Pappablogg

Jag har drabbats av pappafebern

av Emanuel Karlsten den februari 6, 2014

i Pappablogg

20140206-173055.jpg

Min första vecka med @p3karlsten är avklarad! Det blev bra, men jag sitter på bussen nu och det är krångligt att länka. Det är ett grymt programformat, grymma kollegor och kändes – trots premiärnerver – förvånansvärt bra!
Men det är också första gången jag har haft ett nio till fem-jobb sedan Billie föddes. Och jag märker hur annorlunda jag är.
Jag är personen som går undan och letar upp bilder på Billie på telefonen. Bläddrar bland dem och blir lite blödig. Jag är personen som under mötet är noga med att klockan är fem och att nu måste jag faktiskt gå hem till fru och barn. Jag saknar dem. Jag vill hem till dem, vara med dem, äta med dem, leva med dem.
Det är helt nytt för mig. Att inte värdera mitt jobb, mitt eventuella uppdrag, högst eller ens högt. Inte i jämförelse.
Jag har aldrig förstått de här människorna, nu är jag en av dem själv.

Jag är väldigt bekväm med det.

{ 1 kommentar }

En födelsedag i ett nytt liv

av Emanuel Karlsten den januari 31, 2014

i Pappablogg,Personligt

Jag är disträ ibland. Ser inte saker. Jag kan ta omedvetna steg över soppåsar som står vid ytterdörren. Jag är blind för om vi har gardiner, om blommor är döda eller om det ligger kläder på golvet. Julia irriterar sig ofta på det. Men ibland inser hon hur praktiskt det är. Som igårkväll. Hon visste att om hon dukade upp middagsbordet så skulle jag inte notera det. Så hon dukade upp lugnt medan jag satt och jobbade. Pussade mig godnatt och idag vaknade jag med sång och leddes ut till det här färdigdukade bordet.

”När hann du?!!”
Julia gav mig en puss.

Jag fyller 31 idag. Det är inte så speciellt. Mest speciellt är det i så fall att fira födelsedag med en egen familj vid bordet. Julia, som lär sig mer om mig för varje dag och som jag lär mig mer mer om för varje timme.  Det är att vinna högsta pris varje dag att hon vill vakna upp bredvid mig. Min hjärna har så svårt att förstå, acceptera, att det faktiskt händer. Att det kommer att vara såhär, jämt.

Och Billie. Jag öppnar presenter som uppfyller gamla drömmar och Billie sitter vid bordskanten och skrattar. Hennes present är att bajsa så mycket att det når upp till nacken. Men det gör mig, löjligt nog, absolut ingenting.
Idag får jag vara med henne hela dagen.
Det är den bästa födelsedagspresent jag kan få.

{ 0 kommentarer }

Här är artikeln med Julia

av Emanuel Karlsten den augusti 18, 2013

i Pappablogg

Lovade ju att återkomma med en länk efter intervju i veckan. Det var GP som var här, men det verkar som om de inte kommer att lägga ut artikeln? De har inte gjort det än i alla fall, så här är en bild så länge:

Och tack, det var fint vid Fiskebäckskil. Väldigt fint! I övrigt står hösten och vägar av och an på gaveln till Göteborg. Regn, sol, rusk och vind. Jaja.

Uppdatering: Och kolla, GP tycker Billie och Julia säljer så bra att de satte dem på löpet!

Uppdatering2: Här är länken!

{ 0 kommentarer }

Semester

av Emanuel Karlsten den augusti 14, 2013

i Pappablogg

Julia har i hemlighet fixat med ett utflyktsmål. Så idag åkte jag i blindo hemifrån i en och en halv timme. Till hit. En liten bit av ett svenskt paradis. Vår första semester tillsammans, alla tre.
Vi hörs om några dagar!

20130814-160237.jpg

{ 1 kommentar }

Gåvor bedövar samvete – Facebook-likes väcker upp det

av Emanuel Karlsten den augusti 14, 2013

i Pappablogg

En stor tidning är här för att intervjua Julia. Jag tassar runt i kulisserna, har som jobb att underhålla Billie när hon är för gnällig. Sedan ska det fotograferas.

Jag har ju skrivit om Julia förut, men inte så mycket om det hon jobbar med. Eller hur bra hon är på det hon jobbar med.

Julia driver en organisation som heter Ung cancer. Jag ska inte lägga ut texten så mycket om organisationen och syftet för organisationen säger ju på något sätt sig själv.

Men hon är på många sätt en medial fullpoängare. Hon är ung, tjej, vacker och driven. Hon har i ung ålder startat en organisation som snabbt fått uppmärksamhet utanför etablerade medier. Organisationen handlar om en utsatt grupp som tidigare inte fått uppmärksamhet och hon har själv en historia. Vid 21 års ålder fick hon tjocktarmscancer och friskförklarades för ett år sedan. Hon är välformulerad, opretentiös och vågar prata om det som få andra ens vågar tänka på.

Men framförallt är hon väldigt bra på sitt jobb.

Jag skulle vilja lägga ut texten lite kring det här, men har inte riktigt tid nu. Men vi kan väl ta det där med webbshoppen.

Medan andra välgörenhetsorganisationer lever på bidrag och att söka projektpengar får Ung cancer alla sina löner och administrativa kostnader täckta av att de driver en extremt framgångsrik webbshop. Det bara blev så. Förra sommaren höll organisationen ett kalas och hade ett pysselbord där de kända gästerna uppmuntrades pyssla uppmuntrande presenter som sedan skulle skickas ut till medlemmarna. Där pärlades det första Fuck cancer-armbandet. Julia kom sedan på idén att de skulle kunna börja sälja armbandet i deras webbshop. Sagt och gjort – de första månaderna sålde de armband för två miljoner kronor. Det bara spred sig själv. Det har det gjort sedan dess. Och innebär att ingen de av de gåvor som skänks till organisationen försvinner i administrativa kostnader. De tas istället av intäkterna från webbshoppen. Jag tycker det är fantastiskt. Det känns renhårigt på något sätt. När man köper in en ny dator kommer inte pengarna från någons gåva, utan för att folk har köpt produkter.

För några månader sedan gjorde Unicef en kampanj om att de inte ville ha folks ”facebooklikes”, eftersom det inte räddade några liv. För att rädda liv behövs pengar. Det är ett så obegripligt korkat motsatsförhållande. Utan likes hade Ung cancer aldrig existerat. Utan likes hade Ung cancer aldrig väckt så mycket reaktioner. Utan likes, Facebook och sociala medier hade Ung cancer aldrig blivit den folkrörelse det idag är.

Pengar är så klart viktigt, men många gånger blir våra skänkta pengar ett sätt att bedöva ett samvete. 100 kronor i månaden, så tänker vi inte på det mer. En like innebär å andra sidan en ständig påminnelse om det som behöver ens uppmärksamhet. Det som behöver ens stöd. En like är ett första, ytligt steg till engagemang. Som – när Facebooksidan och en välgörenhetsorganisation sköts smat – kan leda till djupare engagemang. Ung cancer har skapat pärl-träffar, där man träffas och hjälper till att pärla Ung cancer-armbanden, fester, resor och föreläsningar. Och produkter.
Att köpa en Fuck cancer-produkt för hundra kronor blir så mycket mer ett ställningstagande än att skänka dem. Det blir en start på en diskussion, när någon ser armbandet. Det blir ett slagord att ha med sig i vardagen, och en ständig påminnelse om kampen mot cancer.

Vi kan väl prata mer om det här någon annan gång. Eller så kan ni väl läsa om det i tidningen som intervjuar Julia.
Hon är verkligen värd all uppmärksamhet hon kan få. Alla borde höra henne, alla borde inspireras av henne.
Jag postar länken när intervjun är ute!

{ 6 kommentarer }

Fyra generationer på en bild

av Emanuel Karlsten den augusti 13, 2013

i Pappablogg

screenshot 2013-08-13 kl. 16.27.41Farmor är här. Och pappa. Det är väldigt speciellt. Speciellt att se pappa i en roll som nu är en helt annan än att vara pappa. Det är speciellt också att höra ”farfar” och vänja sig vid att det inte är min farfar.
Det är säkert ännu märkligare för min pappa.

Det är också speciellt att se farmor i sin nya roll. Se hur nervös hon blir när hon håller Billie. Hur glad hon är. Hon som pratat om barnbarnsbarn i säkert tio år nu. Det här är hennes första.

Jag tänker mycket på min egen relation till farfar. Jag har många gånger tänkt hur annorlunda den relationen ofta är mot den som min farfar till exempel hade med min far. Jag minns till exempel hur min farfar mot slutet kunde uttrycka vissa kval över att han jobbade så mycket under hans egna barns uppväxt. Jag antar att det är förståeligt med sådana kval.

Jag undrar vilka mina egna kval kommer att vara. Jag undrar hur Billies relation till hennes farfar kommer att bli.

Julias mormor berättade häromveckan att när hon fick barn tog hennes man aldrig upp dem och lekte med dem. Någon gång i veckan satte han sig istället i soffan och så fick Julias mormor komma med hans son eller dotter till honom där i soffan. Det handlade inte om att han inte ville, inte älskade sina barn, utan tiden var bara annorlunda. När han sedan fick barnbarn väjde han aldrig för att leka med barnen. Julia berättar ofta om sin fantastiska morfar. Det gör hennes mamma också för övrigt.

På min sida är Billie det första barnbarnsbarnet för min farmor och det första barnbarnet för mina föräldrar. Lika nytt det är för mig att ha barn är det för dem att ha barnbarn. Jag har frågat så många gånger hur det känns. Men de lyckas liksom inte sätta ord på det utöver de vanliga superlativen.

Jag skulle så gärna vilja byta hjärta med dem för en minut.

Jag undrar så om de, som jag, tittar djupt in i ögon, anletsdrag och söker spår av dem själva. Och hur det känns när de gör det. Om det pirrar till lite i hjärtat när de inser att det är en skärva av sig själva de speglar sig i. Jag undrar om man ger sig själv några löften. Om man tänker på sin egen farfar, sin egen farmor. Hur den relationen var.

Det är så ofattbart mäktigt att vi är på väg att skapa ett lika slutet universum för Billie som jag tyckte min egen släkt var när jag växte upp. Där livet mest handlade om resor till möten. Med farmor, farfar, mormor, kusiner och människor som jag älskade. Det är de som kommer vara närmast, som man kommer förlita sig på och som man kommer att bedöma världen utifrån.

Jag är väldigt glad att mina föräldrar, min farmor och Julias släkt ska finnas där.

 

{ 0 kommentarer }

Att vara en enhet

av Emanuel Karlsten den augusti 10, 2013

i Pappablogg

Vi är alltså plötsligt en familj, Julia, Billie och jag. Det är fortfarande ganska ogreppbart, men slår mig ibland. Oftast när Billie ligger nära mig i famnen. Eller när Julia ammar henne och jag kryper upp nära dem. Då känns det som att vi är en enhet.

Det är så märkligt att tänka att vi alltid ska höra ihop, alltid vara tillsammans. Jag som alltid värjt mig för sådana begrepp, sådana tankar. Som alltid värderat frihet högst. Aktat mig för bostadsrätt, eftersom jag närsomhelst velat kunna packa ihop och dra vidare. Nu har jag både bostadsrätt, fru, bil – och barn. Vi är en familj och mitt jobb är plötsligt att varje dag göra minst ytterligare två andra personer trygga och lyckliga.

Jag vet inte hur bra jag är på det – jag tror ärligt talat att starten, objektivt sett, har varit ganska skakig – men jag tänker att jag jobbar långsiktigt.

Det har gått tre veckor och undantagstillståndet börjar övergå till vardag. Jag har börjat hitta min roll. Julia tycker inte att det är någon idé att jag är uppe på natten – det är ändå bara amning som kan trösta – så jag går istället upp efter sex någon gång och får egen tid med Billie medan Julia får några timmars sömn i sträck.

Det är den bästa tiden på dagen. Bara Billie och jag. Under några timmar är hon mitt fulla ansvar. Jag smyger runt i lägenheten och försöker trösta, underhålla och söva. Vi över på att räcka ut tungan och jag försöker tyda vilka grimaser som är bajsnödighet, hunger och trötthet. Vi testar olika bärställningar som ger mest tröst, stimulans eller sömn.

Efter tre timmar har hon fått nog och behöver mat. Min uppgift förpassas till att vara stöd till den mammarelation som varje dag behöver fördjupas. Och det kan låta som att jag är missnöjd över att större delen av dagen vara nummer två. Knappast.

Vi är ju ändå, alla tre, en enhet. 

{ 1 kommentar }

Jag är pappa

av Emanuel Karlsten den augusti 9, 2013

i Pappablogg

Jag har fått barn! Om du läser den här bloggen vet du säkert redan om det. Det har instagrammats, twittrats och skrivits om det. Billie Karlsten heter hon. Född den 19 juli, vägde 3680 gram och är 51 cm helt perfekt människa.

Och jag ska inte vara långrandig. Allra mest för att jag inte har tid. Billie fyller tre veckor idag, Julia har för första gången åkt iväg för egentid (Ikea..) och jag och Billie är ensamma – och hon sover.

Så jag har en stund över. En kort stund. Och jag vill så gärna börja skriva ner några tankar. Kanske mest för min egen skull, för att kapsla in några känslor och tankar jag inser är färgstarka nu, men som kommer att blekna med tiden.

[paus för att trösta och byta blöja på en vaken Billie]

Det finns så mycket att skriva om. Som Julia. Jag hade träffat en bekant några veckor innan förlossningen som berättade om hur imponerad han var av sin fru under förlossningen. Jag tänkte en del på det där efteråt, hur fint det var att han sa så. Jag tänkte också att det nog handlade om en skopa artighet och en skopa pliktskyldig uppmuntran för att hon – och inte han – var tvungen att genomlida sådana helvetessmärtor.

Men halvvägs igenom vår förlossning stod jag med tårar i ögonen och uppfylldes av den största av beundran för Julia. Smärtorna, det fulländade kroppsarbetet genom förlossningens olika faser, gav en blick in i djupet av Julias person. All ytlighet, alla kulturella egenheter kläddes av och kvar fanns bara en kärna av personlighet. Det kändes så rent, så vackert att jag inte kunde hålla tillbaka känslorna eller tårarna. Hela mitt hjärta ville ropa in en präst direkt för att viga oss. Jag lovade mitt inre om och om igen att komma ihåg det här, aldrig glömma den känslan, den kärnan jag fått se.

 

 

Förlossningen gick väldigt bra. Vi hade det nog ovanligt bra. Men trots det och trots att Julia har väldigt hög smärttröskel var det på ett helt nytt sätt hjärtskärande att se hur illa förlossningssmärtorna gjorde henne. Det blev på något sätt ännu värre när smärtan också skedde i det läget där Julia var som mest skör, som mest avklädd. Dag blev till eftermiddag, eftermiddag till kväll och framåt nio-tiden klev vi in i utdrivningsskedet. Det hade hunnit bli mörkt ute, ingen hade hunnit tända lampan i taket. Vår enda ljuskälla kom från en förlossningslampa som var riktad mot Julias underliv.

Och plötsligt putade en hjässa fram, full av hår. Några helveteskrystningar senare var en blålila säl ute. Det var ofattbart. Knappast någon direkt förälskelse, mer en lättnad. Billie var hel, frisk. Julia levde. Det var sant, vi skulle bli föräldrar.

Det var ofattbart – är ofattbart! – men ändå så naturligt. Nästan direkt blev det naturligt. Några timmar senare somnade vi, Billie låg på mitt bröst och sov den första natten. Hade jag inte varit så trött hade jag givetvis aldrig vågat göra så, nu kändes det säkrast. Jag vaknade med jämna mellanrum och fylldes av en fantastisk känsla.

Jag är pappa.

 

{ 6 kommentarer }