journalistik

Jag slänger käft med Paul Ronge

av Emanuel Karlsten den mars 27, 2012

i journalistik

I torsdags hann jag med en tidig paneldebatt med Ulrika Widsell (journalistförbundets vice ordförande), Anna Helsén, SEB:s presschef och medierådgivaren Paul Ronge.

Ämnet var en ny undersökning som gjorts av Cision bland tusen svenska journalister om hur man ser på sociala medier och medborgarjournalistik. Det var intressant. Bland annat för att åttio procent menar att de läser sina kommentarer OCH kommentarer när det känns relevant. Märkligt.

Jag och Paul Ronge hetsade varandra lite på twitter innan. Att vi skulle battla, slänga käft osv. Och det där väl mest på kul, men jag tror att det är den första paneldebatten debatten jag deltagit i (sedan debatten med Alexander Bard) där det faktiskt hettat till lite.

Paul Ronge och jag polariserade ganska kraftigt i ett gäng olika frågor. Framförallt om medborgarjournalistik. Jag tror vi både triggades lite av det. Men för en gångs skull blev det ett lite spetsigt och bra samtal där de olika synerna blev ganska tydliga.

Jag menade att journalister har en ganska pompös bild av sig själva. Ett utdrag från mina egna förberedelser innan panelen:

”Problemet är inte att andra kan skriva journalistik, utan att de som gjort det så länge är så dåliga på det. 

Det har funnits en gigantisk distans mellan journalister och läsare under så lång tid att journalistiken glömt för vem den är till för. Klickjagandet äter upp journalistiken, men också att den inte vill dela äran med läsaren. Kommentarsfält ligger som en rännsten under artiklarna, där journalister bara i yttersta undantagsfall går ner och svarar på något som står där.

Det är en kultur som gör redaktioner allt mer distanserade från sin publik och som gör att bloggare, “alla andra” vinner allt mer utrymme. 

Journalistik är inte död – kommer inte dö, men mediehus är så upphängda på en gammal affär att flera kommer hamna efter och dö.

Då tror jag journaliskluster tar över”

Här är hela debatten:

{ 0 kommentarer }

Ikväll kan vi vinna Guldspade!

av Emanuel Karlsten den mars 24, 2012

i journalistik

Jag har tänkt i flera veckor att jag skulle skriva något om den guldspadenominering som Kristina Edblom och Claes Petersson fått. Men det har inte blivit av. Här kommer åtminstone en kort uppdatering.

I augusti förra året ville Aftonbladet upprepa den succé och genombrott man upplevde att man hade haft med Skolgranskningen. Skolgranskningen var ett av de första jobb jag gjorde som frilans och ett koncept som jag byggde tillsammans med Aftonbladet. Idén var att bygga en sajt som tog tillvara på alla läsares enorma kunskap om ett område där journalister är totalt beroende av tips.

Jag har skrivit om Skolgranskning tidigare och får anledning att återkomma till metoden igen.

Men i augusti ville Aftonbladet börja ännu tidigare, bjuda in läsarna till och med innan en idé fanns. Jag var med även den här gången och vi beslutade att låta läsarna själva bestämma ämne:

Lite förvånande röstade läsarna fram en granskning av psykvården. Snart kopplades Aftonbladets två smarta grävare Kristina Edblom och Claes Petersson in.

Tillsammans var vi ett team på över åtta personer som jobbade del- eller heltid med projektet. Maria Trägårdh projektledde, jag var ansvarig för metoden på sajten, men framförallt var det Claes och Kristina som stod för det stora journalistiska arbetet.

Det är de som ikväll är nominerade mot SVT:s FAS3-granskning.

En stor delegation från Aftonbladet är här för att förhoppningsvis jubla när kuvertet ikväll sprättas och granskningen Piller pengar psykvård kammar hem guldspaden.

Håll tummarna!

{ 1 kommentar }

DN-krönikan: Sharing är inte alltid caring

av Emanuel Karlsten den december 6, 2011

i journalistik

Det är inte ofta jag hyllar ett förbud.

Men i dagens DN gör jag onekligen det.

Vilket har gett otroligt mycket fin feedback. Vilket är intressant i sig.

Hursomhelst. Linköping har infört fotoförbud under Lucia som börjar nästa vecka. Och jag tycker att det är en bra grej. För att vi har dille på att dela saker. Utan att fundera på dess konsekvenser.

Som alltid finns det massor av fler nyanser i det här än vad som får plats på 2800 tecken. Men här är hursomhelst krönikan:

http://www.dn.se/nyheter/emanuel-karlsten-en-kultur-dar-den-som-delar-mest-belonas

{ 5 kommentarer }

Vad hände med bronspuffen, Expressen?

av Emanuel Karlsten den juli 17, 2011

i journalistik

Jag ryckte till lite när jag såg kvällstidningarnas löp idag. Expressen körde vanligt editionslöp på etta, trots att Sveriges damer igår vann brons i fotbolls-VM.

Jag tyckte det var lite trist, men inte konstigt. Särskilt eftersom löpet inte längre anses vara den stora säljmagneten. Det är istället ettan, som är i köpehöjd precis innan kassan. Jag vet att Expressen någon gång tänkt att de inte har råd med segerlöp. Sådan lyx kan bara marknadsledaren kosta på sig. Utmanaren behöver bryta av. När Kalla vann OS-guld hade Aftonbladet (ett förvisso märkligt) JA-löp, medan Expressen ett om att Kalla fått klä av sig naken i dopingkontroll. På så sätt blir Expressen den intressanta tidningen för den som bara ska köpa en. Allt det där är smart och helt i sin ordning.

Så det är först när jag kommer in i butik som det blir riktigt ledsamt.

Alla tidningar har bronset på ettan. Men Expressen har det inte ens som puff. Inte i hyllan, inte i spalten, ingenstans. I Expressens värld är bronset så lite värt att det är viktigare att berätta för läsarna om råd om fotsmärta.

Så många gånger som man gjort etta-puffar, löp och ettor med enda skäl att det är publicistiskt ansvarsfullt. Men så – när man har smashboll – låtsas man som att det regnar?

Man kan resonera att det går utanför målgruppen. Att bronsmatchen inte sågs av tillräckligt många. Men nästan 1,3 miljoner såg USA-matchen och även alldeles oavsett det – Expressen har gjort löp på Big brotheravsnitt som sänts på periferkanal och knappt lockat 20 procent av de tittarsiffrorna.

Jag förstår om Expressen inte vill dra det på löpet. Jag förstår till och med om man inte vill dra det stort på ettan. Men att inte ens ha en puff när det handlar om ett världsmästerskap i världens största sport?

Det är bara skamligt.

{ 10 kommentarer }

Moralister och den ökade kondomförsäljningen under Nyhemsveckan

av Emanuel Karlsten den juni 26, 2011

i journalistik,Religion och kyrka

Inför sommaren 2009 var jag säker på att jag strax skulle säga upp mig från Dagen. Det skulle bli min sista sommar och jag ville uppleva allt jag inte hunnit uppleva på en Dagenredaktion. Jag bestämde mig därför för att åka på en sommarkonferensturné. Jag skulle besöka alla de tre stora kristna sommarkonferenserna och blogga om mina fördomar om samfunden och deras konferenser.

Pingströrelsens sommarkonferens Nyhem hade jag aldrig varit på och en av de största mytbildningarna kring konferensen var att kondomförsäljningen varje år ökade kraftigt. Jag försökte därför undersöka saken, kartlade vilka butiker som fanns i området och insåg att det egentligen bara fanns en kondomförsäljande butik i direkt anslutning – Shell VIP. En mack med butik. Övriga var mil bort. Vilket krävde bil. Eller sjukt kåtslag.

Hursomhelst fnös Shell VIP åt min fråga. De verkar varken ha hört av ryktet eller av någon kondomförsäljningsökning. Jag bloggade om saken.

Man kan tycka att det räckte. En bloggpost om en fånig sak. Men nu har P4 gjort en egen utredning(!) som visar motsatsen – kondomförsäljningen ökar inne i närmaste staden Mullsjö. Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser av det? Att kristna pingisar köper mjölk och kondomer samtidigt? Att de inte vill ha fler än 2,3 barn?

Knappast något nattsmitande till närmaste mack i alla fall.

Det mest märkliga med den här sortens journalistik är känslan av att man har gjort ett avslöjande. ”Vi kom på er kristna – ni knullar!!”. Det som börjar som något komiskt, busigt och tokigt får nu undertoner av att det hycklas. För när reportern fått kondomförsäljningen bevisad och är lite osäker på nästa steg, kontaktar man kristenkonferensens ungdomsledare. Dessa får nu stå till svars för vilken typ av sexundervising de ger ungdomar.

Och ingen – ingen! – tycks tänka tanken att 3 000 pilska, småtrötta, medelålders småbarnsföräldrar nyss parkerat husvagnar, tält och bosatt sig i stugor i samma område. Och plötsligt har både tid och lust att knulla.

Nej, det måste vara de unga som tar bilen, nej just det, cykeln, förbi den närliggande, nattöppna macken hela vägen in till Mullsjö och köper kondomer på Coop konsum.

Vem är egentligen moralist?

{ 3 kommentarer }

Så kapitaliserar Aftonbladet Klick! på Kissies självsvält

av Emanuel Karlsten den juni 17, 2011

i journalistik

För några veckor sedan skrev jag om den maktlöshet jag kände efter att ha sett bilder på en av Sveriges största bloggare, Kissie, viktnedgång. Det blev en bra debatt i kommentarsfälten efter det. Flera påpekade då hur konstigt det var att jag skulle tycka till om en ung kvinnas kropp. Vad och vem hjälper det? Blir Kissie hjälpt? Eller ger jag genom det den uppmärksamhet beteendet eftersträvar?

För mig handlade min bloggpost inte så mycket om en offentlig tillrättavisning, förfasning eller ett mansperspektiv på en ung kvinnas kropp, utan en öppen fråga om hur vi som är runtomkring bör reagera? Kan vi reagera?

Med det perspektivet känns det jobbigt att se Aftonbladets löp i dag.

Jag länkade till intervjun redan häromdagen när Klickbilagan kom ut. Men i dag väljer Aftonbladet att sätta Kissies viktnedgång på löpet.

Det finns flera saker som är beklämmande här.

Hela Kissies karriär har byggt på att provocera. Bråka sig till att vara i centrum. Kallat människor grisar, bögar, låtsats bli knivskuren och inlagd på sjukhus, opererat bröst, läppar och lagt om sin diet till att bara äta barnmat. På sistone har hon retuscherat sig själv till att bli smalare än ett streck.

Allt är sagt att vara en del av en karaktär, att driva trafik till blogg och hamna i fokus. Till en början fungerade det provokativa bra. Kissie var Sveriges största blogg. Men det senaste året har det stagnerat, till och med minskat. Den trashiga bloggdokusåpatrenden började bli norm och bloggpubliken ryckte på axlarna.

Så Kissie tog det ett steg till. Och svälte sig ikapp med den karaktär hon skapat.

Hon tog bilder på sig själv, svimmade på gatan av utmattning och blev plötsligt hela Sveriges snackis. Bloggstatistiken sköt i höjden:

Aftonbladets skvallerbilaga Klick följde så klart utvecklingen, insåg att Kissie säljer. Och så hamnade hon på framsida och löp.

Plötsligt är alla de frågorna som ställdes i kommentarsfältet till min första bloggpost befogade. Vem hjälps av det här? I vilket annat sammanhang hade vi hängt ut någons sjuka beteende på ett löp? Ett beteende som dessutom får sin näring av just den här sortens uppmärksamhet.

Jag vill egentligen inte moralisera över Aftonbladets beslut. Jag nekar inte till att allmänintresset finns – det är ju skapat av Sveriges numera mest välbesökta blogg. Men jag trevar efter var gränserna går. Vad är det som betraktas som sjukdom? Vi skulle aldrig skriva om självmordsförsök. Pressetiken tar särskild hänsyn till sammanhang där väldigt unga är inblandade. Men vad gör vi i situationer där karaktärer byggs upp av och i nya medier och vi har lika svårt att skilja på verklighet och fiktion som personen själv?

Jag vill säga något om att medier borde vara restriktiva. Att det förvisso är bra att man har koll och förståelse på att även nätkändisar säljer, men att vi inte kan stirra oss blinda på det.

För annars blir vi som min frisörska sa igår: Människor som bara bryr oss om det som kan mätas.

Bloggposten skulle kunna sluta här, bara föreslå en problembeskrivning. Men med bakgrund av diskussionen kanske vi borde både acceptera och förstå vad Aftobladet Klick försöker göra och föreslå en lösning? Bilagan lever på att rapportera om det som folk skvallrar om. Och i ny värld vandrar skvallret över nätet, hittar nya kändisar och nya sammanhang. En lägsta sortens journalistik, skulle många säga, men den finns där och kanske behöver vi förhålla oss även till det.

Skulle man i stället kunna valt en vinkel som hade sålt lika bra, men hade tagit ett större ansvar? Skulle ”Så hjälper bloggarna Kissie till insikt” fungera? Den har fortfarande kändisfokuset, vinkla på de halvstora bloggare som har har gjort ansträngningar att vända på trenden. Som har lyft upp hur vanliga tjejkroppar ser ut. Vänt på resonemanget och publicerat bilder på lår och andra kroppsdelar där unga tjejer ser ut som…unga tjejer. Ringa upp bloggarna, träffa dem och låna bloggarnas insikt om idealsjukan och rida på ett redan befintligt engagemang.

Det kanske är naivt och ridderligt att tro att något sådant skulle fungera. Men jag föreställer mig en minst lika god säljeffekt på det som att försöka ropa ut ”ung kvinna självsvälter – igen”.

Eller hur ska vi annars göra? Ge upp för en värld som långsamt faller offer för det vi kan mäta?

{ 8 kommentarer }

Topp 3 mest missförstådda kommentarer från Sverige – Finland

av Emanuel Karlsten den juni 8, 2011

i journalistik

Fotboll är lite som melodifestivalen. Det är roligt att se tillsammans, men det är nästan ännu roligare att kritisera detaljer tillsammans. Peka, skratta, skrika och fnissa. Särskilt roligt blir det när det går att sortera ut och fånga upp all den här kritiken. Och gör topplistor av den.

Som den här. Kvällens tre mest missförstådda eller konstiga kommentarer. Från kommentatorerna under kvällens landskamp mellan Sverige – Finland. Vi börjar i omvänd ordning och tar bronsplatsen först:

3. Glenn Hysén

Glenn Hysén har ett twitterkonto för företaget Unibet som också hjälper honom med spökskrivandet av densamma. Under hela kvällen kommenterade han, eller denne spökskrivare, matchen för Unibet. Har ingen aning hur det går till. Om de sitter bredvid varandra. Eller hur just denne tweeten spånades fram. Men klart är att den blev kvällens och dygnets tveklöst mest delade svenska tweet:

2. Anja Gatu

@anjagatu är sportchef och krönikör på tidningen @Sydsvenskan och brukar föredömligt twittra från varje match hon bevakar. Så också den här gången. Där hon försökte förklara hur pass öppet det var på mittfältet. Och glömde för att de flesta andra betyder ”helikoptern” något annat än en tvåfotsdribbling…

1. SVT sport

Men guldmedaljen går ändå till @SVTsport som under sin 22-sändning sammanfattade Zlatan Ibrahimovics comeback med att han ”trivdes som invandraren i Rosengård”. Du tror jag hittar på? Se beviset här:

{ 4 kommentarer }

En dag på Corren

av Emanuel Karlsten den juni 2, 2011

i journalistik

De roligaste föreläsningar görs på redaktioner. Igår var jag på Corren – tillsammans med en av webbmedievärldens stora giganter, Sofia Mirjamsdotter.

Vi har kört tillsammans en gång tidigare för något år sedan och matchar varandra ganska bra, tycker jag. Sofia har en förståelse och ett öga för webb och kommunikationsförändringar som jag inte tror någon annan har. Dessutom är hon numera, i de här kretsarna, en etablerad drottning som har stor respekt.

Med det i ryggen är min uppgift ganska lätt. Att ta det perspektiv hon har gett och ge exempel och konkretisera hur vi använder de nya kunskaperna om webbförändringen för att göra bättre journalistik. Hur nyhetsjakten, researcharbetet och granskningarna blir bättre och har så mycket att vinna om vi använder nätet bra och rätt.

Jag älskar att prata om sånt. Det är mitt bästa. Plötsligt har en och en halv timme försvunnit.

Och Corren känns spännande. @charl8, tidigare DN.se-chef, har precis börjat som chefredaktör och kommer att göra bra saker. Jag följer utvecklingen med spänning!

Bild från Jörgen: http://jorgenauer.blogspot.com/2011/06/mymlan-pa-besok.html

 

{ 0 kommentarer }

Meta-analys om #kungen – och varför svaren blev så olika

av Emanuel Karlsten den maj 30, 2011

i journalistik

Jag älskar hela nyhetshändelsen med kungen! Det är så mycket meta över saken. En journalistikintrovert julafton.

En kung som har åtalsimmunitet anklagas för något som inte är olagligt och hela mediesverige går i spinn. Han väljer att ge en intervju till TT och Twitter börjar koka av spekulationer. ”Nu borde intervjun vara över”, spekulerar någon. ”Bilderna skickas nu till TT:s FTP men har embargo till 19.00″, skriver någon annan. ”Ännu ingen flash”, skriver en tredje. Alla skickar vidare. Piskar på, bygger upp.

Så kommer intervjun. Som halshuggna höns irrar vi medienördiga mellan sajterna, jämför och twittrar omdömen. Och läser. Ser en intervju där TT niar kungen och talar med honom i tredje person. ”Vet kungen att…”.

Och en tv-intervju som är helt annorlunda. Såg ni det? Så roligt det var.

Först: Den skriftliga intervjun är ett under av tydlighet. Aldrig har jag sett kungen svara så rakt på frågor. Nej, det kan inte finnas komprommeterande bilder på kungen. Nej, det finns ingenting i böckerna som stämmer. Nej, han har inte varit ens i känsliga situationer. Och ja, kungen är inte längre vän med Lettström. Möjligtvis kommer han på hans begravning.

Sedan händer något fantastiskt märkligt. TT och Scanpix plockar fram filmkameran och tar en tio minuter lång, stående intervju med i princip samma frågor. Plötsligt förändras allt. Inte bara för att nyanser i röst och kroppspråk kommer fram, utan också för att svaren blir annorlunda.

Nu duckar kungen för om Lettström fortfarande är en vän. Han nöjer sig med att konstatera att ”de inte har haft kontakt” på några veckor. Nu är det heller inget klockrent nej angående sexklubbsbesöken. Han får tänka efter länge och säga att ”inte vad jag kan påminna mig”. Det är ett fantastiskt kroppsspråk. Blick fästs i taket, kroppsvridningar och slutligen ett svälj så hårt att han är tvungen att lyfta hakan.

Men vi ser också en kung som är märkbart tagen av händelserna. Som i den första delen verkar känna sig mer pressad än någonsin. Som förlorat både makt och värdighet. Och hade det inte varit för att han sedan glider så hårt på frågorna om sexklubbsbesöken hade det kunnat svänga till hans fördel.

Jaja. Jag har ingen aning om vad som är sant. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket. Men jag tycker all den här dramaturgin, alla kommentarer är fantastiskt spännande att följa.

Och visst känns det tryggt att kungen själv nu ”ge järnet” i framtiden. Heja.

{ 0 kommentarer }

Slussenolyckan – så blir Twitter den snabbaste kanalen

av Emanuel Karlsten den maj 28, 2011

i journalistik

När jag föreläser för redaktioner om sociala medier försöker jag förklara hur alla de traditionella delar av vårt arbete kan göras mer effektivt på nätet. Hur samma principer fungerar, men att det kan ske mer effektivt. Som nyhetsjakten.

Även om vi efter sms:ens etablering lyckades få Sverige att börja skicka in tips direkt till redaktionerna är det få saker som slår att själv publicera sig. Inte för att man vill vara en ny tidning, utan för att det är mycket mer relevant för mig att få reaktioner från de jag följer och har en relation till, än att få en creddläsarbild på Aftonbladets etta. Med den insikten i ryggen är det viktigt att inse – våra läsare publicerar och pratar om nyheter varje dag och vi behöver hitta verktyg och närvaro så att vi kan samla upp dem och göra artiklar.

I dag var ett lysande sådant exempel. Om än fruktansvärt och tragiskt. Klockan 12.23 fick polisen ett larm som sedan rapporterades/bokfördes 12.30 (texten nedan har hunnit uppdateras):

Någon minut tidigare hade en kille kommit upp från Slussens tunnelbana. Såg tragedin och twittrade en minut innan polisens egen rapport:

 

Någon minut senare, samma minut som rapporten publiceras, facebookas följande:

Sekunden senare postar hon, en slumpad svensk som var på plats, följande bilder:

Plötsligt rasar det in tweets om samma ämne:

Hur många ögonvittnen som helst som publicerar den information de har, sin ögonvittnesberättelser.

10 minuter senare, 11 minuter efter polisens larm, twittras den första närbilden. Lika bra som vilket kvällstidningsfoto som helst:

Ytterligare någon minut senare, 12:47, publicerades första bilden som på riktigt visade tragedin, med något som liknar blod på marken.

Klockan 12:53 rapporteras det också att barn är inblandade.

Men då hade ännu inte ett enda medie skrivit om händelsen. Förrän 12:54.

Nu publiceras också den första notiserna på mediesajterna. En kort blåljusartikel. Svd blir först att twittra länk till notis, som sedan raderas(!). SR kommer också på fötterna och publicerar en notis som sedan byggs ut, mycket tack vare @augustin_erba som verkar ha varit i närheten.

Men medan medier samlar sig fortsätter berättelserna flöda på Twitter och Facebook. Fler bilder publiceras på bussolyckan, hur en barnvagn hamnat under bussen och mosat barnvagnet totalt.

Först 13:11, nästan en timme efter olyckan, flashar DN på mobilen. Nu är samtliga medier på banan. Ytterligare senare kommer Aftonbladet på plats och tar med sig hela mediehuset ut för att livesända.

Hela händelseförloppet är en intressant illustration över hur nyhetsförmedlingen förändras och vilka som sätter agendan för rapporteringen. Inte för att medier gjorde ett sämre jobb än vanligt – snarare tvärtom! – utan för att de snabbaste nyheterna inte längre konsumeras via nyhetssajter.

Här finns tre stora utmaningar:

1) Närvaro

Jag såg första tweeten 12:51 och slets sedan mellan hur och vem jag borde tipsa om saken. Vilken nyhetsredaktion skulle lyssna om jag försökte twittra till dem? Vem skulle vara tillräckligt vaken? Jag kom inte på ett enda twitterkonto som jag trodde skulle ha nytta av de extra 20 minutrarnas försprång det möjligtvis skulle vara.

Jag har förvisso försökt skapa strukturer för att lyssna hos min gamla arbetsgivare @Expressen, men de har inte twittrat något annat än nyheter sedan 7 maj. Andra tidningar, Aftonbladet tex, har inget twitterkonto och de aktiva reportrar jag känner på Twitter hjälps inte heller nämnvärt av att jag tipsar om pågående nyhetshändelse – inte heller de vet ju vilka som har jour vid desken.

Alltså, inte ens om jag vill hjälpa nyhetssajter att bli bättre, kan jag nå dem på den plats där nyheterna sprids. Det är så klart ett problem. Ska vi behålla vår relevans måste vi skapa strukturer och trovärdighet – oavsett om plattformen heter sms, mms, twitter eller facebook. Vi måste påminna om vår närvaro, återkoppla och visa hur mycket vi uppskattar den respons vi får. Det är ett långsiktigt med otroligt viktigt arbete.

2, Bevakning

Givetvis borde också nyhetsdeskarna ha lika bra koll på twitterlistorna som TT-listorna. Hade redaktionerna haft koll på sin Twingly live hade de sett att @hans_g:s första bild från olyckan på kort tid delades (retweetades) 28 gånger. Och givetvis borde dessa funktioner byggas ut, få hjälp av tekniken. Att det som på kort tid delas mer än tio gånger förvandlas till ett high alert-mejl eller liknande.

3, Snabbheten

Det tog en halvtimme för tidningarna att få ut sin första notis – sin första textrad – om en olycka som sedan sprängde spalten på båda kvällstidningarna. Det är i sammanhanget en helt ok tidsmarginal – tidningar kan och kommer aldrig längre vara först. Men här måste vi ju kunna skapa nya strukturer för att bättre och snabbare rapportera. Dra nytta av den rapporteringen som redan finns. Om vi bara har en kort notis – varför ser vi då inte till att bara lägga till en söksträng ( det här fallet ”slussen”) och låta en Twingly live ligga och tugga fram alla de tweets som själva berättade rapporteringen (ja, det finns undantag).

Mediers styrka är att ge sammanhang och göra journalistik av den snabba nyhetsrapportering vars monopol de nu tappat. Men i stället för att sörja den finns det så mycket i nyhetsjakten att vinna om vi gör det rätt.

För det fina är att vinnaren varje gång är journalistiken.

{ 34 kommentarer }

← Äldre poster