februari 2015

Det har gått ett tag sedan Aftonbladetpubliceringarna om Flashback nu. Jag har av pappalediga skäl inte haft tid att formulera någon uppföljning och man kan också tycka att allt är sagt. Men jag är snarare förvånad över hur lite som är sagt. I alla fall från mina kollegors håll. Jag är också förvånad över hur Jan Helin använde hela sin publiceringsmakt så arrogant, svepande och mästrande i sitt försök att dumförklara kritikerna. Jag ifrågasattes som galen, efter min krönika i GP i ämnet.
Det gör egentligen saken ännu mer intressant. Vad får en så stor publicist att ta till med sådana överord? Finns det verkligen inga tveksamheter kring att betala sig till obehöriga användaruppgifter och därmed hemlig information över hundratusentals privata, svenska medborgare? Finns ingen ödmjukhet kring makten man därmed får?
Jan Helin jämför i en debatt i Studio ett (där jag tyvärr inte kunde medverka pga samma pappaledighet) diskussionen med Wikileaks. Jag undrar om Helin hade otur i tanken, eller om han verkligen tror att information om hur staten använder offentliga medel för att kriga, kommunicera och övervaka är att jämföra med att sitta på Flashbacks databas – information som i huvudsak bara avslöjar den enskilda medborgares hemligheter.

Det argumenteras om att journalister är vana att sitta med stort material och göra urval. Sure. Det finns exempel där journalister begärt och fått ut sjukjournaler som offentliga handlingar på grupper av privatpersoner. Och nyligen satt ju DN med tillgång till polisens ”Rom-register”, till exempel. Men det är väsensskilt. Det förra är just tillåtna, offentliga handlingar, det senare ett exempel och avslöjande om polisens otillåtna sammanställning av data. Alltså hur makten samlat upp information om medborgaren, där själva sammanställningen (inte medborgarens eventuella hemligheter) är avslöjandet.

Faktum är att jag inte kan komma på en enda gång då svenska journalister suttit på ett så stort, obehörigt arkiv av privata medborgares egna data och hemligheter.
Jag frågar än en gång: vad motiverar ett så oerhört stort intrång i så många medborgares integritet?

Aftonbladet och dess försvarare menar nu att de inte alls gjort något fel, eftersom inte alla Flashbackare fått sina uppgifter publicerade. Att det därför inte är tal om någon kränkning om någons integritet.

Betänk då det åsiktsregister Aftonbladet indirekt sitter på genom Researchgruppen. Genom databasen finns en kartläggning över allt dumt svenska medborgare skrivit genom åren. De kanske är privatpersoner idag och därför inte hängs ut av Aftonbladet. Men hur är det imorgon? Hur många har i veckorna börjat rannsaka sig och minnas saker de skrivit på Flashback under unga år? Eller kanske saker de skrivit under berusning? Saker de idag glömt, ångrat och mognat från, men som ändå finns där – och numera också i Aftonbladets våld.
Hur ska dessa personer se på sin framtida offentlighet? Sin eventuellt politiska karriär? Kommer det bli en fråga vi kommer få höra ställas till framtida ministrar, tillsammans med frågor om fortkörningsböter och svart betalning av barnflicka? ”Har du någonsin skrivit klumpigt eller hatiskt i förmodat skydd av anonymitet på sajter som Flashback?”

Det är här Aftonbladet inte vill förstå allvaret i vad de gjort. Det handlar inte om att ställa hatare och hotare till svars, det handlar om alla de som kommer i kläm i jakten på dem. Om vad rädsla gör för det dumma man gjort.
Det handlar om att hot mot den lilla medborgaren som kollektiv, en spark nedåt istället för uppåt.
Det Aftonbladet har skapat (eller iaf skapat skenet av att ha möjlighet till) är ett åsiktsregister de kan slå i inför varje politiskt val, inför varje person som blir offentlig. Här har de möjlighet att blottlägga allt – om det varit en person som någon gång blottat sig under skydd av förmodad anonymitet.

Hur ska medborgare kunna lita på att Aftonbladet inte missbrukar det? ”Lita på oss”, säger Aftonbladet, men det är just det som är problemet.

Mycket av obehaget tror jag bygger på ett skifte i vem och vad journalisten är. Sedan journalistutbildningarnas införande på 60-talet har journalisten upphöjts som en slags övermänniska. Som någon som ska och bör ha särskild tillgång till väldigt mycket information. Detta för att granska och avslöja. När nu alla har den möjligheten, alla kan berätta historier, blir journalistens roll inte lika tydlig. Den känner hot inte bara av makten, utan också från anonyma kollektiv. Dessa börjar i sin tur granska journalistiken, ofta med orättvisa medel. Ofta med hat och hot som vapen. Därför blir spjutspetsen särskilt hård mot dessa forum. Jag säger inte att granskning är fel, jag säger bara att vi inte får glömma vilka konsekvenser informationssamlandet får.

Min springande punkt gäller just det: Hur mycket information tycker en journalist att hon ska få ha obehörig tillgång till? All Facebooks data? All NSA:s? Vad är det i så fall som gör journalisten till denna övermänniska som vi tror skulle kunna handskas med denna information på ett mer rimligt sätt? Att hon har gått en utbildning? Att hon har pressetiska regler?

Jag håller verkligen inte med Axel Andén i sin analys om att Aftonbladet gör rätt, men däremot är han kristallklar i sina sista två spaningar:

Två saker borde oroa mediebranschen i detta:

1) Många verkar mer bekväma med att Flashbacks administratörer (och hur är det med annonsörer, samarbetspartners?) har tillgång till dessa data än att Aftonbladet har det, och anse att integriteten är kränkt bara för att Aftonbladet har tillgång till uppgifter. Det kan ha att göra med en förändrad syn på media och journalister. Som Eva Elmsäter från SVT sade på hearingen i riksdagen i går: Tidigare upplevdes journalister som professionella yrkesutövare. Nu upplevs de som en del av fiendesidan.

2) Det som sker kan ses som en begynnande maktkamp mellan två maktsfärer, en ny, byggd på decentralisering, anonymitet (för de som ingår) och snabbrörlighet, en gammal och centraliserad som vilar på traditioner och ett historiskt informationsmonopol. Båda med många besökare och stor makt över andra människors liv genom sina publiceringar och uthängningar.

 

Ett skifte har sedan länge börjat.

I övrigt hänvisar jag till min text i GP.

{ 2 kommentarer }

Jag börjar som krönikör i GP

av Emanuel Karlsten den februari 12, 2015

i Medier och internet

screenshot 2015-02-12 kl. 14.24.03Efter att jag slutade på DN vid årskiftet fick jag några frågor från andra tidningar om att skriva hos dem – både riks, lokal och nischtidningar. Den mesta delen av mitt jobb bygger på rådgivningar, föreläsningar och radio, varför jag har uppskattat att ha ett fast, återkommande skrivuppdrag.
Det var inte helt lätt beslut, men till slut kändes det ändå väldigt rätt att börja skriva för Göteborgsposten.

Sedan jag flyttade till Göteborg för två och ett halvt år sedan har mitt medieperspektiv förändrats. När jag kom hit insåg jag att Dagens nyheter här ansågs vara en lokaltidning i Stockholm. Inte den rikstidning jag tidigare trott och som jag fått uppfattningen att hela Sverige trott. Inte någonstans gick DN att köpa i pappersform här. Inte ens hotellen tillhandahöll den. Istället är GP som religion i den här staden. Alla förhåller sig till den, alla pratar om den. Hemma hos mina svärföräldrar pratar man om Hjörne som Gud, hans söndagskrönikor (är det väl?) som de tio guds budord. Tidningen är helt enkelt en daglig Bibel för västkusten. En ställning som är helt ojämförbar med lokaltidningar i någon annan stad jag bott i.
Allt det här är kittlande att vara en del av.

Mina ämnen blir de vanliga. Nätkultur, samhällsförändringar, men kanske också bredda lite till religion? Efter texten om Ekh känner jag ett växande sug efter att skriva mer om det där. Ett kraftigt underrepresenterat ämne.
Läs mer i GP om hur jag tänker på tiden där och framåt.

Imorgon kommer min första text och sedan skriver jag varannan vecka, precis som jag gjort tidigare. Givetvis handlar det imorgon om Flashback. Jag har gått som på nålar för att vänta med att publicera och imorgon smäller det.

Det blir bra detta.

{ 0 kommentarer }

Rickard Söderberg: Jag har inte fejkat tweets

av Emanuel Karlsten den februari 7, 2015

i Medier och internet

Under förmiddagen idag har det framkommit besvärande bevis för att Rickard Söderberg skulle ha fejkat twittrande hat mot honom.

Det gäller denna tweet:

En konversation som är över på fyra minuter. Fredrik Strömberg går metodiskt igenom varför allt pekar på att det är fabricerat, ett sätt att skapa viral uppmärksamhet inför Söderbergs framträdande ikväll.

Så vad säger Rickard Söderberg själv?

Jag sänder P4 extra idag och ringde upp honom för att kolla och eventuellt ha med honom i programmet angående saken.

Såhär gick vårt samtal:

Har du själv skapat de här tweetsen eller är det så att den här faktiska, citerade konversationen har ägt rum?

– Ja, den har hänt. Jag önskar att det inte hade hänt, och jag pratar inte så ofta om hur tungt det är, men det är tungt.

Så varför tog du bort dina egna tweets?
– Om du tittar på mina flöden så är nästan allt sådant borta, för jag vill inte ha det i min värld. Och jag vill inte att unga hbt-personer ska se att det är sådant här de behöver möta när de kommer ut, så därför håller jag de borta.

Men att allt det här gick på fyra minuter, 18 sekunder efter din sista tweet skärmdumpar du hela konversationen?
– Det går snabbt när jag skriver, jag skriver fort, Twitter går det fort. Och jag kan mina 80-talshits.

Ok, men kan du förstå de som blir misstänksamma av det, att det är väldigt många lyckliga omständigheter som hänger ihop? 
– Jag kan förstå att eftersom jag är med i mello nu, så kan jag förstå att man letar efter skandaler. Det enda jag önskar, och nu är jag helt ärlig, att den kärlek jag får skulle jag aldrig äventyra, och jag skulle aldrig fejka något sådant här, säger Rickard Söderberg.

Själv lämnar jag nog både detta och dig som läser med hans svar så får var och en dra vilka slutsatser man vill.

{ 2 kommentarer }

Jag har tänkt mycket på Livets ord på sistone. Jag har skrivit om dem många gånger förut och jag tror inte många förstår, knappt ens vi inom kyrkan, vilket inflytande församlingen ändå har och har haft på svensk frikyrklighet. Hatad och älskad har den ändå gått före, provocerat och brutit ny mark i många sammanhang. Liksom den så många gånger har totalt spårat ur.

Och nu läser jag att Robert Ekh, en av pastorerna som grundade församlingen, avgår, utgår, lämnar både församlingen och sin familj för att han hittat kärleken i en annan kvinna.

Det är en bomb. En otrolig nyhet.

Som grundare är Ekh en av de som hängt med längst, som betytt mest, efter Ulf Ekman. Precis som alla andra pastorer har han skrivit många böcker. Till exempel om äktenskap, familj och relationer. En bok som för övrigt knappast är särskilt nyanserad. Boken beskriver till exempel samhällets familjepolitik såhär: ”Under en lång följd av år har en medveten politisk agenda i jämlikhetens namn marginaliserat äktenskapet mellan man och kvinna och gjort det allt svårare för föräldrar att kunna ta hand om sina egna barn.”

Det som alltså varit Ekhs paradfrågor är nu det han själv faller på. Hans böcker har nu dragits tillbaka.

Givetvis är det här ytterst en tragedi för Roberts familj. Men lika mycket för församlingen Livets ord.

Jag kan inte tänka mig en mer förvirrad tid att vara medlem i nu.

Först inte bara avgår grundaren Ulf Ekman, utan byter fundamentalt trosinriktning och förkastar därmed hela den teologi kring vilken han byggt upp Livets ord. Han lämnar en skock får – ett samfund! – med orden om att han kommit till insikt att det ärligaste en kristen kan göra är att foga sig under Påven och den katolska läran. Jorden måste ha skälvt under medlemmarna på Livets ord. Men de gick vidare.

Sedan kom den ekonomiska smällen. Att ledningen, inklusive Ulf Ekman, får en livslång pension från Livets ord – även när de inte är verksamma. Ulf och hans fru Birgitta Ekman avstod sedan från pensionen. Sonen Jonathan, som är vd i Livets ord, tog ett års time out. Robert Ekh meddelade dock i december att han tänkte behålla pensionen, som innebar att han får full lön fram till 75 år och att det därefter trappas det ner. Medlemmarna fick hela tiden knapphändig information. Vad skulle de tro, tänka, göra?

Och så nu. Den pastor som gjort sig ett namn för att stå upp mot samhällets söndertrasande av kärnfamiljen lämnar nu sin familj för en flamma utomlands. En person han haft en relation till i flera år. I. Flera. År.

Först en teologisk smäll, sedan en ekonomisk smäll och nu detta.

Kan ens församlingen resa sig efter det här? Vill de?

Nuvarande huvudpastorn Joakim Lundqvist gör ett tappert arbete med att fokusera på att det handlar om just en enskild person, att alla är människor, alla gör snedsteg.

Men en församling som så tydligt byggt sitt budskap kring några enskilda personers helighet, ledarskap och budskap kommer få svårt att komma runt det svek som det här innebär.

Ett korthus faller. Och jag undrar så hur Ulf Ekman tänker. Om han såg det komma när han försvann. Om han någonstans ser ett ljus i händelserna, att fler kanske nu vågar ta steget över till katolska kyrkan. Om han ser det här som ett tecken på den orimliga idoldyrkan ett ledarskap i en fragmenterad kyrka skapar. Att enhet under påven är enda vägen.

Med allt det där sagt: att lämna Livets ord skulle för många vara som att vända ryggen till sin familj. Jag gissar ändå att man reser sig upp igen, men aldrig kommer kunna skaka av känslan av att man när som helst kan bli sviken av de man litar på mest.

Och egentligen är det nog en ganska sund insikt. Vi är ju bara människor.

Läs också:
Sofia Lilly Jönsson om ledarsveket

Mina tidigare texter om Livets ord

{ 26 kommentarer }