juli 2010

Minnen från #almedalen

av Emanuel Karlsten den juli 3, 2010

i Uncategorized

Sitter och förbereder det sista inför Almedalsveckan. Snart går båten och jag borde inte sitta här och uppdatera en blogg.

Det kommer att bli fantastiskt, gissar jag. Och roligt att arbeta i ett större lag. Tidigare år har jag arbetat för Dagen och gjort överambitiösa webbtvproduktioner, livesändningar och allt möjligt. Första året gjorde jag allt utom att filma. Redigerade, ftp:ade, konverterade, la voiceover, reportrade… Under nätterna sov jag 1,5h i taget för att sedan gå upp och sätta igång nästa konverteringsprocess. Jag hade något slags mål av att bevisa om jag kunde göra det här ensam och vi kunde få det att flyga så skulle andra vilja haka på, eller det skulle iaf satsas mer nästa år. Så blev det. Men då höjde vi ribban ytterligare och så där höll jag på…

För två år sedan hade jag med mig en fotograf, Kristofer, som filmade och redigerade. Vi sov fyra timmar per natt, åt lunchen vid datorerna och hade ett så späckat schema att Kristofer lovade mörda mig om jag någonsin föreslog ett liknande uppdrag för honom igen.

Efteråt är det ett minne man kan skratta åt. Men just då var det bland det värsta jag vart med om i arbetsbörda. Kristofer satte sedan ihop en gagreel som på något sätt förklarar hur oerhört trötta, oförberedda rookies vi var. Men, det är också ganska kul:

Vi ses på plats!

{ 13 kommentarer }

  • Läsarbild: Med Carola bak på HD:n « Dagen.se
  • – Jag älskar det här. För över ett år sedan skapade vi Läsardagen, en plats där läsare fick skicka in sina egna artiklar. Flera gånger har dessa storys toppat tidninges mest lästa-listor. Nu händer det igen. När ett före detta fall för psykavdelningen får köra Carola upp på scenen i Finland. En fantastisk story för Dagenläsare, såklart. Och bara möjlig genom en läsares bidrag och bilder. Fantastiskt.

mer länkar här.

{ 0 kommentarer }

Jag råkar se en länk, strax innan jag ska lägga mig. Och den berör mig. Jag har ingen aning vilka licenser som gäller för bilderna, men jag har svårt att tro att de som skrev följande kommer att göra anspråk på copyright. Så låt mig posta det här.

För någon månad sedan kritiserade jag Livets ord Göteborg för att under ett HBT-tåg stå med skyltar där det står ”dont miss the light” och ”dont delude yourself”. Klanderfritt kan tyckas – det är ju bibelord? Livets ords ansvarige skrev ett långt svar i en bloggkommentar. Vad man inte tycks förstå är problemet. Det spelar ingen roll hur mycket sanning man tycker att man proklamerar. Om man inte visar ömhet kommer man aldrig lyssnas till. Livets ord Göteborg visade inte kärlek och ömhet.

Det gjorde däremot den här engelsktalande församlingen. Läs:

”This past weekend Chicago, along with many other US cities, celebrated Gay Pride with a parade. As a part of the weekend, Nathan and a group of over 30 Christians from various Chicago churches went to demonstrate at the Gay Pride Parade with the Marin Foundation.

Their demonstration was much different, though.

While the most vocal “Christian” presence at the parade was in the form of protesters with “God Hates Fags” signs, Nathan and a team from the Marin Foundation took a different approach… they chose to apologize.

The volunteers wore black t-shirts with the phrase “I’m Sorry” on the front and held signs with messages of apology, on behalf of all Christians, for the way the church has treated the gay community.

What I loved most about the day is when people “got it.” I loved watching people’s faces as they saw our shirts, read the signs, and looked back at us. Responses were incredible. Some people blew us kisses, some hugged us, some screamed thank you. A couple ladies walked up and said we were the best thing they had seen all day.

Watching people recognize our apology brought me to tears many times. It was reconciliation personified.

My favorite though was a gentleman who was dancing on a float. He was dressed solely in white underwear and had a pack of abs like no one else. As he was dancing on the float, he noticed us and jokingly yelled, “What are you sorry for? It’s pride!” I pointed to our signs and watched him read them.

Then it clicked.

Then he got it.

He stopped dancing. He looked at all of us standing there. A look of utter seriousness came across his face. And as the float passed us he jumped off of it and ran towards us. He hugged me and whispered, “thank you.”

I think a lot of people would stop at the whole “man in his underwear dancing” part. That seems to be the most controversial. It’s what makes the evening news. It’s the stereotype most people have in their minds about Pride.

Sadly, most Christians want to run from such a sight rather than engage it. Most Christian won’t even learn if that person dancing in his underwear has a name. Well, he does. His name is Tristan.

However, I think Jesus would have hugged him too. It’s exactly what I read throughout scripture: Jesus hanging out with people that religious people would flee from. Correlation between then and now? I think so.

Acceptance is one thing. Reconciliation is another. Sure at Pride, everyone is accepted (except perhaps the protestors). There are churches that say they accept all. There are business that say the accept everyone. But acceptance isn’t enough. Reconciliation is.

Reconciliation forces one to remember the wrongs committed and relive constant pain. Yet it’s more powerful and transformational because two parties that should not be together and have every right to hate one another come together for the good of one another, for forgiveness, reconciliation, unity.

What I saw and experienced at Pride 2010 was the beginning of reconciliation. It was in the shocked faces of gay men and women who did not ever think Christians would apologize to them.

I hugged a man in his underwear. I hugged him tightly. And I am proud.

Läs hela bloggposten här. Det är vackert. Och ska vi som kallar oss kristna någonsin uppfattas som bärare av något annat än hat och fobi är kärlek det enda steget. Det fanns en man – tyck vad du vill om honom – som var väldigt tydlig på den punkten. Jesus.

Livets ord. Snart är det Pride i Stockholm. Ska vi köpa tshirtarna?

{ 33 kommentarer }

Nej, lura er. Alla länkar är på andra bloggen i dag.

Men när ni ändå är här kan jag visa er min nya jobbuppgift. Ge youtubetips:

{ 8 kommentarer }

Min nyckel blev kidnappad

av Emanuel Karlsten den juli 1, 2010

i Mellansnack

Jag tappade min nyckel, satte upp en lapp i trappen om saken och fick strax senare följande fantastiska MMS:

”Ok… We’ll take the hard approach! We have your key. We have beat him around a bit and tortured him a great deal! If you want him you will place 9 kronor in a briefcase in front of our door, knock twice, and say ”ducks and frogs are only good as an entré”. You have a week otherwise the key will be sleeping with the fishes!!!”

{ 3 kommentarer }