Medier och internet

SVT Flow läggs ner. ”SVT vad?”, frågar du? Ja, det är väl exakt därför vi nu får nedläggning. Tjänsten har varit helt osynlig. Och för dem den synts för har den varit helt obegriplig. 

Jag vill inte tänka på hur mycket den kostade. Eller hur idén ens kunde lämna idébordet. För SVT flow är egentligen bara SVT play i nya ”ungdomliga” (antar jag) kläder. En till plats på nätet där man kan titta på SVT:s program. Skillnaden är att man till exempel kan se på programmen i en spellista. Det vill säga att efter man sett klart ett klipp börjar ett annat, därmed skapas ett flöde och mer likt tablålagd teve. 
Det är egentligen hela grejen och en funktion som funnits på till exempel Youtube i flera år. 
Trots det har sajten lanserats helt separat. Sockrats med unika program som ingen sett och så har man skojat till det med att kalla korta teveprogram för ”tvodd”, en lek med ordet ”podd” antar jag.
Att ingen sett det bekräftar SVT idag. Eller de säger i alla fall att de inte kan vara säkra på att de nått nya tittare, trots att just det varit hela poängen. 
Värst är antagligen förvirringen det skapat. Under Musikhjälpen, en av public service mest populära kampanjer och samarbeten i modern tid, pushades SVT flow hårt. Man skulle inte surfa in på SVT play, utan främst livetitta på SVT flow. Vad det nu var? Ingen förstod, ingen fattade heller vitsen. Varför har SVT två ställen där jag ska kolla på samma program? 
Det är en så fundamentalt enkel fråga och en sådan självklar förvirring att det är obegripligt hur SVT inte kunnat förutse det.

Det är bra SVT testar nya grepp, det är till och med bra att man vågar lägga ner när det floppar. Men det finns stor anledning att ifrågasätta omdömet i det mediehus där vi medborgare är finansiärer. Inte bara för att det var en dålig tjänst, utan också för att den kannibaliserade på SVT Play.
Jag vill fortfarande inte tänka på vad Flow kostade oss som licensbetalare, men kanske är den värsta förlusten att den förvirrade den unga publik som redan har en minst sagt diffus relation till Public service.

{ 4 kommentarer }

Jag fick en inbjudan idag till Samuel Ljunblahds release-konsert ikväll i Göteborg. Jag visste knappt att det var något nytt på gång, men är väldigt tacksam för inbjudan. För jag upptäcker att Samuel gör konserten med Nikki Ross, Kirk Franklins körsångare. Och det kastar mig fem år tillbaka i tiden.

Jag jobbade på som webbredaktör på Dagen.se. En av de bästa perioderna i mitt journalistiska liv. Ingen av mina chefer brydde sig riktigt om nätet, vilket gav mig närmast total frihet att göra vad jag trodde var bäst. Jag, en utvecklare och reporter hade en otroligt kreativ tid där vi byggde ny sajt, testade nya grepp och var totalt prestigelösa i våra försök att göra något som framförallt var bra för våra läsare.

Det var 2009 och gospelgiganten Kirk Frankling var på besök i Sverige. Han är enormt stor i gospelvärlden och Sverige och fyllde nästan Globen. Givetvis var det något som även Dagen skulle bevaka. Jag åkte dit med min arsenal av hemmasnickrade prylar. Det var en Nokia N95 (tror jag den hette) som jag kunde sända live på nätet via Bambuser med. Jag hade en annan mackapär som jag inte minns namnet på, men som hade en enda stor röd knapp och spelade in i väldigt bra kvalitet.633932904581517500_bild

Jag går på en lite småmärklig presskonferens innan, där jag samlade ihop Kirk Franklin, men framförallt de två förbanden, Samuel Ljungblahd och Ole Börud och gjorde någon slags intervju i en skakig bambusersändning.
Under presskonferensen ställer vi upp dem framför någon vägg och Kirk börjar be Samuel att sjunga. Och det uppstår viss magi. ”Vanilla soul” föds som begrepp och jag fångar det med min skakiga sändning:

Men det är bara början.
Under själva konserten i Globen är jag på plats och livebloggar. Dels sänder jag med min mobilkamera, så de som inte är där åtminstone ska få en idé om vad som händer. Men då och då springer jag också ner i pressdiket framför scenen med min rödknapp-mackapär och filmar. Plötsligt står Samuel på scenen med Kirk. Sverigesonen och världsgospelgiganten. Jag springer ner. Kirk får vad som verkar vara ett infall och frågar om Samuel har någon favoritlåt från honom. Det har Samuel och vad som händer sedan är magi.

Jag står där med min konstiga lilla kamera och fångar något som är det starkaste konsertminnet jag har. Det är en gospelballad, där plötsligt Kirk dirigerar Nikki Ross att ta plats på scenen och spontansjunga med. De synkar totalt och får till något som fortfarande ger mig rysningar. Kolla själva:

Jag minns att jag mot slutet bara stod och skrattade och skakade huvudet bakom kameran. Jag var knockad. Givetvis behövde man säkert vara där, givetvis behövde man säkert känna till någon av dem på scenen. Men ändå.

Vi la ut det på sajten. Jag fortsatte blogga, skrev recension och sånt. Helt otroligt egentligen, jag som varken var musikskribent eller gospelexpert. Men det var ingen annan som gjorde och sajten behövde innehåll. Det blev vår mest klickade artikel den månaden. Och videoklippet givetvis också.

Nu, alltså fem år senare, berättar Samuel Ljunblahd att han själv pratar om stunden där på scen minst en gång i veckan. Och när han skulle få med någon internationell artist på sin nya platta, hörde han av sig till Nikki Ross.
Ikväll står de på scen ihop igen, alltså.
Jag tror jag ska smyga mig dit i hopp om rysningar – igen.

{ 1 kommentar }

Bästa aprilskämt 2015

av Emanuel Karlsten den april 1, 2015

i Medier och internet

Det är en speciell tradition med mediers och numera också företags aprilskämtande. Rätt presenterat kan det verkligen höja både ett varumärke och en publikation.

I årets skörd finns flera guldkorn. Som Norrtelje tidning som så klart känner väl till vilken helig ko seriesidan är i papperstidning. Att därför ta bort Hälge är som att sälja tidningens själ. Läs bara kommentarerna:

 

Även VF lyckas väl här när de tar en het lokalfråga, krånglande vindkraftverk, och gör något fullkomligt absurt: behandlar det som en egendom som gått vilse.

 

Eller min egen hemstads tidning, Gotland Allehanda, som gör den heta debatten om parkeringsavgifter i Visby till en fråga för hela ön.

Det där kommer driva folk till vansinne vid frukostbordet – tills de kommer på datumet. Det är smart sätt att få folk att engageras och samtidigt stärka tidningens varumärke. Folk kommer inte ihåg vad du sagt, eller skrivit: men däremot hur de fått dig att känna. Och kan en tidning veva igång känslor och i efterhand också skapa en känsla av att man skapat ett nytt perspektiv, då har man lyckats.

Men det finns andra sätt att använda aprilskämt på. Som att positionera sig och berätta om sin egen förträfflighet, samtidigt som man driver med sig själv.

Tidningen Skriva gör just det i lanseringen av Tidningen Skriva och Skreva. Det är rätt imponerande läsning ändå:

Sedan finns det också de klassiska greppen. En absurd nyhet, som tonas ner genom att bli en notis:

Eller de mer avancerade, metaironiska. Som detta faktiskt briljanta skämtande av Arbetarbladet. Politiskt, distanserat och roligt (eftersom det är sant) på samma gång:

Men trots allt är det fortfarande inget som slår Västerbottenkurirens skämt från 2010. Frågan är om det någonsin finns något som kommer paketeras bättre:

{ 0 kommentarer }

I fredags publicerades min krönika i Göteborgsposten om att internetleverantörer nu pressas blockera innehåll på nätet – av privata företag.

Jag skriver i krönikan återkommande att det är ”filmjättar” som nu vill att Bredbandsbolaget ska blockera sajter som Pirate bay. Men bakom kravet står också tevebolag som SVT.
Det är såklart extra pikant, eftersom de är finansierade av oss medborgare.
Under helgen har jag därför försökt pressa SVT att svara på Twitter.
Och igår svarade de till slut.

Det ska göras klart redan från början att SVT inte är de som direkt processar i frågan, utan står med genom att de är med i Film och tevebranschens samarbetskommitté.

Men som sådan är det såklart intressant att veta hur de står och ställer sig i frågan. Deras svar är förvånande. Minst sagt.

Jag undrade i min krönika vilka som står på tur om filmjättarna vinner? Vilka sajter och eventuella brott som då ska blockeras från tillgång på nätet.
SVT har ett tydligt svar på den frågan:

SVT skriver i klartext att internetleverantörerna ”bör” kunna blockera sådant innehåll som av ”samhället i domstol befunnits olagligt”. En formulering som öppnar dörren helt och totalt.
SVT menar alltså att Bredbandsbolaget kan känna sig fria och med stöd av lagen ta bort sådant som domstolar funnit som brottsliga. Hat, hot, häleri, förtal. Allt sådant är olagligt och SVT menar alltså att parter borde kunna processa mot Bredbandsbolaget eftersom man med stöd av lagen kan hävda att dessa sidor är olagliga och därför inte vara tillgängliga för Bredbandsbolagets kunder. Förstå hur många domstolsprocesser detta skulle leda till.
Det är häpnandsväckande naivt formulerat av SVT och jag vill tro att det är ett misstag, lite för hastigt i tanken.

Det finns flera saker som är märkliga i deras svar. De menar att ett fritt internet inte är fritt för olaglig verksamhet. Det vet jag inte någon som skulle säga emot. Men problemet vi diskuterar är ju inte om saker är olagliga eller inte, utan om privata företag ska diktera vilka sajter en internetleverantör ska tillhandahåla till sina kunder.
Som jag skrev i GP:
”Föreställ dig till exempel att Posten skulle bli ansvariga för vad folk skickade till varandra i brev. Att Posten skulle hotas med vite för att folk skickade blandkassetter till varandra. Eller föreställ dig att telefonföretag skulle bli ansvariga för att någon begår brott över telefonlinjen. Eller elbolagen! Tänk om elbolag hade tvingats stänga av el hos kunder för att de använde den till juridiska tveksamheter?”

Jag är faktiskt förvånad. Jag visste att SVT stod bakom stämningen, men jag trodde inte de skulle formulera sig så här när de fick frågan.
Jag är med och finansierar ett SVT som står bakom en process mot nätfriheten.
Det trodde jag inte.

Nu undrar jag hur TV4 ser på saken. Var gärna med och fråga du också:

Läs mer i GP
och min tidigare text på ämnet här.

{ 53 kommentarer }

Det har gått ett tag sedan Aftonbladetpubliceringarna om Flashback nu. Jag har av pappalediga skäl inte haft tid att formulera någon uppföljning och man kan också tycka att allt är sagt. Men jag är snarare förvånad över hur lite som är sagt. I alla fall från mina kollegors håll. Jag är också förvånad över hur Jan Helin använde hela sin publiceringsmakt så arrogant, svepande och mästrande i sitt försök att dumförklara kritikerna. Jag ifrågasattes som galen, efter min krönika i GP i ämnet.
Det gör egentligen saken ännu mer intressant. Vad får en så stor publicist att ta till med sådana överord? Finns det verkligen inga tveksamheter kring att betala sig till obehöriga användaruppgifter och därmed hemlig information över hundratusentals privata, svenska medborgare? Finns ingen ödmjukhet kring makten man därmed får?
Jan Helin jämför i en debatt i Studio ett (där jag tyvärr inte kunde medverka pga samma pappaledighet) diskussionen med Wikileaks. Jag undrar om Helin hade otur i tanken, eller om han verkligen tror att information om hur staten använder offentliga medel för att kriga, kommunicera och övervaka är att jämföra med att sitta på Flashbacks databas – information som i huvudsak bara avslöjar den enskilda medborgares hemligheter.

Det argumenteras om att journalister är vana att sitta med stort material och göra urval. Sure. Det finns exempel där journalister begärt och fått ut sjukjournaler som offentliga handlingar på grupper av privatpersoner. Och nyligen satt ju DN med tillgång till polisens ”Rom-register”, till exempel. Men det är väsensskilt. Det förra är just tillåtna, offentliga handlingar, det senare ett exempel och avslöjande om polisens otillåtna sammanställning av data. Alltså hur makten samlat upp information om medborgaren, där själva sammanställningen (inte medborgarens eventuella hemligheter) är avslöjandet.

Faktum är att jag inte kan komma på en enda gång då svenska journalister suttit på ett så stort, obehörigt arkiv av privata medborgares egna data och hemligheter.
Jag frågar än en gång: vad motiverar ett så oerhört stort intrång i så många medborgares integritet?

Aftonbladet och dess försvarare menar nu att de inte alls gjort något fel, eftersom inte alla Flashbackare fått sina uppgifter publicerade. Att det därför inte är tal om någon kränkning om någons integritet.

Betänk då det åsiktsregister Aftonbladet indirekt sitter på genom Researchgruppen. Genom databasen finns en kartläggning över allt dumt svenska medborgare skrivit genom åren. De kanske är privatpersoner idag och därför inte hängs ut av Aftonbladet. Men hur är det imorgon? Hur många har i veckorna börjat rannsaka sig och minnas saker de skrivit på Flashback under unga år? Eller kanske saker de skrivit under berusning? Saker de idag glömt, ångrat och mognat från, men som ändå finns där – och numera också i Aftonbladets våld.
Hur ska dessa personer se på sin framtida offentlighet? Sin eventuellt politiska karriär? Kommer det bli en fråga vi kommer få höra ställas till framtida ministrar, tillsammans med frågor om fortkörningsböter och svart betalning av barnflicka? ”Har du någonsin skrivit klumpigt eller hatiskt i förmodat skydd av anonymitet på sajter som Flashback?”

Det är här Aftonbladet inte vill förstå allvaret i vad de gjort. Det handlar inte om att ställa hatare och hotare till svars, det handlar om alla de som kommer i kläm i jakten på dem. Om vad rädsla gör för det dumma man gjort.
Det handlar om att hot mot den lilla medborgaren som kollektiv, en spark nedåt istället för uppåt.
Det Aftonbladet har skapat (eller iaf skapat skenet av att ha möjlighet till) är ett åsiktsregister de kan slå i inför varje politiskt val, inför varje person som blir offentlig. Här har de möjlighet att blottlägga allt – om det varit en person som någon gång blottat sig under skydd av förmodad anonymitet.

Hur ska medborgare kunna lita på att Aftonbladet inte missbrukar det? ”Lita på oss”, säger Aftonbladet, men det är just det som är problemet.

Mycket av obehaget tror jag bygger på ett skifte i vem och vad journalisten är. Sedan journalistutbildningarnas införande på 60-talet har journalisten upphöjts som en slags övermänniska. Som någon som ska och bör ha särskild tillgång till väldigt mycket information. Detta för att granska och avslöja. När nu alla har den möjligheten, alla kan berätta historier, blir journalistens roll inte lika tydlig. Den känner hot inte bara av makten, utan också från anonyma kollektiv. Dessa börjar i sin tur granska journalistiken, ofta med orättvisa medel. Ofta med hat och hot som vapen. Därför blir spjutspetsen särskilt hård mot dessa forum. Jag säger inte att granskning är fel, jag säger bara att vi inte får glömma vilka konsekvenser informationssamlandet får.

Min springande punkt gäller just det: Hur mycket information tycker en journalist att hon ska få ha obehörig tillgång till? All Facebooks data? All NSA:s? Vad är det i så fall som gör journalisten till denna övermänniska som vi tror skulle kunna handskas med denna information på ett mer rimligt sätt? Att hon har gått en utbildning? Att hon har pressetiska regler?

Jag håller verkligen inte med Axel Andén i sin analys om att Aftonbladet gör rätt, men däremot är han kristallklar i sina sista två spaningar:

Två saker borde oroa mediebranschen i detta:

1) Många verkar mer bekväma med att Flashbacks administratörer (och hur är det med annonsörer, samarbetspartners?) har tillgång till dessa data än att Aftonbladet har det, och anse att integriteten är kränkt bara för att Aftonbladet har tillgång till uppgifter. Det kan ha att göra med en förändrad syn på media och journalister. Som Eva Elmsäter från SVT sade på hearingen i riksdagen i går: Tidigare upplevdes journalister som professionella yrkesutövare. Nu upplevs de som en del av fiendesidan.

2) Det som sker kan ses som en begynnande maktkamp mellan två maktsfärer, en ny, byggd på decentralisering, anonymitet (för de som ingår) och snabbrörlighet, en gammal och centraliserad som vilar på traditioner och ett historiskt informationsmonopol. Båda med många besökare och stor makt över andra människors liv genom sina publiceringar och uthängningar.

 

Ett skifte har sedan länge börjat.

I övrigt hänvisar jag till min text i GP.

{ 2 kommentarer }

Jag börjar som krönikör i GP

av Emanuel Karlsten den februari 12, 2015

i Medier och internet

screenshot 2015-02-12 kl. 14.24.03Efter att jag slutade på DN vid årskiftet fick jag några frågor från andra tidningar om att skriva hos dem – både riks, lokal och nischtidningar. Den mesta delen av mitt jobb bygger på rådgivningar, föreläsningar och radio, varför jag har uppskattat att ha ett fast, återkommande skrivuppdrag.
Det var inte helt lätt beslut, men till slut kändes det ändå väldigt rätt att börja skriva för Göteborgsposten.

Sedan jag flyttade till Göteborg för två och ett halvt år sedan har mitt medieperspektiv förändrats. När jag kom hit insåg jag att Dagens nyheter här ansågs vara en lokaltidning i Stockholm. Inte den rikstidning jag tidigare trott och som jag fått uppfattningen att hela Sverige trott. Inte någonstans gick DN att köpa i pappersform här. Inte ens hotellen tillhandahöll den. Istället är GP som religion i den här staden. Alla förhåller sig till den, alla pratar om den. Hemma hos mina svärföräldrar pratar man om Hjörne som Gud, hans söndagskrönikor (är det väl?) som de tio guds budord. Tidningen är helt enkelt en daglig Bibel för västkusten. En ställning som är helt ojämförbar med lokaltidningar i någon annan stad jag bott i.
Allt det här är kittlande att vara en del av.

Mina ämnen blir de vanliga. Nätkultur, samhällsförändringar, men kanske också bredda lite till religion? Efter texten om Ekh känner jag ett växande sug efter att skriva mer om det där. Ett kraftigt underrepresenterat ämne.
Läs mer i GP om hur jag tänker på tiden där och framåt.

Imorgon kommer min första text och sedan skriver jag varannan vecka, precis som jag gjort tidigare. Givetvis handlar det imorgon om Flashback. Jag har gått som på nålar för att vänta med att publicera och imorgon smäller det.

Det blir bra detta.

{ 0 kommentarer }

Rickard Söderberg: Jag har inte fejkat tweets

av Emanuel Karlsten den februari 7, 2015

i Medier och internet

Under förmiddagen idag har det framkommit besvärande bevis för att Rickard Söderberg skulle ha fejkat twittrande hat mot honom.

Det gäller denna tweet:

En konversation som är över på fyra minuter. Fredrik Strömberg går metodiskt igenom varför allt pekar på att det är fabricerat, ett sätt att skapa viral uppmärksamhet inför Söderbergs framträdande ikväll.

Så vad säger Rickard Söderberg själv?

Jag sänder P4 extra idag och ringde upp honom för att kolla och eventuellt ha med honom i programmet angående saken.

Såhär gick vårt samtal:

Har du själv skapat de här tweetsen eller är det så att den här faktiska, citerade konversationen har ägt rum?

– Ja, den har hänt. Jag önskar att det inte hade hänt, och jag pratar inte så ofta om hur tungt det är, men det är tungt.

Så varför tog du bort dina egna tweets?
– Om du tittar på mina flöden så är nästan allt sådant borta, för jag vill inte ha det i min värld. Och jag vill inte att unga hbt-personer ska se att det är sådant här de behöver möta när de kommer ut, så därför håller jag de borta.

Men att allt det här gick på fyra minuter, 18 sekunder efter din sista tweet skärmdumpar du hela konversationen?
– Det går snabbt när jag skriver, jag skriver fort, Twitter går det fort. Och jag kan mina 80-talshits.

Ok, men kan du förstå de som blir misstänksamma av det, att det är väldigt många lyckliga omständigheter som hänger ihop? 
– Jag kan förstå att eftersom jag är med i mello nu, så kan jag förstå att man letar efter skandaler. Det enda jag önskar, och nu är jag helt ärlig, att den kärlek jag får skulle jag aldrig äventyra, och jag skulle aldrig fejka något sådant här, säger Rickard Söderberg.

Själv lämnar jag nog både detta och dig som läser med hans svar så får var och en dra vilka slutsatser man vill.

{ 2 kommentarer }

Idag meddelade Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att han avgår. Medan medier satt och liverapporterade från en stundande presskonferens gick Hägglund själv ut, innan konferensen börjat, och meddelade sin avgång – på Twitter.
Det är fullkomligt logiskt för den som både följt Twitter över tid och politikers användning av den. Carl Bildt i all ära, men det är @goranhagglund som verkligen stått ut när det gäller digital närvaro och att använda mediet för att bygga både förtroende och relation.

Här är fem anledningar till varför:

5) Han känner till den interna populärkulturen och vågar ta ut svängarna
Hur många hade vågat kommentera Reinfeldts satirkonto? Hur många hade kunnat göra det på ett så avslappnat sätt? Det krävs både att man investerar tid och förstår sin samtid för att göra det.

4) Han vågar bjuda på sin usla humor
När Magdalena Andersson talar om tomma lador relaterad pappaskämtaren Hägglund till andra saker. På en gång både kommenterar han vad han tycker om uttalandet och tar ned det till en nivå som gör det, tja, komiskt.

3) Han kan använda snackisar till sin fördel
När hela Twitter talar om ett feltryck i tidningen är Hägglund sällan sen att hoppa på. Och göra det hela till sin fördel.

2) Han vet hur man hanterar ett fan

(null)

1) Han vågar gå i dialog även med de som inte tycker som honom
Göran Hägglund svarar oftare än någon annan högt uppsatt politiker de som skriver till honom. Även de som framstår som… Ja, den här mannen.

(null)

Jag vet inte särskilt mycket om Göran Hägglunds politik och det avtryck han satt, men sättet han använt Twitter kommer länge fungera som skolboksexempel på hur partiledare borde använda Twitter.

Relaterat:
Twitters mest retweetade inlägg i Sverige
Sveriges mest populära Facebookstatusar

{ 4 kommentarer }

2010 jobbade jag på Expressen och hade en idé att sammanfatta året som gått i den digitala världen. Genom att göra topplistor skulle man kunna förklara och överskådligt visa vilket enormt inflytande den digitala världen har på oss och på samhällsdebatten. Vi publicerade tre listor då och sedan dess har jag gjort de där listorna varje år.

De två senaste åren i Dagens nyheter.

Så också i år.

I mellandagarna publicerade DN listorna, en om dagen, men eftersom jag var borta och gärna samlar listorna på ett ställe länkar jag de här.

Som vanligt var det väldigt, väldigt svårt och också nervöst att missa något stort, att inte ha fångat upp de allra största. Men med tanke på reaktionerna verkar det ändå ha gått detta år också.

Här är fyra listor som sammanfattar det digitala året 2014:

Årets bloggpost 2014

För mig blev det till sist Genusfotografen. Inte helt lätt val, men sammantaget är det svårt att bortse från hans genomslag för sitt bloggande reportage om American Apparel

Årets Tweet 2014 1-10

Även om det inte är det mest retweetade någonsin, är det ändå näst mest och sätter fingret på hela den valkarusell Twitter drabbats av under året. Och då pratar jag inte bara om de politiska valen. Nummer ett på listan blev därför en tweet från @fridadiana. Att hon dessutom bara har 250 följare ringar in det vackra med Twitter.

Årets youtubeklipp 2014

Nej, det kan inte bli Zlatan. Och ja, det är märkligt att det inte pratats mer om Kung Fury. Men ettan är ändå ytterst välförtjänt: @sthlmpanda

Årets Facebookstatus 2014

I alla år har jag aktat mig för det här. Facebookstatusars genomslag är extremt svåra att mäta. Men i år försökte jag ha en tidig strategi att fånga in dem efterhand och mäta dem med flera olika verktyg. Och till sist vågade jag lägga till en lista om årets största Facebookstatusar. Svårt. Även om ettan ändå var ganska självklar, inte minst med tanke på dess genomslag över tid.

Saknar du något på listan? Eller har en idé om hur man nästa år till exempel skulle kunna mäta och lägga till Instagram på listan? Hör gärna av dig!

{ 0 kommentarer }

Vem har pressat myndigheten PTS att ändra sig?

av Emanuel Karlsten den december 19, 2014

i Medier och internet

Jag hinner inte skriva mycket, men ni måste läsa det här.

Myndigheten Post och telestyrelsen har idag tvingats offentliggöra sin egen utredning om Datalagringen.

Jag har skrivit om Datalagringsdirektivet, i till exempel DN:

För i veckan ogiltigförklarade Europadomstolen EU:s datalagringsdirektiv. Det direktiv riksdagen antog 2012 och som inneburit att all data om vilka svenskar har varit i kontakt med över telefon, sms och mejl sparas och kan kontrolleras. Svenska politiker tycker lagen varit ”bra” och Säpo har gillat den så mycket att de försökt pressa operatörer att ge dem direkttillgång till all data.

Europadomstolens beslut är en slakt av datalagringsdirektivet. I domslutet skriver man att den gör grova överträdelser av medborgarens rätt till privatliv. Ogiltigförklarandet är så grundläggande att Post- och telestyrelsen säger att de inte längre kan tillämpa lagen, att svensk lagstiftning måste göras om. Operatörerna har redan börjat radera den kunddata de sparat.

Hur kunde Sverige överhuvudtaget rösta igenom en sådan lag? Hur kunde det inte vara större protester från våra beslutsfattare? Är kunskapen
så låg? Har vi blivit EU:s knähundar?

Nu framkommer det alltså att PTS gjort en utredning av den svenska anpassningen och kommit fram till att vår version av Datalagringen är lika vidrig som den EU-domstolen rivit upp.

Men trots detta har PTS offentligt drivit linjen att bötfälla de internetoperatörer som vägrar datalagra.

Något har alltså hänt mellan PTS egna utredning och beslutet att bötfälla de operatörer som vägrade datalagra.

Frågan är därför: Vem är det som fått eller tvingat PTS att ändra sig?

Det här är en fråga som måste upp på bordet nu.

Läs mer hos IDG.

{ 1 kommentar }