maj 2011

{ 1 kommentar }

Kissie får mig känna total maktlöshet

av Emanuel Karlsten den maj 23, 2011

i Medier och internet

Jag brukar ibland försvara Sveriges största bloggare Kissie när moraldiskussioner blossar upp. Om att det är en del av det spel hon lärt sig bemästra – att provocera sig till att bli en snackis. Få länkar, sätta sig själv på agendan. Låtsas vara knivskuren, fettsuga sig och defualtphotoshoppa upp ögon, bröst och minska midjor. Det är kanske destruktivt, men hela högstadiet var fullt av sådana. Det går över. Ta av dig moralhatten.

Men bilderna från häromdagen ser verkliga ut. Och hoppbilderna bekräftar saken. Det här handlar om någon som har riktigt kraftiga ätstörningar.

Det här är Sveriges i särklass största blogg. Lika stor som hela tv4.se. Lika stor som GP.se. Normsättande på ett sätt få andra kommer i närheten av.

Kanske är det en upptrappning av den skruvade verklighet hon både försöker leva upp till och lärt sig bemästra. Kanske har hon fortfarande i någon mening kontroll. Men för första gången på väldigt länge börjar jag i panik leta efter ord som censur, interventions och förbud.

Vad gör man? Vad gör vi?

{ 31 kommentarer }

Hur går det med företagandet? Frågan är den vanligaste nu. Kanske också för att jag inte bloggat särskilt mycket om det.

Mitt företagande är en och en halv månad gammalt nu. Drygt. Kort sagt har det gått väldigt bra. Långt över förväntan.

Från första dagen har jag haft så mycket jobb att jag till och med tvingats tacka nej till några uppdrag. Det känns svindlande. Både att jag tvingats tacka nej, men också för att arbetsbelastningen har varit så hård.

Mest tid har så klart Aftonbladets Skolgranskning tagit. Ett drömprojekt, förklarade jag för tidningen Journalisten. Det innebar att jag gick all in. Satsade allt på att det jag pratat om, föreläst och teoretiserat kring skulle fungera. Det var det mest utmanande jag gjort, men blev bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

Sju veckors gräv gjorde mig på många sätt ödmjuk för journalistiken, men också fast övertygad om att varje gräv borde vara öppet. För trovärdigheten, nyttan och produktionens skull. Totalt publicerade vi 13 granskningar och avslöjanden och fyra slutdokument. Resultatet blev läraruppror, löften om lagändringar och att högsta politiker från båda blocken hyllade granskningen. Att ge reportrar över en månads tid för granskning har jag i efterhand förstått som är en ganska rimlig tid. Men resultatet är då sällan mer än några dagars artikelserie. Nu fick vi – i print – över 50 sidor med kvalitativ, granskande journalistik. På webben ännu mer och därtill unikt (både still, rörlig och live) bildmaterial, en helt unik granskningssajt (som lätt kan skinnas om) samt en funktion som fick så gott mottagande att den nu kommer att knoppas av och bli egen sajt.

Och då har jag inte ens nämnt alla de tips som kommit in. Via tipsarkivet, mejl och kommentarer. I många fall helt avgörande för den journalistik som skapades.

Jag kan prata mycket om det här och alla insikter, lärdomar och resultat. Utvärderingen ska få ta tid och plats. Men just nu njuter jag bara av känslan av att vara klar. Att det gick att ro i land. Att vi kunde göra journalistik och teknisk utveckling parallellt. Att alla mål, alla förhoppningar, infriades.

Jag är så fantastiskt stolt över vad som blev!

Men även om Skolgranskningen nu är över (missa inte att se lite statistik) så fortsätter mitt uppdrag ett tag till. Skollistan kommer, som sagt, knoppas av och bli en egen funktion. Dels att göra bra databasjournalistik av, men också en tjänst för allmänheten att använda för att få koll på medborgarnas och statens betyg och kommentarer om Sveriges alla skolor. Jag får återkomma om det.

Där kommer hursomhelst mitt fokus vara några veckor till.

Vad som händer sedan är öppet. Jag har flera föreläsningar inbokade en bra bit in i juni. Jag älskar sådant. Att prata och förklara hur internet gör journalistiken mer relevant, ärlig och effektiv.

I det sammanhanget är Skolgranskningen en krona på verket – ett starkt case som visar på hur journalistik gagnas av att göras tillsammans med läsaren.

{ 1 kommentar }

{ 2 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

I dag blev det projekt – som var mitt största under Expressentiden – äntligen officiellt: Expressens lägger ner läsarbloggarna.

Ironiskt nog var Aftonbladet bara en timme bort från samma beslut. Kolla tidstämpeln från dessa båda artiklar om saken på Dagens media:

Knappt två timmar mellan beskeden.

Jag visste om båda de här besluten innan de publicerades. Dels för att jag, som sagt, arbetat med Expressens bloggplattform sedan januari 2010, men också för att det kom upp i en diskussion i början av Skolgranskningen på Aftonbladet.

Jag visste då att jag och Expressen arbetat med exakt samma sak – och en flytt (flykt?) från Xcap – sedan väldigt länge. Det var till och med så nära att tisdagen efter jag slutade, den 31 mars, var det enligt plan dags att börja nedläggningen. Jag hade till och med författat brevet som skulle skickas ut till alla läsarbloggare, samt strukturerat upp rutiner på hur supporten och läsarreaktionerna skulle skötas.

Jag tyckte det var ett självklart beslut. Expressen varken borde eller hade kapacitet att drifta och utveckla bloggar. Inte ens om vi la alla bloggar på WordPress skulle det hjälpa oss. Tidningar mäktar inte med att läsa sina artikelkommentarer, hur ska de då mäkta med hundratusentals bloggar?

Men gissa att jag bet mig i tungan när Aftonbladet berättade att de stod i startgroparna för exakt samma beslut. Jag tyckte att det vore olämpligt att berätta att Expressen var på gång och jag tyckte det var direkt illojalt om jag hade gjort det omvända.

Istället funderade jag på om någon skulle tjäna på att komma med beskedet först. Jag kom till slut fram till att en tidning som hann berätta det flera veckor före den andra nog skulle vinna på saken. Men mest en löjlig, intern halvcreddseger där den som kom efter i några fås ögon skulle klassas som att de ”härmade”.

Nu blev det inte så. Expressen försenades och släppte först idag, bara några timmar före Aftonbladet. En helt sjuk slump. Att man efter sex års bloggplattform lägger ner exakt samma dag, nästan samma timme.

Men ett väldigt rätt och bra beslut – av båda. Nu kvarstår att se hur den bloggplattform ser ut som Aftonbladet och Expressen kommer att bygga. Jag följer saken med stort intresse.

{ 1 kommentar }

I dag skriver jag av mig om Wikileaks. Den organisation som jag så länge älskat och hållt högt visar allt mer hur de totalt förlorat fotfästet. Det är beklagligt, på riktigt.

2 800 tecken ger inte utrymme till alla nyanser, men den som vill läsa mer om sekretessdokumentet kan göra det tex hos Huffington Post eller New Statesman. Den som vill läsa mer om varför polisen pratade om offentlighetsprincipen under polisförhöret med Wikileaks Sverigeansvarige, Johannes Wahlström, bör läsa Resumés text i sin helhet (och inte minst fotnoten).

Det finns väldigt mycket mer att säga i ämnet. Som hur man hanterat den misstänkta wikileaksläckan Bradley Manning som väntar på rättegång och eventuellt dödsstraff för de läckor han misstänkts ha gjort. Hur det till synes blivit en mindre principfråga än Julian Assanges parallella sexrättegång. Till den grad att det som på Wikileaks hemsida en gång hette Julian Assanges defence fund, nu heter Wikileaks defencefund. En sådan sak skulle behöva talas mer om.

Men för att hålla isär Wikileaks och Assanges rättegång – ett konststycke de själva kapitalt misslyckats med – fokuserar dagens krönika helt på Wikileaks och den syn de själva visat sig ha på läckor den senaste tiden. Läs den här:

http://www.dn.se/nyheter/wikileaks-har-helt-forlorat-fotfastet

{ 8 kommentarer }

Det avancerade skämtet IT-titti

av Emanuel Karlsten den maj 16, 2011

i Medier och internet

Oj, häng med mig här. För jag har åkt på en blåsning. En jätteblåsning. Såndär där man står med byxorna nere vid anklarna och skäms. Det enda jag tröstar mig med är att stora delen av sociala medier-förståsigpåarna verkar ha blåsts med mig.

Häromdagen lanserades IT-Titti som idé av den nyblivna Socialdemokratiska IT-talesmannen Monica Green. I ett längre (och slarvigt skrivet) debattinlägg skrev hon om förslaget:

Jag har själv spånat på en idé om det som vi kan kalla IT-Titti, en variant av Bosse Bildoktorn och Mat-Tina. Allt i syfte att fler ska se fördelarna och lätt kunna ta till sig kunskapen om hur mobilen, datorn, surfplattan, GPS:n, det intelligent kylskåpet eller vad det nu månde vara som minskar klyftan.

Sedan startades Twitterkontot @it_titti. Det var snusförnuftigt, högfärdigt och red in på höga hästar. Jag bloggade om det i helgen om just det, men försökte samtidigt hylla @greenmonica för modet att våga göra nytt.

Sedan eskalerade dumheterna. Som hur det skapades samhällsklyftor eftersom de utan mobiltelefon inte kunde SMS-rösta under schlagerfestivalen.

Och till sist kom den här tweeten:

Som följdes av ytterligare till synes hastigt skrivna tweets:

För mig, som kom in sent och fick spåra händelseförloppet baklänges, såg allt korrekt ut. Varken @greenmonica eller de socialdemokratiska tjänstemännen @palmsater och @nataliesial skojade någonsin bort @IT_titti, snarare pratade med henne. Som om hon vore en del av deras verksamhet.

Men allt var ett skämt. @MarcusPollack påpekade saken för mig på Twitter och hänvisade till @promemorian’s bloggpost om saken. Men inte ens då vågade jag tro att det verkligen var på riktigt.

Därför ringde jag ikväll upp Monica Green. Hon förklarade lugnt:

– Nej, vi har inget med @IT_titti att göra.

Däremot skapade hon debattartikeln som föreslår IT-Titti. Men något Twitterkontot tänkte hon aldrig på. Det var helt enkelt en opportunist som tog tillfället i akt att skapa kontot, skoja med Monica Green, hennes kamrater och skapa en snackis i den lilla sociala medier-sfären.

Och grundlurade de flesta.

Att Monica Green själv inte reagerat eller dementerat att @it_titti var hennes initativt tycker hon inte var konstigt.

– Jag tyckte mest det var en kul grej. Och så gav det både mig och mitt förslag uppmärksamhet.

– Jag trodde alla förstod att det var någon annan som skämtade, säger Monica Green.

Nej, Monica. Alla förstod inte.

Inte jag.

Och samtidigt som jag skäms säger det antagligen allra mest något om mig och min syn på din och ditt partis politik och agerande. Att jag trodde ni skulle kunna skapa något så dumt.

Men i dag är dumstruten min.

Uppdaterat: Nu går skaparen bakom Twitterkontot till attack mot Monica Green och förklarar bakgrunden till sin aktion:

{ 4 kommentarer }

{ 0 kommentarer }

  • yfrog Photo : Shared by
  • – Angående stressen på redaktioner om publiceringstakten. Väl rutet!

  • Unpeople – NYTimes.com
  • – Och här är ytterligare en som rapporterar om den judiska censurbilden. Men varför suddade de också bort katten? (titta noga på andra bilden)

  • IT-Titti ska motverka den digitala klyftan – Artikel av …
  • – Fattar inte riktigt det här. Monica Green har blivit nån oppositionsITminister och har då dragit igång ett fejkkonto på Twitter för en ”IT-titti” som ska vara likt en Bosse Bildoktorn – fast på Twitter. Vem som egentligen är @IT_titti (bara namnet är svårt att uttala – än mindre komma ihåg) vill @it_titti inte själv säga. Inte än i alla fall. Och hur kopplingen med support och sossarna fungerar är inte helt klart. Samtidigt vill jag inte dissa ett initiativ som är ett försök till kreativitet från politiker. Hur ofta ser vi det? Även om det görs med hög svansföring och kommer så lite underifrån (vilket gör fallet desto hårdare) – vilken anledning har vi att försöka örfila tillbaka politiker till feghet? Trist.

  • SLindex
  • – Politiker jämförde SL-priserna med chipspåsar och internet hakade på och gjorde sig roliga över saken. Och nu: En egen sajt för saken! I love you internetz!

{ 4 kommentarer }