Medier och internet

Det verkar råda en allmän förvirring kring ”får man nu inte ens se på en tjej längre” efter alla berättelser i #metoo.
Så jag översatte en kort instruktionsfilm som på ett väldigt tydligt sätt förklarar hur och var gränserna går.

Det är inte särskilt svårt. Lika enkelt som att bjuda någon på en kopp te.

Så. Martin Timell, ni andra namngivna och ännu inte namngivna personer där ute som helt verkar missat var gränsen går: Här är en kort film för er.

Tidigare artiklar skrivna i ämnet:

De ofällbara gick att fälla
#
Metoo sätter medieskiftet i blixtbelysning

Original
Script – Rockstar Dinosaur Pirate Princess … Animation – Rachel Brian
http://rockstardinosaurpirateprincess…
http://www.blueseatstudios.com/

{ 0 kommentarer }

Varför skriver inte medier om den kända svenska journalist som anklagats ha våldtagit en annan svensk medieprofil?

Flera konton med totalt hundratusentals följare har delat vidare berättelsen om överfallet, vilket innebär att uppgifterna finns överallt. Många yttrar avsky mot journalistiska medier som trots det inte har berättat vidare om händelsen. Flera parallella exempel tas upp för visa ett slags hyckleri.
Men det är inte så enkelt.
Jag vet inte vad som är rätt och detta är ett utgivarbeslut varje tidning behöver ta, men journalistiska medier har ett antal regelverk att följa som handlar att etiskt ansvar för publiceringarna. Och jämförelserna med tidigare händelser blir därför svåra.

EXEMPEL ANDERS BORG. Det räckte med att Anders Borg kallade någon hora och visade könet för att medier skulle skriva om den tidigare finansministern, så varför inte nu? Jag vill påstå att fallet Borg var ganska unikt och faktiskt en smula kontroversiellt. Anledningen till att det ändå publicerades handlade allra mest om att Anders Borg själv tidigt kommenterade i offentligheten. Dvs gav sin version och ursäkt.
Det öppnade för att journalistiska medier kunde rapportera vidare, eftersom han själv valt att tala öppet om händelsen.

EXEMPEL HANNA WIGH: Hanna Wigh berättade hur hon blivit antastad av en kollega på riksdagen och om en kultur mot kvinnor inom Sverigedemokraterna som var djupt osund. Den stora skillnaden med detta fall är att ingen enskild person pekats ut av medier. Det var heller aldrig Wighs förhoppning, tvärtom ville hon prata om partiets kultur och sätt mot kvinnor. I det aktuella fallet vi jämfört med har medieprofilen tidigare också berättat om övergreppet i detalj, och Aftonbladet till exempel rapporterat om saken, men då utan att namnge förövaren.

EXEMPEL HARVEY WEINSTEIN: Jag kan inte i detalj förloppet om den stora hollywoodproducenten, men utifrån de sammanfattningar jag läst verkar den avgörande faktorn vara volymen av berättelser. Att det alltså inte handlade om enskilda personer, utan dussintals som samtidigt berättade. Det gjorde att det fanns ett exceptionellt nyhetsvärde om systematiskt våldsutövande mot kvinnor från en och samma person.

EXEMPEL SVEN-OTTO LITTORIN: Det kanske svåraste, men också ett av de mest tveksamma besluten i modern presshistoria, tycker jag. Här fanns en kvinna som berättade hur den dåvarande minister Littorin köpt sex av henne. Aftonbladet försökte nå Littorin för en kommentar, som när han fick höra frågan avbröt intervjun och strax senare valde att kalla till presskonferens för att avgå. I förhoppning om att Aftonbladet då inte skulle ha några skäl kvar att publicera – han var ju då inte längre en man i maktposition. Aftonbladet valde ändå att publicera. Ett haveri i mina ögon, vilket de själva delvis medgett. Jag skrev mer om det i denna blogg för några år sedan.

SLUTSATS: Det är svårt för journalistiska medier att skriva i det här fallet om 1) inte den kände svenske journalisten själv kommenterar (vilket är osannolikt givet att han aldrig tidigare gjort det, trots att han konfronterats i sociala medier flera gånger). 2) Det inte handlar om en arbetsplats problematiska kultur eller 3) Det inte snabbt kommer flera öppna, offentliga anklagelser mot den kände svenska journalisten.

JUST NU rör det sig en hel del angående punkt 3 i slutsatsen här ovan.

En kvinna berättar hur hon, som 14-åring, fick följande fråga från den kände svenske journalisten när hon bad om praktik på Aftonbladet. Nedanstående är en skärmdump från kvinnans Instagram.

Ytterligare en kvinna har kommit ut och berättat om hur hon lyckades komma undan samme journalist under en kväll:

Det innebär totalt tre berättelser från personer som väljer att vara publika med sina namn.

Det försvårar läget ovan, och fortsätter det komma in vittnesmål ställer det till det. En person som av så många kvinnor, oberoende av varandra, vittnar om en känd svensk journalists övergrepp, innebär ett allt högre allmänintresse – som i så fall trumfar det mesta.
Uppdaterat: Nu har en fjärde person offentligt och öppet berättat om övergrepp:

Uppdaterat2: Aftonbladet har nu valt att skriva om Björks anklagelser mot en stor dansk regissör. Björk avslöjar inte namnet på personen, det gör däremot Aftonbladet i sin publicering. Rätt märkligt, givet hur hårdmarkerade tidningen är här hemma, även om jag gissar att närhetsprincipen (att ingen av personerna har en direkt koppling till Sverige och att publicitetsskadan därför är liten) har haft stor betydelse.

Samtidigt har DN och Expressen på onsdagseftermiddagen valt att skriva om de många anklagelserna mot den svenske journalisten – dock utan att namnge. De verkar motivera publiceringen dels genom att flera nya personer riktat anklagelser, samt att Aftonbladet själva uppgett att de startat ett ”personalärende” av saken.

Uppdaterat3: En femte person berättar en något mildare berättelser om hur hon telefon-trakasserats av den kände journalisten under en kväll.

Uppdaterat4: Expressen namnger nu – Martin Timell.  Detta efter att en rad nya anklagelser om hur han betett sig nedsättande mot kollegor. Och att en tv4-profil berättat om hur Timell tagit henne på rumpan.

Så vad är skillnaden mellan Timell och den andre kände svenske journalisten?

Dels brottets karaktär. Som värst har Timell tagit en kvinna på rumpan (även om programledaren Lulu Carter på Instagram diffust indikerat att hon kan ha utsatts för något värre). Dels också att kritiken mot Timell varit offentlig sedan tidigare. Den stora skillnaden nu är alltså att fler vittnen trätt fram och riktat kritik, samt att viss ny kritik kommit fram. Beslutet att namnge har alltså tagits redan tidigare och publicitetsskadan får därmed anses relativt lindrig.

Uppdaterat5: Aftonbladet skriver nu att deras medarbetare tar timeout i väntan på extern utredning.

{ 22 kommentarer }

Det här är en helt otroligt historia som dragits upp av Henrik Johansson, men som bara presenterats på Twitter. För att fler ska få läsa den publicerar jag hans tweets såhär.

Allt började med en enkel polisnotis om ett bisarrt fall.

Som sedan skruvas helt av den rasistiska nyhetssajten Fria tider.

Som i sin tur plockas upp av det tyvärr ganska infllytelserika, men extremt rasistiska och engelsktalande Twittraren Peter of Sweden

Den når sedan ut till en av världens mest inflytelserika nätaktivisterna i den amerikanska alt-right-rörelsen.

För att sedan till slut bli en världsnyhet i främlingsfientliga kretsar – och landa hemma i Sverige igen.

Och till slut plockar även ryska Interfax upp nyheten – där allt är skruvat.

Så skapas ett falskt narrativ, en falsk nyhet. Så lätt kan internet blåsa världen om tillståndet i Sverige.

{ 1 kommentar }

Vad vi vet om rasismen på Kungsbacka måleri

av Emanuel Karlsten den juni 20, 2017

i Medier och internet

De senaste dagarna har det spridits bilder från Kungsbacka måleris hemsida. Det är klart rasistiskt och låter fruktansvärt.

Men det finns mycket som är…oklart. Jag skrev igår en status på Facebook om att det rimligen var fejk, alltihop, men tog bort statusen efter att allt mer information dök upp. Och framför allt för att det var att göra det lite för enkelt för sig själv att säga att det antingen är falskt eller inte. Det har försatt mig lite i en knepighet: Hur mycket tid är det rimligt att ge en eventuell enskild målerifirma i Kungsbacka som kanske har skrivit en rasistisk mening på sin hemsida? Det är inte särskilt rimligt alls att lägga någon tid på det, men å andra sidan har jag dragit igång något med min fejkflaggning som jag känner något slags behov att skapa transparens kring. Vad vet vi och vad vet vi inte?

Kungsbacka måleri existerar inte hos bolagsverket. Det finns däremot två hemsidor kopplade till verksamheten, kungsbackamaleri.se och kungsbackamåleri.se. Båda domänerna skapades för för ungefär sex år sedan av samma registrator. Båda domänerna har förnyats inom en månad under förra året.

Sajterna är identiska till innehåll, men har helt olika utseende. Sajten utan ”å” i adressen är stram och prydlig. Den med ”å” i sig är utgjord med mycket gult och feta texter över bilder. Men den viktigaste skillnaden är att det här finns en rasistisk mening på undersidan ”referenser”. På Kungsbackamaleri.se – utan å – finns meningen inte alls och har aldrig funnits:

Söker man i internetarkivet ser vi att meningen inte heller fanns på ”kungsbackamåleri.se” 31 mars i år. Det är alltså en mening som lagts till tidigast i april. Det är obegripligt i sig, eftersom sajternas tycks ha samma ägare.

Kungsbacka måleri uppger att man ska ringa ”Ola” om man vill köpa tjänster, men ingen svarar på numret, inte heller på sms. Ingen finns registrerad på telefonnumret. Enligt internetarkivet har sajten haft ungefär samma information under alla år, och samma telefonnummer.

Kungsbacka måleri AB är alltså inte ett bolag som existerar, men på sajten finns samtidigt en hänvisning till ett annat bolag i Kungsbacka, ”Måleriservice”. När jag ringer bolaget är de förvirrade, de har aldrig hört talas om Kungsbacka måleri tidigare, eller någon Ola.

Det finns ett Facebook-konto och ett twitterkonto som kan kopplas till Kungsbacka måleri. Båda konton är i högsta grad aktiva, så sent som häromdagen igår publicerade det bilder på osmakliga skämt.

Tidigare (2016) har det varit är Hitlerskämt och andra konstigheter:

Men det märkliga är att Twitterkontots presentation hänvisar till sajten med å i sig, och även använder meme-aktiga bilder med samma typsnitt som den märkliga sajten.

Facebook-kontot som kan kopplas till Kungsbacka måleri tillhör en ”Olav”. För något år sedan skriver en ”Olav” i en Facebookgrupp och ber om hjälp att fixa sin hemsida, Kungsbacka måleri.  Det går också att se direkta likheter mellan Olav och twitterkontot, de lägger upp samma bilder.

Och Olav på Facebook har tydliga nazisympatier:

Så vem är ”Olav”? Jag har suddat efternamnet här ovan, men det finns ingen som heter så i Kungsbacka, det finns inte ens någon med namnet i Sverige som är i den åldern.

Däremot finns det en Ola med samma efternamn. Och här börjar vi närma oss något. 2015 drev denne Ola ett företag som då gick i konkurs. På sajten uppges samma telefonnummer som på Kunsbacka måleri, men företaget har här en annan profil och företagsnamn. Här finns en prydlig bild och kontaktuppgifter till Olas hemadress. Personen på bilden är samma som profilbilden på Facebook. Men inte blir man särskilt mycket mer upplyst av det här.

Varför skulle Ola – nu, i april! – väcka liv i en gammal företagssida, uppdatera en version av den och lägga till en rasistisk mening på en undersida? Är det ett skämt? En fyllegrej? Ett utslag av vriden satir? Ett experiment? Eller är allt bara kapat av någon som vill Ola ont? I så fall är det extremt utstuderat.

Jag fattar inte, men klart är att jag redan lagt alldeles för mycket tid på något som inte kan vara av stort allmänintresse, eller tecken på ett samhälle som är på glid.

Det kan inte komma som en chock för någon att det finns människor med nazistsympatier. Inte heller att man låtsas ha ett företag, kanske för att få kunder som sedan betalar svart (se, nu är vi redan igång med spekulationer), men klart är att vi behöver vara betydligt mer källkritiska när vi ser vänner dela skärmdumpar med företags rasistiska ord.

Så…ska vi vända blad?

{ 0 kommentarer }

Jag skrev för några dagar sedan om hur föräldrar försöker och uppmanar andra att smitta sina barn med mässlingen och att det är ett lagbrott. Efter det blev jag hotad med polisanmälan.

Det var ett obegripligt hot, eftersom inga enskilda – inte ens gruppens namn – har hängts ut. Och ännu mer att det skulle handla om hets mot folkgrupp. Men gruppen som vill smitta Sverige med världens mest smittsamma (och dödliga) virus har bildat ett trossamfund – och det gör det hela speciellt. Vilket nedanstående skärmdumpar kommer visa.

Jag har vägt fram och tillbaka några dagar och har beslutat att inte publicera namnet på varken samfundet eller dess ledare. Inte för att de själva inte vill. Jag har dels frågat (det var okej) och dels är både samfundet och ledare mycket publika, ledaren har en Facebooksida med 6 000 följare och en mycket aktiv affärsverksamhet (jag har redan blivit erbjuden tjänster).
Men jag ser inte att offentliggörandet kommer hjälpa, snarare isolera samfundet och dess medlemmar mer genom kritiken som skulle riktas mot dem personligen.

Att jag ändå skriver är för att peka på vilka drivkrafter som ligger bakom den här gruppen vaccinationsskeptiker. Och hur de, genom att göra sig själva till samfund, blir ännu mer radikala. Det är den här typen av tankegods som alltså hetsar andra att smitta sina och andras barn med en livsfarlig sjukdom. Att jag överhuvudtaget uppmärksamma det igen är för att än en gång påminna om att det handlar om ett lagbrott, vilket inte gör spridandet av mässling till en gråzon för åsikt eller personlig tro. Det är ett brott enligt brottsbalken att sprida och utsätta andra för mässlingen.

Samfundet

Det är inte första gången en grupp människor drivna av ideologi väljer att skapa samfund för att få starkare skydd för sina handlingar. Piratkopieringsrörelsen skapade samfundet ”Kopimi” och gjorde sig lustiga med kyrkor och titlar för att säga att piratkopiering var deras religion. Idén var att de, i skydd av religionsfriheten, skulle ha ett starkare skydd för att piratkopiera.
Det är lätt att dra slutsatsen att det går att förklara vaccinationsmotståndarnas samfundsbildning på samma sätt. För de är inte bara emot vaccination, utan allt som de menar förstör kroppen: E-ämnen i mat, eller kemikalier i allmänhet. Genom att registrera sig som samfund behöver därmed varken medlemmar eller deras barn visa upp några särskilda allergi-intyg i skolan, utan endast med hänvisning till sin religion erbjudas ”giftfri” specialkost, uppger de själva.

På direkt fråga menar samfundsledaren att samfundet inte främst är skapat av praktiska skäl, utan att dess medlemmar har en andlig tro. Samfundsledaren praktiserar själv nyandlighet, menar att ”smaragdtavlan” är en vägledande helig skrift och menar sig ha andliga krafter. När samfundet (och dess facebookgrupp) blivit utsatta för granskning har man hotat med dessa.

Ovanstående bild har rört upp en mindre storm i det svenska new age-communityt, där samfundsledaren inte menas vara seriös och tillräckligt harmonisk eftersom hon använder svart magi. Samfundsledaren har då slagit tillbaka och menat att det bara handlade om ilska – att alla som trodde det fanns svart magi egentligen är okunniga – och att det sades i en sluten Facebookgrupp, som organisk respons på att ”spioner” läckte information. Andra gånger har samfundsledaren skrivit: ”fascinerad över att folk törs jävlas med de som utbildar i medialt självförsvar/…/Be warned”.

Oavsett eventuell andlighet används ofta en aggressiv ton mot de som försöker läcka eller varna andra för samfundets agerande. En mamma som kontaktat mig berättar och visar skärmdumpar på när hon blivit hotad av samfundsledaren. Detta efter att mamman varnat andra för hur en familj sprider mässlingen i hennes stadsdel. Samfundsledaren säger att om mamman inte tar bort varningarna kommer samfundsledaren sprida att det var mamman och hennes barn som var upphovet till smittan.
Samfundsledaren skryter själv om andra trakasserier. På en öppen facebookprofil ligger skärmdumpar på när samfundsledaren trakasserar ”läckare”.
”Vi kommer kontakta dig varje dag, förstår du dåligt?”

2015 bildades samfundet och marknadsförs som en plats för tro. Där man har andliga sammankomster, bland annat. Men också som en plats för en hel del aktivism. Inte minst i form av spridandet av mässlingen.

”Kanske kan vi skapa små smittohärdar i olika världsdelar”

Allt grundar sig i en tro att den kemiska medicinen aldrig trumfar det naturliga i kroppen. Att de skador man riskerar få med kemisk hjälp, som vaccin, är värre än den dödliga sjukdom som mässlingen ger.

Deras åsikter får extra skydd när de kläs i andlig dräkt. Jag menar inte att vi behöver göra någon bedömning i det rimliga eller korrekta i en tro, var och en får givetvis tro på vad de önskar; att det finns gift i mat, att rum ska plastsaneras eller att kosmos ska respekteras. Men det är ingen tolkningsfråga eller religiös fråga om man får utsätta andra för en dödlig och extremt smittsam sjukdom. Inte prematurer, äldre barn – eller någon. Det är både moraliskt fel och brottsligt.

Mot lagen om misshandel skyddar ingen religion.

—-

Läs också:
Föräldrarna som smittar med mässlingen: ”Jag gör alltså fel om jag utsätter en prematur?”

{ 9 kommentarer }

UppdateratNu backar svenska institutet och avblockar alla. 

Den stora succén för Svenska institutet med twitterkontot @sweden (där kända och okända svenskar varje vecka turas om att twittra från) upprättar nu en blocklista på minst 14 000 konton.
Det är anmärkningsvärt. Och intressant. Bakom initiativet tycks förra veckans twittrare, Vian Tahir stå. Enligt institutet har hon själv upprättat en metodik kring hur man blockar hatare.

Jag är verkligen ingen vän att ta till ”block”-knappen, och menar att det gått inflation i saken. Idag kallar vi folk för troll så fort de har en avvikande åsikt och ”tvättar” vårt flöde rent från friktion. Det är inte friskt.

Men samtidigt har jag aldrig varit särskilt utsatt för sexuellt eller rasistiskt hat. Jag kan omöjligen sätta mig in i hur det är att vara det dagligen. Och Svenska institutet har också en skyldighet att upprätthålla en dräglig miljö för de nya, ideella, twittrare som ska ta över kontot. Därför är det rimligt att ta till extrema åtgärder. Det är de knappast först eller ensamma om. (Jag själv är till exempel blockad av riksdagens talman, Tobias Billström, av någon oförklarlig anledning.)

På internet går nu flera i taket, både politiker och användare, eftersom de upptäcker att de är blockerade av @sweden-kontot. Vad har de gjort? Det är en rimlig fråga. Allra mest för att Svenska institutet menat att man ”kvalitetssäkrat” blocklistan. Men kan vi stanna upp lite, bara?

Fyra frågor du behöver fundera över innan du rasar:

  1. Alla som är blockerade är ju konton som hotar hatar, är sexistiska
    Nej, det är de inte. Men 12 000 av de minst 14 000 blockerade gör det. Av dessa 12 000 kommer 7200 från Blocktogether som är en kurerad lista av hatkonton. Utöver det har bland annat Vian Tahir bidragit med ytterligare namn. Det cirkulerar en dump med namn på spärrade – detta är inte @sweden:s blocklista, utan Tahirs.
  2. Övriga 2 000 då?
    Det är spambotar, porrbotar – det vill säga inte mänskliga konton
  3. Men Israels ambassadör är ju blockad? Och flera riksdagsledamöter? Står de för hat?
    Nej, och här verkar det som att internet är dåliga på att läsa. Svenska institutet listar tre punkter på vilka som är blockerade. Utöver den ”kvalitetssäkrade” listan och spamkonton anges tidigare blockeringar som gjorts av tidigare användare av @sweden-kontot.  Eller för att citera exakt: ”Utöver detta har det också funnits ett fåtal konton som blockerats utifrån curatorns bedömning.” Är detta ok? Är det rimligt? Ja, jag antar att varje kurator har rätt att få blocka vem man vill.
  4. Hur vet du att de har blockats av tidigare användare – och inte av institutet?
    Det vet jag inte. Och det vet inte du heller. Men rimligtvis har inte en myndighet valt att ”kvalitetssäkra” en lista med ambassadörer och riksdagsledamöter.

Så för att sammanfatta:

Sluta vara så tvärsäker.

Det är ingen ”åsiktsregistrering”, det är ingen konspiration. Det är ett av alla konton som utökat sin blocklista för att göra livet drägligt för de som ska använda tjänsten.

{ 37 kommentarer }

Mats Qviberg, den kontroversielle finansmannen, har köpt Metro. Det är kontroversiellt, allra mest för att han tycks tycka så illa om journalistik – när granskningen riktas mot honom själv. Han kallar genomgående journalister som kommer fram till fel slutsatser för ”stalinister”. Han ringer och skäller ut reportrar och vägrar ställa upp i intervjuer när det i förhand framkommer att han inte har övertaget, nu senast i Medierna i P1.

Därför var det anmärkningsvärt att Qviberg valde att göra en öppenhjärtlig intervju i den högerpopulistiska tidningen Nyheter idag. Med sig hade han Metros styrelseordförande Christer Ager-Hansen.

Så många saker i intervju är anmärkningsvärda. Den raljerande tonen, högfärdigheten och känslan av totalt kontroll och makt att styra en journalistisk produkt. Det är en unik inblick i något Trumpistiskt som Sverige aldrig varit i närheten av tidigare. I alla fall inte så publikt.

För det riktigt Trumpistiska kommer efteråt. När Metro-duon blånekar allt kontroversiellt de sagt. Qviberg har inte sagt att någon journalist är stalinist, det är felciterat. Ager-Hansen visste inte om vad det var för tidning de tackade ja till.

Men Chang Frick, ärrad av att själv bli felciterad och få misstro riktad mot sina citat, har bandat allt. Bakom betalvägg finns hela intervjun och jag har köpt mig tillgång till intervjun och klippt ut exakt de citat som duon nekar.

Det är spektakulärt. Intresset för ett djupare samarbete mellan Nyheter idag och Metro tycks bottna i en fascination. Ager-Hansen är, trots sina nekanden, uppenbarligen mycket insatt i vad Nyheter idag är och kommer från och beklagar deras tidiga samröre med SD. Slutet av den bandade intervjun indikerar en utsträckt hand mellan två nya typer av medieägare.

Jag har klippt ut de två aktuella citaten här, som mediecheferna påstår är osanna:

{ 4 kommentarer }

Nu är det klart. Elle DeGeneres Oscarsselfie är inte längre den största tweeten genom tiderna. Utan den har istället skrivits av en 16-årig kille från Nevada.

Under de sista tio minutrarna gick tweet-antalet upp och ned, många tycktes försöka pricka in att göra den sista, avgörande tweeten som knuffade Carter förbi Ellen DeGeneres. Och nu är den där. En sextonåring äger Twitterrekordet.

Varför? Vi försökte för några veckor sedan sätta fingret på det i Mediepodden, lyssna gärna på det.

Men kort sagt så går trender upp och ner på Twitter och den senaste tiden har det varit populärt att utmana varandra att gå med på något, om man får X antal retweets. Även i Sverige har denna trend varit stark. En av de mest retweetade tweetsen genom tiderna i Sverige är när artisten Zara Larsson svarar “40 tusen miljarder” på frågan hur många retweets som krävdes för att hon skulle gå på date.

Det var antagligen med samma trötthet snabbmatskedjan Wendys reagerade när de såg Carter Wilkersons tweet: “Hur många retweets för en gratis årsförbrukning av nuggets?”.

“18 miljoner”, svarar en sociala medier-redaktör.

Carter ser det mest som ett skämt, svarar “consider it done”, skärmdumpar och twittrar.

Det gick snabbt i början. På några dagar fick den miljonpublik. Stora företag som Google och Microsoft retweetade. Kändisar och influencers följde efter. Och idag, en dryg månad senare, passerade den rekordet.

Det är spektakulärt. En 16-åring utan räckvidd utmanar alltså en selfie, publicerat av en av internets mest inflytelserika stjärnor, fotad live under en av tevevärldens största galor, med världens samlade film-elit. Det är David mot Goliat, och det är kanske ytterligare ett skäl till varför det har gått så långt. Vi älskar att vara en del och skapa berättelsen om någons väg till framgång.
Det finns väldigt lite som pekar på tweeten skulle vara en planterad kampanj av Wendys. Det är för slumpartat, för svårt att förutse att just det här – av alla liknande utmaningar – skulle flyga. Snarare är det bara en del av internets dragning till att stötta det udda och bisarra.
Men klart är att snabbmatskedjan Wendys jublar. Uppmärksamheten har så klart för länge sedan vida överstigit värdet av ett års gratis nuggets, även om Carter rimligtvis aldrig kommer nå upp till 18 miljoner retweets. Men genom att bara stå i bakgrunden, låta internets maskineri tugga, kan de maximera kampanjens effekt. Låta det vara reklam utan att vara reklam.

Carter själv har också dragit nytta av uppmärksamheten. Inte minst genom att hans Twitterkonto växt snabbt:

Men också genom att han dragit igång en välgörenhetsorganisation.
Wendys var snabba med att lova 100 000 dollar ifall Carter skulle slå rekordet.
Och direkt, på minuten, efter att rekordet slogs, postades följande tweet:

{ 0 kommentarer }

iDB 2017-04-24 kl. 19.24.17

En pojke ser en reklambil för en strippklubb, ropar oh la la, fastnar med blicken och kör rakt in i väggen. Klippet har blivit viralt. Rekordviral. På bara några timmar har den blivit en av tidernas mest retweetade svenska video – någonsin.

På bara fem sex 18 timmar har den blivit den tionde näst mest delade tweeten någonsin.

Det finns gott om anledningar att anta att klippet är regisserat. Dels det orimliga i att någon står och filmar reklambilen, för att sedan perfekt panorera mot killen. Dels att den lilla killen sätter ner foten i backen strax innan han kör in i väggen.

Så vem har skapat den? Anders Forssberg menar att han har fått det av en kompis som vill vara anonym. Jag har fått ta del av skärmdumpar från en Whats app-chatt där han och åtta vänner chattat och där ”kompisen” lagt upp klippet. En kvart efter att @andersforssberg twittrade filmen delade ”Slop3” samma klipp på Facebook. Klippet har i skrivande stund fått 600 000 visningar. Slop3 menar att han fått klippet av en ”kollega till en kompis” och bedyrar att han inte fått betalt för att dela klippet. Uppdaterat: Enligt TheLadBible har klippet blivit licenserat av företaget The viral hog, som säljer virala klipp till medier över hela världen. Det är inte vanligt att företag gör.

Så vad handlar det om? Reklam för en strippkubb? En dråplig incident? Någon som bara kom en rolig idé och ville filma ett kul klipp? Det är inte helt lätt att slå fast. Men skulle det vara en planerad reklamfilm, skulle den alltså ha anlitat ett barn för att marknadsföra en strippklubb. Det vore en ny typ av lågvattenmärke.

Hur som helst är videon det snabbast växande virala klipp vi har haft i Sverige i år – och någonsin på Twitter.

Här är listan på de mest retweetade genom tiderna.
Listan på Sveriges största Facebookstatusar.

{ 5 kommentarer }

iDB 2017-04-12 kl123

Idag gick polisen Peter Springare ut och tog avstånd från gruppen ”Stå upp för Peter Springare”. Det blev därmed kulmen för ett av Sveriges största Facebookfenomen genom tiderna. Och ett exempel på hur snabbt en grupp med liktänkande kan radikaliseras.

Jag har bevakat gruppen sedan den startades. Dels eftersom den rekordsnabbt klättrade upp på listan ”Sveriges största Facebookgrupper”, men också eftersom den är intressant ur ett medieperspektiv. Vi diskuterade det i Mediepodden som ett svenskt typexempel på hur snabbt nya makthavare kan få plats, och vad det kan betyda. För makthavare har de varit. Grupper styr allt mer flödena på Facebook och den som är adminstratör här kan potentiellt skapa en väldigt inflytelserikt plattform.

Därför hade jag för några veckor sedan också tänkt göra en uppföljning. Hur hanterade man sin tillväxt? Hur såg man på den rasism som flödade i gruppen? Eller att en av adminstratörerna hade kriminell bakgrund? Ganska snabbt fann jag en extremt infekterad maktstrid bland gruppens adminstratörer. På en nivå så låg att den var svår att återge. Det var som att bege sig in på ett mellanstadiedisco som urartat och alla satt i varsitt hörn och surade över att den snygga tjejen i klassen varit taskig. För problemet var, för att vara kort och ytlig, uppmärksamheten Peter Springare valt att ge, eller inte ge, gruppens adminstratörer.

Invektiv, anklagelser och berättelser kastades mellan administratörerna. Bevis i form av skärmdumpar skickades och det stod klart – det här har havererat. En ny grupp, eller variant av gruppen, startades, och någon enstaka tusen (mindre än 1 pocent) lämnade gruppen under några veckor.  Tills nu.

Det som hänt är alltså att gruppen långsamt blivit en plats för rasism och främlingsfientlighet. En folkets variant av Fria tider, där den typen av främlingsfientliga tidningar gärna fått ta plats, men om inte det fungerat, har man letat efter tidningsartiklar som bekräftar bilden av invandraren som samhällets fiende. I kommentarsfälten har ren rasism förekommit alldeles för ofta.

Till slut blev det nog – för Peter Springare.

När Peter Springare så tydligt tar avstånd från gruppen blir det inte längre sura mellanstadiebarn, det blir som att sätta en pinne i en myrstack. Om myrstacken nu är de befintliga administratörerna. Administratörerna, Patrik Markström, skriver följande i gruppen samtidigt som han ändrar gruppnamnet till ”Stå upp för sanningen som är relativ”

Sedan dess ändrar han, eller gruppens administratörer, gruppens namn ytterligare några gånger. Jag vet inte ens vad den heter längre. Vilket gör det svårt för den som vill följa Springares uppmaningen, söka upp gruppen och gå ur. Ändå har 5 000 medlemmar hunnit göra det på de dryga två timmar som uppmaningen legat uppe.

Därmed finns två tänkbara alternativ för vad som händer härnäst: Antingen imploderar gruppen och bryts långsamt ner tills den raderas (vilket är nästan omöjligt så länge det finns medlemmar och adminstratörer kvar), eller så radikaliseras den ännu mer, under nytt namn.

Vad det än blir är det intressant. Det är den första stora, digitala folkrörelsen vi sett i ett så slutet rum. Det handlar inte om att 200 000 gruppmedlemmar har varit aktiva i diskussionen – långt ifrån! – men hur samtalet har utvecklats, att de tagit så här lång tid för Springare att ta avstånd, säger något om vilka krafter som sätts igång, vilka ärenden man går, och hur lätt det är att radikaliseras när den enda gemensamma nämnaren är: det är invandraren som är problemet.

{ 1 kommentar }