Mellansnack

Caspar och chokladmaskinen

av Emanuel Karlsten den december 5, 2014

i Mellansnack

Jag sitter och sammanställer Årets-listor för Dagens nyheter. Just nu går jag igenom de tweets som haft störst betydelse under året som gått. När jag letar igenom mina egna favoritmarkeringar hittar jag Caspar Håkanssons tweets. Som kanske inte klassar in som någon av årets största tweets, men som definitivt har fått för lite spridning. Kanske för att de är svåra att återge tillsammans.

Därför är det inte mer än rätt att återge dem här, så världen kan återupptäcka vad som är ödets sätt att säga: fuck you.

{ 0 kommentarer }

Billie ligger och sover så jag passar på att samla några länkar från några texter den senaste tiden.

I slutet på 2013 skrev krönikören Peter Kadhammar en märklig text om att internet fördummar. Det var reaktionärt, såklart, men jag kunde inte låta bli att rada upp motbevis. Valdeltagandet har gått upp, Sverige är mer politiskt aktiva än någonsin, till exempel.

Texten skrevs också med bakgrund att jag just suttit och sammanställt de bloggposter, tweets och youtubeklipp som betytt mest i Sverige under 2013. En godtycklig, lista såklart, men jag har lagt otroligt mycket tid på att verkligen försöka göra en bred sammanställning.

Här finns därför youtubeklippen som alla talade om, bloggposterna som förändrade Sverige och twitterinläggen som var mest betydelsefulla.

Det är tydligt hur svenska internet blivit bra på att använda nätet för att lyfta politiska frågor. Man kan ana att det kommer bli en sluggerfest i sociala medier under året som kommer.

Därefter blev det också en text om just det: Hur smutsig valrörelsen kommer att bli. Rubriken blev att årets val avgörs i sociala medier. Det var kanske inte riktigt poängen med krönikan, även om det säkert är sant. Istället försöker jag lyfta hur sanningen kommer vara obetydlig och att den politiska valrörelsen mer kommer handla om att skapa virala slagträn utifrån snäva vinklar, skärmdumpar eller halvsanningar. Och att taktpinnen kring det här kommer att hållas mycket av folk utanför etablissemanget.

Läs den texten här, den får bli min digitala spaning för 2014.

{ 0 kommentarer }

Äntligen kan vi ha mobilen påslagen på flygplanet

av Emanuel Karlsten den december 13, 2013

i Mellansnack

Goda nyheter! Ett nytt direktiv från europeiska luftfartsmyndigheter tillåter dig att ha mobilen påslagen – under hela flygresan.

Tidigare har det varit förbjudet att ha någon elektronisk utrustning påslagen under start och landning, men nu lättar alltså myndigheter på riktlinjerna. Så länge mobilen är på ”flight mode” får du ha den påslagen och till exempel arbeta även under start och landning.

Det är frivilligt att anpassa sig efter reglerna, men igår berättade SAS att de nu tillåter flight mode under start och landning.

Jag jublar!

screenshot 2013-12-13 kl. 13.20.12

Tack Sas!

{ 1 kommentar }

En vacker julsaga – tack Ola!

av Emanuel Karlsten den december 10, 2013

i Mellansnack

Jag är med i en sluten Facebookgrupp med massor av internetnördar. Där berättar min en person om hur hon har försökt få pengar till en rullstol för sin son. Det var i april. Igår tog hon mod till sig och skulle starta en crowdsourcad finansiering. Hon berättade om det i gruppen och rådfrågade igen.
Och så plötsligt, från ingenstans, kommer en ängel.
BbHcnndIYAAq3rw
Det är så fint att man vill gråta. Och ja, det är verifierat:

{ 1 kommentar }

Bästa skämten om stormen Sven

av Emanuel Karlsten den december 5, 2013

i Mellansnack

Jag vet inte om det beror på att jag flyttat till Göteborg, men jag har hela dagen suttit och fnissat åt alla som skämtat om stormen Sven. Och givetvis försökt själv:

Men skit nu i det värdelösa skämtet och häng med på en resa bland riktigt roliga. Som det här:

Eller de påhittade nyheterna från Värnamo:

Andra väntar på andra stormar:

Eller passar på att göra fyndiga politiska poänger:

En gammal göteborgare slår till med en stockholmsvits:

Eller denna:

Och till sist min favorit (when you see it)

{ 0 kommentarer }

Problemet med Lambertz och ett förslag till SVT

av Emanuel Karlsten den november 27, 2013

i Mellansnack

Jag såg Göran Lambertz, Leif GW och Dan Josefsson drabba samman i Veckans brott i går. Det var en besvärande upplevelse som kanske sammanfattas bäst av GW själv.

Jag har läst det mesta som jag kommit över när det gäller Quick-fallet. Det fascinerar mig djupt och det petar och pekar på så många jobbiga saker i samhället. Som debattens konstanta dikeskörning. Från att vi under 90-talet hetshatade Quick för de påstådda morden förfäras och närmast föraktar vi nu justitierådet Göran Lambertz för hans inställning i frågan.
Och det är klart att känslorna slår i taket när man ser honom gå in i debatten och säga att han ”inte heller vill träffa Quick”. Det är klart att man, med rätta, har skyhöga krav på honom:

Men det finns flera problem med sådana här debatter: Det blir ett skrap på ytan, ett populistiskt skådespel som inte klarlägger särskilt mycket.

Det Hannes Råstam gjorde med sin bok var att gå till roten med ett problem. Han la ner ett ojämförligt arbete med att gå igenom alla domar, bemöta varje bevis med motbevis. Att läsa hans bok är en svindlande resa mellan chock, ”oj” och ”näe” för att till slut landa i den mest självklara av känslor: Vilken rättsröta!

Det är den känslan Leif GW har i gårdagens program av Veckans brott.

Man har väl två val här. Att antingen skratta eller gråta.
Att en domare i högsta domstolen personligen går in och försvarar vår tids största rättskandal, skyller det på media och åker på jaktresa med åklagare, polisutredare och journalister – alla nyckelpersoner för att fälla Quick. Det är som taget ur en alldeles för dålig, konspiratorisk deckare.
Det är så farsartat, så fruktansvärt, så otroligt att man antagligen bara kan göra som GW gjorde.

Och det är ju både enklast och mest naturligt att skratta, men borde vi inte egentligen välja att gråta?
För det är inte någon vanlig foliehatt vi har att göra med. Göran Lambertz går inte att avfärda och sedan fortsätta som om inget har hänt.
Göran Lambertz sitter i Högsta domstolen och kan i princip inte förlora sin position utan att begå brott. Mig veterligen har ingen någonsin avsatts? Till och med den HD-domare som begått brott och köpt sex fick sitta kvar. Och det är väl i någon mening bra att justitieråd står fria från debattens vindar och populismens politiska nycker. Men hela systemet gungar när ett justitieråd går in och driver opinion i rätts- och skuldfrågan för en man som frikänts.

Men när något sådant händer får inte debatten bli så ytlig som de blev igår. För hur gärna vi vill avfärda Lambertz som foliehatt sitter han kvar i vår högsta domstol.

Det debatten då behöver är en sakdebatt där fakta ställs mot fakta, utan fnysningar. Inte för Quicks eller skuldfrågans skull, utan för att tydliggöra den tunna is vårt justitieråd är ute på.

Lambertz är skicklig i debatten som förs nu. När bara ord står mot ord kan han så in tankar om ett ”tänk om” och kan – med den skärva av trovärdighet han har kvar – slå fast att alla andra har fel. Att allt nu bara handlar om ”tyckande”.
Vilket det såklart inte gör. Förutom i tv-debatter.

Igår såg vi exempel på just det. När Lambertz i debatten tog upp likhundens markerande som ett bevis kunde det lätt ha slagits ner som ett villospår. GW och Josefsson försökte i debatten, men det mesta som hördes var ett frustande kring vilket löjlig, löjlig bevisföring Lambertz för. Men Lambertz håller fast vid det och får inte bemöta särskilt mycket kring att hunden markerat vid så löjligt många ställen, eller att den benbit som påträffades och hållts som ett av de bästa bevisen inte ens var en benbit.

I morse bad Lambertz i Gomorron Sverige om en tvåtimmars livesänd debatt om allt det här. Jag håller med honom.

Den gången det hållts en sådan tidigare – där bevisning och fakta fick stå först – blev det plågsamt tydligt var sanningen fanns. Då var det Hannes Råstam mot Gubb Jan Stigson som möttes.
Den här gången skulle Göran Lambertz och Dan Josefsson kunna mötas. Det skulle kunna vara ronder där Lambertz i varje rond får ta med ett bevis som gjorde domarna mot Quick rimliga. Dessa får sedan bemötas av Dan Josefsson, som i förväg fått reda på vilka bevis Lambertz kommer ta upp.
Då har båda sidor en rimlig chans och möjlighet att förbereda sig och publiken – vi! – en chans att sätta sig in i och förstå det komplexa men sannolikt också överväldigande manipulation av bevis som pågått och skett.

Vi kan sända den i SVT forum, på dagtid under två timmar. Det behöver inte vara mer avancerat än så. En moderator, tre ståbord och så kör vi.

Efter en sådan debatt är det enklare och rimligare att avgöra och bedöma hur och vad Lambertz drivs av. Och framförallt skulle debatten gå från att bara handla om att ord står mot ord. Det skulle bli en referenspunkt för debatten som skulle bidra med djup.

Debatten skulle må bra av det.

Så: Kan vi göra det här, SVT?

{ 10 kommentarer }

Ibland överträffar verkligheten dikten. Det nynazistiska Svenskarnas parti skulle i dagarna göra en kraftsamling med flera aktioner i landet. Med blågula band skulle man ”försegla” de tidningar som sprider ”fientlig propaganda”, skiver Medievärlden.

Men i Falun blev det…fel. En opinionsredaktör twittrade:


Det var den enda information som fanns tillgänglig om den dråpliga situationen. Men Falu kurirens nyhetschef bekräftar och förklarar att lokalen som Svenskarnas parti idag ägs av ett lokalt fastighetsbolag.

Och såhär såg det ut på lokalen som alltså används för hela andra ändamål än redaktion. (Foto: Jens Runnberg (c) )

IMG_2209 IMG_2211

{ 1 kommentar }

Jag sitter och researchar till min krönika i DN. Det är såklart frestande att skriva något om alla beslut som ger makthavare mer makt, ökar slutenheten. Men det känns som att jag tjatar. Att det blir ohållbart med någon som sitter och skriker om hur vi knäböjer för USA, hur någon svensk måste läcka angående FRA. Men jag kan inte låta bli att dela min oro:

Idag har Sverige klubbat igenom en lag som inskränker offentlighetsprincipen. Som gör det lättare för våra myndigheter att undanhålla fakta för allmänhet och media. Samtidigt har regeringen Reinfeldt vägrat media insyn i vilka aktier hans minister placerat i. Beslutet är prejudicerande, vilket innebär att journalister nu aldrig kommer kunna ställa frågan igen.

För några dagar sedan avslöjades att SÄPO ska få direkttillgång till delar av vår data- och teletrafik. Sedan tidigare övervakar FRA all trafik som passerar landets gränser. Ovanpå det IPRED, Datalagringsdirektiv och så vidare…

Och jag förstår inte hur det ska sluta.

På högsta nivå sitter gubbar och beslutar att media och allmänhet inte borde få veta mer om dem, men att de ska veta allt om oss.

Hur ska detta någonsin vändas? Hur ska ett sådant skeende ens se ut? Vem ska gå in och häva besluten? Kommer det ens fungera att riva upp övervakningslagar – vem skulle våga det?

 

Vem står på vår sida? Folkets och frihetens sida? Ge mig ett trovärdigt alternativ. Någon eller något som kan dra upp riktlinjerna för ett samhälle där de folkvalda tjänar folket, inte sätter sig över det.

Jag skiter i om det är höger eller vänster. Jag vill bara veta om det finns ett hopp någonstans. Där frihet inte uppnås genom att några få har makt och kontroll.

 

Men om det här går det inte att skriva ytterligare en krönika om, för jag saknar hopp om en konstruktiv lösning.

Kanske är det som min vän förklarade det:

”det är väl som alltid i slutet av en civilisation, det blir värre. sen kraschar det. och så bygger man upp det lite bättre nästa gång”

{ 4 kommentarer }

Jag har lagt tio minuter på morgonen med att försöka förstå varför det inte går skicka länkar i ett direktmeddelande på Twitter. Det går bra att skicka DM, men så fort man delar en länk – var än länken går – så förbjuder Twitter att skicka meddelandet.

Så jag skriver en rad om det ifall någon annan har snubbalt på det, googlar det osv.

Det handlar om en jättebugg hos Twitter. Som har hållt på sedan mitten av oktober.

Och Twitter förklarar det själv såhär:

screenshot 2013-11-13 kl. 08.25.26

Fritt översatt: ”Vi rekonstrurerar backend-delar av vårt direktmeddelandesystem. Som ett resultatet kan användare inte alltid skicka en del URL:er i direktmeddelanden”

Hur det kan fortsätta vecka efter vecka utan lösning känns orimligt och konstigt. Men supportsidan (välj engelska för att se meddelandet) är den enda sidan Twitter själva hänvisar till för uppdatering i ärendet.

Vi får se hur länge det håller i. Tipsa gärna om du vet eller får reda på mer.

{ 0 kommentarer }

Det är inte ofta jag känner att jag känner att jag måste få ur mig något efter ett underhållningsprogram. Men efter kvällens Så mycket bättre kändes det just så. Det kändes historiskt, på något sätt. Historiskt viktigt.

För samtidigt ikväll passerades en annan milstolpe, kristallnatten 75 år. Och samtidigt i Stockholm:

 

Det är vidrigt och helt fruktansvärt. Och jag känner djup tacksamhet till de Stockholmare som inte bara passivt tittade på, utan gav sig ut i regnet och motdemonstrerade. Det är ni som är motståndet i ett passivt samhälle, som någon twittrade.

Därför blev det särskilt viktigt med Ken Rings kväll i underhållningsprogrammet Så mycket bättre. Det kunde antagligen inte komma mer lägligt. Vi är i en tid då SD får allt större stöd, då vi förstår allt mindre av varför samhället mår som det gör. Vi är i en tid då segregering mest blivit ett krångligt ord och då blev blev några minuter i ett underhållningsprogram en välbehövlig utbildning.

Ken Ring hamnade tidigt i sitt liv helt utanför samhället och dess struktur. Han struntade i samhället, hatade det, men blev ändå inbjuden till dess finrum genom musiken. Det måste vara både surrealistiskt och förvirrande. Men genom det har han lärt sig båda världar, använda bådas språk. Det blir yxigt ibland, men han talar så båda förstår.
Jag antar att det gör honom unik.
Jag antar att det var vad som gjorde programmet så unikt.

 

Jag vill tro att programmet på riktigt hjälpte förståelsen för integration. Att till och med den knappa miljonen SD-sympatisörer hjälptes förstå att felsteg i samhället inte beror på hudfärg eller ras, utan utanförskap. Att hela skillnaden på trygghet och kriminalitet ibland kan vara en älskande mamma.

Ken pratade så att jag inte bara förstod det där, utan kände det på ett helt nytt sätt. Det var unikt, genom hela programmet.

Och låt oss avsluta med att bara säga något om programmet Så mycket bättre. Jag älskade första säsongen. Det var en fantastisk kombination av människor som älskade, kände och gjorde otrolig musik. Varje säsong efter det har känts som bleka kopior. Deltagare som poserar, som medvetet gråter och låtsas ödmjukhet. Det är som att de försöker låtsas vara den första säsongen, är för medvetna om kameror och kommersiell framgång ett bra program kan orsaka.

Den här säsongen är annorlunda. Det finns en spännvidd bland deltagarna som liknar första säsongen. Och överraskande, genuin kemi mellan deltagarna. Här skapas insikter framför kameran på ett sätt som nästan går att ta på. Och i castingen representeras nästan alla samhällskikt. Den genuina progg-Ulf, helylle-Lill, överklasspopp-Agnes, Rock-och-Punk-Ebbot, Akademiska medelklass-Bosse (hjälp så medelklass han är!) och till sist Utanförskaps-Ken.

Även om musiken inte riktigt nått upp till samma höjder som första säsongen är det fantastisk tv. Jag älskar det. Allra mest för kvällens avsnitt.
Det var historiskt bra.

Uppdaterat: Jag deltog i Studio ett ang det här och debatterade mot en KDU-ordföranden som menar att Kens program aldrig borde sänts. Man häpnar. Och jag överengagerades något.. Lyssna här.

{ 19 kommentarer }