Personligt

Vad skulle du ta med dig om du skulle fly från ditt hem och resa över mörka hav och på svår terräng?

Vad skulle du kasta först under resans gång?

Det här är berättelsen om sex familjer, kvinnor, män, tonåringar – människor – som lämnat allt, förlorat allt och letar en ny trygghet. Genom att öppna sina resväskor berättar de historier om förtvivlan och om strimmor av hopp om en annan framtid.

Den här texten är tidigare publicerad av organisationen The International Rescue Committee på engelska. Jag har med tillstånd fått översätta och återpublicera den här. För att berättelserna, insikterna levandegör det fullkomligt ofattbara att närsomhelst behöva lämna sitt trygga hem och fly. Det skulle kunna varit du, eller jag.

Vad skulle du ta med dig? Här är sex personers berättelser från verkligheten.

“Du kommer känna att du är mänsklig. Att du inte bara är en siffra”

En mamma

Namn: Aboessa*
Ålder: 20
Från: Damaskus, Syrien

1-hskaUB3xmBV6n6iBPyZ62g

När hårda strider bröt ut i Yarmouk, ett inofficiellt läger för palestinier strax utanför den Syriska huvudstaden, lyckades Aboessa fly med sin make och deras tio månader gamla dotter, Doua. Efter att ha tagit sig över Turkiets gräns tillbringade de en vecka på ett övergivet läger innan de hoppade i en gummiflotte som skulle ta dem till Europas säkra stränder.
Den turkiska polisen som patrullerade kusten stoppade dem och tog loss båtens motor så att de skulle tvingas åka tillbaka. Men flyktingarna fortsatte och använde provisoriska paddlar för att styra båten genom havets starka strömmar.

1-GOHYAf7Ax0wot1CGt0gdPQ

Olika mediciner, en flaska steriliserat vatten och en burk bebismat.
Ett litet förråd av servetter för blöjbyten.
En mössa och ett par strumpor till bebisen.
En bladning av smärtstillande, solskyddskräm, salva mot solsveda, tandkräm.
Olika identitetshandlingar (inklusive bebisens tidigare vaccineringar)
Plånbok (med ID-kort och pengar)
Mobilladdare
Gult hårband.

“Allt är till min dotter så jag kan skydda henne från sjukdomar. När vi var i Grekland så gav en snäll man mig två burkar mat. En annan man gav oss kakor och vatten när han såg mitt barn”

 

Ett barn.

Namn: Omran*
Ålder: 6
Från: Damaskus, Syrien

1-nRm0RNkqOMmQPBoogVe30w
Lille Omran, klädd i en färgglad blå tröja, är på väg mot Tyskland med sin familj på fem personer och ska bo med släktingar. Eftersom hans föräldrar visste att de skulle resa genom skogar för att undvika att bli upptäckta så såg de till att packa ner bandage för skrap- och skärsår.

1-6JQ7QPuCZIuq_DUVfKxiKQ

Ett par byxor, en tröja.
En spruta för nödlägen.
Marshmallows och en slags sockerkräm (Omrans favoritgodis)
Tvål, tandborste och tandkräm.
Bandage.

 

En tonåring

Namn: Iqbal*
Ålder: 17
Från: Kunduz, Afghanistan

1-eksrvcnCq8rtDEDrDOqM4Q

Iqbal släpade sig av båten med bara en ryggsäck. Tonåringen hade rest hundratals kilometer och duckat kulor för att fly den krigshärjade provinsen Kunduz i norra Afganistan. Han flydde österut till Iran och gick sedan till fots till Turkiet. Nu när han är i Lesbos är han osäker på var han ska härnäst. Han har hållt kontakten med en vän som redan tagit sig till Tyskland. Han har en bror som studerar i Florida.

1-HUlL16RNjUXG7NZHaTETUA

Ett par byxor, en tröja, ett par skor och ett par strumpor.
Schampo och hårgelé, tandkräm och tandborste, kräm som gör huden vit.
Kam, nagelsax.
Bandage.
100 U.S. dollar
130 turkiska lire
Smartphone och backup-mobil
SIM kort till Afganistan, Iran och Turkiet

“Jag vill att min hud ska vara vit och mitt hår ha spikes – jag vill inte att de ska förstå att jag är flykting. Jag tror någon kommer upptäcka mig och ringa polisen eftersom jag är illegal”

En apotekare

Namn: Anonym
Ålder: 34
Från: Syrien

1-zK7sngDljXZe94x1ZVfL7g

När kriget bröt ut i Syrien kunde apotekarens pappa minnas fina minnen från Tyskland, där pappan studerat i åtta år samtidigt som han arbetade som läkare. Apotekaren ville ha ett liknade liv med fred och hopp. Han flydde med sin familj till Turkiet där han träffade en smugglare som fixade en resa till Europa.

Med bara en väska fastspänd om bröstet klättrade apotekaren in i en överfull jolle med 53 andra, inklusive en handfull småbarn. Mirakulöst klarade hela gruppen resan till Greklands kust, där de påträffades av Greklands kustbevakning som skrek åt dem att stanna båten.

1-d8k3pfHQF72_dY3os_6W1A

Pengar (packat för att klara vatten)
Gammal telefon (blöt och oanvändbar) och en ny smartphone.
Mobilladdare och hörlurar (plus ett extrabatteri)
16GB minneskort (innehåller familjefoton)

“Vi förstod inte att det var polisen som skrek. Vänner hade sagt till oss att inte stanna eftersom de då skulle ta oss tillbaka till Turkiet. Vi kunde inte grekiska. Vi förstod inte vad de sa. Vi höll i barnen. Jag tänkte för mig själv, ‘låt mig bara nå stranden, sedan gör jag vad helst ni vill'”

Deras båt stacks hål på och alla ombord kastades i havet. Apotekaren trampade vatten i 45 minuter innan han räddades.

Läs om hela apotekarens resa från Aleppo till Tyskland.

”Jag var tvungen att lämna mina föräldrar och syster i Turkiet. Jag tänkte, dör jag på den här båten så kommer jag åtminstone dö med bilder på min familj intill mig.”

En konstnär

Namn: Nour*
Ålder: 20
Från: Syrien

1-zXLJJl8CSrYEDMp3r4cRTQ

Nour älskar musik och konst. Han spelade gitarr i Syrien för sju år sedan och målade. När ljudet från bomber och skottlossning började höras tog Nour med sig de saker som låg honom närmast hjärtat innan han lämnade för att åka till Turkiet. Sakerna väcker idag bitterljuva minnen.

1-2OklSO9ZAh2nKbXrCA_klg

Liten väska med olika persondokument.
Ett radband (gåva från en vän, Nour låter det aldrig ens nudda golvet)
En klocka (Från hans flickvän, den gick sönder under resan)
Syriska flaggan, palestinsk berlock, silver- och träarmband (gåvor från en vän)
Plektrum (en av dem är också en gåva från en vän)
Mobiltelefon och ett syriskt simkort
ID-kort
En tröja

“Jag lämnade Syrien med två väskor, men smugglarna sa att jag bara kunde ta en. I den andra väskan fanns alla min kläder. Det här är allt jag har kvar”

En familj

Från: Aleppo, Syrien

1-3OPhEqNrd4gvKiOaM8sIMg

Den här familjen förlorade allt. När de lämnade Syrien så tog alla familjemedlemmar med sig två väskor. Under resans gång till först Turkiet sedan Grekland, började båten sjunka. Det var sju kvinnor, fyra män och 20 barn. De lyckades bara rädda en enda väska.

1-ie0RGGZxij-8e4X4QiaodQ

En tröja, ett par jeans.
Ett par skor.
Hygienartiklar.
En blöja, två kartonger mjölk och kakor.
Persondokument och pengar
Bindor
En kam.

“Jag hoppas vi dör. Det här lite är inte värt att leva längre. Alla har stängt dörren i ansiktet på oss, det finns inget hopp.”

1-1fgNMMvdAEAtlNihltY1rw

Namn: Hassan*
Ålder: 25
Från: Syrien

“Det här är allt jag har. De sa att vi kunde ta med oss två saker, en exra tröja och byxa.”

*Efternamnen är utelämnade för att skydda identiteten på de intervjuade

Foto: Tyler Jump

Samtligt material är publicerat med tillåtelse från The International Rescue Committee.

The International Rescue Committee helps people whose lives and livelihoods are shattered by conflict and disaster to survive, recover, and gain control of their future. At work in nearly 40 countries and in 25 U.S. cities, the IRC restores safety, dignity, and hope to millions of families in need.

Follow us on Twitter and Facebook

{ 9 kommentarer }

Det är sällan jag känt en så samlad kraft, en så fokuserad kraftsamling från så många, så unisont.

Efter månader av främlingsfientlighet, hat och rasism fått allt djupare grepp om den offentliga debatten är det som att vi fått nog. Kanske berodde det på den anonyma hatbloggaren ”Julia Caesar”. Kanske var det för att hon försökte försvara sin rätt att spy ur sig rasistiska texter som engagerade tusentals genom att hänga ut och hetsa mot de journalister som ville ifrågasätta det. Kanske var det för att hennes identitet och verk avslöjades. För att vi för kanske första gången förstod vilken avgrundsvidrig, rasbiologisk smörja som får fäste hos de politiker som representerar oss i riksdagen.

Kanske var det de bilder som spreds. På döda barn. Uppsköljda på medelhavets stränder som strandved.

Jag har tidigare skrivit om hur tveksam jag varit till de bilderna. Hur vi kanske ska fundera över varför vi delar vidare bilder på andras döda barn.

Men något har hänt. Något har vänt. Istället för slappa vidaredelningar av döda kroppar och meningslösa facebookstatusar om att någon borde göra något, har saker på riktigt hänt. Folk har engagerat sig, samlat sig och kanaliserat frustration till något produktivt. Jag vet inte om jag någonsin känt en sådan stark motreaktion på nätet. En så samlad motattack mot all den vidriga, främlingsfientliga, invandringskritiska ondska som finns. Vi inte bara skriker att det får vara nog, vi söker också desperata sätt att praktiskt göra skillnad.

På Facebook har ett initiativ, ”Insamling till flyktingarna på Lesbos”, på ett dygn blivit en folkrörelse.

På ett dygn har de samlat in över 3 miljoner kronor.

Detta är alltså en organisation som för några dagar sedan inte ens fanns. Eller ”organisation”, det är ett privat initiativ, en löst sammansatt grupp utan vare sig 90-konto eller särskild organisering. Det är människor som bara vill göra något. Och som uppenbarligen träffar så rätt, att det räcker att de ”lovar” för att andra ska våga sätta in miljontals kronor på deras privata konton.

Det är helt unikt. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett något liknande. Som att hela internet mullrar och är desperata efter att bara göra någonting, någonstans.

Projektets sajt har tiotusentals Facebookreaktioner. UNHCR:s bidragssida ännu mer. Organisationer som jobbar med flyktingar är nedringda.

Kvällstidningarna startar varsin Facebooksida för att samla engagemanget och varje argument, varje videoklipp som går tillbaka till fakta, till medmänsklighet, till sanning får enorm spridning. Se bara på det klippet som alla tycks sprida från Hans Rosling idag:

 

– Man kan ikke benytte sig af medierne, hvis man skal forstå verden. Tror man, at flertallet af verdens befolkning er meget fattige, at pigerne ikke går i skole og at de forsøger at flygte til de rige lande, så ved man ikke, hvordan det er.Sådan lød det i går fra professor og TED talk-stjerne Hans Rosling, som var en tur forbi Adam Holm i Deadline – DR. Han mener, at arrogance og uvidenhed er en farlig cocktail, som mange medier har drukket lidt vel rigeligt af. I stedet opfordrer han til, at vi ser verdens udvikling i et mere positivt perspektiv.

Posted by DR Nyheder on Wednesday, September 2, 2015

Internet må innebära att även hat och hot får spridning.

Men i slutändan är det ändå den bästa av alla verktyg för mänskligheten att visa vår kollektiva godhet och medmänsklighet.

{ 4 kommentarer }

Igår svämmade min Facebook över av folk som ville dela bilder på döda barn som sköljts upp på stränder.

Det görs av människor som i vanliga fall är restriktiva med att ens publicera ansiktet på sina egna barn. Men andras?

Jag tillhör dem som blev kraftigt omskakad av det. Som har googlat efter hur man kan hjälpa. Skrivit upp mig på en kurs för att bli god man till ensamkommande flyktingbarn. Som känner ett djupt äckel, oro och ångest i magen.

Men jag förstår också att imorgon är en ny dag. Nästa vecka har något annat hänt. Om ett år kanske jag har glömt.

Vad fick bilderna på de döda barnen för betydelse då? Kommer jag ha lättare att se nya bilder, ifall de publiceras? Blir det avtrubbande?

Jag antar att poängen är att skaka om. Få rasister och främlingsfientliga att förstå att gränsdragandet dödar barn. Barn dör. Såhär ser döda barn ut. Förstår du. Barn!

Jag har hittills inte sett en enda rasist omvändas.

Istället läser jag på svenska Reddit om en anonym person som försöker förstå varför han inte känner något för alla rapporter om människor som dör runt om i världen.
(Resten av krönikan nu publicerad i GP)

{ 2 kommentarer }

Jag fick ett mejl från Göran Lambertz

av Emanuel Karlsten den november 5, 2014

i Personligt

Låt mig åter avbryta pappaledigheten en stund för detta. För några dagar sedan fick jag ett mejl från Göran Lambertz. Göran är en av Sveriges absolut mäktigaste personer. Han är justitieråd i Högsta domstolen och är därmed nästan helt oantastlig.

Göran Lambertz har också varit Justitiekansler i många år och som sådan fick han också 2006 fallet Quick i sitt knä. Ett fall som idag, efter en rad avslöjanden, ses som Sveriges kanske största fall av rättsröta. Lambertz avfärdade det snabbt, då. Och allt sedan dess har han i otaliga debatter försvarat det beslutet i synnerhet och utredningen i allmänhet. Han tycker allt har gått rätt till, helt enkelt, domarna var riktiga.

Då och då träffar Lambertz andra som varit engagerade för att fälla Quick. Åklagaren, polisutredaren, journalisten och psykologiprofessorn. Som här i Öje, för ett knappt halvår sedan. De kallar sig ”Quicklaget” och låter sig helt öppet intervjuas om sin relation.

screenshot 2014-11-03 kl. 13.01.05

Hursomhelst. Jag fick ju ett mejl.

Såhär skrev Göran Lambertz från sin personliga Hotmail:

screenshot_2014-11-03_kl__12_33_44

Jag ber honom bekräfta sig på något sätt och igår fick jag svar från en Högsta domstol-adress. Mejlet är alltså verkligen från Göran Lambertz.

Och jag vet inte var jag ska börja. Jag tycker det finns så många saker som är besvärliga här.

Är det verkligen rimligt att ett justitieråd lägger så mycket tid på ett enskilt, färdigt fall? Till den grad att han nu finkammar nätet på reaktioner, letar upp personerna och konfronterar? En googling på mejladressen visar att det knappast är första gången. Lambertz har varit aktiv i bloggar och kommentarsfält för att försvara sig. Vad säger det om någon i Högsta domstolen att man blir så drabbad av ett nederlag att man gör det till sin livsuppgift att frigöra sig?

Därför – antar jag – skriver alltså Göran Lambertz en bok. Därför vill han ha en kommentar till en tweet jag en gång skrivit.

Min tweet skrevs i samband med en numera klassisk intervju i SVT:s Veckans brott. Jag har skrivit om programmet och fallet Quick förut och skrev då bland annat:

”Det Hannes Råstam gjorde med sin bok var att gå till botten med något som skavde. Han la ner ett ojämförligt arbete med att gå igenom alla domar, bemöta varje bevis med motbevis. Att läsa hans bok är en svindlande resa mellan chock, ”oj” och ”näe” för att till slut landa i den mest självklara av känslor: Vilken rättsröta!”

Jag skriver vidare:

”Att en domare i högsta domstolen personligen går in och försvarar vår tids största rättsskandal, skyller det på media och åker på jaktresa med åklagare, polisutredare och journalister – alla nyckelpersoner för att fälla Quick – är som taget ur en alldeles för dålig, konspiratorisk deckare.”

”Det är så farsartat, så fruktansvärt, så otroligt att man antagligen bara kan göra som GW gjorde – skratta. Och det är ju både enklast och mest naturligt att skratta, men borde vi inte egentligen välja att gråta?

”För det är inte någon vanlig foliehatt vi har att göra med. Göran Lambertz går inte att avfärda och sedan fortsätta som om inget har hänt.
Göran Lambertz sitter i Högsta domstolen och kan i princip inte förlora sin position utan att begå brott. Mig veterligen har ingen någonsin avsatts? Till och med den HD-domare som begick brott och köpt sex fick sitta kvar. Och det är väl i någon mening bra att justitieråd står fria från debattens vindar och populismens politiska nycker. Men hela systemet gungar när ett justitieråd går in och driver opinion i rättsfrågan för en man som frikänts.”

Allt det här gissar jag att Lambertz har läst. Ändå vill Lambertz nu ha citat till sin bok. Han vill veta om också veta om en av mina uppdragsgivare, Dagens nyheter, står bakom det.

Jag uppfattar frågan som nästan hotfull och väljer därför att svara såhär, öppet. Ska det ändå in i en bok är det lika bra att ta debatten redan nu.

Här är därför mitt öppna svar, Göran Lambertz.

Hej Göran,

Nej, jag twittrade inte i egenskap av DN-medarbetare. Däremot som medborgare, privatperson och småbarnspappa. Och det agerandet jag ser från dig, du som symboliserar det allra högst uppsatta i vårt rättsväsende, gör mig djupt orolig. Att du som aktivt justitieråd väljer att skriva en bok om saken får mig att tro att du har lätt att drabbas av personliga vendettan, känna revanschlust och det gör mig ärligt talat rädd.

Jag vet inte om min tweet om rättsröta är juridiskt korrekt. Jag vet inte heller om jag verkligen tycker att ett justitieråd ska kunna avsättas av yttre, politiska krafter, hur mycket jag än ogillar dennes åsikter. Och det förklarar också i vilken egenskap jag skrev min tweet: Som rädd privatperson som undrar om du inte förstår signalvärdet du sänder genom att göra det till din livsuppgift att försvara denna illaluktande rättsprocess.

Jag vill tro och hoppas att du omvärderar. Inte för att du behöver tycka att du har fel, utan för att du representerar något som är större än dig själv. Tilltron till rättsväsendet.

mvh
Emanuel Karlsten

{ 36 kommentarer }

Sedan i februari i år har jag på heltid (nåja, 20 procents pappaledig och DN-krönikor ovanpå det) jobbat på P3.

Men nu är det över.

Från och med idag är jag pappaledig och lämnar därmed P3.

screenshot 2014-09-29 kl. 12.36.35Det här var bestämt redan när jag tackade ja i vintras. Jag skulle egentligen vara pappaledig redan i våras, men tillsammans med Julia pusslade vi ihop så att det gick. Att P3 sände från Göteborg, att det skulle innebära ganska tydliga vardagliga rutiner och framförallt: Att det var ett supervalår var för bra för att tacka nej till. Så jag skrev kontrakt med SR fram till två veckor efter valet.

Vilket är nu. Vilket ju också känns lite vemodigt. Men allra mest bara väldigt bra.

Dels för att jag ser så väldigt mycket fram emot att umgås mer med min dotter. Men också för att vi gjorde så väldigt bra radio, som också gav Radioakademins pris ”Årets Rookie” på Stora radiopriset förra veckan.

Och jag känner också att jag vill sammanfatta den här tiden något, det arbete vi har gjort.

Jag minns några saker särskilt.

Mitt kanske starkaste minne är från när vi pratade om kristnas situation i Irak.

Det var i somras, när vi liksom var lite yrvakna inför hela situationen med Isis i Irak.

Flera svenska irakier berättade hemska berättelser från sin familj i Irak och anklagade också Sverige för att inte göra mer. Vilket gjorde utrikesminister CarlBildt upprörd på twitter.

Vi bokade upp ett samtal med en svensk med släkt i området, Assyriern Kara Hermez som också är född i Mosul, skulle berätta om situationen och vi twittrade även till Carl Bildt om han ville vara med.
Han svarade inte och vi drog igång programmet.

Men så plötsligt, precis i låten innan vi börjat prata med Kara Hermez, svarar Bildt på Twitter att han vill vara med. Min producent Thorbjörn Karlsson försöker ringa upp hans pressekreterare som dementerar att någon medverkan skulle vara aktuell. Så Thorbjörn får visa upp tweeten för honom och strax senare, halvvägs in i samtalet ropar Thorbjörn i mitt öra att ”nu är Carl Bildt med!”

Jag försöker fumla in Bildt på något sätt och kontrasten där och då blir sprakande. När Kara ryter ifrån skakar Bildt till på ett sätt jag inte hört tidigare. Det blir ett möte mellan människor, snarare än diplomater. Det blev känslor snarare än retorik.

Och det blev nog den bästa radio vi gjort.

Efteråt var vi i redaktionen helt adrenalinstinna av händelsen, hur levande det blev, vilket möte det blev och hur viktigt det kändes.

Under den här tiden har det ju också varit två val. Och vi har haft flera väldigt framgångsrika återkommande teman, tycker jag.

Om Valets alternativa makthavare, till exempel. 

Jag skrev en krönika om dessa alternativa makthavare i början på året och vi valde att göra ett antal profiler på dessa, inför valet. Vi pratade med allt från Alliansfritt (som är större än partierna på sociala medier) och Rödgrön röra (som till exempel avslöjade hur Vänsterpartiet vill lägga ner Bromma flygplats, men ändå inte hade några problem att flyga därifrån under valrörelsen).
Vi pratade med Avpixlat (ett eget kapitel i sig) liksom bloggen ”Inte rasist, men” (som ju stod för några av valrörelsens största avslöjanden, tex om hur en framträdande Sd-kandidat i Malmö skrivit på rasistblogg).

Och det fanns många fler. Politism, Cournicopia, Blondinbella, Slöseriombudsmannen, Kvinnohat, Underbaraclara, Makthavare.se mfl.

Att göra de porträtten på de här makthavarna har varit unikt i Sverige. De påverkar massor av vad vi länkar och pratar om, och nu fick vi en inblick i hur de ser på sin egen makt – vad vill de uppnå?

Vi är också stolta över vår serie ”Vad hände sen”, som följde upp nyheter som andra sprungit förbi. Vad hände med de storslagna antirasistiska kampanjerna där tusentals kändisar skrev upp sig? Vad hände efter FotbollsVM i Sydafrika? Eller vad hände egentligen med ordet Hen?
Det var ju när vi grävde i det sistnämnda som vi också sprang över en nyhet.

I vår research visade det sig att det gick ett rykte om att ”hen” skulle in i Svenska akademins ordlista. Vi ringde upp SAOL i direktsändning och fick en nyhet som spreds snabbt i hela landet.


Allt på grund av vår enkla fråga ”vad hände sen”.

Men vi har också testat mer okonventionella grepp. Som en ”utökad redaktion”.

Vi är väldigt stolta över den saken. Det började med att vi i våras efterlyste lyssnare som ville delta djupare i redaktionsarbetet på olika sätt. Komma med input från sin vardag, för att bredda programmets innehåll och låta det handla om andra saker än bara det vi här på redaktionen snubblar över.

Det kan såklart lyssnare göra hela tiden, men oftast sker det på ett ganska ojämlikt sätt. Lyssnare får höra av sig med mejl som kanske sällan besvaras, eller i kommentarsfält som är tydligt underordnat artikel- eller bloggposten. Vi hade en idé om att samarbetet skulle kännas tydligare och också vara mer givande om vi hittade ett forum där lyssnaren kunde känna sig mer jämlik med resten av programmets redaktion. Inte för att de skulle göra vårt jobb – vi är ju fortfarande de som är betalda – utan för att vi trodde att utbytet skulle bli bättre om man som lyssnare känner att man värderas som en viktig kugge i redaktionsarbetet.

Vi gjorde därför ett test, en projektgrupp där vi handplockade ett gäng från de som sökte in efter våra efterlysningar. Tillsammans bildade de en ”utökad redaktion” som helt enkelt blev en Facebookgrupp med människor från olika delar av Sverige, med olika intressebakgrunder.

Den här gruppen har varit vårt bollplank rakt igenom och gett oss massor av idéer och tips på personer att prata om. Det kan vara allt från så enkla saker som att någon har kontakt med en student som saknar bostad och därför bosatt sig i en husvagn. Till en bonde som hjälper oss få perspektiv på både mjölkbönders panikartade situation och när vargattacker är historiskt stora.
En av de mest talande exempel var när vi genom gruppen till exempel fick tag på den unga studenten Ilya, långt in bakom rebellgränserna i Ukraina. Vi kunde prata med honom via Skype, men hur visste vi att han verkligen var den han utgav sig för?
Specialkunskaperna i vår redationsgrupp hjälpte oss med en avancerad identifikationsprocess. Med foton på upphållett pass, specialskrivna lappar, dagstidningar och kontroll av geopositionering i bilder.
Och då kunde vi till sist veta att vi faktiskt pratade med Ilya, som blev en ganska unik röst i svensk radio om vardagen och rädslan inifrån rebell-kontrollerade områden.

Ett annat möte jag minns från den här tiden var intervjun med mannen som tryckte upp en bakelse i ansiktet på Göran Hägglund under valrörelsen.
Vi ville ha med honom i programmet, försöka förstå hur han tänkte när han gjorde något så tveksamt. Men det var inte helt okomplicerat. Dels att få tag på honom, men också att faktiskt intervjua honom. Det var inte helt okontroversiellt för ansvarig utgivare.  Men vi förbandade intervjun, fick den godkänd och i efterhand blev den faktiskt väldigt, väldigt bra tycker jag.

Sammanfattat är jag väldigt stolt över den här tiden. Jag har lärt mig så otroligt mycket, fått så mycket respekt för radioyrket, för alla kollegor och för den journalistik de gör.

Och jag är såklart också väldigt tacksam till mina kollegor. Utan er hade det aldrig blivit så bra, utan er hade faktiskt ingenting gått. Tack för att ni stått ut med mina nycker, peppat mig och framförallt er hängivenhet till att göra programmet så bra som det blev!

Tack Thorbjörn Karlsson och Anna Johannessen som turats om med att producera programmet.  Tack för att att ni stått ut med mina nycker och all pepp ni gjort!

Och tack Hanna Sandgren, Elina Haimi, Aldjiana Talic, Niklas Mannheimer-Ruberg, Emelie Hagbard som inte bara jobbat med programmet utan också lagt sin själ i det, jobbat hårdare än kanske någon annan redaktion för att live, en timme varje dag, göra den bästa radio vi bara kunde göra! Jag är väldigt tacksam för det!

För P3:s del så kommer programmet fortsätta, nu med Camila Astorga Diaz, som kommer fortsätta att göra radio i världsklass.

Själv kommer jag fortsätta skriva krönikor i DN, ta något enstaka föreläsningsuppdrag, men annars mest bara försöka vara världens bästa pappa till Billie!

Tack för att ni lyssnat!

{ 0 kommentarer }

En födelsedag i ett nytt liv

av Emanuel Karlsten den januari 31, 2014

i Pappablogg,Personligt

Jag är disträ ibland. Ser inte saker. Jag kan ta omedvetna steg över soppåsar som står vid ytterdörren. Jag är blind för om vi har gardiner, om blommor är döda eller om det ligger kläder på golvet. Julia irriterar sig ofta på det. Men ibland inser hon hur praktiskt det är. Som igårkväll. Hon visste att om hon dukade upp middagsbordet så skulle jag inte notera det. Så hon dukade upp lugnt medan jag satt och jobbade. Pussade mig godnatt och idag vaknade jag med sång och leddes ut till det här färdigdukade bordet.

”När hann du?!!”
Julia gav mig en puss.

Jag fyller 31 idag. Det är inte så speciellt. Mest speciellt är det i så fall att fira födelsedag med en egen familj vid bordet. Julia, som lär sig mer om mig för varje dag och som jag lär mig mer mer om för varje timme.  Det är att vinna högsta pris varje dag att hon vill vakna upp bredvid mig. Min hjärna har så svårt att förstå, acceptera, att det faktiskt händer. Att det kommer att vara såhär, jämt.

Och Billie. Jag öppnar presenter som uppfyller gamla drömmar och Billie sitter vid bordskanten och skrattar. Hennes present är att bajsa så mycket att det når upp till nacken. Men det gör mig, löjligt nog, absolut ingenting.
Idag får jag vara med henne hela dagen.
Det är den bästa födelsedagspresent jag kan få.

{ 0 kommentarer }

Mitt 2014: Jag blir programledare i P3!

av Emanuel Karlsten den januari 7, 2014

i Medier och internet,Personligt

Igår blev det officiellt: Den 3 februari blir jag programledare i P3! Det blir samma program som i somras, då jag vikarierade för Natalia Kazmierska.
Nu blir alltså namnet på programmet efter mig, P3 nyheter med Karlsten.
Det känns väldigt, väldigt bra. Och väldigt, väldigt surrealistiskt. Ett eget program i P3!!
Varför, vad händer och fortsätter jag skriva? Jag tänkte skriva ner några svar här:

Dels var det såklart smickrande att få frågan. Men jag tackade ja av flera skäl. Dels för att det var en sådan enorm utmaning att göra programmet i somras. Jag är en skrivande journalist och har testat på ganska mycket där redan. Att stå i direktsändning en timme om dagen var…adrenalindallrande på ett helt nytt sätt! Vi skruvade på manuset in i sista sekund, och sedan skulle man in en timme och ratta med gäster och ha fullständig närvaro och samtidigt kunna parera om något går åt skogen. Jag fick sådan djup respekt för radiojournalister!
Det andra skälet var att det är ett sådant skönt gäng! Thorbjörn Karlsson är den lugnaste producent man kan ha och en fascinerande man. Även Anna Johannessen är kvar från sommaren, en extremt kompetent och witty researcher som jag verkligen uppskattade att jobba med!
Det sista avgörande skälet var att programmet sänder från Göteborg där jag nu har min bas. Och hur lyxigt livet som egen företagare än är, hur mycket tid och ekonomisk frihet det än ger så är det TUNGT att ständigt åka iväg för jobb. Ofta till Stockholm. Med Sveriges radio får jag jobba vanliga kontorstider, vanliga vardagar – och jag är alltid hemma med Julia och Billie! Det är värt väldigt mycket.

Det var dock inte självklart. Vi hade planerat att jag skulle vara pappaledig under våren, att Julia skulle gå tillbaka till jobbet. Men vi vägde för och nackdelar och kom fram till att det här ändå var bäst. Jag kommer alltid vara hemma, bli bättre rotad här och så går jag på pappaledighet heltid efter riksdagsvalet.
Så nu kör jag! Fram till och riksdagsvalet, måndag till torsdag varje vecka, sänder jag klockan 13-14!

Hur blir det med övriga uppdrag? Jag har några få föreläsningar och resor inbokade under våren 2014 som jag kommer fullfölja. Men det enda konstanta uppdrag som forsätter är krönikor i DN.

Jag kommer alltså fortsätta skriva i DN varannan lördag. Om samma ämnen, på samma sätt.

Det känns som ett enormt ansvar under ett valår och jag ser fram emot att axla det.

Och exakt hur vi kommer lägga upp och göra bra med P3 nyheter med Karlsten – det får jag återkomma till.

{ 1 kommentar }

Mitt 2013

av Emanuel Karlsten den januari 4, 2014

i Personligt

Året har börjat på sämsta tänkbara sätt, totalt sängliggande i två dagar.
Men nu är jag åter på benen igen. och glad över det år som har gått.
På många sätt har det varit det bästa hittills. Några av mitt livs största händelser har inträffat.
I januari köpte jag tillsammans med Julia min första lägenhet. Jag har alltid hållt mig utanför bostadsmarkanden, uppskattat att ha en hyresrätt att säga upp när jag vill. Jag var skeptisk länge, kollade allt noggrant. Men till slut var vi nöjda och köpte en lägenhet i Majorna som vi uppskattar lite mer för varje dag.

I februari gick jag på mitt livs viktigaste möte. Jag skulle träffa mitt barn. Jag och Julia fick för första gången se vem som fanns i magen, se att det levde, med bultande hjärta. Jag minns att så mycket oro släppte, att jag vågade tro att det var sant. Vi skulle bli tre.

I april åkte jag till Vietnam för andra gången. Även nu för att träna journalister i hur de kan använda sociala medier. Jag ångrar lite att jag inte har skrivit ner mer från de här resorna. Det finns så mycket att berätta, så mycket att säga. Men hittills har det bara blivit en DN-krönika och ett föredrag. Kanske får jag anledning att återkomma.

Juni var en speciell månad. Jag och Julia förlovade oss! En vecka senare gifte sig min syster och ytterligare en vecka senare köpte vi en riktig, vuxen bil!

Under sommaren fick jag också testa på något helt nytt: programledare i radio! Så fantastiskt roligt det var! Under några veckor vikarierade jag för Natalia Kazmierskas i P3 och programmet fick heta ”P3 nyheter med Karlsten”. Det var utmanande på ett helt nytt sätt. Jag fick en adrenalinkick under och i varje sändning och kände en piska att vara på tå hela tiden. Samtidigt var det så skönt att det var en tablålagd aktuell timme, att man sedan, på kvällen, kunde koppla av och bort.
Jag har egentligen inte bloggat om det här så mycket, men om jag skulle välja ett program jag gillade bäst så är det nog det där jag läste dödsrunan över Altavista, eller kanske det där vi gjorde den kanske första stora svenska intervjun med Pewdiepie – någonsin. Det senare klippet var ett av kanalens mest lyssnade dittills.

Under sommaren fick jag också göra mitt första sommarprat (det blev uppskattat!), men mest var det bara en nedräkning till 22 juli, då vårt barn skulle födas.
Och så kom hon. Billie!

Jag har försökt att säga några ord om förlossningen tidigare, och jag har också försökt pappablogga några gånger. Men egentligen har hela hösten gått ut på att ge mindre tid för datorn och mer tid för min familj.
För det är underbart med en dotter och Billie kan få vilket rum som helst att lysa upp. Men det sätter också helt nya utmaningar för oss. Att orka, att ta hand om varandra, att hinna ta tid för varandra. Vi har jobbat och pratat massor av det under hösten och jag är så tacksam att Julia är min livskamrat, partner och bästa vän. Och framförallt: att vi har fått världens bästa barn tillsammans.

Hösten har inneburit att anpassa sig till ett nytt familjeliv. Jag har avslutat sidoprojekt, jobbat mindre, varit hemma mer. Vi har lärt känna nya vänner, haft barnvälsignelse, massor av middagar hemma i vårt nya hem och köpt vår första egna julgran!

Utöver det har det såklart varit mycket annat jobb. Jag har fortsatt skriva krönikor i Dagens nyheter. Under året är jag nog mest stolt över krönikan om hur vi knäböjer för Obama och att jag kunnat hålla ut i integritetsfrågan i min spalt. DN-uppdraget är fortfarande ett uppdrag jag har stor respekt inför och känner ännu större ansvar för. Jag är tacksam för att fortsätta mitt kontrakt där in i 2014.
Och även att ha skrivit på ett nytt.
Men mer om det kommer längre in på året.

2014 har potential att bli bäst hittills!

{ 0 kommentarer }

Nu har jag sommarpratat!

av Emanuel Karlsten den juli 10, 2013

i Personligt

Nu har mitt sommarprat sänds! Jag håller som bäst på att sända radio i P3 och har inte hunnit blogga ut något om det än, men hjälp så fina reaktioner det har varit! Helt rörd!
Särskilt att så många verkar ha fått en annan bild av både mig och min bakgrund. Det är nästan som att man är chockad.
Och så blir det kanske när man slutar blogga, låter den privata personen dra sig tillbaka allt mer.
Det ger lite sug till att börja blogga mer flitigt igen. Kanske ta sig tid att lägga ut texten lite mer kring olika saker.

Vi får se. Tills vidare: här är programmet.

Lyssna: Sommarprat i Radio Gotland Emanuel Karlsten

{ 0 kommentarer }

Jag hoppar in som programledare i P3 i sommar!

av Emanuel Karlsten den juni 7, 2013

i Credd,Personligt


screenshot 2013-06-07 kl. 10.50.02

Idag har jag en rolig nyhet: Jag hoppar i sommar in som programledare för P3 nyheter med Kazmierska! Jag kommer under tre veckor vikariera för min tidigare kollega Natalia i en fördjupande nyhetstimme. Varje dag, live, mellan 13-14 med start måndagen efter midsommar kan du skruva in P3!

Det är roligt och framförallt en ny utmaning! Jag har tidigare gjort poddar och skapat program med P3 Browser, men den här gången är ansvaret betydligt större.  Jag ska leda programmet, intervjua gäster och säga smarta saker. Som tur är finns ett ganska stort team, både producent och researchers, som ser till att det blir ett bra program.

Framförallt passar det mig bra i tid! Sändningen utgår från Göteborg och jag brukar ha färre uppdrag under sommaren vilket ger utrymmet  att testa på nya saker.

Dessutom: i sommar får vi vårt första barn. Vilket bidrar till direktsändningsspänningen. Om det blir helt tyst efter någon låt vet ni varför – jag är antagligen på väg till BB.

Och när vi ändå talar om saken: Jag håller just nu på att förbereda mitt sommarprat för Gotlandsradion P4. Något jag inte alls hade lust med. Men lyssna den 7 juli så vet ni varför jag ändrade mig!

{ 3 kommentarer }