Medier och internet

Det finns en slags självklarhet i hur Sverigedemokraterna nu hanterar sin politiska skandal. Men också något som skaver.  Vad som hänt är alltså att den nybakade SD-politikern (hans första landsmöte) yttrade det vidriga omdömet om muslimer, och aktivistsajten ”Inte rasist, men” publicerade utdraget i flera sociala kanaler. Det är värt att se i sin helhet:

Efter den publiceringen och efter att traditionella medier gjort en ansvarsutkrävning, reagerar SD kraftfullt. Politikern, som heter Martin Strid, skickas hem från Sverigedemokraternas landsdagar och partiet aviserar att han ska snabbutredas för uteslutning. Det är ett tydligt avståndstagande i vad som ser ut att bli en kännbar kris för partiet. Bra hanterat, såklart. Men också bara ett spel för gallerierna?

För det mest spektakulära är inte en nybakad SD-politikers kränkande utspel, utan att gräddan av Sverigedemokraternas politiker sitter och lyssnar – och inte reagerar. Inte höjer på ögonbrynen, Inte begär replik.
Tvärtom.

Går man igenom sändningen ser man istället hur näste talare, vice partiledare och SD-veteranen Jonas Åkerlund, direkt efter Martin Strid får ordet. Inte med ett ord nämner Åkerlund vad han nyss hört.
Under samma sekvens, alltså en minut efter Strid lämnat podiet, zoomar kameran in på Sverigedemorkaternas absoluta toppolitiker, gruppledare Mattias Karlsson och partisekreterare Richard Jomshof. Alla andäktigt lyssnande, ingen särskilt upprörd över att någon nyss sagt att muslimer – inte ens ex-muslimer! – fullt ut är människor. (Senare ska han säga att han förberedde sig, ”tänkte på andra saker just då”)

Näste talare, Göran Eklund, Blekinge, hyllar istället ”det mesta som sagts härinne” och är ”stolt över att tillhöra ett så bra gäng”.

Samtidigt sveper SVT:s kamera mot den kulturpolitiske talespersonen, Aron Emilsson som är föredragande från partiet. Han kommer senare säga till Sydsvenskan att han inte ”hörde hela inlägget”. Det kanske stämmer, men här, två minuter efter Strids inlägg, lyssnar han uppmärksamt. Faktum är att han efter näste talare, Robert Håkansson och sedan igen efter Fredrik Lindahls inlägg, snabbt väljer att gå in och ge replik på vad de båda sagt, för att förtydliga eller kommentera. Men någon minut tidigare, efter att Strid kommenterat muslimers mänskliga värde? Tystnad.

Det är viktigt att ha med sig den här bilden. Att när någon talar om att muslimer inte är människor är det inte en spektakulär sak för partiet. Inte ens när det sägs i partiets heligaste rum framför partiets dignitärer. Först när det lyfts upp, pekas ut agerar partiet och försöker ta så mycket avstånd man kan.

För den som ser hela det efterföljande videoklippet är det dock svårt att se det som något annat än att attityden och åsikten inte är särskilt avvikande eller spektakulär i det Sverigedemokratiska partiet.

{ 5 kommentarer }

#MeToo-rörelsen är en urkraft, ett unikum. Jag kan inte komma på något som så tydligt förkroppsligat det vackra i kraften med internet, eller som fått sådan påverkan på samhällsdebatten och samhället. Det tycks inte finnas någon hejd och det tycks skapa en påverkan på djupet som vi aldrig tidigare skådat.

Men kan vi verkligen ha det såhär? Och varför händer det nu? Och vad ska vi göra åt det?

Under veckorna som gått har jag skrivit en rad texter om allt det här, ur alla möjliga vinklar. Här samlar jag några texter och inlägg:

Därför är medier så restriktiva med att namnge

I en första text fokuserades på pressetiken och varför man namngett i vissa fall, men inte i andra. Det blev några intensiva timmar och dagar där allt mer information tillkom. Texten är uppdaterad med en rad tillägg.

#MeToo sätter medieskiftet i blixtbelysning

Om hur bomben briserade, varför och hur det började – och varför det gjorde att medier såg löjliga ut. ”Det är bland de tydligaste, men etiskt svåraste maktskiften svenska internet sett på länge. Det är ett skifte som drabbar medier, men kanske allra mest de män som tidigare trodde de kunde göra vad de ville – eftersom de kunde kontrollera vad som hände sen.”

Såhär kan det inte fortsätta

Om den unika rörelsen, varför det är viktigt att uthängningarna som gjordes fick ske, men också hur omöjligt det är att det ska fortsätta såhär. Vilket ansvar myndigheter, företag och chefer nu har. ”Ingen kvinna förtjänar att behöva ropa ut till hela världen vad hon utsatts för, bara för att staten, samhället och företaget inte tror på hennes berättelse.”

Får man inte flörta nu?

Många män reagerade med bestörning och osäkerhet kring var gränserna nu går – får man inte ens flörta längre? Jag översatte och la röst på den kända ”Consent”-videon. På Facebook fick videon en miljon visningar.

Vad kan vi män göra? Prata om det. #killmiddag

Som ett sätt att erbjuda någon slags lösning i all hopplöshet spelade jag och Rasmus Persson in en ”killmiddag”. Ett koncept skapat av Make Equal där man med hjälp av ett frågeformulär får hjälp att dyka ner i den kultur och strukturella problem det är att vara kille. Att skärskåda sina egna beteenden och fundera på varför det är så vårt för män att prata känslor, gråta och behålla innerliga vänskapsrelationer. Det blir ett väldigt, väldigt naket och personligt samtal. Och förhoppningsvis en inspiration för andra. Det börjar med oss.

Varför hänger inte branscherna ut sina förövare?

En kommentar om den utveckling där bransch efter bransch gick ut som kollektiv för att peka ut ett annat kollektiv – mannen och manskulturen. Och varför det var viktigt: ” De ger #metoo-debatten nytt, kraftfullt bränsle, men låter det inte fastna hos någon enskild, känd skådespelare. De låter inte problemet förminskas till att handla om en genial regissörs gatlopp. För det stora problemet är inte dessa mäns skuld, utan vad som händer sedan.”

Varför är det ett problem att skrika ”fittor” för att förminska någon 

Om en landslagsspelare som skrev ”jävla fittor” till Italienska laget och varför det var något vi behövde prata om. ”Det är ju exakt detta #metoo har handlat om. Inte om några tv-stjärnor och deras övergrepp, utan om en struktur där kvinnor värderas lägre än män och förminskas till sitt kön. En domare, motspelare eller motsupporter kallas ”hora”, ”fitta”, eller ”flicka” för att markera att de inte bara är dåliga män, utan ännu värre: kvinnor. ”

{ 0 kommentarer }

Störst på Musical.ly i Sverige

av Emanuel Karlsten den november 5, 2017

i Medier och internet

Musical.ly är speciellt. Det är ett stort socialt medie – men bara bland de allra yngsta. Både de under tonåren och i de yngre tonåren. I appen mimar eller dansar man framför allt till hits, får likes och kommentarer och kan följa andra.
Det här har blivit big business. Inte minst för musikindustrin, eftersom klippen oftast genererar streams och försäljning av låtarna.
Idag föds här nya stjärnor och det växer i betydelse för varje dag.

Under våren 2017 listade jag de största stjärnorna på svenska Musical.ly i Mediepodden, men listan börjar bli utdaterad, även om analysen fortfarande håller (viktigt om du vill förstå vad Musically är)

Så därför skapar jag nu en uppdaterad lista här, över de största svenskarna på Musical.ly – eller rättare sagt:

Sveriges största musers

1) Izaandelle ~2,7 miljoner fans

2) Amanda Edmundsson ~1,8 miljoner fans
iDB 2017-01-18 kl. 11.07.00

3) Nathalie Danielsson ~1,8 miljoner fans

iDB 2017-01-18 kl. 11.06.52

4) Theo Haraldsson ~1,7 miljoner fans

iDB 2017-01-18 kl. 11.07.06

5) Mirabell Lundgren ~550 000 fans

iDB 2017-01-18 kl. 11.06.41

5) Kajsa & Stina ~350 000 fans 418

iDB 2017-01-18 kl. 11.06.23

{ 0 kommentarer }

Det verkar råda en allmän förvirring kring ”får man nu inte ens se på en tjej längre” efter alla berättelser i #metoo.
Så jag översatte en kort instruktionsfilm som på ett väldigt tydligt sätt förklarar hur och var gränserna går.

Det är inte särskilt svårt. Lika enkelt som att bjuda någon på en kopp te.

Så. Martin Timell, ni andra namngivna och ännu inte namngivna personer där ute som helt verkar missat var gränsen går: Här är en kort film för er.

Finns också på Youtube på svenska

Tidigare artiklar skrivna i ämnet:

De ofällbara gick att fälla
#
Metoo sätter medieskiftet i blixtbelysning

Original
Script – Rockstar Dinosaur Pirate Princess … Animation – Rachel Brian
http://rockstardinosaurpirateprincess…
http://www.blueseatstudios.com/

{ 1 kommentar }

Uppdaterat6: Nu har den anklagade journalisten själv kommenterat påståendena och andra medier har samlat in 12 berättelser om hans övergrepp. Därför finns det, som jag kan se det, väldigt få skäl kvar till att inte publicera. Nedanstående står ändå kvar, dels som en bakgrund, men också som en utveckling. Se särskilt uppdateringarna längst ner

Varför skriver inte medier om den kända svenska journalist som anklagats ha våldtagit en annan svensk medieprofil?

Flera konton med totalt hundratusentals följare har delat vidare berättelsen om överfallet, vilket innebär att uppgifterna finns överallt. Många yttrar avsky mot journalistiska medier som trots det inte har berättat vidare om händelsen. Flera parallella exempel tas upp för visa ett slags hyckleri.
Men det är inte så enkelt.
Jag vet inte vad som är rätt och detta är ett utgivarbeslut varje tidning behöver ta, men journalistiska medier har ett antal regelverk att följa som handlar att etiskt ansvar för publiceringarna. Och jämförelserna med tidigare händelser blir därför svåra.

EXEMPEL ANDERS BORG. Det räckte med att Anders Borg kallade någon hora och visade könet för att medier skulle skriva om den tidigare finansministern, så varför inte nu? Jag vill påstå att fallet Borg var ganska unikt och faktiskt en smula kontroversiellt. Anledningen till att det ändå publicerades handlade allra mest om att Anders Borg själv tidigt kommenterade i offentligheten. Dvs gav sin version och ursäkt.
Det öppnade för att journalistiska medier kunde rapportera vidare, eftersom han själv valt att tala öppet om händelsen.

EXEMPEL HANNA WIGH: Hanna Wigh berättade hur hon blivit antastad av en kollega på riksdagen och om en kultur mot kvinnor inom Sverigedemokraterna som var djupt osund. Den stora skillnaden med detta fall är att ingen enskild person pekats ut av medier. Det var heller aldrig Wighs förhoppning, tvärtom ville hon prata om partiets kultur och sätt mot kvinnor. I det aktuella fallet vi jämfört med har medieprofilen tidigare också berättat om övergreppet i detalj, och Aftonbladet till exempel rapporterat om saken, men då utan att namnge förövaren.

EXEMPEL HARVEY WEINSTEIN: Jag kan inte i detalj förloppet om den stora hollywoodproducenten, men utifrån de sammanfattningar jag läst verkar den avgörande faktorn vara volymen av berättelser. Att det alltså inte handlade om enskilda personer, utan dussintals som samtidigt berättade. Det gjorde att det fanns ett exceptionellt nyhetsvärde om systematiskt våldsutövande mot kvinnor från en och samma person.

EXEMPEL SVEN-OTTO LITTORIN: Det kanske svåraste, men också ett av de mest tveksamma besluten i modern presshistoria, tycker jag. Här fanns en kvinna som berättade hur den dåvarande minister Littorin köpt sex av henne. Aftonbladet försökte nå Littorin för en kommentar, som när han fick höra frågan avbröt intervjun och strax senare valde att kalla till presskonferens för att avgå. I förhoppning om att Aftonbladet då inte skulle ha några skäl kvar att publicera – han var ju då inte längre en man i maktposition. Aftonbladet valde ändå att publicera. Ett haveri i mina ögon, vilket de själva delvis medgett. Jag skrev mer om det i denna blogg för några år sedan.

SLUTSATS: Det är svårt för journalistiska medier att skriva i det här fallet om 1) inte den kände svenske journalisten själv kommenterar (vilket är osannolikt givet att han aldrig tidigare gjort det, trots att han konfronterats i sociala medier flera gånger). 2) Det inte handlar om en arbetsplats problematiska kultur eller 3) Det inte snabbt kommer flera öppna, offentliga anklagelser mot den kände svenska journalisten.

JUST NU rör det sig en hel del angående punkt 3 i slutsatsen här ovan.

En kvinna berättar hur hon, som 14-åring, fick följande fråga från den kände svenske journalisten när hon bad om praktik på Aftonbladet. Nedanstående är en skärmdump från kvinnans Instagram.

Ytterligare en kvinna har kommit ut och berättat om hur hon lyckades komma undan samme journalist under en kväll:

Det innebär totalt tre berättelser från personer som väljer att vara publika med sina namn.

Det försvårar läget ovan, och fortsätter det komma in vittnesmål ställer det till det. En person som av så många kvinnor, oberoende av varandra, vittnar om en känd svensk journalists övergrepp, innebär ett allt högre allmänintresse – som i så fall trumfar det mesta.
Uppdaterat: Nu har en fjärde person offentligt och öppet berättat om övergrepp:

Uppdaterat2: Aftonbladet har nu valt att skriva om Björks anklagelser mot en stor dansk regissör. Björk avslöjar inte namnet på personen, det gör däremot Aftonbladet i sin publicering. Rätt märkligt, givet hur hårdmarkerade tidningen är här hemma, även om jag gissar att närhetsprincipen (att ingen av personerna har en direkt koppling till Sverige och att publicitetsskadan därför är liten) har haft stor betydelse.

Samtidigt har DN och Expressen på onsdagseftermiddagen valt att skriva om de många anklagelserna mot den svenske journalisten – dock utan att namnge. De verkar motivera publiceringen dels genom att flera nya personer riktat anklagelser, samt att Aftonbladet själva uppgett att de startat ett ”personalärende” av saken.

Uppdaterat3: En femte person berättar en något mildare berättelser om hur hon telefon-trakasserats av den kände journalisten under en kväll.

Uppdaterat4: Expressen namnger nu – Martin Timell.  Detta efter att en rad nya anklagelser om hur han betett sig nedsättande mot kollegor. Och att en tv4-profil berättat om hur Timell tagit henne på rumpan.

Så vad är skillnaden mellan Timell och den andre kände svenske journalisten?

Dels brottets karaktär. Som värst har Timell tagit en kvinna på rumpan (även om programledaren Lulu Carter på Instagram diffust indikerat att hon kan ha utsatts för något värre). Dels också att kritiken mot Timell varit offentlig sedan tidigare. Den stora skillnaden nu är alltså att fler vittnen trätt fram och riktat kritik, samt att viss ny kritik kommit fram. Beslutet att namnge har alltså tagits redan tidigare och publicitetsskadan får därmed anses relativt lindrig.

Uppdaterat5: Aftonbladet skriver nu att deras medarbetare tar timeout i väntan på extern utredning.

{ 22 kommentarer }

Det här är en helt otroligt historia som dragits upp av Henrik Johansson, men som bara presenterats på Twitter. För att fler ska få läsa den publicerar jag hans tweets såhär.

Allt började med en enkel polisnotis om ett bisarrt fall.

Som sedan skruvas helt av den rasistiska nyhetssajten Fria tider.

Som i sin tur plockas upp av det tyvärr ganska infllytelserika, men extremt rasistiska och engelsktalande Twittraren Peter of Sweden

Den når sedan ut till en av världens mest inflytelserika nätaktivisterna i den amerikanska alt-right-rörelsen.

För att sedan till slut bli en världsnyhet i främlingsfientliga kretsar – och landa hemma i Sverige igen.

Och till slut plockar även ryska Interfax upp nyheten – där allt är skruvat.

Så skapas ett falskt narrativ, en falsk nyhet. Så lätt kan internet blåsa världen om tillståndet i Sverige.

{ 1 kommentar }

Vad vi vet om rasismen på Kungsbacka måleri

av Emanuel Karlsten den juni 20, 2017

i Medier och internet

De senaste dagarna har det spridits bilder från Kungsbacka måleris hemsida. Det är klart rasistiskt och låter fruktansvärt.

Men det finns mycket som är…oklart. Jag skrev igår en status på Facebook om att det rimligen var fejk, alltihop, men tog bort statusen efter att allt mer information dök upp. Och framför allt för att det var att göra det lite för enkelt för sig själv att säga att det antingen är falskt eller inte. Det har försatt mig lite i en knepighet: Hur mycket tid är det rimligt att ge en eventuell enskild målerifirma i Kungsbacka som kanske har skrivit en rasistisk mening på sin hemsida? Det är inte särskilt rimligt alls att lägga någon tid på det, men å andra sidan har jag dragit igång något med min fejkflaggning som jag känner något slags behov att skapa transparens kring. Vad vet vi och vad vet vi inte?

Kungsbacka måleri existerar inte hos bolagsverket. Det finns däremot två hemsidor kopplade till verksamheten, kungsbackamaleri.se och kungsbackamåleri.se. Båda domänerna skapades för för ungefär sex år sedan av samma registrator. Båda domänerna har förnyats inom en månad under förra året.

Sajterna är identiska till innehåll, men har helt olika utseende. Sajten utan ”å” i adressen är stram och prydlig. Den med ”å” i sig är utgjord med mycket gult och feta texter över bilder. Men den viktigaste skillnaden är att det här finns en rasistisk mening på undersidan ”referenser”. På Kungsbackamaleri.se – utan å – finns meningen inte alls och har aldrig funnits:

Söker man i internetarkivet ser vi att meningen inte heller fanns på ”kungsbackamåleri.se” 31 mars i år. Det är alltså en mening som lagts till tidigast i april. Det är obegripligt i sig, eftersom sajternas tycks ha samma ägare.

Kungsbacka måleri uppger att man ska ringa ”Ola” om man vill köpa tjänster, men ingen svarar på numret, inte heller på sms. Ingen finns registrerad på telefonnumret. Enligt internetarkivet har sajten haft ungefär samma information under alla år, och samma telefonnummer.

Kungsbacka måleri AB är alltså inte ett bolag som existerar, men på sajten finns samtidigt en hänvisning till ett annat bolag i Kungsbacka, ”Måleriservice”. När jag ringer bolaget är de förvirrade, de har aldrig hört talas om Kungsbacka måleri tidigare, eller någon Ola.

Det finns ett Facebook-konto och ett twitterkonto som kan kopplas till Kungsbacka måleri. Båda konton är i högsta grad aktiva, så sent som häromdagen igår publicerade det bilder på osmakliga skämt.

Tidigare (2016) har det varit är Hitlerskämt och andra konstigheter:

Men det märkliga är att Twitterkontots presentation hänvisar till sajten med å i sig, och även använder meme-aktiga bilder med samma typsnitt som den märkliga sajten.

Facebook-kontot som kan kopplas till Kungsbacka måleri tillhör en ”Olav”. För något år sedan skriver en ”Olav” i en Facebookgrupp och ber om hjälp att fixa sin hemsida, Kungsbacka måleri.  Det går också att se direkta likheter mellan Olav och twitterkontot, de lägger upp samma bilder.

Och Olav på Facebook har tydliga nazisympatier:

Så vem är ”Olav”? Jag har suddat efternamnet här ovan, men det finns ingen som heter så i Kungsbacka, det finns inte ens någon med namnet i Sverige som är i den åldern.

Däremot finns det en Ola med samma efternamn. Och här börjar vi närma oss något. 2015 drev denne Ola ett företag som då gick i konkurs. På sajten uppges samma telefonnummer som på Kunsbacka måleri, men företaget har här en annan profil och företagsnamn. Här finns en prydlig bild och kontaktuppgifter till Olas hemadress. Personen på bilden är samma som profilbilden på Facebook. Men inte blir man särskilt mycket mer upplyst av det här.

Varför skulle Ola – nu, i april! – väcka liv i en gammal företagssida, uppdatera en version av den och lägga till en rasistisk mening på en undersida? Är det ett skämt? En fyllegrej? Ett utslag av vriden satir? Ett experiment? Eller är allt bara kapat av någon som vill Ola ont? I så fall är det extremt utstuderat.

Jag fattar inte, men klart är att jag redan lagt alldeles för mycket tid på något som inte kan vara av stort allmänintresse, eller tecken på ett samhälle som är på glid.

Det kan inte komma som en chock för någon att det finns människor med nazistsympatier. Inte heller att man låtsas ha ett företag, kanske för att få kunder som sedan betalar svart (se, nu är vi redan igång med spekulationer), men klart är att vi behöver vara betydligt mer källkritiska när vi ser vänner dela skärmdumpar med företags rasistiska ord.

Så…ska vi vända blad?

{ 0 kommentarer }

Jag skrev för några dagar sedan om hur föräldrar försöker och uppmanar andra att smitta sina barn med mässlingen och att det är ett lagbrott. Efter det blev jag hotad med polisanmälan.

Det var ett obegripligt hot, eftersom inga enskilda – inte ens gruppens namn – har hängts ut. Och ännu mer att det skulle handla om hets mot folkgrupp. Men gruppen som vill smitta Sverige med världens mest smittsamma (och dödliga) virus har bildat ett trossamfund – och det gör det hela speciellt. Vilket nedanstående skärmdumpar kommer visa.

Jag har vägt fram och tillbaka några dagar och har beslutat att inte publicera namnet på varken samfundet eller dess ledare. Inte för att de själva inte vill. Jag har dels frågat (det var okej) och dels är både samfundet och ledare mycket publika, ledaren har en Facebooksida med 6 000 följare och en mycket aktiv affärsverksamhet (jag har redan blivit erbjuden tjänster).
Men jag ser inte att offentliggörandet kommer hjälpa, snarare isolera samfundet och dess medlemmar mer genom kritiken som skulle riktas mot dem personligen.

Att jag ändå skriver är för att peka på vilka drivkrafter som ligger bakom den här gruppen vaccinationsskeptiker. Och hur de, genom att göra sig själva till samfund, blir ännu mer radikala. Det är den här typen av tankegods som alltså hetsar andra att smitta sina och andras barn med en livsfarlig sjukdom. Att jag överhuvudtaget uppmärksamma det igen är för att än en gång påminna om att det handlar om ett lagbrott, vilket inte gör spridandet av mässling till en gråzon för åsikt eller personlig tro. Det är ett brott enligt brottsbalken att sprida och utsätta andra för mässlingen.

Samfundet

Det är inte första gången en grupp människor drivna av ideologi väljer att skapa samfund för att få starkare skydd för sina handlingar. Piratkopieringsrörelsen skapade samfundet ”Kopimi” och gjorde sig lustiga med kyrkor och titlar för att säga att piratkopiering var deras religion. Idén var att de, i skydd av religionsfriheten, skulle ha ett starkare skydd för att piratkopiera.
Det är lätt att dra slutsatsen att det går att förklara vaccinationsmotståndarnas samfundsbildning på samma sätt. För de är inte bara emot vaccination, utan allt som de menar förstör kroppen: E-ämnen i mat, eller kemikalier i allmänhet. Genom att registrera sig som samfund behöver därmed varken medlemmar eller deras barn visa upp några särskilda allergi-intyg i skolan, utan endast med hänvisning till sin religion erbjudas ”giftfri” specialkost, uppger de själva.

På direkt fråga menar samfundsledaren att samfundet inte främst är skapat av praktiska skäl, utan att dess medlemmar har en andlig tro. Samfundsledaren praktiserar själv nyandlighet, menar att ”smaragdtavlan” är en vägledande helig skrift och menar sig ha andliga krafter. När samfundet (och dess facebookgrupp) blivit utsatta för granskning har man hotat med dessa.

Ovanstående bild har rört upp en mindre storm i det svenska new age-communityt, där samfundsledaren inte menas vara seriös och tillräckligt harmonisk eftersom hon använder svart magi. Samfundsledaren har då slagit tillbaka och menat att det bara handlade om ilska – att alla som trodde det fanns svart magi egentligen är okunniga – och att det sades i en sluten Facebookgrupp, som organisk respons på att ”spioner” läckte information. Andra gånger har samfundsledaren skrivit: ”fascinerad över att folk törs jävlas med de som utbildar i medialt självförsvar/…/Be warned”.

Oavsett eventuell andlighet används ofta en aggressiv ton mot de som försöker läcka eller varna andra för samfundets agerande. En mamma som kontaktat mig berättar och visar skärmdumpar på när hon blivit hotad av samfundsledaren. Detta efter att mamman varnat andra för hur en familj sprider mässlingen i hennes stadsdel. Samfundsledaren säger att om mamman inte tar bort varningarna kommer samfundsledaren sprida att det var mamman och hennes barn som var upphovet till smittan.
Samfundsledaren skryter själv om andra trakasserier. På en öppen facebookprofil ligger skärmdumpar på när samfundsledaren trakasserar ”läckare”.
”Vi kommer kontakta dig varje dag, förstår du dåligt?”

2015 bildades samfundet och marknadsförs som en plats för tro. Där man har andliga sammankomster, bland annat. Men också som en plats för en hel del aktivism. Inte minst i form av spridandet av mässlingen.

”Kanske kan vi skapa små smittohärdar i olika världsdelar”

Allt grundar sig i en tro att den kemiska medicinen aldrig trumfar det naturliga i kroppen. Att de skador man riskerar få med kemisk hjälp, som vaccin, är värre än den dödliga sjukdom som mässlingen ger.

Deras åsikter får extra skydd när de kläs i andlig dräkt. Jag menar inte att vi behöver göra någon bedömning i det rimliga eller korrekta i en tro, var och en får givetvis tro på vad de önskar; att det finns gift i mat, att rum ska plastsaneras eller att kosmos ska respekteras. Men det är ingen tolkningsfråga eller religiös fråga om man får utsätta andra för en dödlig och extremt smittsam sjukdom. Inte prematurer, äldre barn – eller någon. Det är både moraliskt fel och brottsligt.

Mot lagen om misshandel skyddar ingen religion.

—-

Läs också:
Föräldrarna som smittar med mässlingen: ”Jag gör alltså fel om jag utsätter en prematur?”

{ 9 kommentarer }

UppdateratNu backar svenska institutet och avblockar alla. 

Den stora succén för Svenska institutet med twitterkontot @sweden (där kända och okända svenskar varje vecka turas om att twittra från) upprättar nu en blocklista på minst 14 000 konton.
Det är anmärkningsvärt. Och intressant. Bakom initiativet tycks förra veckans twittrare, Vian Tahir stå. Enligt institutet har hon själv upprättat en metodik kring hur man blockar hatare.

Jag är verkligen ingen vän att ta till ”block”-knappen, och menar att det gått inflation i saken. Idag kallar vi folk för troll så fort de har en avvikande åsikt och ”tvättar” vårt flöde rent från friktion. Det är inte friskt.

Men samtidigt har jag aldrig varit särskilt utsatt för sexuellt eller rasistiskt hat. Jag kan omöjligen sätta mig in i hur det är att vara det dagligen. Och Svenska institutet har också en skyldighet att upprätthålla en dräglig miljö för de nya, ideella, twittrare som ska ta över kontot. Därför är det rimligt att ta till extrema åtgärder. Det är de knappast först eller ensamma om. (Jag själv är till exempel blockad av riksdagens talman, Tobias Billström, av någon oförklarlig anledning.)

På internet går nu flera i taket, både politiker och användare, eftersom de upptäcker att de är blockerade av @sweden-kontot. Vad har de gjort? Det är en rimlig fråga. Allra mest för att Svenska institutet menat att man ”kvalitetssäkrat” blocklistan. Men kan vi stanna upp lite, bara?

Fyra frågor du behöver fundera över innan du rasar:

  1. Alla som är blockerade är ju konton som hotar hatar, är sexistiska
    Nej, det är de inte. Men 12 000 av de minst 14 000 blockerade gör det. Av dessa 12 000 kommer 7200 från Blocktogether som är en kurerad lista av hatkonton. Utöver det har bland annat Vian Tahir bidragit med ytterligare namn. Det cirkulerar en dump med namn på spärrade – detta är inte @sweden:s blocklista, utan Tahirs.
  2. Övriga 2 000 då?
    Det är spambotar, porrbotar – det vill säga inte mänskliga konton
  3. Men Israels ambassadör är ju blockad? Och flera riksdagsledamöter? Står de för hat?
    Nej, och här verkar det som att internet är dåliga på att läsa. Svenska institutet listar tre punkter på vilka som är blockerade. Utöver den ”kvalitetssäkrade” listan och spamkonton anges tidigare blockeringar som gjorts av tidigare användare av @sweden-kontot.  Eller för att citera exakt: ”Utöver detta har det också funnits ett fåtal konton som blockerats utifrån curatorns bedömning.” Är detta ok? Är det rimligt? Ja, jag antar att varje kurator har rätt att få blocka vem man vill.
  4. Hur vet du att de har blockats av tidigare användare – och inte av institutet?
    Det vet jag inte. Och det vet inte du heller. Men rimligtvis har inte en myndighet valt att ”kvalitetssäkra” en lista med ambassadörer och riksdagsledamöter.

Så för att sammanfatta:

Sluta vara så tvärsäker.

Det är ingen ”åsiktsregistrering”, det är ingen konspiration. Det är ett av alla konton som utökat sin blocklista för att göra livet drägligt för de som ska använda tjänsten.

{ 37 kommentarer }

Mats Qviberg, den kontroversielle finansmannen, har köpt Metro. Det är kontroversiellt, allra mest för att han tycks tycka så illa om journalistik – när granskningen riktas mot honom själv. Han kallar genomgående journalister som kommer fram till fel slutsatser för ”stalinister”. Han ringer och skäller ut reportrar och vägrar ställa upp i intervjuer när det i förhand framkommer att han inte har övertaget, nu senast i Medierna i P1.

Därför var det anmärkningsvärt att Qviberg valde att göra en öppenhjärtlig intervju i den högerpopulistiska tidningen Nyheter idag. Med sig hade han Metros styrelseordförande Christer Ager-Hansen.

Så många saker i intervju är anmärkningsvärda. Den raljerande tonen, högfärdigheten och känslan av totalt kontroll och makt att styra en journalistisk produkt. Det är en unik inblick i något Trumpistiskt som Sverige aldrig varit i närheten av tidigare. I alla fall inte så publikt.

För det riktigt Trumpistiska kommer efteråt. När Metro-duon blånekar allt kontroversiellt de sagt. Qviberg har inte sagt att någon journalist är stalinist, det är felciterat. Ager-Hansen visste inte om vad det var för tidning de tackade ja till.

Men Chang Frick, ärrad av att själv bli felciterad och få misstro riktad mot sina citat, har bandat allt. Bakom betalvägg finns hela intervjun och jag har köpt mig tillgång till intervjun och klippt ut exakt de citat som duon nekar.

Det är spektakulärt. Intresset för ett djupare samarbete mellan Nyheter idag och Metro tycks bottna i en fascination. Ager-Hansen är, trots sina nekanden, uppenbarligen mycket insatt i vad Nyheter idag är och kommer från och beklagar deras tidiga samröre med SD. Slutet av den bandade intervjun indikerar en utsträckt hand mellan två nya typer av medieägare.

Jag har klippt ut de två aktuella citaten här, som mediecheferna påstår är osanna:

{ 4 kommentarer }