mars 2011

Vardagen fortsätter, och så också länkarna. Har inte hunnit uppdatera dem på länge, så här blir ett hopkok från säkert en vecka tillbaka.
Återkommer!
  • Kanal 10 avbröt program – mitt under sändning « Dagen.se – Nyheter om kyrka och samhälle
  • – Den här artikeln är på många sätt träffande för problemet i svensk radikal kristenhet. Man är så rädd för att ”flocken” ska bli vilseledda att man rusar in och stänger av tv-program under pågående sändning. Det är svårt att inte tänka: Hur har dessa människor och tittare blivit så lättförförda? Hur har vi fått den bilden av dem? Är vi skapade sådana, eller har kyrkan gjort oss så?

  • Hallå Stavros Louca – Kultur & Nöje – www.gp.se
  • – Här får vi reda på att Stavros Louca, Klass 9A-läraren, är Jehovas vittne. Och inte alls sagt att vår tids största bluff är evolutionen. Märkligt detta. Särskilt att Stavros är en hardcore-Jehovas som knackar dörr och grejer.

  • Dagen.se » Bloggar
  • – Dagen har inte med ett ord nämnt att Anton Hysén som förste fotbollsspelare någonsin gått som homosexuell. Jag vet inte om det är fantastiskt gott omdöme, eller tvärtom?

  • Carola: Runar sköt min katt – Metro
  • – Vänner, här har vi dagens BÄSTA citat! Carola intervjuas i Metro och av någon anledning tas Runars rådjursskott upp. Och då blurpar Carola ur sig: ”Men det var värre för mig när han sköt min katt, han gillade inte den så bra. Det var väldigt länge sedan det hände och det får stå för honom. Jag vill inte kommentera mer gällande det. ” Man måste älska henne.

  • Hillsong flyttar in på Nalen « Dagen.se – Nyheter om kyrka och samhälle
  • – Någon annan än jag som inte kan låta bli att tänka – är de på väg att bli Karisma, igen?!

  • Kampen för kvinnan är inte över
  • – Onekligen. Rent av otroligt att varje sommarkonferens inte lyckas ha 50-50 kvinnor/män bland talarna.

{ 13 kommentarer }

Sagt upp mig – och framtid

av Emanuel Karlsten den mars 17, 2011

i Personligt

I dag är en väldigt stor och väldigt händelserik dag. Den innebär också väldigt mycket nytt för den här bloggen.

Jag har sagt upp mig från min tjänst på Expressen.

Jag har två veckor kvar på min tjänst på Expressen. Därefter blir den här bloggen, min primära blogg. Som jag saknat den. Jag tror att jag stundtals kommer krama ihjäl den lite. Den kommer spreta åt alla möjliga håll. Behandla det jag gör, det jag tror på och det jag vill.

Och det finns massor mer att säga om det här dagen, det här beslutet och framtiden. Men jag hinner inte nu. Hinner bara lova att det blir spännande saker. För vad som än händer är det rätt beslut, för mig – just nu.

Tills vidare: Läs mer i tex Medievärlden, och Dagens media.

Och hör av dig om du vill samarbeta i framtiden! Jag tar allt kul – utom anställningar. emanuelkarlsten@gmail.com

Uppdaterat: Här skriver jag mer om beslutet

{ 29 kommentarer }

Jag bloggar fast jag inget har att säga

av Emanuel Karlsten den mars 14, 2011

i Uncategorized

Det är mest för att döda lite tid. Eller för att göra bloggen mindre ledsen. Ibland tittar jag in här och tycker det ser så ledset ut. Så svart, så vitt, så daterade inlägg.

Jag vill ju ha liv här. Liv och lust. Och kanske färg. Men hur ska jag få färg? Jag kan inte sånt. Designa grejer.

Bostadsletandet går sådär. Jag borde göra mer. Men så kommer annat i vägen. Som Japan. I Japan har de inga bostäder. Eller i vissa delar skulle de vara glada om eventuell bostadsbrist var deras enda problem.

Japan. Kärnkraftsläckor. För några veckor sedan hjälpte jag Myndigheten för krisberedskap. Jag tror inte jag har berättat det? Jag och några till var inkallade för en jätteövning under två dygn. Tiotusentals var involverade, om jag förstod saken rätt.  Vårt lilla gäng om tio personer skulle simulera hur allmänheten hade använt sociala medier under kris. Krisen handalde om en kärnkraftsläcka och alla de ord som används nu, alla de scenarior som spelas upp användes då också. Och – faktiskt – verktygen och reaktionerna är inte så olika då från nu. Pratade med en svensk i Tokyo häromdagen. Han visste, precis som vi i vår simulering, vad man skulle tro, vad man skulle göra. Hur skulle du reagerat om du satt i ett potentiellt radioaktivt moln?

Hittade precis ett presentkort på 700kr. På ticnet. Det gick ut för två månader sedan. På min födelsedag, för övrigt. Fosterställning intagen.

{ 18 kommentarer }

Trivselprat på Radio gotland

av Emanuel Karlsten den mars 11, 2011

i Credd

Nu är jag hemma igen efter en HEKTISK dag som jag trodde skulle gå i Assanges tecken, men som senare övertogs helt av Juholt-debaclet.

Skit i det nu. Jag har i alla fall hittat radioklippet från imorse när Radio Gotland ringde och intervjuade. Det blev trivseltorstensamtal, där jag pratade om Vi i femman, mitt jobb och lite lustigt nog en hel del om den här bloggen.

Det gick säkert bra, jag vägrar lyssna på mig själv i efterhand, men för den som vill kan man göra det här:

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=55&play=2953982&playtype=S%C3%A4ndning

(för övrigt lite ledsen över att jag inte hittade någon inbäddningsknapp för ljudklippet, då jag vet att @zackrisson kämpat hårt på SR.se med att få ut denna. Oh well)

{ 0 kommentarer }

Dag4 #bostadsökes

av Emanuel Karlsten den mars 9, 2011

i Bostad sökes

Fjärde dagen på min bostadsjakt i dag. Igår, eller om det var i måndags, registrerade jag mig på Fixakontraktet.se efter att flera berättat fantastiska framgångshistorier om hur de fått förstahandskontrakt. Men framförallt för att den löste den problemet som jag efterlyste i måndags.

Många fastighetsägare har ingen intern kö utan lägger helt sonika ut sina objekt på deras sajter och tillämpar ”först till kvarn”. Fixa bostad spindlar därför alla dessa fastighetsägare och meddelar sina medlemmar via mejl eller sms på sekunden när ett nytt objekt är utlagt. Därefter är det upp till mig att vara sekundsnabb med att surfa in på respektive sajt och intresseanmäla mig. De första som intresseanmäler får kolla på lägenheten och får chans till dem.

Och det verkar fungera rätt bra. Igår fick jag till exempel tips om ett förstahandskontrakt på söder. Som jag förvisso var tvungen att vara student för att få. Men ändå! Efter en dag tycker jag det ändå det känns hoppfullt.

I övrigt är det flera som har hört av sig till mig för att både erbjuda korttidsandrahand och fråga om jag har hört om andrahandslägenheter. Har redan förmedlat två kontakter. Borde börja ta betalt.

Att göra:
# Fixa något kontaktformulär som gör det enklare att höra av sig med tips.
# Börja ringa hyresvärdar som inte har hemsidor.

Har du fler tips, hör av dig i kommentarerna, på twitter via @emanuelkarlsten eller mejla emanuelkarlsten@gmail.com

{ 2 kommentarer }

Ett minne från Gotlandsradion

av Emanuel Karlsten den mars 9, 2011

i Personligt

Jag antar att det med lokala medier är som med medier generellt. När man varit med i det ena så vaknar konkurrenterna och vill vara med också. Så imorgon, onsdag, är jag med i Godmorgon Gotland, Radio gotland p4. Är inte helt på det klara om det är direktsändning, men jag gissar det. Så slå på gotlandsradion 08.45 och hör mig prata om…. Ja, vem vet. Det visste inte programledaren heller – än.

Kul i alla fall! Och kanske får jag revansch mot sist jag var med i Gotlandsradion. Jag var 11 år och uttagen i Vi i femman. Ett av mina hemskaste minnen.

Inte att vara med. Det var hur stort som helst. Jag minns att jag sprang hem under skolrasten för att berätta nyheten för mina föräldrar och dö lite av glädje och stolthet. Jag! JAG! var med i Vi i femman. Stora, viktiga Vi i femman. Jag, utvald bland alla smarta  i min klass. Jag minns hur stort det var att att fotas på Gotlandsradion. Bild i tidningen som ett av gotlandslagen. Och så nervöst det var att sätta sig i studion. Men vi vann första matchen ganska lätt. Mest tack vare mina medspelare, Jonas Forslund (i dag doktorand på KTH och skapare av datastyrda tandläkarmaskiner) och Elias Blomqvist (nån typ av systemingenjör på Ericsson).Vi var också väldigt besvärliga, bråkade mycket och var 11-årsstöriga. När vinjetten skulle gå på tvingade vi till oss att  sjunga Vi i Femman-låten. Eller om vi visslade den. Sjukt. Vilket besvärliga barn vi var.

I andra matchen blev det jämnare. Det blev utslagsfråga och vi delade upp frågorna i laget. Jag fick ta den enklaste frågan: Antal riksdagspartier. Jag räknade om och om igen. Och kom fram till: 6. Det var fel. Och vi åkte ut. På grund av mig. Jag fick panik, började dividera med domaren. Föreslå att Ny demokrati ju precis lämnat – hade han inte räknat fel? Hade inte jag rätt? Det hade jag inte.

Usch. Jag kan fortfarande få kraftig ångest när jag tänker på saken. Väl hemma hade mina föräldrar tagit emot telefonsamtal från upprörda lyssnare som menade att ”så beter man sig inte” i radio. Antagligen var jag hysterisk där efter förlusten. Jag som HATAR att förlora. Jag hatar fortarande att förlora.På något sätt har det ofta varit en drivkraft, att hitta tävlingen i det jag gör. Försöka bli bäst. Många gånger ångestfyllt, men också väldigt spännande.

Hursomhelst. Imorgon har jag chansen att sparas ner i Radio gotlands arkiv som något annat än en rabiat, dålig förlorare. Vi kan väl hoppas det i alla fall. 08.45.

{ 10 kommentarer }

En liten resa ner för minnesallén

av Emanuel Karlsten den mars 9, 2011

i Uncategorized

Fastnade lite down the memory lane, efter senaste bloggposten om artikeln i Gotlands allehanda. Ännu mer när reportern Inger Hammar ringde upp i fredags.

Det finns två tidningar i Visby. Gotlands tidningar och Gotlands allehanda. Vi har alltid haft Gotlands allehanda hemma. Vet inte varför. Jag tror det handlade om att mamma och pappa hade bäst kontakter med de som jobbade på GA. De ville alltid skriva grejer om frälsis och sånt. Hade en bättre ton överhuvudtaget, tror jag. Själv  rättade jag in mig i ledet, propagerade för att GA var bäst, även om jag i smyg tyckte att GT hade vassare sportsidor.

När jag gick mellanstadiet skulle vi ha prao på valfri arbetsplats. Jag och min kompis Elias kom till Gotlands allehanda. Oklart varför. Kanske lät det  spännande, kanske lottades platserna. Väl på tidningen fick jag följa med reportern Inger Hammar och fotografen Henrik Radhe. Inger Hammar lät oss skriva en egen artikel om en konstutställning vi gick på. Tror det var en svart, lite taggig, varg på konstverket jag skrev om. Konstigt att jag fick skriva, tänker jag nu i efterhand. Konstnären måste känt sig lite förnärmad som blev recenserad av en femteklassare. Men jag tror det märktes ut väldigt tydligt i tidningen, och fick stå bredvid Ingers riktiga artikel. Ändå en fin sak. Min första artikel. Tror den fortfarande finns sparad hemma hos mina föräldrar.

Andra gången jag skulle ha prao var i högstadiet och jag hade precis upptäckt hur roligt det var att skriva. Jag tror det var i åttan. Det är ett lite märkligt minne. Jag gillade inte min klasslärare eller skolan, men plötsligt var det som att jag tagit ett gift. En förbjuden kärlek till att skriva började spridas i kroppen. Jag gjorde det svårt för min lärare att gilla mig, men med outgrundligt  överseende berömde hon mig ändå för min text – jag gissar att det var en bokrecension på svenskan. En hemlig njutning skapades i skolarbetet. En berättarlust, en skrivlust, eller bara lust, kanske. Jag längtade hursomhelst efter uppsatsskrivningar.

Det växte under SO-lektionerna. Jag hade en fantastisk lärare, Martin Bogaeus. Han var hård. Hårdare än någon lärare jag någonsin haft. Men framförallt genuin. Han hade en okomplicerad kärlek till det han undervisade och accepterade inte något annat än ett absolut engagemang från sina elever. Han vann min respekt. Ingen hade någonsin investerat så mycket, haft så högt ställda förväntningar på vår klass. Det ingöt respekt. På fritiden var han reporter. Så när jag skulle göra min prao ville jag göra den hos honom.

Så stort jag tyckte det där var. Journalistyrket. Att inte behöva gå upp förrän klockan 12 på dagen.

Första dagen fick jag arbeta med Lasseman. En legend på sportredaktionen och på Gotland. Han hade själv varit stor spelare som ung och hans son, Fredrik Larsson, var framgångsrik spelare i VIF Gute.  Jag kände till honom mest för att han alltid skrev (för) långa texter i tidningen. Under min prao fick jag sitta bredvid och när vi kom till redaktionen sa han bara ”vänta 20 minuter” och så kom han sedan tillbaka med en 4000tkn-text han snott ihop. Det var inte så kul.

Då var det bättre med Martin Bogaeus.

Han var också sportreporter (det drömde jag om, som ung). Jag tror vi gick på en basketmatch, Visby ladies. Väl på redaktionen skulle jag också skriva något. Minns inte om vad, kanske en notis. Men jag minns när Martin skulle gå igenom min text. Han var uppmuntrande men påpekade gång på gång mina särskrivningar. Plötsligt fick han nog, ställde sig upp och utbrast över hela redaktionen ”Vad är det med den här generationen? Om de har så svårt med särskrivning, varför skriver de då inte ihop alla ord istället?”. Det var inget hånfullt över det, snarare uppriktigt och välvilligt. Han tittade på mig igen, skrattade lite och ryckte på axlarna.

Sedan dess särskrev jag aldrig, utan började istället försöka sätta ihop ord och skapa nyord.

Jag hade bara Martin som lärare två år. Men aldrig lyssnade jag så noga på kritik som när den kom från honom.

Märkligt det där om vilka personer som påverkar en. Hur en artikel om en taggig varg kunde vara början på ett livsval. Och hur cirkeln på något sätt sluts när Inger Hammar ringer och intervjuar mig om saken. Från andra sidan. Men samma sida.

{ 2 kommentarer }

En stor dag för en Visbybo

av Emanuel Karlsten den mars 8, 2011

i Credd

Man kan aldrig bli profet i sin egen stad, men i dag är jag i alla fall ämne för en artikel i lokaltidningen Gotlands allehanda. Det är stort. Väldigt, väldigt stort. För mina föräldrar verkar det vara större än alla riksprogram i världen. De ringde båda i morse och väckte mig med nyheten.

Nu är jag Visbysonen, en ”toppbloggare”.

Men roligast och ändå min yngsta syster, 12-åriga Elvira. Hon såg artikeln i tidningen innan någon annan och fick en snilleblixt. Hon klippte ut en bild på sig och passade in den över min bild i artikeln.  ”Kolla, kolla jag är i tidningen!”. Mamma såg rubriken ”toppbloggare karlsten” och den stora bilden på Elvira och höll på att sätta morgontet i vrångstrupen – innan hon insåg min systers fiffiga skämt.

Det var kul tyckte jag! Är det någon som har en bättre bild på saken än den här pixliga mobilbilden mamma skickade på tidningsutklipp (är det första gången hon klipper ut en artikel jag är med i?) så säg till!

Uppdaterat: GA:s webb har hela texten ute! Har inte vågat läst en. Tycker alltid det är så plågsamt att läsa ens egna citat återgivna i text.

Uppdaterad 2: Nu har jag läst texten. Några saker som man kanske borde ta tillfället i akt att vidareutveckla:

Scandicbiblarna: Jag tror det var 2007 när Scandic valde att ta bort biblarna från hotellrummen – för att de kunde uppfattas stötande för gäster. Porren på tv:n? Nej, den fick vara kvar. Den tjänade man pengar på. Minns att @bitteassarmo skrev en debattartikel om det där som fick stort genomslag. Och att jag själv gick i taket, överengagerade mig (som jag så ofta gör), startade sajter, automatiserade mejlformulär och försökte driva bloggdrev på min blogg. Tills de till sist la tillbaks biblarna (i stället för att också ta bort porren).

”Tjelvar”: Ett internetforum baserat på first class som alla skolelever hade på gotland. Ja, ”besatt” är ett beskrivande ord. Jag engagerade mig i _alla_ debatter. Hade jag ingen ställning tog jag en.

Zambia: ”Åkte dit som en pojke kom hem som en man”. Tänk att jag sa det. Jag ställde det förvisso mot lumpen, som jag gjorde tidigare, som på många sätt var en barnlek i jämförelse. Men ändå. Jaja.

{ 12 kommentarer }

  • Isaskarkanal10
  • – Av någon anledning raderades bloggposten som berättade hur den kristna randkanalen Kanal10 avbröt ett program med en predikan man inte höll med om vid tiotiden på kvällen. För att senare sända ett ”motprogram”. Jahjälp.

{ 6 kommentarer }

Dag2 #bostadsökes

av Emanuel Karlsten den mars 7, 2011

i Bostad sökes

Märklig sak det här med bostadsjakt. Det verkar viktigt att veta vilken fot man ska stå på. Ett dygn in på jakten har det redan viftats undan som omöjligt, flera gånger om. Varför ska jag ha bostad centralt? Och varför har jag ribban så högt?

Jag vet inte. Men jag vill. Och varför skulle jag sänka ribban? Det finns ju lägenheter. Om inte jag får dem är det någon annan som kommer få dem. Jag övertygad om att det bara handlar om att hitta dem.

Vidare är det flera som undrar varför jag inte överväger bostadsrätt. Jag har flera skäl till det. Allra mest bottnar det nog i att jag inte vill ta ett lån jag aldrig kommer kunna betala tillbaka. Men det finns fler skäl. Som kanske kommer landa bättre hos er skeptiker. Jag lovar återkomma till det.

Men skit i det nu. Här är dag 2. Detta har hänt:

# Gått igenom tipset från @gunnarr om ett gäng hyresvärdar som har mindre listor. Verkar galet longshot. Har ännu inte ringt dem som inte har hemsidor.

# Gjort massor av bevakningar på hyresvärdar som lägger ut lägenheter. Använder nån tjänst som gör rss-flöden och mejl av förändringar på en sida. Verkar sådär. Har du annat bra tips på tjänst som bevakar förändringar på en särskild sida?

# Gjort om emanuelkarlsten.se/bostadsokes. Nu har den en beskrivning och sånt. Gör det lättare att hänvisa till.

# Kollat upp fixakontraktet.se. Både @danielswedin och @annasoderstrom påstår sig ha goda erfarenheter av detta. Den senare med en lägenhet både på telefonplan och Sjöstan. Båda helt ok alternativ (så länge de har balkong!!). även i kommentarerna här har de rekommenderats. Men 500 298 kr/mån? Är det värt det? Uppdaterat: Någon tipsade om en flashbacktråd där http://www.hyresbevakning.se/ också nämns – som ett billigare alternativ. Känner ni till?

# Skrivit upp mig i Stockholms bostadskö. Sent, ja. Men bättre sent än aldrig. @nikkelin påstår att han känner nån som fått en lägenhet genom den på bara nån månad.

# OCH! Någon på Twitter har faktiskt hintat om att han kanske har en lösning. En lägenhet på Gärdet. Gissar att det inte är förstahand dock. Men ändå glädjande! Och hoppingivande.

Jakten fortsätter.

{ 13 kommentarer }