journalistik

Sedan i februari i år har jag på heltid (nåja, 20 procents pappaledig och DN-krönikor ovanpå det) jobbat på P3.

Men nu är det över.

Från och med idag är jag pappaledig och lämnar därmed P3.

screenshot 2014-09-29 kl. 12.36.35Det här var bestämt redan när jag tackade ja i vintras. Jag skulle egentligen vara pappaledig redan i våras, men tillsammans med Julia pusslade vi ihop så att det gick. Att P3 sände från Göteborg, att det skulle innebära ganska tydliga vardagliga rutiner och framförallt: Att det var ett supervalår var för bra för att tacka nej till. Så jag skrev kontrakt med SR fram till två veckor efter valet.

Vilket är nu. Vilket ju också känns lite vemodigt. Men allra mest bara väldigt bra.

Dels för att jag ser så väldigt mycket fram emot att umgås mer med min dotter. Men också för att vi gjorde så väldigt bra radio, som också gav Radioakademins pris ”Årets Rookie” på Stora radiopriset förra veckan.

Och jag känner också att jag vill sammanfatta den här tiden något, det arbete vi har gjort.

Jag minns några saker särskilt.

Mitt kanske starkaste minne är från när vi pratade om kristnas situation i Irak.

Det var i somras, när vi liksom var lite yrvakna inför hela situationen med Isis i Irak.

Flera svenska irakier berättade hemska berättelser från sin familj i Irak och anklagade också Sverige för att inte göra mer. Vilket gjorde utrikesminister CarlBildt upprörd på twitter.

Vi bokade upp ett samtal med en svensk med släkt i området, Assyriern Kara Hermez som också är född i Mosul, skulle berätta om situationen och vi twittrade även till Carl Bildt om han ville vara med.
Han svarade inte och vi drog igång programmet.

Men så plötsligt, precis i låten innan vi börjat prata med Kara Hermez, svarar Bildt på Twitter att han vill vara med. Min producent Thorbjörn Karlsson försöker ringa upp hans pressekreterare som dementerar att någon medverkan skulle vara aktuell. Så Thorbjörn får visa upp tweeten för honom och strax senare, halvvägs in i samtalet ropar Thorbjörn i mitt öra att ”nu är Carl Bildt med!”

Jag försöker fumla in Bildt på något sätt och kontrasten där och då blir sprakande. När Kara ryter ifrån skakar Bildt till på ett sätt jag inte hört tidigare. Det blir ett möte mellan människor, snarare än diplomater. Det blev känslor snarare än retorik.

Och det blev nog den bästa radio vi gjort.

Efteråt var vi i redaktionen helt adrenalinstinna av händelsen, hur levande det blev, vilket möte det blev och hur viktigt det kändes.

Under den här tiden har det ju också varit två val. Och vi har haft flera väldigt framgångsrika återkommande teman, tycker jag.

Om Valets alternativa makthavare, till exempel. 

Jag skrev en krönika om dessa alternativa makthavare i början på året och vi valde att göra ett antal profiler på dessa, inför valet. Vi pratade med allt från Alliansfritt (som är större än partierna på sociala medier) och Rödgrön röra (som till exempel avslöjade hur Vänsterpartiet vill lägga ner Bromma flygplats, men ändå inte hade några problem att flyga därifrån under valrörelsen).
Vi pratade med Avpixlat (ett eget kapitel i sig) liksom bloggen ”Inte rasist, men” (som ju stod för några av valrörelsens största avslöjanden, tex om hur en framträdande Sd-kandidat i Malmö skrivit på rasistblogg).

Och det fanns många fler. Politism, Cournicopia, Blondinbella, Slöseriombudsmannen, Kvinnohat, Underbaraclara, Makthavare.se mfl.

Att göra de porträtten på de här makthavarna har varit unikt i Sverige. De påverkar massor av vad vi länkar och pratar om, och nu fick vi en inblick i hur de ser på sin egen makt – vad vill de uppnå?

Vi är också stolta över vår serie ”Vad hände sen”, som följde upp nyheter som andra sprungit förbi. Vad hände med de storslagna antirasistiska kampanjerna där tusentals kändisar skrev upp sig? Vad hände efter FotbollsVM i Sydafrika? Eller vad hände egentligen med ordet Hen?
Det var ju när vi grävde i det sistnämnda som vi också sprang över en nyhet.

I vår research visade det sig att det gick ett rykte om att ”hen” skulle in i Svenska akademins ordlista. Vi ringde upp SAOL i direktsändning och fick en nyhet som spreds snabbt i hela landet.


Allt på grund av vår enkla fråga ”vad hände sen”.

Men vi har också testat mer okonventionella grepp. Som en ”utökad redaktion”.

Vi är väldigt stolta över den saken. Det började med att vi i våras efterlyste lyssnare som ville delta djupare i redaktionsarbetet på olika sätt. Komma med input från sin vardag, för att bredda programmets innehåll och låta det handla om andra saker än bara det vi här på redaktionen snubblar över.

Det kan såklart lyssnare göra hela tiden, men oftast sker det på ett ganska ojämlikt sätt. Lyssnare får höra av sig med mejl som kanske sällan besvaras, eller i kommentarsfält som är tydligt underordnat artikel- eller bloggposten. Vi hade en idé om att samarbetet skulle kännas tydligare och också vara mer givande om vi hittade ett forum där lyssnaren kunde känna sig mer jämlik med resten av programmets redaktion. Inte för att de skulle göra vårt jobb – vi är ju fortfarande de som är betalda – utan för att vi trodde att utbytet skulle bli bättre om man som lyssnare känner att man värderas som en viktig kugge i redaktionsarbetet.

Vi gjorde därför ett test, en projektgrupp där vi handplockade ett gäng från de som sökte in efter våra efterlysningar. Tillsammans bildade de en ”utökad redaktion” som helt enkelt blev en Facebookgrupp med människor från olika delar av Sverige, med olika intressebakgrunder.

Den här gruppen har varit vårt bollplank rakt igenom och gett oss massor av idéer och tips på personer att prata om. Det kan vara allt från så enkla saker som att någon har kontakt med en student som saknar bostad och därför bosatt sig i en husvagn. Till en bonde som hjälper oss få perspektiv på både mjölkbönders panikartade situation och när vargattacker är historiskt stora.
En av de mest talande exempel var när vi genom gruppen till exempel fick tag på den unga studenten Ilya, långt in bakom rebellgränserna i Ukraina. Vi kunde prata med honom via Skype, men hur visste vi att han verkligen var den han utgav sig för?
Specialkunskaperna i vår redationsgrupp hjälpte oss med en avancerad identifikationsprocess. Med foton på upphållett pass, specialskrivna lappar, dagstidningar och kontroll av geopositionering i bilder.
Och då kunde vi till sist veta att vi faktiskt pratade med Ilya, som blev en ganska unik röst i svensk radio om vardagen och rädslan inifrån rebell-kontrollerade områden.

Ett annat möte jag minns från den här tiden var intervjun med mannen som tryckte upp en bakelse i ansiktet på Göran Hägglund under valrörelsen.
Vi ville ha med honom i programmet, försöka förstå hur han tänkte när han gjorde något så tveksamt. Men det var inte helt okomplicerat. Dels att få tag på honom, men också att faktiskt intervjua honom. Det var inte helt okontroversiellt för ansvarig utgivare.  Men vi förbandade intervjun, fick den godkänd och i efterhand blev den faktiskt väldigt, väldigt bra tycker jag.

Sammanfattat är jag väldigt stolt över den här tiden. Jag har lärt mig så otroligt mycket, fått så mycket respekt för radioyrket, för alla kollegor och för den journalistik de gör.

Och jag är såklart också väldigt tacksam till mina kollegor. Utan er hade det aldrig blivit så bra, utan er hade faktiskt ingenting gått. Tack för att ni stått ut med mina nycker, peppat mig och framförallt er hängivenhet till att göra programmet så bra som det blev!

Tack Thorbjörn Karlsson och Anna Johannessen som turats om med att producera programmet.  Tack för att att ni stått ut med mina nycker och all pepp ni gjort!

Och tack Hanna Sandgren, Elina Haimi, Aldjiana Talic, Niklas Mannheimer-Ruberg, Emelie Hagbard som inte bara jobbat med programmet utan också lagt sin själ i det, jobbat hårdare än kanske någon annan redaktion för att live, en timme varje dag, göra den bästa radio vi bara kunde göra! Jag är väldigt tacksam för det!

För P3:s del så kommer programmet fortsätta, nu med Camila Astorga Diaz, som kommer fortsätta att göra radio i världsklass.

Själv kommer jag fortsätta skriva krönikor i DN, ta något enstaka föreläsningsuppdrag, men annars mest bara försöka vara världens bästa pappa till Billie!

Tack för att ni lyssnat!

{ 0 kommentarer }

Billie ligger och sover så jag passar på att samla några länkar från några texter den senaste tiden.

I slutet på 2013 skrev krönikören Peter Kadhammar en märklig text om att internet fördummar. Det var reaktionärt, såklart, men jag kunde inte låta bli att rada upp motbevis. Valdeltagandet har gått upp, Sverige är mer politiskt aktiva än någonsin, till exempel.

Texten skrevs också med bakgrund att jag just suttit och sammanställt de bloggposter, tweets och youtubeklipp som betytt mest i Sverige under 2013. En godtycklig, lista såklart, men jag har lagt otroligt mycket tid på att verkligen försöka göra en bred sammanställning.

Här finns därför youtubeklippen som alla talade om, bloggposterna som förändrade Sverige och twitterinläggen som var mest betydelsefulla.

Det är tydligt hur svenska internet blivit bra på att använda nätet för att lyfta politiska frågor. Man kan ana att det kommer bli en sluggerfest i sociala medier under året som kommer.

Därefter blev det också en text om just det: Hur smutsig valrörelsen kommer att bli. Rubriken blev att årets val avgörs i sociala medier. Det var kanske inte riktigt poängen med krönikan, även om det säkert är sant. Istället försöker jag lyfta hur sanningen kommer vara obetydlig och att den politiska valrörelsen mer kommer handla om att skapa virala slagträn utifrån snäva vinklar, skärmdumpar eller halvsanningar. Och att taktpinnen kring det här kommer att hållas mycket av folk utanför etablissemanget.

Läs den texten här, den får bli min digitala spaning för 2014.

{ 0 kommentarer }

Igår var jag tillbaka i DN med nyhetskrönikor efter sommaruppehållet. Ämnet kändes ganska självklart: hur kan en hel sommar gått utan att vi diskuterat det allvarliga med att hela Sverige är övervakade. Snowden har gett sitt liv för att berätta för världen, Manning dömdes till 35 års fängelse för att han berättade om USA:s krigsbrott. Men vi pratar om allt utom själva sakfrågorna.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig för reaktioner. Lite hejarop från Piratpartiet, kanske. Ett gäng tweets från the usual suspects. Men det var som att öppna dammluckor hos en läsekrets som uppenbarligen frustrerats hela sommaren. Främlingar letade reda på mitt telefonnummer och skickade sms, de kontaktade mina föräldrar för att lämna meddelanden och när jag igår öppnade mejlen svämmade det över av människor som var lättade, glada, tacksamma, beundrande på ett för mig helt nytt sätt!

 

Jag var lite chockad över det. Man kanske borde förstått att det är tacksamt att skriva mot USA, det tycks finnas ett konstant uppdämt USA-förakt i Sverige. Men än mer fascinerande är hur folk är genuint upprörda över informationsbristen kring det som hänt. Om det nu är så stort som Snowden faktiskt påstår – varför har inte mer hänt? Varför sätts inte mer press?

Här finns mycket att lära. Allra mest för oss journalister. Varför har vi inte folkbildat om vad det betyder, gjort mer på själva sakfrågan? Satt större press? Hittat de svenska vinklarna?

Några försökte påpeka att de försökt skaka liv i saken på sina fronter. Men sällan har det lyckats fästa. Trots att det funnits så mycket stoff! Min kollega Anette Novak kontaktade och tipsade mig om en krönika hon skrev tidigare i sommar där hon bland annat uppmärksammade att Sverige var ett av två länder som la ett veto mot att EU skulle inleda ett första samtal med USA om spionaget. Detta i rädsla för att det skulle paja förhandlingen om fri handel.

Jag hade missat det. Men än värre: Det verkar hela Sverige också ha gjort. Jag har inte hört någon prata eller vara särskilt upprörd över det. För det är ju extremt uppseendeväckande: Svenska politikers reaktion efter nyheten om övervakning var att lägga locket på. Motsätta sig att ens prata om det.

Och nu sitter våra politiker istället och är helt fnittriga över att USA:s president planerat in ett Sverigebesök. Lydigt läser svenska ministrar ur manus och och kallar Obama ”den fria världens ledare” i tv-sändningar.

Låt mig reagera på det med ett uttryck som inte passade sig för DN-krönikan: Jag kräks lite i munnen.

Vi har fortfarande chansen. På onsdag kommer Obama hit. Låt oss förvalta den och göra grym journalistik kring vad USA:s övervakning och krigsövergrepp betyder och varför vi ska bry oss.

{ 1 kommentar }

Jag slänger käft med Paul Ronge

av Emanuel Karlsten den mars 27, 2012

i journalistik

I torsdags hann jag med en tidig paneldebatt med Ulrika Widsell (journalistförbundets vice ordförande), Anna Helsén, SEB:s presschef och medierådgivaren Paul Ronge.

Ämnet var en ny undersökning som gjorts av Cision bland tusen svenska journalister om hur man ser på sociala medier och medborgarjournalistik. Det var intressant. Bland annat för att åttio procent menar att de läser sina kommentarer OCH kommentarer när det känns relevant. Märkligt.

Jag och Paul Ronge hetsade varandra lite på twitter innan. Att vi skulle battla, slänga käft osv. Och det där väl mest på kul, men jag tror att det är den första paneldebatten debatten jag deltagit i (sedan debatten med Alexander Bard) där det faktiskt hettat till lite.

Paul Ronge och jag polariserade ganska kraftigt i ett gäng olika frågor. Framförallt om medborgarjournalistik. Jag tror vi både triggades lite av det. Men för en gångs skull blev det ett lite spetsigt och bra samtal där de olika synerna blev ganska tydliga.

Jag menade att journalister har en ganska pompös bild av sig själva. Ett utdrag från mina egna förberedelser innan panelen:

Problemet är inte att andra kan skriva journalistik, utan att de som gjort det så länge är så dåliga på det. 

Det har funnits en gigantisk distans mellan journalister och läsare under så lång tid att journalistiken glömt för vem den är till för. Klickjagandet äter upp journalistiken, men också att den inte vill dela äran med läsaren. Kommentarsfält ligger som en rännsten under artiklarna, där journalister bara i yttersta undantagsfall går ner och svarar på något som står där.

Det är en kultur som gör redaktioner allt mer distanserade från sin publik och som gör att bloggare, “alla andra” vinner allt mer utrymme. 

Journalistik är inte död – kommer inte dö, men mediehus är så upphängda på en gammal affär att flera kommer hamna efter och dö.

Då tror jag journaliskluster tar över

Här är hela debatten:

{ 0 kommentarer }

Ikväll kan vi vinna Guldspade!

av Emanuel Karlsten den mars 24, 2012

i journalistik

Jag har tänkt i flera veckor att jag skulle skriva något om den guldspadenominering som Kristina Edblom och Claes Petersson fått. Men det har inte blivit av. Här kommer åtminstone en kort uppdatering.

I augusti förra året ville Aftonbladet upprepa den succé och genombrott man upplevde att man hade haft med Skolgranskningen. Skolgranskningen var ett av de första jobb jag gjorde som frilans och ett koncept som jag byggde tillsammans med Aftonbladet. Idén var att bygga en sajt som tog tillvara på alla läsares enorma kunskap om ett område där journalister är totalt beroende av tips.

Jag har skrivit om Skolgranskning tidigare och får anledning att återkomma till metoden igen.

Men i augusti ville Aftonbladet börja ännu tidigare, bjuda in läsarna till och med innan en idé fanns. Jag var med även den här gången och vi beslutade att låta läsarna själva bestämma ämne:

Lite förvånande röstade läsarna fram en granskning av psykvården. Snart kopplades Aftonbladets två smarta grävare Kristina Edblom och Claes Petersson in.

Tillsammans var vi ett team på över åtta personer som jobbade del- eller heltid med projektet. Maria Trägårdh projektledde, jag var ansvarig för metoden på sajten, men framförallt var det Claes och Kristina som stod för det stora journalistiska arbetet.

Det är de som ikväll är nominerade mot SVT:s FAS3-granskning.

En stor delegation från Aftonbladet är här för att förhoppningsvis jubla när kuvertet ikväll sprättas och granskningen Piller pengar psykvård kammar hem guldspaden.

Håll tummarna!

{ 1 kommentar }

DN-krönikan: Sharing är inte alltid caring

av Emanuel Karlsten den december 6, 2011

i journalistik

Det är inte ofta jag hyllar ett förbud.

Men i dagens DN gör jag onekligen det.

Vilket har gett otroligt mycket fin feedback. Vilket är intressant i sig.

Hursomhelst. Linköping har infört fotoförbud under Lucia som börjar nästa vecka. Och jag tycker att det är en bra grej. För att vi har dille på att dela saker. Utan att fundera på dess konsekvenser.

Som alltid finns det massor av fler nyanser i det här än vad som får plats på 2800 tecken. Men här är hursomhelst krönikan:

http://www.dn.se/nyheter/emanuel-karlsten-en-kultur-dar-den-som-delar-mest-belonas

{ 5 kommentarer }

Vad hände med bronspuffen, Expressen?

av Emanuel Karlsten den juli 17, 2011

i journalistik

Jag ryckte till lite när jag såg kvällstidningarnas löp idag. Expressen körde vanligt editionslöp på etta, trots att Sveriges damer igår vann brons i fotbolls-VM.

Jag tyckte det var lite trist, men inte konstigt. Särskilt eftersom löpet inte längre anses vara den stora säljmagneten. Det är istället ettan, som är i köpehöjd precis innan kassan. Jag vet att Expressen någon gång tänkt att de inte har råd med segerlöp. Sådan lyx kan bara marknadsledaren kosta på sig. Utmanaren behöver bryta av. När Kalla vann OS-guld hade Aftonbladet (ett förvisso märkligt) JA-löp, medan Expressen ett om att Kalla fått klä av sig naken i dopingkontroll. På så sätt blir Expressen den intressanta tidningen för den som bara ska köpa en. Allt det där är smart och helt i sin ordning.

Så det är först när jag kommer in i butik som det blir riktigt ledsamt.

Alla tidningar har bronset på ettan. Men Expressen har det inte ens som puff. Inte i hyllan, inte i spalten, ingenstans. I Expressens värld är bronset så lite värt att det är viktigare att berätta för läsarna om råd om fotsmärta.

Så många gånger som man gjort etta-puffar, löp och ettor med enda skäl att det är publicistiskt ansvarsfullt. Men så – när man har smashboll – låtsas man som att det regnar?

Man kan resonera att det går utanför målgruppen. Att bronsmatchen inte sågs av tillräckligt många. Men nästan 1,3 miljoner såg USA-matchen och även alldeles oavsett det – Expressen har gjort löp på Big brotheravsnitt som sänts på periferkanal och knappt lockat 20 procent av de tittarsiffrorna.

Jag förstår om Expressen inte vill dra det på löpet. Jag förstår till och med om man inte vill dra det stort på ettan. Men att inte ens ha en puff när det handlar om ett världsmästerskap i världens största sport?

Det är bara skamligt.

{ 10 kommentarer }

Inför sommaren 2009 var jag säker på att jag strax skulle säga upp mig från Dagen. Det skulle bli min sista sommar och jag ville uppleva allt jag inte hunnit uppleva på en Dagenredaktion. Jag bestämde mig därför för att åka på en sommarkonferensturné. Jag skulle besöka alla de tre stora kristna sommarkonferenserna och blogga om mina fördomar om samfunden och deras konferenser.

Pingströrelsens sommarkonferens Nyhem hade jag aldrig varit på och en av de största mytbildningarna kring konferensen var att kondomförsäljningen varje år ökade kraftigt. Jag försökte därför undersöka saken, kartlade vilka butiker som fanns i området och insåg att det egentligen bara fanns en kondomförsäljande butik i direkt anslutning – Shell VIP. En mack med butik. Övriga var mil bort. Vilket krävde bil. Eller sjukt kåtslag.

Hursomhelst fnös Shell VIP åt min fråga. De verkar varken ha hört av ryktet eller av någon kondomförsäljningsökning. Jag bloggade om saken.

Man kan tycka att det räckte. En bloggpost om en fånig sak. Men nu har P4 gjort en egen utredning(!) som visar motsatsen – kondomförsäljningen ökar inne i närmaste staden Mullsjö. Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser av det? Att kristna pingisar köper mjölk och kondomer samtidigt? Att de inte vill ha fler än 2,3 barn?

Knappast något nattsmitande till närmaste mack i alla fall.

Det mest märkliga med den här sortens journalistik är känslan av att man har gjort ett avslöjande. ”Vi kom på er kristna – ni knullar!!”. Det som börjar som något komiskt, busigt och tokigt får nu undertoner av att det hycklas. För när reportern fått kondomförsäljningen bevisad och är lite osäker på nästa steg, kontaktar man kristenkonferensens ungdomsledare. Dessa får nu stå till svars för vilken typ av sexundervising de ger ungdomar.

Och ingen – ingen! – tycks tänka tanken att 3 000 pilska, småtrötta, medelålders småbarnsföräldrar nyss parkerat husvagnar, tält och bosatt sig i stugor i samma område. Och plötsligt har både tid och lust att knulla.

Nej, det måste vara de unga som tar bilen, nej just det, cykeln, förbi den närliggande, nattöppna macken hela vägen in till Mullsjö och köper kondomer på Coop konsum.

Vem är egentligen moralist?

{ 3 kommentarer }

För några veckor sedan skrev jag om den maktlöshet jag kände efter att ha sett bilder på en av Sveriges största bloggare, Kissie, viktnedgång. Det blev en bra debatt i kommentarsfälten efter det. Flera påpekade då hur konstigt det var att jag skulle tycka till om en ung kvinnas kropp. Vad och vem hjälper det? Blir Kissie hjälpt? Eller ger jag genom det den uppmärksamhet beteendet eftersträvar?

För mig handlade min bloggpost inte så mycket om en offentlig tillrättavisning, förfasning eller ett mansperspektiv på en ung kvinnas kropp, utan en öppen fråga om hur vi som är runtomkring bör reagera? Kan vi reagera?

Med det perspektivet känns det jobbigt att se Aftonbladets löp i dag.

Jag länkade till intervjun redan häromdagen när Klickbilagan kom ut. Men i dag väljer Aftonbladet att sätta Kissies viktnedgång på löpet.

Det finns flera saker som är beklämmande här.

Hela Kissies karriär har byggt på att provocera. Bråka sig till att vara i centrum. Kallat människor grisar, bögar, låtsats bli knivskuren och inlagd på sjukhus, opererat bröst, läppar och lagt om sin diet till att bara äta barnmat. På sistone har hon retuscherat sig själv till att bli smalare än ett streck.

Allt är sagt att vara en del av en karaktär, att driva trafik till blogg och hamna i fokus. Till en början fungerade det provokativa bra. Kissie var Sveriges största blogg. Men det senaste året har det stagnerat, till och med minskat. Den trashiga bloggdokusåpatrenden började bli norm och bloggpubliken ryckte på axlarna.

Så Kissie tog det ett steg till. Och svälte sig ikapp med den karaktär hon skapat.

Hon tog bilder på sig själv, svimmade på gatan av utmattning och blev plötsligt hela Sveriges snackis. Bloggstatistiken sköt i höjden:

Aftonbladets skvallerbilaga Klick följde så klart utvecklingen, insåg att Kissie säljer. Och så hamnade hon på framsida och löp.

Plötsligt är alla de frågorna som ställdes i kommentarsfältet till min första bloggpost befogade. Vem hjälps av det här? I vilket annat sammanhang hade vi hängt ut någons sjuka beteende på ett löp? Ett beteende som dessutom får sin näring av just den här sortens uppmärksamhet.

Jag vill egentligen inte moralisera över Aftonbladets beslut. Jag nekar inte till att allmänintresset finns – det är ju skapat av Sveriges numera mest välbesökta blogg. Men jag trevar efter var gränserna går. Vad är det som betraktas som sjukdom? Vi skulle aldrig skriva om självmordsförsök. Pressetiken tar särskild hänsyn till sammanhang där väldigt unga är inblandade. Men vad gör vi i situationer där karaktärer byggs upp av och i nya medier och vi har lika svårt att skilja på verklighet och fiktion som personen själv?

Jag vill säga något om att medier borde vara restriktiva. Att det förvisso är bra att man har koll och förståelse på att även nätkändisar säljer, men att vi inte kan stirra oss blinda på det.

För annars blir vi som min frisörska sa igår: Människor som bara bryr oss om det som kan mätas.

Bloggposten skulle kunna sluta här, bara föreslå en problembeskrivning. Men med bakgrund av diskussionen kanske vi borde både acceptera och förstå vad Aftobladet Klick försöker göra och föreslå en lösning? Bilagan lever på att rapportera om det som folk skvallrar om. Och i ny värld vandrar skvallret över nätet, hittar nya kändisar och nya sammanhang. En lägsta sortens journalistik, skulle många säga, men den finns där och kanske behöver vi förhålla oss även till det.

Skulle man i stället kunna valt en vinkel som hade sålt lika bra, men hade tagit ett större ansvar? Skulle ”Så hjälper bloggarna Kissie till insikt” fungera? Den har fortfarande kändisfokuset, vinkla på de halvstora bloggare som har har gjort ansträngningar att vända på trenden. Som har lyft upp hur vanliga tjejkroppar ser ut. Vänt på resonemanget och publicerat bilder på lår och andra kroppsdelar där unga tjejer ser ut som…unga tjejer. Ringa upp bloggarna, träffa dem och låna bloggarnas insikt om idealsjukan och rida på ett redan befintligt engagemang.

Det kanske är naivt och ridderligt att tro att något sådant skulle fungera. Men jag föreställer mig en minst lika god säljeffekt på det som att försöka ropa ut ”ung kvinna självsvälter – igen”.

Eller hur ska vi annars göra? Ge upp för en värld som långsamt faller offer för det vi kan mäta?

{ 8 kommentarer }

Fotboll är lite som melodifestivalen. Det är roligt att se tillsammans, men det är nästan ännu roligare att kritisera detaljer tillsammans. Peka, skratta, skrika och fnissa. Särskilt roligt blir det när det går att sortera ut och fånga upp all den här kritiken. Och gör topplistor av den.

Som den här. Kvällens tre mest missförstådda eller konstiga kommentarer. Från kommentatorerna under kvällens landskamp mellan Sverige – Finland. Vi börjar i omvänd ordning och tar bronsplatsen först:

3. Glenn Hysén

Glenn Hysén har ett twitterkonto för företaget Unibet som också hjälper honom med spökskrivandet av densamma. Under hela kvällen kommenterade han, eller denne spökskrivare, matchen för Unibet. Har ingen aning hur det går till. Om de sitter bredvid varandra. Eller hur just denne tweeten spånades fram. Men klart är att den blev kvällens och dygnets tveklöst mest delade svenska tweet:

2. Anja Gatu

@anjagatu är sportchef och krönikör på tidningen @Sydsvenskan och brukar föredömligt twittra från varje match hon bevakar. Så också den här gången. Där hon försökte förklara hur pass öppet det var på mittfältet. Och glömde för att de flesta andra betyder ”helikoptern” något annat än en tvåfotsdribbling…

1. SVT sport

Men guldmedaljen går ändå till @SVTsport som under sin 22-sändning sammanfattade Zlatan Ibrahimovics comeback med att han ”trivdes som invandraren i Rosengård”. Du tror jag hittar på? Se beviset här:

{ 4 kommentarer }