Mellansnack

Fakta om abort alla borde veta

av Emanuel Karlsten den juli 8, 2018

i Mellansnack

Det spelar ingen roll vad du tycker om abort, vilken sida du står på, men här går professorn och läkaren Agnes Wold igenom ett antal fakta som varje diskussion i ämnet skulle må bra av att veta.

https://twitter.com/AgnesWold/status/101595075459362406

{ 0 kommentarer }

En fantastisk liten anekdot berättades på Twitter. För att fler ska kunna se den samlar jag den här:

Älskar det!

{ 0 kommentarer }

Twittraren @axljka har gjort ett gräv som för alltid kommer förändra din bild av Tommy Körbergs klassiska låt, Stad i ljus.

Först och främst är det textraden ”Ett land utan namn” som fångar intresset. Men hålet blir djupare.

”Land utan namn” är så klart Makedonien, landet som förvisso heter Makedonien, men inte för alla. Formellt heter det till och med ”Former yugoslavic republic of Macedonia”, även om det för landet själva heter något annat. Allt på grund av en långdragen konflikt om Makedonien är ett namn på ett land, en region eller en yta – kan man kortfattat säga.

Men det finns fler bevis på att det verkligen är Makedonien Tommy Körberg sjunger om…

Men riktigt starkt blir det när ”stad i ljus” faktiskt finns. Ohrid betyder just ”Stad i ljus”!

Såhär är det alltså, staden som Tommy Körberg MÅSTE ha sjungit om!

Tänk att fiktionen beskrev verkligheten! Otroligt. Dela kunskapen till alla du känner!

{ 0 kommentarer }

Ikväll är det sista chansen för Melodifestivalen. Och då menar jag inte namnet på en ny deltävling. En snarlik sådan, “Andra chansen”, finns redan och fick förra helgen rekordusla tittarsiffror. Aldrig i Melodifestivalens historia har uppsamlingsracet haft så få tittare. Nästan lika illa har det gått för tidigare delfinaler i år. Ett jämnt och stillsamt tittar-ras, där publiken uppenbarligen känner: Vad är det här för skit? Då pratar jag inte om musiken, även om den kanske varit särskilt svag i år, utan produktionen. Manus, programledare, mellanakter och inslag. Får det vara så här dåligt?

Det är som att produktionen börjat känna press av programmets enorma framgång och inte längre vet hur de ska kunna tämja eller utveckla den best de skapat. I djup rädsla av att förstöra försöker man istället sitta still i båten. Förvalta.

Resultatet blir ett potpurri i schabloner. En “Fab Freddie” så full av mello-klyschor och glitter att det framstår neurotiskt. Och David Lindgren, en programledare så förutsägbar och intetsägande att han kvalar som affischnamn för vanilj. Det skulle kunna vara en god egenskap för stora sammanhang som Melodifestivalen; att vara en pålitlig favoritsmak för alla. Det ville Lindgren själv gärna påtala i sin öppningsmonolog och citerade en recension av honom som “ikeamöbel”. “Vem vill inte passa in i varje hem?”, försökte Lindgren.

Den ambitionen förklarar mycket. Melodifestivalen är inte en möbel alla behöver. Det är en teveproduktion som måste sticka ut, förvåna, underhålla och ibland kanske till och med chocka för att bibehålla sin position.

Det är därför det uppfattas så vämjeligt när det i år bjuds på vanilj med strösocker.

Hjärnan bakom den serveringen är regissören Sunil Munshi, mest känd för att ha gjort sig själv till obegriplig huvudperson i varje artists korta presentationsvideo (Munshi är mannen i solglasögon som hälsar välkommen). Det är han som tyckte det var en “kul idé” att låta miljontals tittare se på när det skjuts ut t-shirts över publiken, eller låta Anna Book göra tokiga “reklamfilmer” om påhittade mello-attiraljer. Det är så obegripligt låg nivå att jag skulle vilja kalla det studentikost, om det inte vore en förolämpning mot hårt kämpade studenter.

Resultatet av allt detta är inte bara recensenter som rasar, utan också alltså tittare som försvinner på ett sätt som Melodifestivalen inte varit med om tidigare.

Det är därför kvällen kan bli en brytpunkt. Ett före och efter. Ska magin falna? Melodifestivalen bli ett program i mängden, en stjärna som närsomhelst kan dö? Det låter kanske högtravande, men det här är programmet som i den stora SOM-undersökningen framhålls av svenskarna själva som vår tredje största högtid. Större än jul och advent, bara slaget av midsommar och födelsedag.

Resultatet av lördagens tittarsiffror kan därför bli en första hink vatten på den stora lägereld tv-mediet länge varit. Det kommer inte innebära döden, men det kan tjäna som en signal om att den kräftgång papperstidningen vandrat, nu även nått tv-världens heliga graal.

Därför är det sista chansen. Inte för programmet, utan för dess otvivelaktiga status som högtid och symbol för TV:s extremt starka position i det svenska hemmet.

{ 0 kommentarer }

Det är egentligen spektakulärt. Mark Zuckerberg går ut och berättar om förändringar och säger att användare kommer att spendera mindre tid på Facebook framöver.

Är han dum i huvudet?

Eller har han förstått något vi andra inte gjort?

 

Skriver om detta i Breakit

{ 0 kommentarer }

En julkatastrof i 15 bilder

av Emanuel Karlsten den december 23, 2017

i Mellansnack

Så. Jag hade en speciell jul. Och nu innan julafton så vill jag dela det med världen. Så här kommer det. Min julsaga. I femton bilder – från insta stories.

God jul!

{ 0 kommentarer }

Moderna svenska julklassiker

av Emanuel Karlsten den december 6, 2017

i Mellansnack

Det började som en tanke jag inte kunde släppa. Att det inte görs några nya julsånger. Och att det är konstigt eftersom så många andra säsonger får nya sånger. Men också att det kanske inte är sant? Så jag började researcha, fråga runt. Och hittade att det ändå görs några nya.

Så nu samlar jag.

Referenspunkten för en ”modern” julsång är Triads, Tänd ett ljus. En klassiker så självklar och inristad i den svenska själen att ingen knappt ens reflekterar över att den är modern, eller skriven av Niklas Strömstedt (och Lasse Lindblom) 1987. Med 16 miljoner strömmar på Spotify är den enorm.

Så om detta är det modernaste av julsånger vi har – vad har vi mer som är i närheten av svenska julsånger?

Här är vad jag hittat hittills:

Julen är här – Tommy Körberg/Sissel Kyrkjebö

Så klassisk att vi knappt ens reflekterar över att den är ny. Men den skrevs av Billy Butt och Sölve Rydell 1989 och gjorde odödlig av Tommy Körberg och Sissel Kyrkjebö. En sann klassiker med 11 miljoner strömmar.

Himlen i min famn – Carola, 1999

Carola har så klart gjort massor av julklassiker, men mest är det covers. Och visst, En stjärna lyser så klar har knappa fem miljoner streams, men det är inget mot Himlen i min famn. Över 7 miljoner streamar gör det till Carolas största egna jullåt och så nära klassiker hon varit med att skapa. Skriven av Carola och Erik Hillestad.

 

Juligen – JustD

Det ironiska Just D är kanske mest kända för Tre gringos eller 90-talshits som ”Var tog den lilla flickan vägen”, men det är deras jullåt som är störst. Tveklöst störst. Mångdubbelt störst. Juligen, en ironisk skildring av svensk jul, har nästan 9 miljoner strömmar på Spotify. Skriven av Wille Crafoord och Peder Ernerot.

Jag kommer hem igen till jul – Peter Jöback

Peter Jöback har följt Carolas väg, släppt flera julsamlingsplattor och försökt smyga in egna låtar. Det har gett resultat. Hans egen ”Jag kommer hem igen till jul”, skriven av Andreas Mattsson och Niklas Frisk, skrevs 2002 och har 10 miljoner streamar.

Another Christmas – Amanda Jensen

Vår mest moderna av julklassiker. 2008 skrev Amanda Jenssen låten tillsammans med Pär Wiksten och den blev en succé. Sedan dess har den bitit sig fast. Under dessa år har den hunnits streamas 9 miljoner gånger. Spridningen har säkert hjälpts av att den är på engelska, men ändå: Det finns ingen svensk, modern klassiker i närheten med samma spridning.

Vår julskinka har rymt – Werner och Werner

Åke Cato och Sven Melander fick en låt av Billy Butt (alltså tvåfaldig på den här listan) och Joakim Bergman som de brölade in på skiva 1988, alltså ett år efter Tänd ett ljus, och kvalar därför som ”modern”. Låten har blivit en ironisk klassiker och fortsätter vara det för nya generationer. Det visar inte minst att de fortfarande har 5 miljoner streams.

 

Alla låtar i en Spotify-lista

Bubblare:

Välkommen hem – E.M.D

Det gamla pojkbandet lyckades också göra en egen jullåt, som faktiskt nått upp till nästan 6 miljoner streams. Det gör den större än ”Julskinkan har rymt”, men är den en KLASSIKER ännu? Tveksamt. Men den balanserar här på gränsen.

Kvalar inte:

”Mer jul”, ”Tomten jag vill ha en riktig jul”. Båda skrivna 1982, alltså fem år innan den referenspunkt denna har för ”modern” klassiker.

Sean Banan – Gott nytt jul. Pga någon stans måste man ändå sätta en gräns för vad som är en klassisk jullåt. Oavsett om den har 17 miljoner streams och därmed är större än ”tänd ett ljus”. Allt är inte guld som glimmar.

{ 3 kommentarer }

Pappaskämt

av Emanuel Karlsten den november 12, 2017

i Mellansnack

Vi gör ju podden Faderskapstestet, om att det sanna testet kommer vid pappaledigheten.

I nästa avsnitt duellerar vi om pappaskämt, vilket vi passade på att spela in:

{ 0 kommentarer }

Det verkar råda en allmän förvirring kring ”får man nu inte ens se på en tjej längre” efter alla berättelser i #metoo.
Så jag översatte en kort instruktionsfilm som på ett väldigt tydligt sätt förklarar hur och var gränserna går.

Det är inte särskilt svårt. Lika enkelt som att bjuda någon på en kopp te.

Så. Martin Timell, ni andra namngivna och ännu inte namngivna personer där ute som helt verkar missat var gränsen går: Här är en kort film för er.

Finns också på Youtube på svenska

Tidigare artiklar skrivna i ämnet:

De ofällbara gick att fälla
#
Metoo sätter medieskiftet i blixtbelysning

Original
Script – Rockstar Dinosaur Pirate Princess … Animation – Rachel Brian
http://rockstardinosaurpirateprincess…
http://www.blueseatstudios.com/

{ 1 kommentar }

Har någon händelse på förhand varit så sönderanalyserad som den nazistiska demonstrationen? Ändå kom så många överraskningar.

Jag stod på Bokmässans scen på fredagen och sa att det bara fanns två alternativ på lördagen. Att ignorera demonstrationen eller protestera mot den.

Det fanns tydligen ett tredje alternativ. Att bilda köttmur och blockera den.

Men vi återkommer till det. För det först som överraskade var nazisterna själva.

Det finns en livevideo från nazistorganisationen som dokumenterar vartenda steg på väg till demonstrationens startpunkt. De går stilla, tysta omringade av poliser. Vid Fabriksvägen, i hörnet på ICA focus, skriker någon i nazistledet “VÄNSTER, SVÄNG VÄNSTER”. Som på signal forcerar det sköldbetäckta främsta ledet mot polisen som är oförberedda på utfallet, men finner sig snabbt. Med bara händer håller polisen emot sköldarna och snart blir de så många att de kan kila in tåget mot hörnet av Ica focus-huset. Polisbussar sluter upp, åker med fart in i massan och bildar metallmur mot resten av tåget. På kort tid har tåget skurits av, det främsta ledets personer omhändertagits och ordningen relativt återställd. Det är här – och på grund av detta utfall – som läget direkt blir låst. Det fortsätter sedan vara låst när massor av Göteborgare, motdemonstranter, sluter upp och täpper till alla möjligheter för demonstrationståget att fortsätta.

Det är en ofattbart korkad manöver av nazisterna. En grov felbedömning av sin egen och polisens förmåga. Det måste slagit slint, en impuls som inte kunde kontrolleras. Inte heller hjälper deras efterhandskonstruktion om att de blev provocerade av stenkastning, eftersom någon sådan inte fanns på livevideon. Det är svårt ens för den mest historierevisionistiska att se något annat än ett totalt ledar-fiasko.

 

Det andra som överraskade var Göteborgarna. Mängden. Attityden. Andan. Tillsammans skapade de en köttmur som manifesterade att inga nazister tillåts på våra gator. Och inte heller något våld på Göteborgs gator. Allra tydligast och vackrast blev det utanför Liseberg. Motdemonstranter hölls här av polisen på säkert avstånd från nazisterna. Motdemonstranterna var många. I fronten stod några få, kanske en handfull, i maskering och slungade sten mot polisen. Men så snart första stenen kastades skrek en dam, kanske i 55-årsåldern: “SKÄMS! NI ÄR PRECIS LIKA ILLA SOM NAZISTERNA!”. Hon hade handväskan över axeln, gestikulerade, viftade, rasande. Hon var kanske fem meter från en maskerad stenkastare, som stannade upp och försökte argumentera tillbaka. Ytterligare några fredliga demonstranter rusade gestikulerande fram mot de övriga, ställde sig framför dem för att få dem att sluta. Stenkastarna gick till attack och en kort stunds tumult uppstod där stenkastarnas maskering revs av.

I efterhand är det ett av de finaste ögonblicken. Det här blev inte bara en pinsam dag för nazisterna, utan för alla våldsutövare. På Göteborgs gator accepterades inget våld, oavsett politisk färg.

{ 0 kommentarer }