

(For the record: Littorin hade behövt en Littorin-song.)”

{ 1 kommentar }