Aftonbladet

När så norska medier började rapportera från husrazzior och publicera pixlade bilder på skjutaren, var det bara en tidsfråga. När skulle namn och bild på den person som gick loss och sköt på Utöya publiceras?

Det började med att perifera europeiska länder publicerade. Som Polen. Sedan följde Sky news upp som första (eller var det Daily news?) stora internationella medie. Därefter blev VG.no (eller var det tv2?) första medie i Norge.

Och då var det bara Sverige kvar. På @Expressen är Per-Anders Broberg ansvarig utgivare och strax efter halv två gick meddelande ut till redaktionen om att publicera:

Då hade Aftonbladet, en kvart tidigare, beslutat att inte gå ut med namn och bild. Men fyra minuter efter Expressens beslut ändrar sig Aftonbladet. 01.42 publicerar även Aftonbladet namn. Först en dryg kvart senare, 01.58, publicerar man bild.

Själv hade jag beslutat att inte outa den misstänktes namn. Men när nu båda stora nättidningarna publicerats döljer eller hjälper jag knappast något för någon genom att låtsas som att namn och bild inte finns.

Men mest tydligt blir det kanske att pratet om att varje ansvarig utgivare gör sin egen bedömning tillsynes är…fluff. Eller slumpade det sig så att de båda ansvarige utgivarna kom fram till sitt beslut exakt samtidigt? (DN och SvD har ännu inte outat namnet)

Med det sagt är nästa steg att ta en närmare titt på de konton i sociala medier som publicerats av Anders. Det finns mycket spännande att fundera kring där. Är allt planerat i minsta detalj?

{ 3 kommentarer }

Cafés nya superrekord – tack vare Facebook

av Emanuel Karlsten den juli 12, 2011

i Medier och internet

Jag har tidigare skrivit om Cafés superbloggare @backmanland som är en typ av övernaturlig Facebook-magnet. En vecka i maj stod tre av hans bloggposter ensam för drygt 175 000 besök.

Men skit i det nu. Det rekordet har flugit all världens väg. I dag, en dag innan Kiaindex publicerar de officiella trafiksiffrorna för förra veckan, bjuder webbredaktören @viktorbk på siffrorna:

Vad det beror på? En ynka postning. Av Fredrik Backman. Inte för att den är dålig, den är fantastiskt känslosamt och bra skriven. Jag bloggade om den förra veckan: När Fredrik levererar sådana här guldkorn är han som bäst. (…) det fina eller tankvärda i det är att det bara är i bloggform vi får läsa sådana här texter. Att vi i print (eller traditionell artikelform) alltid förväntar oss tematiskt stringenta texter om ungefär samma sak från en författare. Det är i bloggens spretiga frihet som sann kreativitet och de bästa texterna föds.

På bara ett dygn fick Fredrik Backmans bloggpost 180 000 visningar, twitterrapporterade @viktorbk. En vecka senare stod det klart att Café, som under sina bästa stunder snuddat på 40 000 unika i veckan, ökat med tusen procent, till nästan 400 000 unika.

Vad det beror på? Än en gång: Facebook. Infrastrukturen som digitaliserar allt analogt skvaller. Backmans bloggpost har hittills delats över 142 000 gånger på Facebook.

Det verkar som att vi nu på riktigt får se hur viraler får riktigt fäste i Sverige. De gånger vi tidigare pratat om det har det aldrig handlat om de här volymerna:

Som Lindexhärvan, men den nådde bara upp till 16 000 delningar. Ola Lindholms bloggpost om knarket som blev både löp och huvudnyhet, men den nådde bara upp till 60 000 delningar. Och Klamydiabrevets ”sveket”, som skakade om riksdagsvalets sista dagar förra året, nådde ”bara” upp till knappa 40 000 delningar på Facebook.

Det kanske är för tidigt att tala om trender, men något har definitivt hänt. Har vi blivit bättre på att dela länkar? Förstår vi logiken kring delandet mer? Är det ”rekommenderaknapparna” som gjort det? Efter förra bloggposten bad jag om Facebookstatistik från samtliga tidningsdrakar. Alla utom Expressen svarade, och både Svd och DN vittnade om en ganska påtaglig uppgång i trafik från Facebook.

Även om Fredrik Backmans virala bloggposter hittills är ett slags unikum är det tydligt hur han har lyckats hitta en slags formel. Hitta ton för något som slår an hos en bred massa. Inte bara en gång, utan gång på gång lyckas Fredrik Backman med det.

Frågan är om det är så här stjärnor i framtiden kommer födas, om det är så bloggare och krönikörer komme plockas upp? För framgången här handlar inte om en redaktionellt styrd placering, ingen Aftonbladet-etta är med i leken. Det handlar om att enskilda personer, en efter en, har tyckt texten var så bra, så fin, så rörande, att den var värd att dela vidare.
Så eskalerar det, hela vägen upp till 400 000 unika.
På en vecka.

Det är en galen, men väldigt vacker värld. Och förstå: Det här hade aldrig kunnat hända om vi hade låst in materialet.

{ 13 kommentarer }

Nu har Almedalsveckan börjat! Jag gjorde premiär med att delta i Godmorgon Almedalen, Joakim Jardenbergs och Brit Stakstons egen ytterst ambitiösa webbtv-show varje Almedalsmorgon. Det är ett ganska intressant fenomen. De vill själva värja sig från att vara eller göra anspråk på att vara journalister. Att de bara är folk med frågor. Men så är det såklart inte. Varken att de bara är folk med frågor eller att de inte är journalister. De må sakna erfarenheten och utbildningen som journalister, men de försöker göra samma research och ställa samma frågor som journalister. Och givetvis finns det också en agenda, medveten eller omedveten, att föra de frågor som man själv tycker är intressant eller tycker behöver fokus, på tapeten.

Jag tycker inte det är något fel i det, snarare väldigt smart!

Här kan du se mitt deltagande, ungefär 28 minuter in i sändningen. Jag pratar om Skolgranskningen och hur vi gjorde journalistik tillsammans med läsarna. Ett bra samtal, tycker jag (och angående ”killen med håret”, kommer det härifrån) (foto, höger, @ danehav )

(mobillänk till sändningen)
Nu ska jag ut och hämta både mitt presspass och bloggarpass. Vi ses i vimlet!
Här är dagens länkar sålänge:

  1. Reinfeldts presschef: Vi kände inte till någonting | Nyheter | Aftonbladet
  2. – Aftonbladet gör i dag uppföljning på sin Littorin-grej. Och precis som Aftonbladet själva skriver så visste Reinfeldt såklart om hans sexhattande när han avgick. Det säger både Aftonbladets källor och inte minst den artikel som @niklassvensson skrev och @expressen gjorde löp på för ett år sedan: http://www.expressen.se/Nyheter/val2010/1.2060129/sven-otto-littorin-jag-har-aldrig-betalat-for-sex
    Märklig sak detta.

    För övrigt är det inte sant att Aftonbladets grej inte fått något eko på sin story. Svd gjorde egen grej igår http://www.svd.se/nyheter/inrikes/littorin-sexchattade_6290556.svd och TT har skickat telegram vilket innebär att Sveriges alla lokaltidningar åtminstone haft möjligheten att publicera. Som GP: http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.666385-aftonbladet-littorin-sexchattade

  3. S04E08: Klippet som alla trodde var fejk | SCHULMAN SHOW | Nöjesbladet | Webbtv | Aftonbladet
  4. – Ok, på riktigt. Skulle det här gamla youtubeklippet faktiskt vara sant? I så fall är det en fenomenal sågning från Ekdahl.

  5. Täcknamnet: Mrfeelgood6 | Nyheter | Aftonbladet
  6. – I nätnördsvängen var den stora snackisen igår hur Aftonbladet fick tag på en skärmdump INIFRÅN Littorins alias ”Dangerzone2010”:s mejl. Detta trots att Aftonbladet menar att kontot raderades strax efter Littorins avgång.
    I Flashback finns dessutom trådar daterade från 2010 där folk menar att de kunnat se Dangerzones konto upp till oktober. Det finns många märkligheter här som, med foliehatten på, skapar konspirationer hit och dit.
    Mest av allt skulle man önska att Aftonbladet kunde vara transparenta med de här delarna också. (och ytterligare: Hur kunde de veta att ”Idas” mejl studsade, om de – som de påstår – aldrig var i kontakt med henne, eller hade tillgång till Dangerzones mejlkonto under tiden Littorin var aktiv? Äh, jag lägger ifrån mig foliehatten nu. Man mår inte bra av att läsa Flashback.)

  7. Rånad rånade rånare – Malmö – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt
  8. – Fantastiskt. Inte så mycket storyn i sig – som förvisso också är rolig – utan rubriken. Rubriken!

  9. 20 000 tweets – vad har de gett mig?
  10. @johanhedberg är Sveriges mest spännande PR-konsult inom sociala medier just nu. Att förstå honom verkar vara omöjligt, men att läsa honom är ett måste.

  11. den här annonsen kan inte vara det bästa valet att placera in… on Twitpic
  12. – Intill Aftonbladets artiklar om faran med att chatta med okända tjejer är en annons för…att chatta med okända tjejer. Kolla skärmdumpen som hann tas innan annonsen plockades bort.

  13. Iron Maiden Tagorama // GP.SE in cooperation with FanTag.eu
  14. – Men hur roligt var inte det här? Har helt missat FanTag förut. Tydligen en tjänst man kan använda för att facebooktagga sig på ett helt vanligt foto. Så smart använt av GP här, från ett foto på publiken under en Iron Maiden-konsert i Göteborg. Skriv upp och använd!

  15. Jakten på ett svar | Nyheter | Aftonbladet
  16. – Så publicerade då Aftonbladet det ”lite annorlunda” reportaget som Jan Helin aviserade om. Dock en dag för tidigt. Det ger så klart grund för spekulationer. Pressades de hårt av mejl, tweets och bloggar som ifrågasatte den nya publiceringen? Ville de ge en kontext till varför den sker nu? Inte omöjligt. Men för mig blir den nya publiceringen ännu märkligare i ljuset av det här ”självkritiska” reportaget.
    Genom den nya texten blir det istället uppenbart att publicering är att se som ett slags försvar, en förklaring till varför man skrev första gången. Att, ett år senare, försöka göra rätt för det haveri till publicering som det första var. Det som den nya, självrannsakande texten gör är att väcka liv i gamla minnen hos sina läsare. Som om tf chefredaktör Lena Melins inledande superfadäs när hon förklarade att hon aldrig skulle publicera uppgifter om en minister utan hans kommentar – men tre dagar senare gjorde det ändå. Känslan är att beslutet var lika dåligt då, som nu. Uppförsbacke, minst sagt.

{ 2 kommentarer }

Nu har jag läst allt i Aftonbladet stora avslöjande om den förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin. Det handlar om att han har sexchattat väldigt mycket. Ibland med människor som utgett för någon de inte är.  Allt kokar egentligen ner till följande, som chefredaktör Jan Helin skriver:
Aftonbladets research visar att Littorin medgav för statsministerns närmsta man, natten innan han avgick, att han ägnat sig åt sexkontakter på nätet. Ett uppenbart högriskbeteende.

Verkligen? Är det ett högriskbeteende att sexchatta? Ens när det är med människor som vill en illa? Moraliskt förkastligt, sure. Äckligt beteende, visst. Men högriskbeteende?

Det Aftonbladet gör är att, ett år efter att en minister avgår, begå karaktärsmord på en person som inte längre är offentlig. På en person som medvetet – säkert med allt det här i åtanke – dragit sig undan för att slippa bli uthängd under allmänintressets flagg.
En sådan har Aftonbladet ändå hittat genom att mena att sexchattandet handlar om ett högriskbeteende. Men inte för Littorin – det hade inte varit tillräckligt för publicering – utan för svenska staten.

Hela granskningen bygger på att man måste berätta de komprometterande detaljerna om Littorins sexliv, för att förklara hur rikets säkerhet varit i gungning.

Det är svårt, nästan omöjligt, att inte känna att det är ett konstruerat motiv för att kunna göra något av de  uppgifter som landat i knät.

Aftonbladet gjorde flera misstag när de förra sommaren publicerade uppgifterna om Littorin. Jan Helin erkänner flera av dem och aviserar ett spännande reportage imorgon där flera av dem kommer tas upp. Det här avslöjandet kan (och försöker) så klart vara en upprättelse. Men har man hamnat i samma fälla igen?

Klart är att Littorin utsatt sig för en situation som kunde ha lett till utpressning i sitt privatliv. Han har både barn, exfru och flickvän. Men på vilket sätt borde regeringen agerat om de hade fått reda på att Littorin var otrogen på nätet? På vilket sätt borde SÄPO agerat om de hade fått reda på att Littorin sexchattade i sammanhang där man inte vet vem som är bakom avataren?

På vilket sätt kan rikets säkerhet drabbas av saken? Vad skulle kunna ha blivit den värsta konsekvensen?

Att Littorin fick avgå? För visst hade han hellre gjort det än att lämna ut några av rikets dokument?

Att Littorin fått betala svarta pengar till någon sexchattande snubbe? Riskerar det rikets säkerhet?

Eller handlar det om att det är internet och att då finns det så många nya variablar, så många ”tänk om”? För var går annars gränsen? Ska vi förbjuda ministrar att prata med alla som Säpo inte godkänt – även utanför internet? Eller är det bara på internet som vi måste utgå från att det finns en skummis bakom varje profilbild?

Det kan hända att det finns väldigt legitima skäl till publiceringen som jag behöver hjälp att förstå. Men jag får allra mest en känsla av att det handlar om att peka ut någons moraliskt förkastliga liv.

Det är alltid lätt att kasta den första stenen. Särskilt när man kan skylla på att man egentligen siktade på något annat.

{ 16 kommentarer }

För några veckor sedan skrev jag om den maktlöshet jag kände efter att ha sett bilder på en av Sveriges största bloggare, Kissie, viktnedgång. Det blev en bra debatt i kommentarsfälten efter det. Flera påpekade då hur konstigt det var att jag skulle tycka till om en ung kvinnas kropp. Vad och vem hjälper det? Blir Kissie hjälpt? Eller ger jag genom det den uppmärksamhet beteendet eftersträvar?

För mig handlade min bloggpost inte så mycket om en offentlig tillrättavisning, förfasning eller ett mansperspektiv på en ung kvinnas kropp, utan en öppen fråga om hur vi som är runtomkring bör reagera? Kan vi reagera?

Med det perspektivet känns det jobbigt att se Aftonbladets löp i dag.

Jag länkade till intervjun redan häromdagen när Klickbilagan kom ut. Men i dag väljer Aftonbladet att sätta Kissies viktnedgång på löpet.

Det finns flera saker som är beklämmande här.

Hela Kissies karriär har byggt på att provocera. Bråka sig till att vara i centrum. Kallat människor grisar, bögar, låtsats bli knivskuren och inlagd på sjukhus, opererat bröst, läppar och lagt om sin diet till att bara äta barnmat. På sistone har hon retuscherat sig själv till att bli smalare än ett streck.

Allt är sagt att vara en del av en karaktär, att driva trafik till blogg och hamna i fokus. Till en början fungerade det provokativa bra. Kissie var Sveriges största blogg. Men det senaste året har det stagnerat, till och med minskat. Den trashiga bloggdokusåpatrenden började bli norm och bloggpubliken ryckte på axlarna.

Så Kissie tog det ett steg till. Och svälte sig ikapp med den karaktär hon skapat.

Hon tog bilder på sig själv, svimmade på gatan av utmattning och blev plötsligt hela Sveriges snackis. Bloggstatistiken sköt i höjden:

Aftonbladets skvallerbilaga Klick följde så klart utvecklingen, insåg att Kissie säljer. Och så hamnade hon på framsida och löp.

Plötsligt är alla de frågorna som ställdes i kommentarsfältet till min första bloggpost befogade. Vem hjälps av det här? I vilket annat sammanhang hade vi hängt ut någons sjuka beteende på ett löp? Ett beteende som dessutom får sin näring av just den här sortens uppmärksamhet.

Jag vill egentligen inte moralisera över Aftonbladets beslut. Jag nekar inte till att allmänintresset finns – det är ju skapat av Sveriges numera mest välbesökta blogg. Men jag trevar efter var gränserna går. Vad är det som betraktas som sjukdom? Vi skulle aldrig skriva om självmordsförsök. Pressetiken tar särskild hänsyn till sammanhang där väldigt unga är inblandade. Men vad gör vi i situationer där karaktärer byggs upp av och i nya medier och vi har lika svårt att skilja på verklighet och fiktion som personen själv?

Jag vill säga något om att medier borde vara restriktiva. Att det förvisso är bra att man har koll och förståelse på att även nätkändisar säljer, men att vi inte kan stirra oss blinda på det.

För annars blir vi som min frisörska sa igår: Människor som bara bryr oss om det som kan mätas.

Bloggposten skulle kunna sluta här, bara föreslå en problembeskrivning. Men med bakgrund av diskussionen kanske vi borde både acceptera och förstå vad Aftobladet Klick försöker göra och föreslå en lösning? Bilagan lever på att rapportera om det som folk skvallrar om. Och i ny värld vandrar skvallret över nätet, hittar nya kändisar och nya sammanhang. En lägsta sortens journalistik, skulle många säga, men den finns där och kanske behöver vi förhålla oss även till det.

Skulle man i stället kunna valt en vinkel som hade sålt lika bra, men hade tagit ett större ansvar? Skulle ”Så hjälper bloggarna Kissie till insikt” fungera? Den har fortfarande kändisfokuset, vinkla på de halvstora bloggare som har har gjort ansträngningar att vända på trenden. Som har lyft upp hur vanliga tjejkroppar ser ut. Vänt på resonemanget och publicerat bilder på lår och andra kroppsdelar där unga tjejer ser ut som…unga tjejer. Ringa upp bloggarna, träffa dem och låna bloggarnas insikt om idealsjukan och rida på ett redan befintligt engagemang.

Det kanske är naivt och ridderligt att tro att något sådant skulle fungera. Men jag föreställer mig en minst lika god säljeffekt på det som att försöka ropa ut ”ung kvinna självsvälter – igen”.

Eller hur ska vi annars göra? Ge upp för en värld som långsamt faller offer för det vi kan mäta?

{ 9 kommentarer }

Några korta saker som jag tänker på

av Emanuel Karlsten den juni 7, 2011

i Personligt

Mina länkar, de där korta med rubriker, fungerar inte. Eller de fungerar, men inte den plugin som jag använder för att automatiskt få ut de på bloggen. Min adress till Google shared items vill helt enkelt inte fästa där den ska. Det här låter som mumbojumbo för er, men det största problemet är att det gör det för mig också.

Så tills någon förbarmar sig över mig får jag skriva såhär istället. Men då orkar jag inte länka och hålla på.

Jag har köpt nya solbrillor i dag. Eller nya. De är exakt likadana som de jag köpte för två veckor sedan. Men som jag sumpade så snart det är mörkt. Dagen någon säljer en billig gps-klisterlapp att fästa på glasögonen är jag första köparen. Hursomhelst. Martin – som är fotograf och inte postar sina foton någon annanstans än på Facebook och därför inte får någon länk och därmed inte heller några nya kunder – la upp ett foto på dem i dag där jag såg så hipster ut. Jag har aldrig sett hipster ut förut. Men det såg så charmigt ut att jag var tvungen att köpa nya likadana i dag.

Jag har också köpt tygfärgsblåa byxor. Det känns vilt.

Det var en bra helg. Jag vilade, men vill vila i tusen dagar till. Göra saker som faller mig in. Men istället jobbar jag.

Fortfarande på Aftonbladet. Jobbar, alltså. Inhyrd, förlängd efterhand eftersom de behöver någon som kan ta hand om efterarbetet av Skolgranskning. Det är glatt för det innebär att jag kan ta lång semester när det är klart. Det är jobbigt eftersom jag redan bokat in flera andra uppdrag som är ganska tidskrävande. Vilket innebär mer arbete. Aftonbladet på dagen, de andra uppdragsgivarna på kvällen. Jag intalar mig att det är tillfälligt. Och det är fortfarande väldigt stimulerande att vara så tydligt efterfrågad. Att vara dyr, så att timmarna tas tillvara på. Att övriga timmar får göras hur man vill med.

Det är sommar också! Jag har inga shorts, för det har jag lärt mig att man inte får ha när man är på stan. Att man då på sin höjd viker upp sina byxor. Eller köper tunnare byxor. De nya tygfärgsblåa.

Det är också uppenbart att vi är i gymfolkets tid. Det är under de kommande två månaderna gymfolket cashar in på alla de gånger vi övriga skrattat och tagit ytterligare en näve ostbågar. Även om vi övriga borde leda poängställningen med ungefär 10 mot 2 kan jag inte låta bli att känna att jag förlorat. Var ostbågenävarna värt att inte få flexa magmusklerna?

Å andra sidan har jag inte haft magmuskler att flexa med sedan jag var åtta år och hade mowgli-kropp.

Mina nya solglasögon får kompensera saken.

{ 7 kommentarer }

När jag föreläser för redaktioner om sociala medier försöker jag förklara hur alla de traditionella delar av vårt arbete kan göras mer effektivt på nätet. Hur samma principer fungerar, men att det kan ske mer effektivt. Som nyhetsjakten.

Även om vi efter sms:ens etablering lyckades få Sverige att börja skicka in tips direkt till redaktionerna är det få saker som slår att själv publicera sig. Inte för att man vill vara en ny tidning, utan för att det är mycket mer relevant för mig att få reaktioner från de jag följer och har en relation till, än att få en creddläsarbild på Aftonbladets etta. Med den insikten i ryggen är det viktigt att inse – våra läsare publicerar och pratar om nyheter varje dag och vi behöver hitta verktyg och närvaro så att vi kan samla upp dem och göra artiklar.

I dag var ett lysande sådant exempel. Om än fruktansvärt och tragiskt. Klockan 12.23 fick polisen ett larm som sedan rapporterades/bokfördes 12.30 (texten nedan har hunnit uppdateras):

Någon minut tidigare hade en kille kommit upp från Slussens tunnelbana. Såg tragedin och twittrade en minut innan polisens egen rapport:

 

Någon minut senare, samma minut som rapporten publiceras, facebookas följande:

Sekunden senare postar hon, en slumpad svensk som var på plats, följande bilder:

Plötsligt rasar det in tweets om samma ämne:

Hur många ögonvittnen som helst som publicerar den information de har, sin ögonvittnesberättelser.

10 minuter senare, 11 minuter efter polisens larm, twittras den första närbilden. Lika bra som vilket kvällstidningsfoto som helst:

Ytterligare någon minut senare, 12:47, publicerades första bilden som på riktigt visade tragedin, med något som liknar blod på marken.

Klockan 12:53 rapporteras det också att barn är inblandade.

Men då hade ännu inte ett enda medie skrivit om händelsen. Förrän 12:54.

Nu publiceras också den första notiserna på mediesajterna. En kort blåljusartikel. Svd blir först att twittra länk till notis, som sedan raderas(!). SR kommer också på fötterna och publicerar en notis som sedan byggs ut, mycket tack vare @augustin_erba som verkar ha varit i närheten.

Men medan medier samlar sig fortsätter berättelserna flöda på Twitter och Facebook. Fler bilder publiceras på bussolyckan, hur en barnvagn hamnat under bussen och mosat barnvagnet totalt.

Först 13:11, nästan en timme efter olyckan, flashar DN på mobilen. Nu är samtliga medier på banan. Ytterligare senare kommer Aftonbladet på plats och tar med sig hela mediehuset ut för att livesända.

Hela händelseförloppet är en intressant illustration över hur nyhetsförmedlingen förändras och vilka som sätter agendan för rapporteringen. Inte för att medier gjorde ett sämre jobb än vanligt – snarare tvärtom! – utan för att de snabbaste nyheterna inte längre konsumeras via nyhetssajter.

Här finns tre stora utmaningar:

1) Närvaro

Jag såg första tweeten 12:51 och slets sedan mellan hur och vem jag borde tipsa om saken. Vilken nyhetsredaktion skulle lyssna om jag försökte twittra till dem? Vem skulle vara tillräckligt vaken? Jag kom inte på ett enda twitterkonto som jag trodde skulle ha nytta av de extra 20 minutrarnas försprång det möjligtvis skulle vara.

Jag har förvisso försökt skapa strukturer för att lyssna hos min gamla arbetsgivare @Expressen, men de har inte twittrat något annat än nyheter sedan 7 maj. Andra tidningar, Aftonbladet tex, har inget twitterkonto och de aktiva reportrar jag känner på Twitter hjälps inte heller nämnvärt av att jag tipsar om pågående nyhetshändelse – inte heller de vet ju vilka som har jour vid desken.

Alltså, inte ens om jag vill hjälpa nyhetssajter att bli bättre, kan jag nå dem på den plats där nyheterna sprids. Det är så klart ett problem. Ska vi behålla vår relevans måste vi skapa strukturer och trovärdighet – oavsett om plattformen heter sms, mms, twitter eller facebook. Vi måste påminna om vår närvaro, återkoppla och visa hur mycket vi uppskattar den respons vi får. Det är ett långsiktigt med otroligt viktigt arbete.

2, Bevakning

Givetvis borde också nyhetsdeskarna ha lika bra koll på twitterlistorna som TT-listorna. Hade redaktionerna haft koll på sin Twingly live hade de sett att @hans_g:s första bild från olyckan på kort tid delades (retweetades) 28 gånger. Och givetvis borde dessa funktioner byggas ut, få hjälp av tekniken. Att det som på kort tid delas mer än tio gånger förvandlas till ett high alert-mejl eller liknande.

3, Snabbheten

Det tog en halvtimme för tidningarna att få ut sin första notis – sin första textrad – om en olycka som sedan sprängde spalten på båda kvällstidningarna. Det är i sammanhanget en helt ok tidsmarginal – tidningar kan och kommer aldrig längre vara först. Men här måste vi ju kunna skapa nya strukturer för att bättre och snabbare rapportera. Dra nytta av den rapporteringen som redan finns. Om vi bara har en kort notis – varför ser vi då inte till att bara lägga till en söksträng ( det här fallet ”slussen”) och låta en Twingly live ligga och tugga fram alla de tweets som själva berättade rapporteringen (ja, det finns undantag).

Mediers styrka är att ge sammanhang och göra journalistik av den snabba nyhetsrapportering vars monopol de nu tappat. Men i stället för att sörja den finns det så mycket i nyhetsjakten att vinna om vi gör det rätt.

För det fina är att vinnaren varje gång är journalistiken.

{ 34 kommentarer }

I dag blev det projekt – som var mitt största under Expressentiden – äntligen officiellt: Expressens lägger ner läsarbloggarna.

Ironiskt nog var Aftonbladet bara en timme bort från samma beslut. Kolla tidstämpeln från dessa båda artiklar om saken på Dagens media:

Knappt två timmar mellan beskeden.

Jag visste om båda de här besluten innan de publicerades. Dels för att jag, som sagt, arbetat med Expressens bloggplattform sedan januari 2010, men också för att det kom upp i en diskussion i början av Skolgranskningen på Aftonbladet.

Jag visste då att jag och Expressen arbetat med exakt samma sak – och en flytt (flykt?) från Xcap – sedan väldigt länge. Det var till och med så nära att tisdagen efter jag slutade, den 31 mars, var det enligt plan dags att börja nedläggningen. Jag hade till och med författat brevet som skulle skickas ut till alla läsarbloggare, samt strukturerat upp rutiner på hur supporten och läsarreaktionerna skulle skötas.

Jag tyckte det var ett självklart beslut. Expressen varken borde eller hade kapacitet att drifta och utveckla bloggar. Inte ens om vi la alla bloggar på WordPress skulle det hjälpa oss. Tidningar mäktar inte med att läsa sina artikelkommentarer, hur ska de då mäkta med hundratusentals bloggar?

Men gissa att jag bet mig i tungan när Aftonbladet berättade att de stod i startgroparna för exakt samma beslut. Jag tyckte att det vore olämpligt att berätta att Expressen var på gång och jag tyckte det var direkt illojalt om jag hade gjort det omvända.

Istället funderade jag på om någon skulle tjäna på att komma med beskedet först. Jag kom till slut fram till att en tidning som hann berätta det flera veckor före den andra nog skulle vinna på saken. Men mest en löjlig, intern halvcreddseger där den som kom efter i några fås ögon skulle klassas som att de ”härmade”.

Nu blev det inte så. Expressen försenades och släppte först idag, bara några timmar före Aftonbladet. En helt sjuk slump. Att man efter sex års bloggplattform lägger ner exakt samma dag, nästan samma timme.

Men ett väldigt rätt och bra beslut – av båda. Nu kvarstår att se hur den bloggplattform ser ut som Aftonbladet och Expressen kommer att bygga. Jag följer saken med stort intresse.

{ 1 kommentar }

Provresultatet kom tillbaka och avslöjade att Ola Lindholm hade tagit kokain. Problematiskt, minst sagt, även om Ola Lindholm fortsätter att neka. Mest säger det att Expressen visste om mer när de publicerade sin första artikel om saken. Jag kan tycka det var konstigt att man inte tydliggjorde det starkare. Thomas Mattsson bloggade för ett tag sedan om anonymisering och att läsare borde förstå att tidningar har mer på fötterna de gånger en person identifieras.

Jag är ju kanske lite mer erfaren i att läsa-mellan-raderna i nyhetsförmedlingen än vad den genomsnittlige mediekonsumenten kan förväntas vara, men om jag ser en anonymiserad publicering i tidningar, tv eller radio när det skulle kunna förväntas vara namn-och-bild, då anar jag förstås att det förmodligen föreligger omständigheter som jag inte känner till.
Och omvänt: om det är namn och bild när det normalt brukar vara anonymt, då kan man nog på goda grunder dra slutsatsen att den tidningen, tv-kanalen eller radiostationen vet lite mer än vad som framgår för mig i den omedelbara rapporteringen.

Däremot kan jag tycka det är konstigt att Expressen inte slänger in fler ”erfar Expressen” eller liknande, för att hinta om att man har starka indicier. Läsa mellan raderna är det nog bara de med verklig insikt som gör.

Men konstigast i hela historien tycker jag nog ändå dagens publiceringsrace är. Redan tidig fredagsmorgon visste Ola, SVT och polisen om att provresultatet kommit tillbaka positivt. Ingenstans står det när respektive kvällstidning fick sina uppgifter om det, men båda valde hursomhelst att spara storyn till papperstidningen.

Jag har flera gånger funderat över det där. Pratat med Expressen om det också. Till och med frågat om det finns en tyst, kanske omedveten, överenskommelse att man väntar med att lägga ut stora nyheter för att maximera säljeffekten på papper. Det har alltid tillbakavisats av alla nivåer av chefer. Visst kan man vänta om det gäller  en egen stor nyhet, eller om nyheten kommer sent på kvällen. Men generellt sett gör man inte det. Antingen trodde alltså båda redaktionerna att de var ensamma med nyheten eller så kom den så sent att man satt med beredskap och väntade ut varandra med att vara först på webben, eller vänta till papperstidningen.

Jaja, allt är spekulationer. Jag har inte pratat med någon på någon av redaktionerna om hur det gått till i det här fallet.

Då är det mer spännande att fundera på konsekvenserna för Ola Lindholm. Vuxenvärlden rasar, så klart. De ville inte ha en knarkare som förebild för sitt barn. Det ligger en principiell omöjlighet där. Men barnen?

Jag passade på att kolla med min 12-åriga syster som är stort fan av Olas program Wild kids. Så här sa och reagerade hon när hon fick reda på att Ola knarkade: (ursäkta den skräpiga kvaliteten. Läxa lärd, efteruppladdning fungerar inte alltid smärtfritt om man använder bambuser)

{ 4 kommentarer }

OS-guld och en anekdot om #vinterOS

av Emanuel Karlsten den februari 15, 2010

i Medier och internet,Personligt

Känner mig så mjäkig. Så mycket khakibyxor och snedbena. Jag sprang 20 minuter på löpband i dag och kan nu, knappa tre timmar senare, inte röra mig utan att gny. Förstår ni vilken skärseld morgondagen då kommer att bl? Förstår ni också hur länge sedan det var jag rörde mig?

Jaja.

Kalla har vunnit guld. Jag hann se slutet. Det gör mig glad. Ännu gladare över hur användandet av twittertaggen #VinterOS fullkomligt kokar. För några dagar sedan satt jag och försökte göra en twittergallup vilken tagg som skulle användas för att twittra om Sveriges framgångar i OS. Efter många om och men slog jag fast: När vi twittrar om OS lägger vi till ämnestaggen #vinterOS. Samtidigt skapade vi ett twitterkonto särskilt för Expressen, @expressenOS.

Vi startade på morgonen, och bara sex timmar senare hade Aftonbladet skapat ett exakt likadant konto, @sportbladetOS, och la till #vinterOS på sina tweets.

Någon dag senare kom DN och gjorde samma sak (med det olyckliga twitternamnet @DNvancouver2010) och i dag kom den sista av de fyra drakarna, svd (@svdOS), även in på banan.

Visst är det en intressant utveckling? Inte minst med tanke på att SVT redan hade lanserat sin egen OS-tagg, #svtos. Givetvis är varken konkurrenter eller tittare sugna på att marknadsföra ett företag med en tagg. De vill prata OS.

Sova nu. Och glädjas lite över att jag inte är Marcus Hellner.

{ 4 kommentarer }