november 2014

screenshot 2014-11-26 kl. 23.00.21

Daniel Frank är 21 år gammal, bor i Uppsala och är en av Sveriges tyngsta makthavare inom mode.
I alla fall om man räknar nätinflytande.
Med kontot Menwithclass når han över en miljon modeintresserade. Det innebär också att han är en av Sveriges topp fem största instagrammare, med en placering strax över Kenza.
Bäst av allt? Han försörjer sig helt på Instagramkontot.

screenshot 2014-11-26 kl. 22.35.03

Daniel Frank postade sin första bild på Instagram för drygt två år sedan. Det var bilder han hittade på nätet, på kläder, modeller, saker han tyckte var snyggt och sådant han kunde stå för. Han märkte direkt att det skapade engagemang. Och följare. Långsamt byggde han upp en bas på 100 000 följare. Sedan gick det snabbt.

– Efter det var det som man gick över en tröskel, då flög följarna samt kända följare in. Idag snittar jag 4 000 nya följare per dag med MenWithClass.

Kontot är ett redaktörskonto, något som är vanligt på Instagram – i Sverige är det kanske mest kända det svenskstyrda Tattoos of instagram – och bygger alltså på att en redaktör väljer ut och postar bilder de hittar eller blir tipsade om via nätet. Det är fortfarande bara Daniel Frank som gör urvalet och han ser inte något problem med att det inte är hans bilder.

– Något problem med upphovsrätten har jag inte haft då jag taggar antingen fotografen eller modellen på bilden när jag vet vem det är. Det har varit en gång att jag fått ett mail utav en fotograf som sa att han tagit en bild och då taggade jag in honom direkt på bilden i fråga.

Just nu lever Daniel på intäkterna från kontot. Däremot är han väldigt förtegen om hur det arbetet går till eller hur stora summor det handlar om. I vår mejlkontakt duckar han för frågorna.
– Hehe, yes jag duckade den frågan lite då Instagram är en ganska oprövad marknad och jag inte vill ge bort för mycket information angående detta.

Klart är i alla fall att han har ser en framtid på Instagram. Systerkontot Menwithstreetstyle är redan startat och med draghjälp av MenWithClass har det redan hunnit få över 200 000 följare. Idén är att bredda sig och målet att inspirera ännu fler män.

Nästa steg? En hemsida.

– Hemsidan som är på G kommer att hjälpa följarna att hitta och köpa klädesplaggen/liknande klädesplagg som jag lägger upp.

Se hela listan på Sveriges största instagrammare.

{ 0 kommentarer }

LISTA: Facebooks största svenska statusar

av Emanuel Karlsten den november 26, 2014

i Medier och internet

Listan uppdaterad 24/5 2017 Vilka svenska Facebookstatusar, bilder, filmer eller kommentarer har fått mest engagemang? Det finns ingen officiell lista, men precis som med Twitter, artiklar och Instagramkonton har jag sammanställt en crowdsourcad lista här.
Listan räknar ihop gillaklick och delningar, Vilket inte är ett fullständigt sätt att räkna engagemang, men är förutsättningen för den här sammanställningen.
Kriterierna är att Facebookstatusen ska vara skriven av en svensk, på svenska och att innehållet (bilden eller filmen) ska vara på svenska (därför försvinner flera av tex MTV Swedens klipp och flera av Nyheter24:s videoklipp som till exempel laddar upp internationella virala youtubeklipp utan länk/credd som sedan får internationell spridning).

Vet du en post som fått mer engagemang? Hör av dig i kommentarsfältet eller på kontakt@emanuelkarlsten.se

Här är de tio största Facebookstatusarna i Sverige (räknat i likes+delningar)

1) Ica Maxi Östersund

(tips: @kullin)

2) Friends

3) Polisen Hallstavik

(statusen försvann när Polisen gjorde en sammanslagning av sina Facebooksidor 2017. Statusen hade då 317 000 reaktioner. Skärmdump nedan)
iDB 2017-04-26 kl. 08.37.20

 

4) William Spetz

5) Stoppa mobbning via nätet

6) Polisen Lund

7) Solsidan

(tipstack @moonhouse)

 

 

8) Emanuel Karlsten

9) Pierre Bahi

10) Kungahuset

Bubblare:
Sandra Hallen – 187 219 (status nu raderad, tidig skärmdump här)
Melodifestivalen – Måns Zelmerlöf
Sthlmpanda
Newsner – om läraren Johan
Solsidan – om säsongsavslut
Kungahuset – om ny bebis
Malin Ström – om en upplevelse på mataffären
Kungahuset – om prins Oscar
Princess Madeleine of Sweden – familjebild
Kungahuset – om nyfödd bebis
Kungahuset – Victoria väntar barn
Morran Kärringjävel – ny säsong
Kungahuset – bröllopsbild Madeleine
MOD – organdonation
Staffan Taylor

Andra listor:
Största svenska tweets
Största svenska Instagramkonton
Mest delade artiklar på Facebook
Största svenska Facebookgrupper

{ 8 kommentarer }

250px-Malou_von_SiversI torsdags delades journalistvärldens finaste pris ut, Stora journalistpriset. Och finast av de alla, hederspriset Lukas Bonniers Stora journalistpris, delades ut till Malou von Sivers.

Jag förstod inte varför. Jag skrev om det också på Twitter, att jag inte förstod. Det gjorde många andra också, med betydligt mer syrlighet i tweeten. Om reaktionerna har det därför skrivits flera krönikor. I Aftonbladet och DN, till exempel. Alla har tagit von Sivers till försvar och pekat på sexism som åtminstone delanledning till kommentarerna. Åsa Beckman tar till exempel upp hur en manlig skribent hänvisar till hennes broccoli-sång som bevis på att priset devalveras.
Det kunde lika gärna varit jag:

Men det där var inte cynism. Det var ärlighet, för jag vet inte mycket mer om von Sivers än det där halvt tramsiga förmiddagsprogrammet hon leder. Och strax innan den tweeten skrev jag också:

Malou von Sivers wikipediasida är nästan skamligt tunn. Åtminstone för att vara en – tydligen! – så anmärkningsvärd journalist. Jag säger inte att hennes journalistiska gärning är sammanfattad där, utan tvärtom!, den är inte alls sammanfattad där.
Så var ska jag få reda på mer information? Knappast i juryns motivering:
screenshot 2014-11-24 kl. 12.32.50

Åsa Beckman verkar mena att det är just ”Efter tio” som ger henne priset. Medan Kazmierska hänvisar bakåt, till en lång och gedigen karriär.
Om denna vet jag inget. Och jag får heller inte veta mer om den än några meningar hos Aftonbladet.
Man kan såklart hänvisa det här till att jag är Google-lat, men jag vill mena att det säger något om vår gemensamma kunskap. Vi förväntar oss att veta, eller att snabbt kunna ta reda på, vad någons storhet historia eller bakgrund är genom några knapptryck.
När vi inte kan det står vi handfallna och sträcker oss inte längre än till de referensramar vi själva äger.
Då blir det platt, kanske elakt, men framförallt okunnigt.

Jag väntar fortfarande på ett mer fullödigt svar. Får jag hjälp lovar jag att fylla på i von Sivers Wikipediasida.

(ps: läs gärna min kommentar om Stora journalistprisets förnyarklass, från DN i lördags)

Uppdaterat: Paulina påminner mig om att hon tipsade om podden Genier, där hon medverkar. Jag har ännu inte lyssnat på den.
Uppdaterat2: Däremot har jag nu läst detta om henne från podden. Vilket verkligen gör att jag förstår bättre hennes insats.

{ 7 kommentarer }

(uppdaterad 25/4 2017) Vilka tweets har fått störst spridning i Sverige? Det finns ingen bra lista någonstans och eftersom jag tidigare listat mest delade artiklar, största svenska instagramkonton och största twitterkonton kommer här ett försök att lista även de tweets som blivit störst genom tiderna i Sverige.

Kriterierna för listan är att tweeten måste har skrivits av en svensk, på svenska och inte vara raderad (Varför Telias tweet med 11 000 retweets inte är med)

Tidernas största tweet i hela världen är Carter som ville ha nuggets.

Har jag missat något? Fyll på i kommentarerna (listan uppdateras kontinuerligt, se datum för senast uppdatering först i texten)
Se också: Största twitterkonton i Sverige

Topp 10 mest retweetade tweets:

1) @andersforssberg

Klippet är det snabbast växande i Sverige någonsin. Men är det reklam, eller bara en slump?

2) @summerburstcrew
Det är klart att en tweet om en av Twitters giganter, retweetad av en av Twitters giganter, är Sveriges mest retweetade genom tiderna.

3) @mattssoneric

4) @sjubludh
Det fanns en tid på internet då dessa ankor var virala. Men bara efter någon vecka så tröttnade några svenska anställda, gjorde den här filmen – och den exploderade globalt.

5)

6)
Pernilla Wahlgren
IMG_0664.JPG

 

7)

8)

9)

10)

I samband med att Vine la ner försvann också det inbäddade klippet nedan. Det var från Idol och Laila Bagge.

Bubblare:

 

Andra listor:
Största svenskar på Youtube
Största svenska tweets
Största svenska Instagramkonton
Mest delade artiklar på Facebook
Största svenska Facebookstatusar
Största svenska youtubeklipp

{ 5 kommentarer }

Dags att vakna – nu hotas nätfriheten

av Emanuel Karlsten den november 11, 2014

i Medier och internet

Dagens media avslöjar att svenska film- och tvbolag har stämt internetleverantören Bredbandsbolaget för att de tillhandahåller internetuppkoppling så att kunder kan komma åt piratsajterna Pirate bay och Swefilmer.

– Vi har medvetet valt att inte pusha det här. Ingen av parterna vill göra detta till en process i media, säger advokaten Henrik Bengtsson till Dagens media.

Det borde vara en väckarklocka för Sveriges samtliga medier och debattörer.

Jag diskuterade det här i Aktuellt ikväll (28 minuer in) med stämningens presstalesman. Du kan lyssna på det här.

screenshot 2014-11-11 kl. 22.25.34

Det är viktigt att skydda film och tv-serier från upphovsrättsbrott, ja. Men problemet är hur filmbolagen väljer att göra det här. Att de väljer att gå till den som tillhandahåller internet till medborgare och menar att de har ansvar för vad deras kunder gör med internet. Det förskjuter hela ansvaret från medborgaren till företag och riskerar rubba det vi känner och har värderat som nätfrihet och nätneutralitet. Att den som tillhandahåller nät ska hålla sig opartisk till vad kunden gör på nätet.

Att hota det är att öppna för ett samhälle med ökad kontroll. Där den som tidigare aldrig har haft ansvar plötsligt har yttersta ansvaret.

Det är lika märkligt som att säga att en el-leverantör är skyldig för vad deras kunder gör med elen. Att företag skulle gå till en el-leverantör och kräva att elen ska släckas ner på ett hus eller en plats för att det där begås brott. Så har vi väl aldrig gjort? Så gör vi väl inte? Vi börjar väl med att gå till den som gjort brottet och går inte det går vi till husägaren. Och jag vet inte något scenario vi skulle gå så långt som att säga att el-leverantören har ansvar?

Problemet här är att el-liknelsen inte är i närheten som så omfattande som internet är. Om elen möjliggör att vi kan få ljus och laga mat hemma, är internet både el, spis, kastrull och matingredienserna. Det är hela våra jag. Ska företag bjudas in att tassa på det området öppnar vi en farlig dörr av kontroll och begränsningar.

Skiv- och filmbolagen har en historia att göra det här. Man har försökt lobba igenom lagar och direktiv, SOPA, ACTA, Ipred för att öka kontrollen av medborgaren så att det ska bli lättare att fånga de brottslingar som ser på deras filmer, lyssnar på deras musik.

Det löjliga med detta förslag är att det är så tandlöst. Skulle en internetleverantör blockera en sida, dyker det upp på en ny, under annan domän, annat namn. Det är som hålla fram ett skynke framför teven. Den som vill fortsätta titta behöver bara gå fram och lyfta på skynket.

Det finns, vad jag vet, inget annat som varit närheten av det här. Polisen har tidigare skickat ut en lista på sajter som innehåller barnporr, som Internetleverantörerna frivilligt får använda sig av. Inte ens där finns det alltså något tvång och framförallt – barnporrfiltret är just tandlöst.

Det allvarliga i det här är symboliken. Att enskilda företag visar tänderna, försöker skrämma sig till att internetleverantörer har ansvar. Det är viktigt för politiker och myndigheter att ha is i magen just nu.

Det enda positiva med deta är att debatten nu börjar. Vi har ett gemensamt ansvar att ta den.

Uppdaterat: Jag kommenterar mer till Dagens opinion.

John Oliver sammanfattar debatten om nätfrihet på ett fantastiskt sätt! Måste ses.

Är det oklart vad nätneutralitet betyder? The oatmeal har gjort en enkel teckning av det. 

{ 7 kommentarer }

Jag skriver i Dagens nyheter idag om att Taylor Swift helt dragit sig tillbaka från Spotify. I en slags protest. I ett slags PR-knep. I ett knep att både tjäna pengar och slå branschrekord. Vilket fungerade. Men det är knappast en väg framåt för branschen:
screenshot 2014-11-08 kl. 12.50.05

Det finns väldigt mycket mer att säga om det här.

Som det märkliga i att Taylor Swift väljer att markera mot just Spotify – en kanal som hon faktiskt fortfarande tjänar några miljoner i månaden på att ha sin musik.

För Samtidigt som hon drar tillbaka all sin musik från Spotify så får albumen ligga kvar gratis på Youtube. Och Pandora. Och Google music. Till exempel. Tjänster där hon tjänar marginellt jämfört med vad hon skulle gjort på Spotify.

Faktum är att Spotify drar in mer pengar till sina artister i Europa just nu än vad Itunes gör.

Därför är det märkligt när Swift menar att hon gör det för att hon tror det är rätt för musiken i framtiden.

 Hursomhelst. Det finns mycket mothugg mot den här sortens texter. Som kommer allra mest från branschen. Jag vet verkligen inte allt om det här och jag förstår att många ser dystert på hela utvecklingen.

Men min krönika handlar om just det – att det kan vara viktigt att byta perspektiv här. Så låt oss nämna några sådana viktiga perspektivskiften här:

Betalt per stream. Tycker man att Spotify betalar för lite för en enskild spelad låt (idag ungefär mellan 4-6 öre per spelning) kan man jämföra det med radio. Jag gjorde det för flera år sedan, när debatten var som hetast. Den jämförelsen håller än, som princip.

Utbetalningarna är för små. Ja, det är sant. Förra året betalade Spotify ut en halv miljard dollar. Det är en piss i sjön i det stora hela. Samtidigt har Spotify, för varje år de växt, också dubblerat sina royalty-utbetalningar:

Total-Annual-Royalty-Pay-Out

Låtskrivare tjänar dessutom mer på Spotify än Itunes i Europa just nu, som jag skrev här ovan. Och Pandora, Youtube och andra nätradiolösningar är inte i närheten av att betala vad Spotify gör. Borde Spotify betala ut mer? Ja. Men 70 pocent av vad de får in i dag går tillbaka till artisterna. Det är inte en dålig deal och handlar mer om nästa punkt:

Spotifys förlustaffär. Om nu Spotify är en sådan frälsning för branschen (81 procent av svenskarna streamar, det senaste året ökade försäljningen med 5 procent i Sverige) varför går Spotify (som själva tar 30 procent av alla intäkter) fortfarande back? TT gjorde nyligen ett omfattande reportage om detta och Spotify förklarar själva tydligt i artikeln: För att företag nu jobbar på en global marknad. Självklart kan Spotify nöja sig med den svenska marknaden. Men det vore inte bara kortsiktigt utan också dumt. Givet att man har hittat en god affärsmodell och äger en god produkt är det självklart beslut att skala upp internationellt. Det innebär också att det kostar. Men där det finns en affär finns det också investerare som är villiga att gå med förlust kortsiktigt, för att gå med vinst långsiktigt.
Så vad innebär det? Att Spotify som företag har innoverat och kastat ut en frälsarkrans till en bransch som höll på att kriminalisera hela internet genom lagar som Acta, Sopa och Ipred.  Frälsarkransen togs knappast emot med öppna armar, tvärtom kostade det på för Spotify och deras affärsmodell och flera av de största skivbolagen blev delägare med tuffa krav som följd. Men innovationen har visat sig fungera på lokala marknader, har vänt pirater till betalande användare. Vilket i sin tur har fått jättarna Google och Apple att vakna och försöka göra egna kopior.
Det kommande året och de kommande åren kommer det alltså avgöras om Spotifys försprång (tjänsten har funnits sedan 2006) räckte, eller om nätjättarnas enorma kapital kommer krossa (eller köpa upp) all konkurrens.

De små aktörerna förlorare. Det här är säkert sant för vissa. Spotify har olika avtal för olika skivbolag. Men det finns väldigt dålig, generell inblick i allt det här. Bono pratade om det här i veckan. ”“The real enemy is not between digital downloads or streaming. The real fight is between opacity and transparency”. Han menar att skivbolagens avtal med tjänster som Spotify är belagda med sekretess – till och med gentemot artister och låtskrivare. Vad de olika bolagen tjänar och får ut från Spotify vet vi inte. Och sannolikt vet vi det inte för att skivbolagen tar enorma summor i egen ficka. Varför? För att skivbolagen kan. För att de äger rättigheterna. För att de tidigare har varit skillnaden mellan framgång och flopp i en värld där skivbolagen ägt distributionsmonopol. När de nu förlorar den makten använder de alla metoder och medel de har för att hänga kvar vid sin position. Det är inte konstigt, men det gör hela saken något skev.
Taylor Swift beskrev själv i en debattartikel hur framgång idag beror på hur väl du hanterar din relation till fansen. Hur du skapar mervärde, överraskningar i dina digitala relationer för att öka din räckvidd och därmed din genomslagskraft. Swift förklarar själv att den artist som får skivkontrakt idag får det på grund av sin fanbase, inte tvärtom. Trots det går väldigt mycket pengar till skivbolagen.
Det här är en relation som ännu inte påverkats eller luckrats upp tillräckligt av internet, men som vi antagligen kommer se mer av. Artister som skapar sina egna bolag, äger mer av distributionen själv.
Vi har och kommer antagligen få se det ännu mer på lägre nivåer.
Jag skrev redan för några år sedan om Nomy, den svenske artisten som sa upp sig från sitt vanliga jobb, enbart för att leva på intäkterna från bla Spotify.  Det är ett perspektiv som inte får lika stor plats i debatten.
Uppdaterat: Läs också en indie-artists perspektiv på utbetalningarna

 

Allt är inte klart än, lösningarna inte färdiga. Men här finns i alla fall väldigt mycket mer hopp och tydliga lösningar än i andra branscher vars affärsmodeller upplösts av internet.

{ 1 kommentar }

Jag fick ett mejl från Göran Lambertz

av Emanuel Karlsten den november 5, 2014

i Personligt

Låt mig åter avbryta pappaledigheten en stund för detta. För några dagar sedan fick jag ett mejl från Göran Lambertz. Göran är en av Sveriges absolut mäktigaste personer. Han är justitieråd i Högsta domstolen och är därmed nästan helt oantastlig.

Göran Lambertz har också varit Justitiekansler i många år och som sådan fick han också 2006 fallet Quick i sitt knä. Ett fall som idag, efter en rad avslöjanden, ses som Sveriges kanske största fall av rättsröta. Lambertz avfärdade det snabbt, då. Och allt sedan dess har han i otaliga debatter försvarat det beslutet i synnerhet och utredningen i allmänhet. Han tycker allt har gått rätt till, helt enkelt, domarna var riktiga.

Då och då träffar Lambertz andra som varit engagerade för att fälla Quick. Åklagaren, polisutredaren, journalisten och psykologiprofessorn. Som här i Öje, för ett knappt halvår sedan. De kallar sig ”Quicklaget” och låter sig helt öppet intervjuas om sin relation.

screenshot 2014-11-03 kl. 13.01.05

Hursomhelst. Jag fick ju ett mejl.

Såhär skrev Göran Lambertz från sin personliga Hotmail:

screenshot_2014-11-03_kl__12_33_44

Jag ber honom bekräfta sig på något sätt och igår fick jag svar från en Högsta domstol-adress. Mejlet är alltså verkligen från Göran Lambertz.

Och jag vet inte var jag ska börja. Jag tycker det finns så många saker som är besvärliga här.

Är det verkligen rimligt att ett justitieråd lägger så mycket tid på ett enskilt, färdigt fall? Till den grad att han nu finkammar nätet på reaktioner, letar upp personerna och konfronterar? En googling på mejladressen visar att det knappast är första gången. Lambertz har varit aktiv i bloggar och kommentarsfält för att försvara sig. Vad säger det om någon i Högsta domstolen att man blir så drabbad av ett nederlag att man gör det till sin livsuppgift att frigöra sig?

Därför – antar jag – skriver alltså Göran Lambertz en bok. Därför vill han ha en kommentar till en tweet jag en gång skrivit.

Min tweet skrevs i samband med en numera klassisk intervju i SVT:s Veckans brott. Jag har skrivit om programmet och fallet Quick förut och skrev då bland annat:

”Det Hannes Råstam gjorde med sin bok var att gå till botten med något som skavde. Han la ner ett ojämförligt arbete med att gå igenom alla domar, bemöta varje bevis med motbevis. Att läsa hans bok är en svindlande resa mellan chock, ”oj” och ”näe” för att till slut landa i den mest självklara av känslor: Vilken rättsröta!”

Jag skriver vidare:

”Att en domare i högsta domstolen personligen går in och försvarar vår tids största rättsskandal, skyller det på media och åker på jaktresa med åklagare, polisutredare och journalister – alla nyckelpersoner för att fälla Quick – är som taget ur en alldeles för dålig, konspiratorisk deckare.”

”Det är så farsartat, så fruktansvärt, så otroligt att man antagligen bara kan göra som GW gjorde – skratta. Och det är ju både enklast och mest naturligt att skratta, men borde vi inte egentligen välja att gråta?

”För det är inte någon vanlig foliehatt vi har att göra med. Göran Lambertz går inte att avfärda och sedan fortsätta som om inget har hänt.
Göran Lambertz sitter i Högsta domstolen och kan i princip inte förlora sin position utan att begå brott. Mig veterligen har ingen någonsin avsatts? Till och med den HD-domare som begick brott och köpt sex fick sitta kvar. Och det är väl i någon mening bra att justitieråd står fria från debattens vindar och populismens politiska nycker. Men hela systemet gungar när ett justitieråd går in och driver opinion i rättsfrågan för en man som frikänts.”

Allt det här gissar jag att Lambertz har läst. Ändå vill Lambertz nu ha citat till sin bok. Han vill veta om också veta om en av mina uppdragsgivare, Dagens nyheter, står bakom det.

Jag uppfattar frågan som nästan hotfull och väljer därför att svara såhär, öppet. Ska det ändå in i en bok är det lika bra att ta debatten redan nu.

Här är därför mitt öppna svar, Göran Lambertz.

Hej Göran,

Nej, jag twittrade inte i egenskap av DN-medarbetare. Däremot som medborgare, privatperson och småbarnspappa. Och det agerandet jag ser från dig, du som symboliserar det allra högst uppsatta i vårt rättsväsende, gör mig djupt orolig. Att du som aktivt justitieråd väljer att skriva en bok om saken får mig att tro att du har lätt att drabbas av personliga vendettan, känna revanschlust och det gör mig ärligt talat rädd.

Jag vet inte om min tweet om rättsröta är juridiskt korrekt. Jag vet inte heller om jag verkligen tycker att ett justitieråd ska kunna avsättas av yttre, politiska krafter, hur mycket jag än ogillar dennes åsikter. Och det förklarar också i vilken egenskap jag skrev min tweet: Som rädd privatperson som undrar om du inte förstår signalvärdet du sänder genom att göra det till din livsuppgift att försvara denna illaluktande rättsprocess.

Jag vill tro och hoppas att du omvärderar. Inte för att du behöver tycka att du har fel, utan för att du representerar något som är större än dig själv. Tilltron till rättsväsendet.

mvh
Emanuel Karlsten

{ 36 kommentarer }

Så klarar svenska medier skogsbranden

av Emanuel Karlsten den november 4, 2014

i Medier och internet

För en vecka sedan stod jag i Agenda och pratade om tidningens död. Detta efter att jag skrivit en DN-krönika om just det, att medier behöver en skogsbrand.

screenshot 2014-11-04 kl. 12.29.30

Läs gärna krönikan.

Jag vill försöka att sammanfatta debatten lite (snabbt och oredigerat). En debatt som ju i efterhand mer handlat om varför Agenda inte släppte in lokaltidningsredaktörer i studion. (Läs tex DM, Resumé, Medievärlden)

Om vi börjar med det: min uppfattning var att Agenda valde mellan olika vinklar och ville täcka in en bredd. Både mediepolitik, lokal-, riksfrågor och principer. Slutprodukten blev en slags kompromiss, där reportaget fick handla om det lokala tidningsdöden. Det blev ett exempel att ha med sig in i debatten som sedan mer skulle handla om den principiella utvecklingen och om det var rätt att politiker skulle använda sig av presstöd för att rädda tidningar.

Reportaget, förresten, var ju nästan parodiskt. Extremt fokuserat på papperstidningar och på människor som saknade den. Och  lokalpolitiker som förtvivlades över presskonferenser där bara en reporter närvarade.

Men reportaget satte också fingret på något. Hur världen har förändrats, men inte alla med den. Internet har gjort att alla kan skapa sin plattform. Att tidningen inte längre har monopol på informationen och att politiker därmed kan nå sin publik – medborgaren – utan mediefiltret.

Så varför trodde lokalpolitikern att han är beroende av lokalmedia för att publicera eller få ut sina vallöften i valrörelsen? Om journalister nu väljer bort hans valfläsk, hur kommer det sig att han inte sett till att använda och bygga upp egna kanaler?

Någonstans här blir det tydligt att formerna har hämmat utvecklingen, i alla led. Och att de sitter så hårt att för många kommer det kräva en skogsbrand innan en ny förändring kan växa fram.

Det där ett uttalande som provocerar och, som Thomas Mattsson sa i sin podd häromdagen, tycker även jag att jag kommit nästan lätt undan med påståendet. Även i Agenda, av Mattsson själv.

För jag förklarar gärna mer hur jag tänker.

Såhär: Först och främst är papperstidningen ett ok. Den gör att tidningar har svårt att ruska av sig rapporteringskomplexet. Det skrivs artiklar som om information är statisk. Urvalet görs utifrån en idé om att man är eller ska vara bygdens/läsarens enda informationskälla. Allt det här härstammar från papperstidningen och har fullkomligt lamslagit redaktioners utveckling.

Trots detta älskar folket – vi – fortfarande deras innehåll. Tidningar idag har fler läsare än någonsin genom nätet. Ändå tjänar vi inte pengar. Och det är därför redaktioner krymper, journalister får sparken.

Hur kan detta anses vara journalistikens problem? Eller ännu mer: journalistens? Ändå har jag aldrig en enda gång sett en annonschef, en vd, stå pressad i tv-debatter om just det här.

Vilket är väldigt konstigt. För alla i branschen vet ju hur tidningar är organiserade. Det är uppdelat mellan redaktion och affär. Ibland är avdelningarna till och med lika stora. Det finns alltså horder av folk som har som enda uppgift att kapitalisera på dem läsare journalister släpar in.

Hur är det möjligt att de i femton år misslyckats anpassa sig till nätet? I stort är det enda som hänt att man överfört annonsrutan i print till webben. Lagt in lite advertorials, dvs reklambilagor, mellan det redaktionella.

Hur är det möjligt att lokaltidningar – som ofta har totalt monopol på sin annonsmarknad – så totalt misslyckas på webben? Hur kan man inte vara den mest självklara digitala marknadsplattformen för de lokala handlarna? Hur tappade man det? Hur kommer det sig att man inte lyckats plocka upp det?

Det handlar ju inte om att marknaden inte finns. TV4 mutade in den genom lokala tv-sändningar. Aftonbladet har nyligen förklarat att de anställt ett gäng nya säljare för att kapa lokala reklammarknaden i flera städer. Så uppenbarligen finns här pengar att hämta, för den som vill och kan.

Anledningen, tror jag, ligger längre upp i kedjan. Jag har träffat flera tidningsledningar där man inte varit medveten om att man betalar sina annonssäljare mer pengar för en såld printannons än en webbannons. För det är vad som driver annonssäljare – hur hög provision de får på en såld annons. Så vad spelar det för roll om de kan sälja på en ny smart, digital produkt, om de ändå får mycket mer pengar om de säljer en halvsida på sidan 23?

Det skapar en kultur som knappast uppmuntrar till digital innovation. Istället blir webbannonsen strössel på annonspaketlösningar. Något som görs med vänsterhanden och framförallt något presenteras för annonsörer som en andrahandsprodukt.

Så vad gör det med journalistiken?

Den kommer finnas. Det kommer bli betydligt tuffare, för den brand som redan pågår är inte klar. Och även om flera kommer klarar omställningen utan brand, kommer alla känna av den. Det är tragiskt.

Men i det stora perspektivet bra,

Med minskade resurser behöver tidningen omprioritera, hitta tillbaka till sin kärna, vad det är journalistiken och tidningen handlar om.

Är det att skriva om pressmeddelanden från politiker eller näringsliv? Är det att gå på samma presskonferenser som tio andra tidningar går på?

Kanske kan vi släppa det. Kanske kan vi välja bort. Kanske hjälper krisen oss att välja bort. Att varje gång fundera: Kan vi som tidning tillföra något här för våra läsare från den här presskonferensen? Om inte – länka till den tidning som redan gör det. Kanske till och med bädda in det företag, fotbollslag eller departement som livesänder presskonferensen. Och lägg under tiden resurserna på att hitta något där du verkligen blir unik. Ett gräv. Ett unikt tips.

Låt journalisten få älska och äga sin artikel längre. Det gör att engagemanget ökar, att innehållet aldrig blir statiskt eftersom det lever med reportern. Att det växer med läsarens input och att relationen till tidningen blir starkare.

Tidningar behöver hitta sin plats i ekosystemet.

När hundratals, tusentals, journalister nu förlorar sina jobb kommer de inte bara foga sig. De kommer inte alla ta ett kommunikatörsjobb på kommunen. De kommer vilja berätta, hitta nya sätt, nya vägar. De kommer gå in i kollektiv, skriva för att de brinner, för att de vill. De kommer har räckvidd och relationer genom sociala medier, de kommer driva trafik därigenom. De kommer vara beroende av läsare och deras respons, de kommer lära sig beteenden och växa med det.

Vi ser redan massor av exempel på detta. Dels superlokala. Där regionstidningen inte längre har råd att göra en större bevakning, då kliver enskilda journalister in och försöker göra något nytt.

Eller försöker rida på redaktörskapet.

Just redaktörskapets ökade betydelse blev synlig redan i början på året, då Hyllat.se klev in på marknaden. Gjorde en svensk klon av engelska succén Upworthy och gjorde ett klassiskt redaktörskap. Plockade upp alla feelgood-klipp och bilder på nätet och gav det en svensk inramning. Blev kuratorer för den som ville gråta en skvätt, må bra, skratta.

På bara någon vecka fick de miljontals unika besökare. Därmed större än alla tidningar utanför Stockholm. Det säger något om potentialen i att förstå sin produkt och läsarna man vill nå.

Jag gjorde ett inslag med skaparen i programmet jag då ledde, P3 nyheter med Karlsten, och han var redan då inne på att det säkert kommer leda till kopior. Vilket det gjorde.

Inte minst från kvällstidningarna. Som nu stoltserar med sin miljonpublik på Omtalat och Lajkat.

Den här publiken, som kommer från sociala medier, föraktas också ibland. Den anklagas för att vara otrogen, att inte stanna kvar på sajten, inte ge några sidvisningar. Men det är återigen ett papperstidningsperspektiv att tro så.

Rätt hanterad är en social sajt bara en landningsyta, en plats att landa på för en längre relation. Rätt hanterat ser de virala sajterna till att bjuda in läsaren att följa eller gilla deras facebooksidor, instagram- eller twitterkonton. Gör man det är det inte längre en chansning varje gång man postar något.

Då blir allt en kalkylerad affär.

Rätt hanterat lär man sig vad läsaren gillar, vad de går igång på, kommenterar, lajkar och delar. Därmed kan man räkna hem trafiken på varje Facebookstatus man postar.

Och där, när man har en stabil grund, kan man ta nästa steg.

Vi har sett det hända internationellt flera gånger redan. Buzzfeed är det kanske vanligaste exemplet. Som förfinat allt det här, byggt upp en enorm organisation och redaktion kring folks lajkande. De säljer annonser på det, skräddarsyr landningssidor.

Och mitt i allt det här – när de har publiken, när de gjort sitt smarta redaktionella urval, lärt sig förstå sin publik – tar de ett steg vidare.

Inser vinsten i att bredda sitt innehåll. Så de värvar Pulitzer-prisvinnare till sin grävredaktion. Gör långa reportage och blir betydande även journalistiskt.

Därmed har vi en färdig struktur för hur det skulle kunna fungera, efter, i och i samband med skogsbranden.

Jag säger inte att det kommer bli lätt, eller problemfritt, jag säger bara att det långsiktigt kommer bli bra. Journalistiken kommer överleva så länge det finns berättelser att berätta.

{ 0 kommentarer }