journalistik

Moderatoruppdrag Almedalen

av Emanuel Karlsten den mars 9, 2015

i journalistik

I år kommer jag åter att vara på plats i Almedalen, Visby, under Politikerveckan.

Och i år är jag öppen framför allt för moderatoruppdrag.

Efter mina uppdrag i Sveriges radio har jag god erfarenhet av att leda både brännande debatter och konstruktiva samtal.

I programmet ”P3 nyheter med Karlsten” har jag både intervjuat ministrar, lett känsliga möten och parerat i hetsiga diskussioner. I P4 extra har jag lett samtal med kändisar, liksom vanlisar och lärt mig hur man håller både gott tempo och ställer frågor så folk med olika bakgrund förstår.

Jag är på plats från söndag till torsdag under Almedalsveckan (och är förresten också uppväxt bara ett stenkast från Almedalen)

Skicka ett mejl eller ring på 0702772030 så pratar vi om hur jag kan hjälpa!

kontakt@emanuelkarlsten.se

{ 0 kommentarer }

Det har gått ett tag sedan Aftonbladetpubliceringarna om Flashback nu. Jag har av pappalediga skäl inte haft tid att formulera någon uppföljning och man kan också tycka att allt är sagt. Men jag är snarare förvånad över hur lite som är sagt. I alla fall från mina kollegors håll. Jag är också förvånad över hur Jan Helin använde hela sin publiceringsmakt så arrogant, svepande och mästrande i sitt försök att dumförklara kritikerna. Jag ifrågasattes som galen, efter min krönika i GP i ämnet.
Det gör egentligen saken ännu mer intressant. Vad får en så stor publicist att ta till med sådana överord? Finns det verkligen inga tveksamheter kring att betala sig till obehöriga användaruppgifter och därmed hemlig information över hundratusentals privata, svenska medborgare? Finns ingen ödmjukhet kring makten man därmed får?
Jan Helin jämför i en debatt i Studio ett (där jag tyvärr inte kunde medverka pga samma pappaledighet) diskussionen med Wikileaks. Jag undrar om Helin hade otur i tanken, eller om han verkligen tror att information om hur staten använder offentliga medel för att kriga, kommunicera och övervaka är att jämföra med att sitta på Flashbacks databas – information som i huvudsak bara avslöjar den enskilda medborgares hemligheter.

Det argumenteras om att journalister är vana att sitta med stort material och göra urval. Sure. Det finns exempel där journalister begärt och fått ut sjukjournaler som offentliga handlingar på grupper av privatpersoner. Och nyligen satt ju DN med tillgång till polisens ”Rom-register”, till exempel. Men det är väsensskilt. Det förra är just tillåtna, offentliga handlingar, det senare ett exempel och avslöjande om polisens otillåtna sammanställning av data. Alltså hur makten samlat upp information om medborgaren, där själva sammanställningen (inte medborgarens eventuella hemligheter) är avslöjandet.

Faktum är att jag inte kan komma på en enda gång då svenska journalister suttit på ett så stort, obehörigt arkiv av privata medborgares egna data och hemligheter.
Jag frågar än en gång: vad motiverar ett så oerhört stort intrång i så många medborgares integritet?

Aftonbladet och dess försvarare menar nu att de inte alls gjort något fel, eftersom inte alla Flashbackare fått sina uppgifter publicerade. Att det därför inte är tal om någon kränkning om någons integritet.

Betänk då det åsiktsregister Aftonbladet indirekt sitter på genom Researchgruppen. Genom databasen finns en kartläggning över allt dumt svenska medborgare skrivit genom åren. De kanske är privatpersoner idag och därför inte hängs ut av Aftonbladet. Men hur är det imorgon? Hur många har i veckorna börjat rannsaka sig och minnas saker de skrivit på Flashback under unga år? Eller kanske saker de skrivit under berusning? Saker de idag glömt, ångrat och mognat från, men som ändå finns där – och numera också i Aftonbladets våld.
Hur ska dessa personer se på sin framtida offentlighet? Sin eventuellt politiska karriär? Kommer det bli en fråga vi kommer få höra ställas till framtida ministrar, tillsammans med frågor om fortkörningsböter och svart betalning av barnflicka? ”Har du någonsin skrivit klumpigt eller hatiskt i förmodat skydd av anonymitet på sajter som Flashback?”

Det är här Aftonbladet inte vill förstå allvaret i vad de gjort. Det handlar inte om att ställa hatare och hotare till svars, det handlar om alla de som kommer i kläm i jakten på dem. Om vad rädsla gör för det dumma man gjort.
Det handlar om att hot mot den lilla medborgaren som kollektiv, en spark nedåt istället för uppåt.
Det Aftonbladet har skapat (eller iaf skapat skenet av att ha möjlighet till) är ett åsiktsregister de kan slå i inför varje politiskt val, inför varje person som blir offentlig. Här har de möjlighet att blottlägga allt – om det varit en person som någon gång blottat sig under skydd av förmodad anonymitet.

Hur ska medborgare kunna lita på att Aftonbladet inte missbrukar det? ”Lita på oss”, säger Aftonbladet, men det är just det som är problemet.

Mycket av obehaget tror jag bygger på ett skifte i vem och vad journalisten är. Sedan journalistutbildningarnas införande på 60-talet har journalisten upphöjts som en slags övermänniska. Som någon som ska och bör ha särskild tillgång till väldigt mycket information. Detta för att granska och avslöja. När nu alla har den möjligheten, alla kan berätta historier, blir journalistens roll inte lika tydlig. Den känner hot inte bara av makten, utan också från anonyma kollektiv. Dessa börjar i sin tur granska journalistiken, ofta med orättvisa medel. Ofta med hat och hot som vapen. Därför blir spjutspetsen särskilt hård mot dessa forum. Jag säger inte att granskning är fel, jag säger bara att vi inte får glömma vilka konsekvenser informationssamlandet får.

Min springande punkt gäller just det: Hur mycket information tycker en journalist att hon ska få ha obehörig tillgång till? All Facebooks data? All NSA:s? Vad är det i så fall som gör journalisten till denna övermänniska som vi tror skulle kunna handskas med denna information på ett mer rimligt sätt? Att hon har gått en utbildning? Att hon har pressetiska regler?

Jag håller verkligen inte med Axel Andén i sin analys om att Aftonbladet gör rätt, men däremot är han kristallklar i sina sista två spaningar:

Två saker borde oroa mediebranschen i detta:

1) Många verkar mer bekväma med att Flashbacks administratörer (och hur är det med annonsörer, samarbetspartners?) har tillgång till dessa data än att Aftonbladet har det, och anse att integriteten är kränkt bara för att Aftonbladet har tillgång till uppgifter. Det kan ha att göra med en förändrad syn på media och journalister. Som Eva Elmsäter från SVT sade på hearingen i riksdagen i går: Tidigare upplevdes journalister som professionella yrkesutövare. Nu upplevs de som en del av fiendesidan.

2) Det som sker kan ses som en begynnande maktkamp mellan två maktsfärer, en ny, byggd på decentralisering, anonymitet (för de som ingår) och snabbrörlighet, en gammal och centraliserad som vilar på traditioner och ett historiskt informationsmonopol. Båda med många besökare och stor makt över andra människors liv genom sina publiceringar och uthängningar.

 

Ett skifte har sedan länge börjat.

I övrigt hänvisar jag till min text i GP.

{ 2 kommentarer }

250px-Malou_von_SiversI torsdags delades journalistvärldens finaste pris ut, Stora journalistpriset. Och finast av de alla, hederspriset Lukas Bonniers Stora journalistpris, delades ut till Malou von Sivers.

Jag förstod inte varför. Jag skrev om det också på Twitter, att jag inte förstod. Det gjorde många andra också, med betydligt mer syrlighet i tweeten. Om reaktionerna har det därför skrivits flera krönikor. I Aftonbladet och DN, till exempel. Alla har tagit von Sivers till försvar och pekat på sexism som åtminstone delanledning till kommentarerna. Åsa Beckman tar till exempel upp hur en manlig skribent hänvisar till hennes broccoli-sång som bevis på att priset devalveras.
Det kunde lika gärna varit jag:

Men det där var inte cynism. Det var ärlighet, för jag vet inte mycket mer om von Sivers än det där halvt tramsiga förmiddagsprogrammet hon leder. Och strax innan den tweeten skrev jag också:

Malou von Sivers wikipediasida är nästan skamligt tunn. Åtminstone för att vara en – tydligen! – så anmärkningsvärd journalist. Jag säger inte att hennes journalistiska gärning är sammanfattad där, utan tvärtom!, den är inte alls sammanfattad där.
Så var ska jag få reda på mer information? Knappast i juryns motivering:
screenshot 2014-11-24 kl. 12.32.50

Åsa Beckman verkar mena att det är just ”Efter tio” som ger henne priset. Medan Kazmierska hänvisar bakåt, till en lång och gedigen karriär.
Om denna vet jag inget. Och jag får heller inte veta mer om den än några meningar hos Aftonbladet.
Man kan såklart hänvisa det här till att jag är Google-lat, men jag vill mena att det säger något om vår gemensamma kunskap. Vi förväntar oss att veta, eller att snabbt kunna ta reda på, vad någons storhet historia eller bakgrund är genom några knapptryck.
När vi inte kan det står vi handfallna och sträcker oss inte längre än till de referensramar vi själva äger.
Då blir det platt, kanske elakt, men framförallt okunnigt.

Jag väntar fortfarande på ett mer fullödigt svar. Får jag hjälp lovar jag att fylla på i von Sivers Wikipediasida.

(ps: läs gärna min kommentar om Stora journalistprisets förnyarklass, från DN i lördags)

Uppdaterat: Paulina påminner mig om att hon tipsade om podden Genier, där hon medverkar. Jag har ännu inte lyssnat på den.
Uppdaterat2: Däremot har jag nu läst detta om henne från podden. Vilket verkligen gör att jag förstår bättre hennes insats.

{ 7 kommentarer }

Sedan i februari i år har jag på heltid (nåja, 20 procents pappaledig och DN-krönikor ovanpå det) jobbat på P3.

Men nu är det över.

Från och med idag är jag pappaledig och lämnar därmed P3.

screenshot 2014-09-29 kl. 12.36.35Det här var bestämt redan när jag tackade ja i vintras. Jag skulle egentligen vara pappaledig redan i våras, men tillsammans med Julia pusslade vi ihop så att det gick. Att P3 sände från Göteborg, att det skulle innebära ganska tydliga vardagliga rutiner och framförallt: Att det var ett supervalår var för bra för att tacka nej till. Så jag skrev kontrakt med SR fram till två veckor efter valet.

Vilket är nu. Vilket ju också känns lite vemodigt. Men allra mest bara väldigt bra.

Dels för att jag ser så väldigt mycket fram emot att umgås mer med min dotter. Men också för att vi gjorde så väldigt bra radio, som också gav Radioakademins pris ”Årets Rookie” på Stora radiopriset förra veckan.

Och jag känner också att jag vill sammanfatta den här tiden något, det arbete vi har gjort.

Jag minns några saker särskilt.

Mitt kanske starkaste minne är från när vi pratade om kristnas situation i Irak.

Det var i somras, när vi liksom var lite yrvakna inför hela situationen med Isis i Irak.

Flera svenska irakier berättade hemska berättelser från sin familj i Irak och anklagade också Sverige för att inte göra mer. Vilket gjorde utrikesminister CarlBildt upprörd på twitter.

Vi bokade upp ett samtal med en svensk med släkt i området, Assyriern Kara Hermez som också är född i Mosul, skulle berätta om situationen och vi twittrade även till Carl Bildt om han ville vara med.
Han svarade inte och vi drog igång programmet.

Men så plötsligt, precis i låten innan vi börjat prata med Kara Hermez, svarar Bildt på Twitter att han vill vara med. Min producent Thorbjörn Karlsson försöker ringa upp hans pressekreterare som dementerar att någon medverkan skulle vara aktuell. Så Thorbjörn får visa upp tweeten för honom och strax senare, halvvägs in i samtalet ropar Thorbjörn i mitt öra att ”nu är Carl Bildt med!”

Jag försöker fumla in Bildt på något sätt och kontrasten där och då blir sprakande. När Kara ryter ifrån skakar Bildt till på ett sätt jag inte hört tidigare. Det blir ett möte mellan människor, snarare än diplomater. Det blev känslor snarare än retorik.

Och det blev nog den bästa radio vi gjort.

Efteråt var vi i redaktionen helt adrenalinstinna av händelsen, hur levande det blev, vilket möte det blev och hur viktigt det kändes.

Under den här tiden har det ju också varit två val. Och vi har haft flera väldigt framgångsrika återkommande teman, tycker jag.

Om Valets alternativa makthavare, till exempel. 

Jag skrev en krönika om dessa alternativa makthavare i början på året och vi valde att göra ett antal profiler på dessa, inför valet. Vi pratade med allt från Alliansfritt (som är större än partierna på sociala medier) och Rödgrön röra (som till exempel avslöjade hur Vänsterpartiet vill lägga ner Bromma flygplats, men ändå inte hade några problem att flyga därifrån under valrörelsen).
Vi pratade med Avpixlat (ett eget kapitel i sig) liksom bloggen ”Inte rasist, men” (som ju stod för några av valrörelsens största avslöjanden, tex om hur en framträdande Sd-kandidat i Malmö skrivit på rasistblogg).

Och det fanns många fler. Politism, Cournicopia, Blondinbella, Slöseriombudsmannen, Kvinnohat, Underbaraclara, Makthavare.se mfl.

Att göra de porträtten på de här makthavarna har varit unikt i Sverige. De påverkar massor av vad vi länkar och pratar om, och nu fick vi en inblick i hur de ser på sin egen makt – vad vill de uppnå?

Vi är också stolta över vår serie ”Vad hände sen”, som följde upp nyheter som andra sprungit förbi. Vad hände med de storslagna antirasistiska kampanjerna där tusentals kändisar skrev upp sig? Vad hände efter FotbollsVM i Sydafrika? Eller vad hände egentligen med ordet Hen?
Det var ju när vi grävde i det sistnämnda som vi också sprang över en nyhet.

I vår research visade det sig att det gick ett rykte om att ”hen” skulle in i Svenska akademins ordlista. Vi ringde upp SAOL i direktsändning och fick en nyhet som spreds snabbt i hela landet.


Allt på grund av vår enkla fråga ”vad hände sen”.

Men vi har också testat mer okonventionella grepp. Som en ”utökad redaktion”.

Vi är väldigt stolta över den saken. Det började med att vi i våras efterlyste lyssnare som ville delta djupare i redaktionsarbetet på olika sätt. Komma med input från sin vardag, för att bredda programmets innehåll och låta det handla om andra saker än bara det vi här på redaktionen snubblar över.

Det kan såklart lyssnare göra hela tiden, men oftast sker det på ett ganska ojämlikt sätt. Lyssnare får höra av sig med mejl som kanske sällan besvaras, eller i kommentarsfält som är tydligt underordnat artikel- eller bloggposten. Vi hade en idé om att samarbetet skulle kännas tydligare och också vara mer givande om vi hittade ett forum där lyssnaren kunde känna sig mer jämlik med resten av programmets redaktion. Inte för att de skulle göra vårt jobb – vi är ju fortfarande de som är betalda – utan för att vi trodde att utbytet skulle bli bättre om man som lyssnare känner att man värderas som en viktig kugge i redaktionsarbetet.

Vi gjorde därför ett test, en projektgrupp där vi handplockade ett gäng från de som sökte in efter våra efterlysningar. Tillsammans bildade de en ”utökad redaktion” som helt enkelt blev en Facebookgrupp med människor från olika delar av Sverige, med olika intressebakgrunder.

Den här gruppen har varit vårt bollplank rakt igenom och gett oss massor av idéer och tips på personer att prata om. Det kan vara allt från så enkla saker som att någon har kontakt med en student som saknar bostad och därför bosatt sig i en husvagn. Till en bonde som hjälper oss få perspektiv på både mjölkbönders panikartade situation och när vargattacker är historiskt stora.
En av de mest talande exempel var när vi genom gruppen till exempel fick tag på den unga studenten Ilya, långt in bakom rebellgränserna i Ukraina. Vi kunde prata med honom via Skype, men hur visste vi att han verkligen var den han utgav sig för?
Specialkunskaperna i vår redationsgrupp hjälpte oss med en avancerad identifikationsprocess. Med foton på upphållett pass, specialskrivna lappar, dagstidningar och kontroll av geopositionering i bilder.
Och då kunde vi till sist veta att vi faktiskt pratade med Ilya, som blev en ganska unik röst i svensk radio om vardagen och rädslan inifrån rebell-kontrollerade områden.

Ett annat möte jag minns från den här tiden var intervjun med mannen som tryckte upp en bakelse i ansiktet på Göran Hägglund under valrörelsen.
Vi ville ha med honom i programmet, försöka förstå hur han tänkte när han gjorde något så tveksamt. Men det var inte helt okomplicerat. Dels att få tag på honom, men också att faktiskt intervjua honom. Det var inte helt okontroversiellt för ansvarig utgivare.  Men vi förbandade intervjun, fick den godkänd och i efterhand blev den faktiskt väldigt, väldigt bra tycker jag.

Sammanfattat är jag väldigt stolt över den här tiden. Jag har lärt mig så otroligt mycket, fått så mycket respekt för radioyrket, för alla kollegor och för den journalistik de gör.

Och jag är såklart också väldigt tacksam till mina kollegor. Utan er hade det aldrig blivit så bra, utan er hade faktiskt ingenting gått. Tack för att ni stått ut med mina nycker, peppat mig och framförallt er hängivenhet till att göra programmet så bra som det blev!

Tack Thorbjörn Karlsson och Anna Johannessen som turats om med att producera programmet.  Tack för att att ni stått ut med mina nycker och all pepp ni gjort!

Och tack Hanna Sandgren, Elina Haimi, Aldjiana Talic, Niklas Mannheimer-Ruberg, Emelie Hagbard som inte bara jobbat med programmet utan också lagt sin själ i det, jobbat hårdare än kanske någon annan redaktion för att live, en timme varje dag, göra den bästa radio vi bara kunde göra! Jag är väldigt tacksam för det!

För P3:s del så kommer programmet fortsätta, nu med Camila Astorga Diaz, som kommer fortsätta att göra radio i världsklass.

Själv kommer jag fortsätta skriva krönikor i DN, ta något enstaka föreläsningsuppdrag, men annars mest bara försöka vara världens bästa pappa till Billie!

Tack för att ni lyssnat!

{ 0 kommentarer }

Billie ligger och sover så jag passar på att samla några länkar från några texter den senaste tiden.

I slutet på 2013 skrev krönikören Peter Kadhammar en märklig text om att internet fördummar. Det var reaktionärt, såklart, men jag kunde inte låta bli att rada upp motbevis. Valdeltagandet har gått upp, Sverige är mer politiskt aktiva än någonsin, till exempel.

Texten skrevs också med bakgrund att jag just suttit och sammanställt de bloggposter, tweets och youtubeklipp som betytt mest i Sverige under 2013. En godtycklig, lista såklart, men jag har lagt otroligt mycket tid på att verkligen försöka göra en bred sammanställning.

Här finns därför youtubeklippen som alla talade om, bloggposterna som förändrade Sverige och twitterinläggen som var mest betydelsefulla.

Det är tydligt hur svenska internet blivit bra på att använda nätet för att lyfta politiska frågor. Man kan ana att det kommer bli en sluggerfest i sociala medier under året som kommer.

Därefter blev det också en text om just det: Hur smutsig valrörelsen kommer att bli. Rubriken blev att årets val avgörs i sociala medier. Det var kanske inte riktigt poängen med krönikan, även om det säkert är sant. Istället försöker jag lyfta hur sanningen kommer vara obetydlig och att den politiska valrörelsen mer kommer handla om att skapa virala slagträn utifrån snäva vinklar, skärmdumpar eller halvsanningar. Och att taktpinnen kring det här kommer att hållas mycket av folk utanför etablissemanget.

Läs den texten här, den får bli min digitala spaning för 2014.

{ 0 kommentarer }

Igår var jag tillbaka i DN med nyhetskrönikor efter sommaruppehållet. Ämnet kändes ganska självklart: hur kan en hel sommar gått utan att vi diskuterat det allvarliga med att hela Sverige är övervakade. Snowden har gett sitt liv för att berätta för världen, Manning dömdes till 35 års fängelse för att han berättade om USA:s krigsbrott. Men vi pratar om allt utom själva sakfrågorna.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig för reaktioner. Lite hejarop från Piratpartiet, kanske. Ett gäng tweets från the usual suspects. Men det var som att öppna dammluckor hos en läsekrets som uppenbarligen frustrerats hela sommaren. Främlingar letade reda på mitt telefonnummer och skickade sms, de kontaktade mina föräldrar för att lämna meddelanden och när jag igår öppnade mejlen svämmade det över av människor som var lättade, glada, tacksamma, beundrande på ett för mig helt nytt sätt!

 

Jag var lite chockad över det. Man kanske borde förstått att det är tacksamt att skriva mot USA, det tycks finnas ett konstant uppdämt USA-förakt i Sverige. Men än mer fascinerande är hur folk är genuint upprörda över informationsbristen kring det som hänt. Om det nu är så stort som Snowden faktiskt påstår – varför har inte mer hänt? Varför sätts inte mer press?

Här finns mycket att lära. Allra mest för oss journalister. Varför har vi inte folkbildat om vad det betyder, gjort mer på själva sakfrågan? Satt större press? Hittat de svenska vinklarna?

Några försökte påpeka att de försökt skaka liv i saken på sina fronter. Men sällan har det lyckats fästa. Trots att det funnits så mycket stoff! Min kollega Anette Novak kontaktade och tipsade mig om en krönika hon skrev tidigare i sommar där hon bland annat uppmärksammade att Sverige var ett av två länder som la ett veto mot att EU skulle inleda ett första samtal med USA om spionaget. Detta i rädsla för att det skulle paja förhandlingen om fri handel.

Jag hade missat det. Men än värre: Det verkar hela Sverige också ha gjort. Jag har inte hört någon prata eller vara särskilt upprörd över det. För det är ju extremt uppseendeväckande: Svenska politikers reaktion efter nyheten om övervakning var att lägga locket på. Motsätta sig att ens prata om det.

Och nu sitter våra politiker istället och är helt fnittriga över att USA:s president planerat in ett Sverigebesök. Lydigt läser svenska ministrar ur manus och och kallar Obama ”den fria världens ledare” i tv-sändningar.

Låt mig reagera på det med ett uttryck som inte passade sig för DN-krönikan: Jag kräks lite i munnen.

Vi har fortfarande chansen. På onsdag kommer Obama hit. Låt oss förvalta den och göra grym journalistik kring vad USA:s övervakning och krigsövergrepp betyder och varför vi ska bry oss.

{ 1 kommentar }

Jag slänger käft med Paul Ronge

av Emanuel Karlsten den mars 27, 2012

i journalistik

I torsdags hann jag med en tidig paneldebatt med Ulrika Widsell (journalistförbundets vice ordförande), Anna Helsén, SEB:s presschef och medierådgivaren Paul Ronge.

Ämnet var en ny undersökning som gjorts av Cision bland tusen svenska journalister om hur man ser på sociala medier och medborgarjournalistik. Det var intressant. Bland annat för att åttio procent menar att de läser sina kommentarer OCH kommentarer när det känns relevant. Märkligt.

Jag och Paul Ronge hetsade varandra lite på twitter innan. Att vi skulle battla, slänga käft osv. Och det där väl mest på kul, men jag tror att det är den första paneldebatten debatten jag deltagit i (sedan debatten med Alexander Bard) där det faktiskt hettat till lite.

Paul Ronge och jag polariserade ganska kraftigt i ett gäng olika frågor. Framförallt om medborgarjournalistik. Jag tror vi både triggades lite av det. Men för en gångs skull blev det ett lite spetsigt och bra samtal där de olika synerna blev ganska tydliga.

Jag menade att journalister har en ganska pompös bild av sig själva. Ett utdrag från mina egna förberedelser innan panelen:

Problemet är inte att andra kan skriva journalistik, utan att de som gjort det så länge är så dåliga på det. 

Det har funnits en gigantisk distans mellan journalister och läsare under så lång tid att journalistiken glömt för vem den är till för. Klickjagandet äter upp journalistiken, men också att den inte vill dela äran med läsaren. Kommentarsfält ligger som en rännsten under artiklarna, där journalister bara i yttersta undantagsfall går ner och svarar på något som står där.

Det är en kultur som gör redaktioner allt mer distanserade från sin publik och som gör att bloggare, “alla andra” vinner allt mer utrymme. 

Journalistik är inte död – kommer inte dö, men mediehus är så upphängda på en gammal affär att flera kommer hamna efter och dö.

Då tror jag journaliskluster tar över

Här är hela debatten:

{ 0 kommentarer }

Ikväll kan vi vinna Guldspade!

av Emanuel Karlsten den mars 24, 2012

i journalistik

Jag har tänkt i flera veckor att jag skulle skriva något om den guldspadenominering som Kristina Edblom och Claes Petersson fått. Men det har inte blivit av. Här kommer åtminstone en kort uppdatering.

I augusti förra året ville Aftonbladet upprepa den succé och genombrott man upplevde att man hade haft med Skolgranskningen. Skolgranskningen var ett av de första jobb jag gjorde som frilans och ett koncept som jag byggde tillsammans med Aftonbladet. Idén var att bygga en sajt som tog tillvara på alla läsares enorma kunskap om ett område där journalister är totalt beroende av tips.

Jag har skrivit om Skolgranskning tidigare och får anledning att återkomma till metoden igen.

Men i augusti ville Aftonbladet börja ännu tidigare, bjuda in läsarna till och med innan en idé fanns. Jag var med även den här gången och vi beslutade att låta läsarna själva bestämma ämne:

Lite förvånande röstade läsarna fram en granskning av psykvården. Snart kopplades Aftonbladets två smarta grävare Kristina Edblom och Claes Petersson in.

Tillsammans var vi ett team på över åtta personer som jobbade del- eller heltid med projektet. Maria Trägårdh projektledde, jag var ansvarig för metoden på sajten, men framförallt var det Claes och Kristina som stod för det stora journalistiska arbetet.

Det är de som ikväll är nominerade mot SVT:s FAS3-granskning.

En stor delegation från Aftonbladet är här för att förhoppningsvis jubla när kuvertet ikväll sprättas och granskningen Piller pengar psykvård kammar hem guldspaden.

Håll tummarna!

{ 1 kommentar }

DN-krönikan: Sharing är inte alltid caring

av Emanuel Karlsten den december 6, 2011

i journalistik

Det är inte ofta jag hyllar ett förbud.

Men i dagens DN gör jag onekligen det.

Vilket har gett otroligt mycket fin feedback. Vilket är intressant i sig.

Hursomhelst. Linköping har infört fotoförbud under Lucia som börjar nästa vecka. Och jag tycker att det är en bra grej. För att vi har dille på att dela saker. Utan att fundera på dess konsekvenser.

Som alltid finns det massor av fler nyanser i det här än vad som får plats på 2800 tecken. Men här är hursomhelst krönikan:

http://www.dn.se/nyheter/emanuel-karlsten-en-kultur-dar-den-som-delar-mest-belonas

{ 5 kommentarer }

Vad hände med bronspuffen, Expressen?

av Emanuel Karlsten den juli 17, 2011

i journalistik

Jag ryckte till lite när jag såg kvällstidningarnas löp idag. Expressen körde vanligt editionslöp på etta, trots att Sveriges damer igår vann brons i fotbolls-VM.

Jag tyckte det var lite trist, men inte konstigt. Särskilt eftersom löpet inte längre anses vara den stora säljmagneten. Det är istället ettan, som är i köpehöjd precis innan kassan. Jag vet att Expressen någon gång tänkt att de inte har råd med segerlöp. Sådan lyx kan bara marknadsledaren kosta på sig. Utmanaren behöver bryta av. När Kalla vann OS-guld hade Aftonbladet (ett förvisso märkligt) JA-löp, medan Expressen ett om att Kalla fått klä av sig naken i dopingkontroll. På så sätt blir Expressen den intressanta tidningen för den som bara ska köpa en. Allt det där är smart och helt i sin ordning.

Så det är först när jag kommer in i butik som det blir riktigt ledsamt.

Alla tidningar har bronset på ettan. Men Expressen har det inte ens som puff. Inte i hyllan, inte i spalten, ingenstans. I Expressens värld är bronset så lite värt att det är viktigare att berätta för läsarna om råd om fotsmärta.

Så många gånger som man gjort etta-puffar, löp och ettor med enda skäl att det är publicistiskt ansvarsfullt. Men så – när man har smashboll – låtsas man som att det regnar?

Man kan resonera att det går utanför målgruppen. Att bronsmatchen inte sågs av tillräckligt många. Men nästan 1,3 miljoner såg USA-matchen och även alldeles oavsett det – Expressen har gjort löp på Big brotheravsnitt som sänts på periferkanal och knappt lockat 20 procent av de tittarsiffrorna.

Jag förstår om Expressen inte vill dra det på löpet. Jag förstår till och med om man inte vill dra det stort på ettan. Men att inte ens ha en puff när det handlar om ett världsmästerskap i världens största sport?

Det är bara skamligt.

{ 10 kommentarer }