april 2015

SVT Flow läggs ner. ”SVT vad?”, frågar du? Ja, det är väl exakt därför vi nu får nedläggning. Tjänsten har varit helt osynlig. Och för dem den synts för har den varit helt obegriplig. 

Jag vill inte tänka på hur mycket den kostade. Eller hur idén ens kunde lämna idébordet. För SVT flow är egentligen bara SVT play i nya ”ungdomliga” (antar jag) kläder. En till plats på nätet där man kan titta på SVT:s program. Skillnaden är att man till exempel kan se på programmen i en spellista. Det vill säga att efter man sett klart ett klipp börjar ett annat, därmed skapas ett flöde och mer likt tablålagd teve. 
Det är egentligen hela grejen och en funktion som funnits på till exempel Youtube i flera år. 
Trots det har sajten lanserats helt separat. Sockrats med unika program som ingen sett och så har man skojat till det med att kalla korta teveprogram för ”tvodd”, en lek med ordet ”podd” antar jag.
Att ingen sett det bekräftar SVT idag. Eller de säger i alla fall att de inte kan vara säkra på att de nått nya tittare, trots att just det varit hela poängen. 
Värst är antagligen förvirringen det skapat. Under Musikhjälpen, en av public service mest populära kampanjer och samarbeten i modern tid, pushades SVT flow hårt. Man skulle inte surfa in på SVT play, utan främst livetitta på SVT flow. Vad det nu var? Ingen förstod, ingen fattade heller vitsen. Varför har SVT två ställen där jag ska kolla på samma program? 
Det är en så fundamentalt enkel fråga och en sådan självklar förvirring att det är obegripligt hur SVT inte kunnat förutse det.

Det är bra SVT testar nya grepp, det är till och med bra att man vågar lägga ner när det floppar. Men det finns stor anledning att ifrågasätta omdömet i det mediehus där vi medborgare är finansiärer. Inte bara för att det var en dålig tjänst, utan också för att den kannibaliserade på SVT Play.
Jag vill fortfarande inte tänka på vad Flow kostade oss som licensbetalare, men kanske är den värsta förlusten att den förvirrade den unga publik som redan har en minst sagt diffus relation till Public service.

{ 4 kommentarer }

Jag fick en inbjudan idag till Samuel Ljunblahds release-konsert ikväll i Göteborg. Jag visste knappt att det var något nytt på gång, men är väldigt tacksam för inbjudan. För jag upptäcker att Samuel gör konserten med Nikki Ross, Kirk Franklins körsångare. Och det kastar mig fem år tillbaka i tiden.

Jag jobbade på som webbredaktör på Dagen.se. En av de bästa perioderna i mitt journalistiska liv. Ingen av mina chefer brydde sig riktigt om nätet, vilket gav mig närmast total frihet att göra vad jag trodde var bäst. Jag, en utvecklare och reporter hade en otroligt kreativ tid där vi byggde ny sajt, testade nya grepp och var totalt prestigelösa i våra försök att göra något som framförallt var bra för våra läsare.

Det var 2009 och gospelgiganten Kirk Frankling var på besök i Sverige. Han är enormt stor i gospelvärlden och Sverige och fyllde nästan Globen. Givetvis var det något som även Dagen skulle bevaka. Jag åkte dit med min arsenal av hemmasnickrade prylar. Det var en Nokia N95 (tror jag den hette) som jag kunde sända live på nätet via Bambuser med. Jag hade en annan mackapär som jag inte minns namnet på, men som hade en enda stor röd knapp och spelade in i väldigt bra kvalitet.633932904581517500_bild

Jag går på en lite småmärklig presskonferens innan, där jag samlade ihop Kirk Franklin, men framförallt de två förbanden, Samuel Ljungblahd och Ole Börud och gjorde någon slags intervju i en skakig bambusersändning.
Under presskonferensen ställer vi upp dem framför någon vägg och Kirk börjar be Samuel att sjunga. Och det uppstår viss magi. ”Vanilla soul” föds som begrepp och jag fångar det med min skakiga sändning:

Men det är bara början.
Under själva konserten i Globen är jag på plats och livebloggar. Dels sänder jag med min mobilkamera, så de som inte är där åtminstone ska få en idé om vad som händer. Men då och då springer jag också ner i pressdiket framför scenen med min rödknapp-mackapär och filmar. Plötsligt står Samuel på scenen med Kirk. Sverigesonen och världsgospelgiganten. Jag springer ner. Kirk får vad som verkar vara ett infall och frågar om Samuel har någon favoritlåt från honom. Det har Samuel och vad som händer sedan är magi.

Jag står där med min konstiga lilla kamera och fångar något som är det starkaste konsertminnet jag har. Det är en gospelballad, där plötsligt Kirk dirigerar Nikki Ross att ta plats på scenen och spontansjunga med. De synkar totalt och får till något som fortfarande ger mig rysningar. Kolla själva:

Jag minns att jag mot slutet bara stod och skrattade och skakade huvudet bakom kameran. Jag var knockad. Givetvis behövde man säkert vara där, givetvis behövde man säkert känna till någon av dem på scenen. Men ändå.

Vi la ut det på sajten. Jag fortsatte blogga, skrev recension och sånt. Helt otroligt egentligen, jag som varken var musikskribent eller gospelexpert. Men det var ingen annan som gjorde och sajten behövde innehåll. Det blev vår mest klickade artikel den månaden. Och videoklippet givetvis också.

Nu, alltså fem år senare, berättar Samuel Ljunblahd att han själv pratar om stunden där på scen minst en gång i veckan. Och när han skulle få med någon internationell artist på sin nya platta, hörde han av sig till Nikki Ross.
Ikväll står de på scen ihop igen, alltså.
Jag tror jag ska smyga mig dit i hopp om rysningar – igen.

{ 1 kommentar }

Bästa aprilskämt 2015

av Emanuel Karlsten den april 1, 2015

i Medier och internet

Det är en speciell tradition med mediers och numera också företags aprilskämtande. Rätt presenterat kan det verkligen höja både ett varumärke och en publikation.

I årets skörd finns flera guldkorn. Som Norrtelje tidning som så klart känner väl till vilken helig ko seriesidan är i papperstidning. Att därför ta bort Hälge är som att sälja tidningens själ. Läs bara kommentarerna:

 

Även VF lyckas väl här när de tar en het lokalfråga, krånglande vindkraftverk, och gör något fullkomligt absurt: behandlar det som en egendom som gått vilse.

 

Eller min egen hemstads tidning, Gotland Allehanda, som gör den heta debatten om parkeringsavgifter i Visby till en fråga för hela ön.

Det där kommer driva folk till vansinne vid frukostbordet – tills de kommer på datumet. Det är smart sätt att få folk att engageras och samtidigt stärka tidningens varumärke. Folk kommer inte ihåg vad du sagt, eller skrivit: men däremot hur de fått dig att känna. Och kan en tidning veva igång känslor och i efterhand också skapa en känsla av att man skapat ett nytt perspektiv, då har man lyckats.

Men det finns andra sätt att använda aprilskämt på. Som att positionera sig och berätta om sin egen förträfflighet, samtidigt som man driver med sig själv.

Tidningen Skriva gör just det i lanseringen av Tidningen Skriva och Skreva. Det är rätt imponerande läsning ändå:

Sedan finns det också de klassiska greppen. En absurd nyhet, som tonas ner genom att bli en notis:

Eller de mer avancerade, metaironiska. Som detta faktiskt briljanta skämtande av Arbetarbladet. Politiskt, distanserat och roligt (eftersom det är sant) på samma gång:

Men trots allt är det fortfarande inget som slår Västerbottenkurirens skämt från 2010. Frågan är om det någonsin finns något som kommer paketeras bättre:

{ 0 kommentarer }