Personligt

Mitt 2013

av Emanuel Karlsten den januari 4, 2014

i Personligt

Året har börjat på sämsta tänkbara sätt, totalt sängliggande i två dagar.
Men nu är jag åter på benen igen. och glad över det år som har gått.
På många sätt har det varit det bästa hittills. Några av mitt livs största händelser har inträffat.
I januari köpte jag tillsammans med Julia min första lägenhet. Jag har alltid hållt mig utanför bostadsmarkanden, uppskattat att ha en hyresrätt att säga upp när jag vill. Jag var skeptisk länge, kollade allt noggrant. Men till slut var vi nöjda och köpte en lägenhet i Majorna som vi uppskattar lite mer för varje dag.

I februari gick jag på mitt livs viktigaste möte. Jag skulle träffa mitt barn. Jag och Julia fick för första gången se vem som fanns i magen, se att det levde, med bultande hjärta. Jag minns att så mycket oro släppte, att jag vågade tro att det var sant. Vi skulle bli tre.

I april åkte jag till Vietnam för andra gången. Även nu för att träna journalister i hur de kan använda sociala medier. Jag ångrar lite att jag inte har skrivit ner mer från de här resorna. Det finns så mycket att berätta, så mycket att säga. Men hittills har det bara blivit en DN-krönika och ett föredrag. Kanske får jag anledning att återkomma.

Juni var en speciell månad. Jag och Julia förlovade oss! En vecka senare gifte sig min syster och ytterligare en vecka senare köpte vi en riktig, vuxen bil!

Under sommaren fick jag också testa på något helt nytt: programledare i radio! Så fantastiskt roligt det var! Under några veckor vikarierade jag för Natalia Kazmierskas i P3 och programmet fick heta ”P3 nyheter med Karlsten”. Det var utmanande på ett helt nytt sätt. Jag fick en adrenalinkick under och i varje sändning och kände en piska att vara på tå hela tiden. Samtidigt var det så skönt att det var en tablålagd aktuell timme, att man sedan, på kvällen, kunde koppla av och bort.
Jag har egentligen inte bloggat om det här så mycket, men om jag skulle välja ett program jag gillade bäst så är det nog det där jag läste dödsrunan över Altavista, eller kanske det där vi gjorde den kanske första stora svenska intervjun med Pewdiepie – någonsin. Det senare klippet var ett av kanalens mest lyssnade dittills.

Under sommaren fick jag också göra mitt första sommarprat (det blev uppskattat!), men mest var det bara en nedräkning till 22 juli, då vårt barn skulle födas.
Och så kom hon. Billie!

Jag har försökt att säga några ord om förlossningen tidigare, och jag har också försökt pappablogga några gånger. Men egentligen har hela hösten gått ut på att ge mindre tid för datorn och mer tid för min familj.
För det är underbart med en dotter och Billie kan få vilket rum som helst att lysa upp. Men det sätter också helt nya utmaningar för oss. Att orka, att ta hand om varandra, att hinna ta tid för varandra. Vi har jobbat och pratat massor av det under hösten och jag är så tacksam att Julia är min livskamrat, partner och bästa vän. Och framförallt: att vi har fått världens bästa barn tillsammans.

Hösten har inneburit att anpassa sig till ett nytt familjeliv. Jag har avslutat sidoprojekt, jobbat mindre, varit hemma mer. Vi har lärt känna nya vänner, haft barnvälsignelse, massor av middagar hemma i vårt nya hem och köpt vår första egna julgran!

Utöver det har det såklart varit mycket annat jobb. Jag har fortsatt skriva krönikor i Dagens nyheter. Under året är jag nog mest stolt över krönikan om hur vi knäböjer för Obama och att jag kunnat hålla ut i integritetsfrågan i min spalt. DN-uppdraget är fortfarande ett uppdrag jag har stor respekt inför och känner ännu större ansvar för. Jag är tacksam för att fortsätta mitt kontrakt där in i 2014.
Och även att ha skrivit på ett nytt.
Men mer om det kommer längre in på året.

2014 har potential att bli bäst hittills!

{ 0 kommentarer }

Nu har jag sommarpratat!

av Emanuel Karlsten den juli 10, 2013

i Personligt

Nu har mitt sommarprat sänds! Jag håller som bäst på att sända radio i P3 och har inte hunnit blogga ut något om det än, men hjälp så fina reaktioner det har varit! Helt rörd!
Särskilt att så många verkar ha fått en annan bild av både mig och min bakgrund. Det är nästan som att man är chockad.
Och så blir det kanske när man slutar blogga, låter den privata personen dra sig tillbaka allt mer.
Det ger lite sug till att börja blogga mer flitigt igen. Kanske ta sig tid att lägga ut texten lite mer kring olika saker.

Vi får se. Tills vidare: här är programmet.

Lyssna: Sommarprat i Radio Gotland Emanuel Karlsten

{ 0 kommentarer }

Jag hoppar in som programledare i P3 i sommar!

av Emanuel Karlsten den juni 7, 2013

i Credd,Personligt


screenshot 2013-06-07 kl. 10.50.02

Idag har jag en rolig nyhet: Jag hoppar i sommar in som programledare för P3 nyheter med Kazmierska! Jag kommer under tre veckor vikariera för min tidigare kollega Natalia i en fördjupande nyhetstimme. Varje dag, live, mellan 13-14 med start måndagen efter midsommar kan du skruva in P3!

Det är roligt och framförallt en ny utmaning! Jag har tidigare gjort poddar och skapat program med P3 Browser, men den här gången är ansvaret betydligt större.  Jag ska leda programmet, intervjua gäster och säga smarta saker. Som tur är finns ett ganska stort team, både producent och researchers, som ser till att det blir ett bra program.

Framförallt passar det mig bra i tid! Sändningen utgår från Göteborg och jag brukar ha färre uppdrag under sommaren vilket ger utrymmet  att testa på nya saker.

Dessutom: i sommar får vi vårt första barn. Vilket bidrar till direktsändningsspänningen. Om det blir helt tyst efter någon låt vet ni varför – jag är antagligen på väg till BB.

Och när vi ändå talar om saken: Jag håller just nu på att förbereda mitt sommarprat för Gotlandsradion P4. Något jag inte alls hade lust med. Men lyssna den 7 juli så vet ni varför jag ändrade mig!

{ 3 kommentarer }

Idag för exakt ett år sedan…

av Emanuel Karlsten den maj 21, 2013

i Personligt

…skrev jag en tweet till Julia Mjörnstedt. Vi hade aldrig hälsat innan, men det var som om hela världen var ställd i exakt rätt läge. Allt stämde. Jag förstod inte ens att något sa klick. Det var bara två pusselbitar som fogades samman utan friktion. Vi som egentligen var främlingar började prata som om vi visste att vi väntat på varandra.

Jag bokade om en biljett så att vi kunde träffas två dagar senare. Det var som att hälsa på framtiden. Där var du ju! Aldrig har något känts så enkelt, aldrig har något känts så självklart.

Dagen efter den där första träffen åkte jag iväg på en månads jobbresa i Indien. Det kändes som att jag slets itu, lämnade en del av mig därhemma. Mitt fokus flackade och jag var uppriktigt orolig över att förlora mitt förstånd.

När jag kom hem mötte du upp mig i Stockholm. Det var andra gången vi träffades. Vi firade midsommar med mina vänner och dagen efter följde jag med dig till Göteborg och träffade hela din släkt. Veckan efter följde du med mig till Visby och bodde hos min familj en vecka.

Aldrig har något gått så snabbt och ändå känts så självklart. Du slog dig bara ner på den lediga plats som var omedvetet förberedd för dig. All ångest jag känt inför att en dag ta ett livslångt beslut byttes till lust och nyfikenhet. Som jag alltid drömt och hoppats att det skulle vara.

Jag flyttade till Göteborg. Vi flyttade ihop. Vi köpte en ny, större lägenhet tillsammans.

Och om 61 dagar ska den här personen inte längre vara en kontur på en svartvit bild, utan fläta oss samman till en familj.

11395_10151237837076534_1743124443_n

Och jag vet. Ibland hänger jag inte alltid med. Ibland är jag envis och trubbig. Jag tänker att det beror på att min hjärna är så ovan vid att mitt hjärta är så övertygat.
För Julia, jag har aldrig varit så i grunden säker på att jag älskar någon som jag älskar dig.

För alltid
– Emanuel

{ 28 kommentarer }

Vi i femman har fyllt 50 år. För några veckor sedan ringde det en snubbe från SR och ställde några frågor om min medverkan i programmet på 90-talet. Jag har bloggat om det tidigare, hur bråkiga vi var, hur folk ringde hem till mina föräldrar efteråt.
Exakt det blev vinkeln i det minnesprogram för Vi i femman som nu alltså sänts. ”De som har vunnit Vi i 5:an har varit välartade barn som blivit ingenjörer och ekonomer – undantaget Emanuel Karlsten”. Vilket kanske inte är sant, men en komisk vinkel.
Och i och för sig träffande för vårt Vi i femman-lag från S:t Hans i Visby. De övriga två i laget är nu båda framgångsrika ingenjörer. Ersättaren är nog läkare. Är helt säker på att min medverkan i laget bara byggde på att jag turkryssade rätt i enkäten.
Anyway, här är snutten om mig från minnesprogrammet. Klippte ut det ur hela programmet för att spara till barnen:

{ 0 kommentarer }

Om sittkissande och vad som händer nu

av Emanuel Karlsten den september 13, 2012

i Mellansnack,Personligt

Den här bloggen är till för mina randanmärkningar. Det som inte finner plats på annanstans. För annanstans har jag ju skrivit. Du kan följa massor av saker på ajour.se/author/emanuel, till exempel. Där uppdaterar jag högt och lågt, flera gånger i veckan. Igår om den nysläppta Iphone, till exempel.

Annars fungerar det ungefär som vanligt. Sedan jobbresan till Asien i juni har det hänt massor. Jag har träffat en tjej jag blivit kär i. Flyttat till Göteborg och pendlar till jobben i Stockholm, i stället för tvärtom. Haft semester, varit på begravning, bröllop, dop och jublat över att min syster har förlovat sig!

Och jobbat.

Även om det, just i sommar, har varit relativt lugnt. Jag har skrivit ett kapitel i Framtidskommisionens framtidsbok och gjort några föreläsningar. Det är fortfarande föreläsningar som efterfrågas mest. Ofta är det mediehus som hör av sig, ofta vill de ha utbildningar eller föreläsningar om hur man gör journalistik på nätet. Efter Indien och Vietnam har jag fått två ytterligare förfrågningar, en från Singapore och en från Vietnam. Båda om utbildningar för journalister. Singapore-resan blir av i Oktober.

Allt oftare är det också kyrkliga sammanhang som hör av sig. Vilket känns väldigt kul! Igår var jag till exempel på Sigtuna och höll en helt ny föreläsning om ”Vad sociala medier med oss som människor?”. Det var roligt och något jag gärna gör mer.

Hösten fortsätter därför på samma spår som tidigare. En ny säsong av P3 Browser är på gång, mitt första avsnitt spelas in i dag, sänds på söndag. Jag har ett annat podradio-koncept på gång. Det blir en religionspoddcast, men jag skulle vilja ha en sponsor? Vi har studio och riktigt spännande upplägg. Vi får se när och om de släpps. Det kommer också bli mer jobb med något större mediehus, flera spår är ute.

Och så krönikorna då, förstås. Jag har ett tillsvidare-kontrakt med Dagens nyheter där jag skriver nyhetskrönikor varannan vecka. Det är fortfarande mitt enda regelbundna och återkommande kontrakt. Och det är roligt! Jättejobbigt att skriva, men roligt att se spridningen, konsekvensen, effekten.

Igår, till exempel, skrev jag om toalettsurfande. I en särskilt intim krönika berättade jag om att sittkissar för att få mer tid med min Iphone. Den landade förvånansvärt väl. Det är så spännande det där! Att mäta resultat på olika ämnen. Vilka man får många mejl på, vad som funkar på Twitter och vad som – relativt – fungerar bättre på Facebook. Att prata om sittkissning funkade särskilt väl. Så många reaktioner på folk som kände igen sig, som ville dela egna erfarenheter.

Och så många medier som citerat, spridit vidare. I Göteborgsposten blev jag till exempel sittkissmannen.

Toalett-anekdoten var såklart ett effektivt sätt att förklara hur vi behöver hitta en mogen relation till vår nätanvändning. Jag anade knappast att det skulle innebära att jag skulle få höra så mycket om andra folks toalettvanor och -besök.

Eller att jag i Studio ett skulle behöva redogöra mer ingående för mina toalettbesök. Där och då, i direktsändning, kände jag att det var svårt att balansera. Det var lättare att inte bli för närgående på just den saken när man formulerar sig i text.
Lyssna: Vit vecka från mobiltelefonen

Hursomhelst. Livet är fint, jag sitter på ett tåg mot Stockholm bredvid den person jag älskar. Vi hörs sen.

{ 4 kommentarer }

Det händer mycket nu. Faktum är att det händer mycket hela tiden. För en dryg månad sedan firade jag ett år som egen företagare. För ett år sedan sa jag upp mig som redaktör för sociala medier på Expressen och har sedan dess frilansat och återgått till att konsulta och föreläsa om sociala medier och framförallt hur mediehus kan göra journalistik med dem.

Det är roligt och går väldigt bra. Väldigt, väldigt bra till och med. Jag inser att jag är i en ytterst priviligerad situation och försöker verkligen njuta av det, göra bra saker, välja med omsorg och så vidare.

Det jag lever bäst på är föreläsandet. Jag håller några föreläsningar i veckan. Denna vecka är det tre, till exempel. Ett för ett fackförbunds webbredaktörer som brottas med saker som hur man hanterar kommentarsfält, något jag tycker är superintressant. Ett annat för en Sundsvallskonferens, Communicare, här intervjuas jag inför den.

Det sista sker på fredag när jag sätter mig på ett plan till Indien. Och kring den är det värt att lägga ut texten lite: Wan-Ifra, en internationell tidningsorganisation, har kontaktat Sverige och efterfrågat någon som kan tala om journalistens roll i sociala medier. Jag har en tid haft god kontakt med Wan-Ifra, bland annat sitter jag i programkommittén för konferensen Dagsvara, och blev föreslagen. Nu håller jag, ensam, en tvådagars ”Social media training” med redaktörer i New Dehli. Sedan ytterligare en inspirationsdag med Hindustan Times för att sedan flyga 260 mil till staden Kochi för ytterligare en inspirationsdag med en tidning där. Sedan åker jag direkt till Vietnam, Hanoi, för ett Sida-projekt där jag, tillsammans med Ann Lagerström, håller tre utbildningsdagar för journalister i regionen. Om sociala medier.

Jag hör hur det låter. En liten asienturné. Och jag nyper mig fortfarande i armen. Över att allt sker så snabbt, så intensivt. Och att så mycket ansvar ligger på lilla mig. Jag har förvisso gjort några internationella resor tidigare, men aldrig utanför Europa. Men samtidigt vilar jag i tryggheten av att de har sökt upp mig, för mitt perspektiv och att det är det enda jag behöver vara expert på. Det kommer utan tvekan vara den största utmaningen hittills vad gäller föreläsningar. Men det känns också väldigt välkommet.

Mitt andra starka ben är konsultandet. Det kan handla om coachning för tidningar som funderar på att skapa något nytt, innovera. Där har Aftonbladet varit min största kund under året. Vi har tillsammans skapat tre Livegranskningar om grundskolan, psykiatrin och polisen, varav den om psykiatrin blev nominerad till en guldspade. Den metod vi utarbetat och de lärdomar som det gett känner jag att jag inte riktigt avhandlat här. En dag hoppas jag skriva något samlat om det.

I övrigt fortsätter jag skriva nyhetskrönikor i Dagens nyheter varannan vecka. Det är roligt och skrämmer slag på mig – varje vecka. Jag antar att det är bra på ett sätt, att jag har sådan djup respekt för det. Men det är också otroligt psykiskt påfrestande att ständigt gå runt och vara lite rädd. Det är något med det oåterkalleliga i print som gör det…övermäktigt stort stundtals. Samt en djup känsla av ansvar. Tänk att jag har chansen att påverka makthavare i de journalistiska spalter som allmänheten har högst förtroende för! Häromveckan var jag  inbjuden till slottet för en seminariedag om ungt ledarskap. På plats med 300 andra var också kungen och i en mingelfikarast råkade jag hamna någon meter bort från honom. När han plötsligt stod utan sällskap en sekund insåg jag att detta kanske är enda chansen i mitt liv som vi faktiskt kan snicksnacka lite. Jag gick fram, hälsade och hela det samtalet – som varade i minst fem minuter (ingen avbröt oss!) – kan jag lägga ut texten mycket om. Men märkligast känsla var att han hade läst en DN-krönika jag nyss hade skrivit. Det satte kontext till hela den stora känsla av att mina ord hamnar på både makthavares och farmors köksbord. Så märkligt.

Det betalda skrivandet begränsas annars mest till DN. Då och då gör jag gästspel på olika sajter med debattartiklar, men annars är jag ganska ”tingad” till DN när det gäller skrivandet. I sommar ska jag däremot skriva ett kapitel i en framtidsantologi som är beställd av regeringen. Jag vet inte hur mycket som är kommunicerat om det ännu så jag får återkomma om det.

Jag har också börjat göra radio. Främst i P3 Browser, där jag är en del av en fast panel. Varje söndag klockan 18.03 sänds våra program om vardagen på internet. Det är roligt och känns helt nytt! Nästan varje fredag har jag också gästat Cissi Wallins radioprogram för att prata om ”veckans nyheter”. Det är kul och enkelt och jag försöker vara med de veckor jag kan och inte har något annat inplanerat. Vilket spännande medie det är ändå! Om det inte blir förlängning på P3 Browser ska jag nog försöka starta en egen podcast. Kanske med Ajourredaktionen?

Ajour är  mitt ideella projekt. Där skriver jag flera gånger i veckan tillsammans med redaktionen. Det är väldigt belönande. Dels att få göra det tillsammans med så smarta människor. Vi har ett väldigt bra, ständigt pågående redaktionellt samtal i en Facebookgrupp om vad vi skriver och inte skriver. Det känns, för mig, också skönt att det är ideellt. Det minskar pressen på både mig och de andra i gruppen och gör att vi kan skriva när vi faktiskt ramlar över något vi tycker borde uppmärksammas, eller där vi har något att bidra med. Men det gör också att utgivningen kan uppfattas ojämn. Trots det ser vi hur sajten växer för varje månad. För någon vecka sedan slog vi rekord med över 70 000 unika i veckan. I klass med Dagens media, Eskilstuna-kuriren och andra medelstora lokaltidningar. Helt otroligt för en sajt som tekniskt knappt utvecklats. Vi hoppas att en ny sajt kommer igång under sommaren. Och att vi kan utveckla den vidare. Vi får se var det tar vägen!

Bortsett från allt det upptäcker jag nya saker varje vecka. Hur van jag har blivit vid att medverka i olika debatter, både panel– och radiodebatter, nyhetsinslag och tidningar. Jag har insett att det som i en mediebransch klassas som framgång innebär att människor ibland vill en illa. Jag har fått nosa på priset av offentlighet och har perioder där jag verkligen funderar på var min gräns går och om det är i mediebranschen jag vill verka. Vägt vilka andra alternativ det finns och hur man behåller sig både ödmjuk, mjuk och hungrig. Jag försöker på olika sätt påminna mig om att det mesta är en ankdamm i världen. Glädjas, men samtidigt distansera mig till att jag listas som makthavare i samma andetag som utrikesministern eller som en av twitters tio mest inflytelserika.

Men mellan varven inser jag vilken dröm det är för mig att kunna leva på det här och ha sådan frihet. Hur jag behöver njuta av det just nu, för att det säkert är borta om ett år. Så fungerar det, det är bra att det fungerar så. Så mest försöker jag bara vara tacksam. Över att så många drömmar uppfyllts.

Nästa steg är att njuta av dem och hitta nya. Och hårdplanera inför indien-dagarna. Puh.

{ 11 kommentarer }

Det kom ett vykort

av Emanuel Karlsten den november 3, 2011

i Personligt

Vet inte varför jag tycker det här är så obehagligt. Men det kom ett vykort hem i dag. Ett handgjort vykort, utan avsändare. Med en sur gubbe över hebreiska tecken. Det postades i Umeå igår och handlar om en DN-krönika jag skrev om att Spotify blivit ett musikens Klondike.

På baksidan står egentligen inget konstigt. Den anonyma avsändaren gör en märklig parallell om att det i ”den moderna talmud” står att artister kunnat göra sig ett namn på nätet länge. Och så skriver han ett citat från ”361” i hans ”moderna talmud”.

Inget konstigt i det, säkert, men det anonyma, det handgjorda, datorutskrivna kortet får mig ändå att känna olust.

Vilket jag inte hade fått om det kommit som en kommentar, eller som ett mejl. Men kom det på post. Någon har tagit sig tid att skriva ut från datorn, anteckna för hand, klippa, sätta frimärke, leta upp min adress och posta. Anonymt. Varför? Det är oklart.

Varför känner jag sådant obehag? Jag kan inte riktigt förstå logiken i mina känslor.

{ 5 kommentarer }

I dag lyssnar jag och inspireras av Steve Jobs ord

av Emanuel Karlsten den oktober 6, 2011

i Personligt

Det finns ett tal av Steve Jobs som jag återkommer till då och då. Det är när han talar på Stanford university inför tiotusentals elever. Han säger så vackra saker. Om döden. Om naiviteten. Om livet.
Jag tittar på den i dag igen. Ett vackert minne av Apples Steve Jobs.

{ 2 kommentarer }

Mina föräldrar är i bilköpartagen och har surfat runt på nätet i jakt på en bra bil. Till slut hittade de en i Stockholm och de, som bor i Visby, behövde någon som var på plats och kunde avgöra om det var värt ett köp. Så då frågade de om jag kunde.

Och det kunde jag. Men jag kan inget om bilar. Och den enda jag känner i Stockholm som kan något om bilar, min kusin, kunde inte hänga med. Så jag tänkte att jag frågar Twitter: Vad ska man kolla på när man köper en bil? Jag fick massor av tips. ”Sparka på däcken”. ”Kolla när den senast är servad” ”Kolla tidigare ägare”. Jag insåg dock att jag inte skulle komma ihåg allt det där och framförallt inte veta vilka följdfrågor man skulle ställa.

Så på vägen dit insåg jag: Varför inte bambusa allt? Sända hela mitt bilhandlarmöte live till Twitter och Facebook – och få hjälp av expertisen när jag behöver den bäst.

Så jag förberedde twitterföljarna med ett promoklipp på vägen till bilhandlarn och sedan körde jag hela besöket live. Jag berättade allt för Bilhandlarn som hjälpte mig genom att ge mig tillgång till hans trådlösa nätverk. Och så satte vi igång. Här ser du mig sparka på däcken – live. Och tittarna – totalt 140 pers – hjälpte mig i chatten så att det dök upp i telefonen när jag snackade med bilhandlarn.

Livetittarna slog upp registreringsnumret i bilregistret och såg att bilen inte alls var en 2008, utan en 2007:a. Så det frågade jag bilhandlarn om. De påminde mig också om att kolla upp tidigare ägare och sufflerade om frågor kring vinterdäck och annat som var viktigt.

Sedan fick jag ta med bilen ut på en biltur som jag också livesände. Där stannade jag för att kolla hur den såg ut i dagsljus och såg flera grejer som inte var helt hundra.

Och efteråt försökte jag sammanfatta intrycket – vad som hänt:

En kul grej! Bilhandlarmötet blev betydligt roligare för mig och det kändes som jag hade hela världens expertis i ryggen som hörde allt vi sa och som hjälpte mig ställe rätt följdfrågor.

Tack så mycket, Twitter!

(PS: mina föräldrar hälsar att ni som ser i efterhand gärna få kommentera och skriva om du har några invändningar till varför skulle slå till på bilen. Och läser du det här efter fredag lunch och har invändningar – forever hold your peace. Då är bilen antagligen redan köpt)

{ 10 kommentarer }