Pappablogg

Idag släpper jag och min vän Rasmus Persson podden ”Faderskapstestet”:

Det sanna faderskapstestet kommer inte vid födseln, utan vid pappaledigheten. Vad är man när man skalar bort allt annat och bara är pappa?
Hur blir man en bra pappa – och vad gör man?

Jag är pappaledig på heltid sedan september. Det har väl helt ärligt talat gått sådär. Jag har haft en massa lösa jobbtrådar jag har försökt lösa på kvällar och helger, men fokus har inte varit där det ska.

Det här är andra barnet nu och jag är verkligen mån om att hitta sätt att fokusera. Så den här gången, nu, har jag bestämt att ta hjälp av en podd. Jag och min vän Rasmus – som jag lärt känna genom P3 där han i många år varit programledare – bor grannar, har barn samtidigt, är pappalediga samtidigt.

Det kan ju låta bakvänt, att en podd hjälper till att fokusera. Men om hela fokuset handlar om att försöka bli en bättre pappa, en timme i veckan prata och diskutera hur man blir en bättre pappa och utmana varandra i det, så upplever jag att det fungerar.

För vi har redan spelat in ett gäng avsnitt. Varje avsnitt skapar vi en utmaning. Det handlar om att göra saker som man annars hade aktats sig för. Testa något som man är dålig på, för att bli bättre. Övervinna rädslor för babysim, öva på att leka eller sagor med inlevelse. Ragga upp en okänd pappa på lekplatsen och bli deras vän. Bli bättre på småprat med förskolepersonal.

Det låter banalt, men allt det här har, ärligt talat, fått mig att bli bättre pappa.

För att podden inte heller ska störa pappaledigheten har vi låtit ett produktionsbolag ta hand om allt det praktiska runtomkring. Det enda vi gör är att träffas en kväll i veckan och diskutera, utmana och rannsaka oss.

Vi gör det för att vi behöver det, för att det knappt ens finns och vi spelar in det för att vi tror att kanske någon annan också kan ha nytta av det.

Vi vill skala av, blotta och komma nära ämnet. Och bli bättre – tillsammans med andra pappor.

Idag släpper vi tre avsnitt, sedan släpper vi ett avsnitt om dagen fram till fredag nästa vecka. Efter det släpper vi ett i veckan.

Är du pappa och vill vara med och diskutera? Var med i vår pappa-facebookgrupp.

Det blir en maffig start, det blir roligt och utmanande.

Hoppas du vill lyssna!

Finns på Itunes, eller acast, eller så kan du följa via rss här i din egen poddspelare http://www.munckpodcast.se/faderskapstestet/feed.xml

Lyssna på första avsnittet här

{ 0 kommentarer }

Karriärsplanering – hur ska man tänka?

av Emanuel Karlsten den mars 27, 2017

i Pappablogg,Personligt

iDB 2017-03-27 kl. 12.18.34

Jag är nu tvåbarnspappa sedan snart tre månader. Jag skrev om känslorna kring födseln tidigare och nu är den vanligaste frågan jag får ”hur känns det?”. Well, det är ganska odramatiskt. Ärligt talat hade jag väntat att det skulle vara tuffare kanske till och med tråkigare att börja om på nytt med bajsblöjor och spyor. Men, tvärtom. Vi har Billie, 3,5 år, som kompletterar vårt liv på ett fantastiskt sätt. Maskineriet känns mer väloljat, det finns alltid något att göra, någon plats att ta. Den inledande, enbarnspappakänslan, där man mest passar upp och är till ”hjälp” är nu ersatt av att man har en viktigare betydelse. Det är skönt! Ännu skönare att se Billie ger uttryck för kärlek till sin bror Frank. Hon pussar, kramar, är försiktig och inkluderande.

Mitt i allt det här jobbar jag vidare och Julia ammar. Men jag tänker mycket på karriär, framtid, ekonomi. Det är om detta jag nu skriver.

För hur ska man tänka? Jag är 34 år, tvåbarnsfar och har en otroligt förmånlig position. Jag bor i Göteborg, men kan ändå välja bland uppdrag och uppdragsgivare från hela världen. Allt detta känner jag – trots allt – ett trängande behov av att kasta ut. Våga, uppfinna, investera både mig själv och pengar i något som har större påverkan.

Men nu? Ska man verkligen göra det nu?

I svd skriver Linda Nordlund:

Det kan låta krasst, men kanske borde de absoluta toppjobben inte axlas av småbarnsföräldrar. Se på Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor, som när partiet som kippar en procentenhet under riksdagsspärren går på föräldraledighet. Eller utbildningsminister Fridolin, som i december 2015 deklarerade att han tänkte vara ledig när Miljöpartiet identitetskrisade i regeringsställning och landets skolor kämpade med att ta emot tusentals flyktingbarn.

Tänk om vi i stället för att stressa igenom småbarnsåren kunde se att karriären hade olika faser. I den första kan man satsa allt, jobba långa dagar och ta varje chans att jobba utomlands. Därefter planar karriären ut under några år, om man prioriterar familjen. Men sedan måste det gå att accelerera igen.”

Jag vill så gärna tänka att livet är så här och att jag kan falla in i det. Att livet har varit i en uppbyggnadsfas, att jag de senaste (och kommande) fem åren kan surfa på det, för att sedan växla upp när jag har barn som då ändå inte bryr sig så mycket om min närvaro.

Att jag nu är i en mittenfas där jag kan njuta av den här positionen vid sidlinjen, att jag inte behöver accelerera. Mentalt är jag nog där redan och jag har tackat nej, och tackar nej, till stora karriärsförändrande uppdrag. Jag har blockerat bort att det ens är möjligt, hur kittlande de än är. Men kanske är det inte bara för nu, i närtid, utan för flera år framåt?

Kan jag låta min identitet mest vara att jag är pappa?

Jag vet inte om jag lurar mig själv, om jag om ett år, eller om en månad, ändå kommer ramla dit och ta ett jobb som kommer sluta all min tid.

Men jag låter det vara ett riktmärke. För jag är inte bra på det här, jag är inte en särskilt närvarande, särskilt bra pappa. Detta är fortfarande mer ord än handling. Jag är dålig på att skaka av mig självbilden som arbetare, snarare än privatperson, men jag försöker se det som en tid av kalibrering. Där jag inte är ledig för att orka jobba, utan att jag jobbar för att kunna vara ledig. Pappaledig?

{ 2 kommentarer }

Nu är du här, ute bland oss

av Emanuel Karlsten den januari 5, 2017

i Pappablogg

”Nu är huvudet ute”. Barnmorskan säger det nästan mekaniskt. Julia vrider sig i smärtor. Jag flackar, vet inte var jag ska ta vägen. Försöker känna av stämningen i rummet, tyda sköterskornas mummel. Är de stressade? Jag väljer att fokusera på Julia. Trösta, klappa, plåstra. Lyssnar på ljuden i rummet. Är barnet friskt? Varför är alla så tysta? Visst är det bra att de är tysta?

Jag fortsätter lägga fokus på Julia, det tycks vara det enda rimliga. Håller hårt i hennes hand medan hon kvider och skriker.

Så: Ett dämpat bebisgråt. Det går inte att beskriva. Det vackraste ljudet. Någon använder sina första andetag till att ta i så mycket en kan, men har varken kapacitet eller kroppsresonans för att skriket ska uppfattas som mer än en sprucken, ljuv viskning.

Barnmorskan puffar på mig. ”Kolla”. Jag vågar inte. Det känns så orimligt att vi, som redan har världens bästa barn, skulle få ett till friskt och levande. Jag tittar, blinkar bort tårar. En sköterska torkar bort blod och fett från barnet. Jag ser barnet, men fattar inte. Är allt bra? Alla sköterskor jobbar. Resolut, metodiskt, men lugnt. Det måste väl innebära att allt är bra? Det är bra.

Jag försöker luta mig mot Julia. ”Vi klarade det”. Men det finns inget ”vi” i det här. Jag har varit åskådare till en nio månaders lång resa, en medgångsupporter som slutit upp vid slutspurten för att ivrigt heja på under målgången. I övrigt har det här varit hennes kamp. Ibland har jag fått glimtar av insikt om hur tuff resan varit – av fler skäl än vad jag behöver nämna här – men oftast har jag mest varit en oförstående, helt frisk man, som kunnat leva ett vanligt liv vid sidan av hennes gravidmara. Jag är skyldig henne så mycket, vårt barns liv.

Barnmorskan lägger barnet på Julias bröst. Jag får klippa navelsträng. Jag klipper och det skvätter blod i ögat på mig. Det blandas ut med fler tårar. Barnmorskan ber mig ta av mig tröjan och lägger sedan ett kladdigt, varmt alldeles nyfött barn på mitt bröst.

Det är helt otroligt. Ett friskt, barn, med en tunn, darrig röst som förskräckt ryckts (klippts!) från en trygg tillvaro inuti min frus mage.

Nu är du här, ute bland oss. Det är det bästa som hänt oss.

15539012_1710265969283777_2263436512177684480_n

{ 4 kommentarer }

Jag har drabbats av pappafebern

av Emanuel Karlsten den februari 6, 2014

i Pappablogg

20140206-173055.jpg

Min första vecka med @p3karlsten är avklarad! Det blev bra, men jag sitter på bussen nu och det är krångligt att länka. Det är ett grymt programformat, grymma kollegor och kändes – trots premiärnerver – förvånansvärt bra!
Men det är också första gången jag har haft ett nio till fem-jobb sedan Billie föddes. Och jag märker hur annorlunda jag är.
Jag är personen som går undan och letar upp bilder på Billie på telefonen. Bläddrar bland dem och blir lite blödig. Jag är personen som under mötet är noga med att klockan är fem och att nu måste jag faktiskt gå hem till fru och barn. Jag saknar dem. Jag vill hem till dem, vara med dem, äta med dem, leva med dem.
Det är helt nytt för mig. Att inte värdera mitt jobb, mitt eventuella uppdrag, högst eller ens högt. Inte i jämförelse.
Jag har aldrig förstått de här människorna, nu är jag en av dem själv.

Jag är väldigt bekväm med det.

{ 1 kommentar }

En födelsedag i ett nytt liv

av Emanuel Karlsten den januari 31, 2014

i Pappablogg,Personligt

Jag är disträ ibland. Ser inte saker. Jag kan ta omedvetna steg över soppåsar som står vid ytterdörren. Jag är blind för om vi har gardiner, om blommor är döda eller om det ligger kläder på golvet. Julia irriterar sig ofta på det. Men ibland inser hon hur praktiskt det är. Som igårkväll. Hon visste att om hon dukade upp middagsbordet så skulle jag inte notera det. Så hon dukade upp lugnt medan jag satt och jobbade. Pussade mig godnatt och idag vaknade jag med sång och leddes ut till det här färdigdukade bordet.

”När hann du?!!”
Julia gav mig en puss.

Jag fyller 31 idag. Det är inte så speciellt. Mest speciellt är det i så fall att fira födelsedag med en egen familj vid bordet. Julia, som lär sig mer om mig för varje dag och som jag lär mig mer mer om för varje timme.  Det är att vinna högsta pris varje dag att hon vill vakna upp bredvid mig. Min hjärna har så svårt att förstå, acceptera, att det faktiskt händer. Att det kommer att vara såhär, jämt.

Och Billie. Jag öppnar presenter som uppfyller gamla drömmar och Billie sitter vid bordskanten och skrattar. Hennes present är att bajsa så mycket att det når upp till nacken. Men det gör mig, löjligt nog, absolut ingenting.
Idag får jag vara med henne hela dagen.
Det är den bästa födelsedagspresent jag kan få.

{ 0 kommentarer }

Här är artikeln med Julia

av Emanuel Karlsten den augusti 18, 2013

i Pappablogg

Lovade ju att återkomma med en länk efter intervju i veckan. Det var GP som var här, men det verkar som om de inte kommer att lägga ut artikeln? De har inte gjort det än i alla fall, så här är en bild så länge:

Och tack, det var fint vid Fiskebäckskil. Väldigt fint! I övrigt står hösten och vägar av och an på gaveln till Göteborg. Regn, sol, rusk och vind. Jaja.

Uppdatering: Och kolla, GP tycker Billie och Julia säljer så bra att de satte dem på löpet!

Uppdatering2: Här är länken!

{ 0 kommentarer }

Semester

av Emanuel Karlsten den augusti 14, 2013

i Pappablogg

Julia har i hemlighet fixat med ett utflyktsmål. Så idag åkte jag i blindo hemifrån i en och en halv timme. Till hit. En liten bit av ett svenskt paradis. Vår första semester tillsammans, alla tre.
Vi hörs om några dagar!

20130814-160237.jpg

{ 1 kommentar }

Gåvor bedövar samvete – Facebook-likes väcker upp det

av Emanuel Karlsten den augusti 14, 2013

i Pappablogg

En stor tidning är här för att intervjua Julia. Jag tassar runt i kulisserna, har som jobb att underhålla Billie när hon är för gnällig. Sedan ska det fotograferas.

Jag har ju skrivit om Julia förut, men inte så mycket om det hon jobbar med. Eller hur bra hon är på det hon jobbar med.

Julia driver en organisation som heter Ung cancer. Jag ska inte lägga ut texten så mycket om organisationen och syftet för organisationen säger ju på något sätt sig själv.

Men hon är på många sätt en medial fullpoängare. Hon är ung, tjej, vacker och driven. Hon har i ung ålder startat en organisation som snabbt fått uppmärksamhet utanför etablerade medier. Organisationen handlar om en utsatt grupp som tidigare inte fått uppmärksamhet och hon har själv en historia. Vid 21 års ålder fick hon tjocktarmscancer och friskförklarades för ett år sedan. Hon är välformulerad, opretentiös och vågar prata om det som få andra ens vågar tänka på.

Men framförallt är hon väldigt bra på sitt jobb.

Jag skulle vilja lägga ut texten lite kring det här, men har inte riktigt tid nu. Men vi kan väl ta det där med webbshoppen.

Medan andra välgörenhetsorganisationer lever på bidrag och att söka projektpengar får Ung cancer alla sina löner och administrativa kostnader täckta av att de driver en extremt framgångsrik webbshop. Det bara blev så. Förra sommaren höll organisationen ett kalas och hade ett pysselbord där de kända gästerna uppmuntrades pyssla uppmuntrande presenter som sedan skulle skickas ut till medlemmarna. Där pärlades det första Fuck cancer-armbandet. Julia kom sedan på idén att de skulle kunna börja sälja armbandet i deras webbshop. Sagt och gjort – de första månaderna sålde de armband för två miljoner kronor. Det bara spred sig själv. Det har det gjort sedan dess. Och innebär att ingen de av de gåvor som skänks till organisationen försvinner i administrativa kostnader. De tas istället av intäkterna från webbshoppen. Jag tycker det är fantastiskt. Det känns renhårigt på något sätt. När man köper in en ny dator kommer inte pengarna från någons gåva, utan för att folk har köpt produkter.

För några månader sedan gjorde Unicef en kampanj om att de inte ville ha folks ”facebooklikes”, eftersom det inte räddade några liv. För att rädda liv behövs pengar. Det är ett så obegripligt korkat motsatsförhållande. Utan likes hade Ung cancer aldrig existerat. Utan likes hade Ung cancer aldrig väckt så mycket reaktioner. Utan likes, Facebook och sociala medier hade Ung cancer aldrig blivit den folkrörelse det idag är.

Pengar är så klart viktigt, men många gånger blir våra skänkta pengar ett sätt att bedöva ett samvete. 100 kronor i månaden, så tänker vi inte på det mer. En like innebär å andra sidan en ständig påminnelse om det som behöver ens uppmärksamhet. Det som behöver ens stöd. En like är ett första, ytligt steg till engagemang. Som – när Facebooksidan och en välgörenhetsorganisation sköts smat – kan leda till djupare engagemang. Ung cancer har skapat pärl-träffar, där man träffas och hjälper till att pärla Ung cancer-armbanden, fester, resor och föreläsningar. Och produkter.
Att köpa en Fuck cancer-produkt för hundra kronor blir så mycket mer ett ställningstagande än att skänka dem. Det blir en start på en diskussion, när någon ser armbandet. Det blir ett slagord att ha med sig i vardagen, och en ständig påminnelse om kampen mot cancer.

Vi kan väl prata mer om det här någon annan gång. Eller så kan ni väl läsa om det i tidningen som intervjuar Julia.
Hon är verkligen värd all uppmärksamhet hon kan få. Alla borde höra henne, alla borde inspireras av henne.
Jag postar länken när intervjun är ute!

{ 6 kommentarer }

Fyra generationer på en bild

av Emanuel Karlsten den augusti 13, 2013

i Pappablogg

screenshot 2013-08-13 kl. 16.27.41Farmor är här. Och pappa. Det är väldigt speciellt. Speciellt att se pappa i en roll som nu är en helt annan än att vara pappa. Det är speciellt också att höra ”farfar” och vänja sig vid att det inte är min farfar.
Det är säkert ännu märkligare för min pappa.

Det är också speciellt att se farmor i sin nya roll. Se hur nervös hon blir när hon håller Billie. Hur glad hon är. Hon som pratat om barnbarnsbarn i säkert tio år nu. Det här är hennes första.

Jag tänker mycket på min egen relation till farfar. Jag har många gånger tänkt hur annorlunda den relationen ofta är mot den som min farfar till exempel hade med min far. Jag minns till exempel hur min farfar mot slutet kunde uttrycka vissa kval över att han jobbade så mycket under hans egna barns uppväxt. Jag antar att det är förståeligt med sådana kval.

Jag undrar vilka mina egna kval kommer att vara. Jag undrar hur Billies relation till hennes farfar kommer att bli.

Julias mormor berättade häromveckan att när hon fick barn tog hennes man aldrig upp dem och lekte med dem. Någon gång i veckan satte han sig istället i soffan och så fick Julias mormor komma med hans son eller dotter till honom där i soffan. Det handlade inte om att han inte ville, inte älskade sina barn, utan tiden var bara annorlunda. När han sedan fick barnbarn väjde han aldrig för att leka med barnen. Julia berättar ofta om sin fantastiska morfar. Det gör hennes mamma också för övrigt.

På min sida är Billie det första barnbarnsbarnet för min farmor och det första barnbarnet för mina föräldrar. Lika nytt det är för mig att ha barn är det för dem att ha barnbarn. Jag har frågat så många gånger hur det känns. Men de lyckas liksom inte sätta ord på det utöver de vanliga superlativen.

Jag skulle så gärna vilja byta hjärta med dem för en minut.

Jag undrar så om de, som jag, tittar djupt in i ögon, anletsdrag och söker spår av dem själva. Och hur det känns när de gör det. Om det pirrar till lite i hjärtat när de inser att det är en skärva av sig själva de speglar sig i. Jag undrar om man ger sig själv några löften. Om man tänker på sin egen farfar, sin egen farmor. Hur den relationen var.

Det är så ofattbart mäktigt att vi är på väg att skapa ett lika slutet universum för Billie som jag tyckte min egen släkt var när jag växte upp. Där livet mest handlade om resor till möten. Med farmor, farfar, mormor, kusiner och människor som jag älskade. Det är de som kommer vara närmast, som man kommer förlita sig på och som man kommer att bedöma världen utifrån.

Jag är väldigt glad att mina föräldrar, min farmor och Julias släkt ska finnas där.

 

{ 0 kommentarer }

Att vara en enhet

av Emanuel Karlsten den augusti 10, 2013

i Pappablogg

Vi är alltså plötsligt en familj, Julia, Billie och jag. Det är fortfarande ganska ogreppbart, men slår mig ibland. Oftast när Billie ligger nära mig i famnen. Eller när Julia ammar henne och jag kryper upp nära dem. Då känns det som att vi är en enhet.

Det är så märkligt att tänka att vi alltid ska höra ihop, alltid vara tillsammans. Jag som alltid värjt mig för sådana begrepp, sådana tankar. Som alltid värderat frihet högst. Aktat mig för bostadsrätt, eftersom jag närsomhelst velat kunna packa ihop och dra vidare. Nu har jag både bostadsrätt, fru, bil – och barn. Vi är en familj och mitt jobb är plötsligt att varje dag göra minst ytterligare två andra personer trygga och lyckliga.

Jag vet inte hur bra jag är på det – jag tror ärligt talat att starten, objektivt sett, har varit ganska skakig – men jag tänker att jag jobbar långsiktigt.

Det har gått tre veckor och undantagstillståndet börjar övergå till vardag. Jag har börjat hitta min roll. Julia tycker inte att det är någon idé att jag är uppe på natten – det är ändå bara amning som kan trösta – så jag går istället upp efter sex någon gång och får egen tid med Billie medan Julia får några timmars sömn i sträck.

Det är den bästa tiden på dagen. Bara Billie och jag. Under några timmar är hon mitt fulla ansvar. Jag smyger runt i lägenheten och försöker trösta, underhålla och söva. Vi över på att räcka ut tungan och jag försöker tyda vilka grimaser som är bajsnödighet, hunger och trötthet. Vi testar olika bärställningar som ger mest tröst, stimulans eller sömn.

Efter tre timmar har hon fått nog och behöver mat. Min uppgift förpassas till att vara stöd till den mammarelation som varje dag behöver fördjupas. Och det kan låta som att jag är missnöjd över att större delen av dagen vara nummer två. Knappast.

Vi är ju ändå, alla tre, en enhet. 

{ 1 kommentar }