Aftonbladet

Så kapitaliserar Aftonbladet Klick! på Kissies självsvält

av Emanuel Karlsten den juni 17, 2011

i journalistik

För några veckor sedan skrev jag om den maktlöshet jag kände efter att ha sett bilder på en av Sveriges största bloggare, Kissie, viktnedgång. Det blev en bra debatt i kommentarsfälten efter det. Flera påpekade då hur konstigt det var att jag skulle tycka till om en ung kvinnas kropp. Vad och vem hjälper det? Blir Kissie hjälpt? Eller ger jag genom det den uppmärksamhet beteendet eftersträvar?

För mig handlade min bloggpost inte så mycket om en offentlig tillrättavisning, förfasning eller ett mansperspektiv på en ung kvinnas kropp, utan en öppen fråga om hur vi som är runtomkring bör reagera? Kan vi reagera?

Med det perspektivet känns det jobbigt att se Aftonbladets löp i dag.

Jag länkade till intervjun redan häromdagen när Klickbilagan kom ut. Men i dag väljer Aftonbladet att sätta Kissies viktnedgång på löpet.

Det finns flera saker som är beklämmande här.

Hela Kissies karriär har byggt på att provocera. Bråka sig till att vara i centrum. Kallat människor grisar, bögar, låtsats bli knivskuren och inlagd på sjukhus, opererat bröst, läppar och lagt om sin diet till att bara äta barnmat. På sistone har hon retuscherat sig själv till att bli smalare än ett streck.

Allt är sagt att vara en del av en karaktär, att driva trafik till blogg och hamna i fokus. Till en början fungerade det provokativa bra. Kissie var Sveriges största blogg. Men det senaste året har det stagnerat, till och med minskat. Den trashiga bloggdokusåpatrenden började bli norm och bloggpubliken ryckte på axlarna.

Så Kissie tog det ett steg till. Och svälte sig ikapp med den karaktär hon skapat.

Hon tog bilder på sig själv, svimmade på gatan av utmattning och blev plötsligt hela Sveriges snackis. Bloggstatistiken sköt i höjden:

Aftonbladets skvallerbilaga Klick följde så klart utvecklingen, insåg att Kissie säljer. Och så hamnade hon på framsida och löp.

Plötsligt är alla de frågorna som ställdes i kommentarsfältet till min första bloggpost befogade. Vem hjälps av det här? I vilket annat sammanhang hade vi hängt ut någons sjuka beteende på ett löp? Ett beteende som dessutom får sin näring av just den här sortens uppmärksamhet.

Jag vill egentligen inte moralisera över Aftonbladets beslut. Jag nekar inte till att allmänintresset finns – det är ju skapat av Sveriges numera mest välbesökta blogg. Men jag trevar efter var gränserna går. Vad är det som betraktas som sjukdom? Vi skulle aldrig skriva om självmordsförsök. Pressetiken tar särskild hänsyn till sammanhang där väldigt unga är inblandade. Men vad gör vi i situationer där karaktärer byggs upp av och i nya medier och vi har lika svårt att skilja på verklighet och fiktion som personen själv?

Jag vill säga något om att medier borde vara restriktiva. Att det förvisso är bra att man har koll och förståelse på att även nätkändisar säljer, men att vi inte kan stirra oss blinda på det.

För annars blir vi som min frisörska sa igår: Människor som bara bryr oss om det som kan mätas.

Bloggposten skulle kunna sluta här, bara föreslå en problembeskrivning. Men med bakgrund av diskussionen kanske vi borde både acceptera och förstå vad Aftobladet Klick försöker göra och föreslå en lösning? Bilagan lever på att rapportera om det som folk skvallrar om. Och i ny värld vandrar skvallret över nätet, hittar nya kändisar och nya sammanhang. En lägsta sortens journalistik, skulle många säga, men den finns där och kanske behöver vi förhålla oss även till det.

Skulle man i stället kunna valt en vinkel som hade sålt lika bra, men hade tagit ett större ansvar? Skulle ”Så hjälper bloggarna Kissie till insikt” fungera? Den har fortfarande kändisfokuset, vinkla på de halvstora bloggare som har har gjort ansträngningar att vända på trenden. Som har lyft upp hur vanliga tjejkroppar ser ut. Vänt på resonemanget och publicerat bilder på lår och andra kroppsdelar där unga tjejer ser ut som…unga tjejer. Ringa upp bloggarna, träffa dem och låna bloggarnas insikt om idealsjukan och rida på ett redan befintligt engagemang.

Det kanske är naivt och ridderligt att tro att något sådant skulle fungera. Men jag föreställer mig en minst lika god säljeffekt på det som att försöka ropa ut ”ung kvinna självsvälter – igen”.

Eller hur ska vi annars göra? Ge upp för en värld som långsamt faller offer för det vi kan mäta?

{ 8 kommentarer }

Några korta saker som jag tänker på

av Emanuel Karlsten den juni 7, 2011

i Personligt

Mina länkar, de där korta med rubriker, fungerar inte. Eller de fungerar, men inte den plugin som jag använder för att automatiskt få ut de på bloggen. Min adress till Google shared items vill helt enkelt inte fästa där den ska. Det här låter som mumbojumbo för er, men det största problemet är att det gör det för mig också.

Så tills någon förbarmar sig över mig får jag skriva såhär istället. Men då orkar jag inte länka och hålla på.

Jag har köpt nya solbrillor i dag. Eller nya. De är exakt likadana som de jag köpte för två veckor sedan. Men som jag sumpade så snart det är mörkt. Dagen någon säljer en billig gps-klisterlapp att fästa på glasögonen är jag första köparen. Hursomhelst. Martin – som är fotograf och inte postar sina foton någon annanstans än på Facebook och därför inte får någon länk och därmed inte heller några nya kunder – la upp ett foto på dem i dag där jag såg så hipster ut. Jag har aldrig sett hipster ut förut. Men det såg så charmigt ut att jag var tvungen att köpa nya likadana i dag.

Jag har också köpt tygfärgsblåa byxor. Det känns vilt.

Det var en bra helg. Jag vilade, men vill vila i tusen dagar till. Göra saker som faller mig in. Men istället jobbar jag.

Fortfarande på Aftonbladet. Jobbar, alltså. Inhyrd, förlängd efterhand eftersom de behöver någon som kan ta hand om efterarbetet av Skolgranskning. Det är glatt för det innebär att jag kan ta lång semester när det är klart. Det är jobbigt eftersom jag redan bokat in flera andra uppdrag som är ganska tidskrävande. Vilket innebär mer arbete. Aftonbladet på dagen, de andra uppdragsgivarna på kvällen. Jag intalar mig att det är tillfälligt. Och det är fortfarande väldigt stimulerande att vara så tydligt efterfrågad. Att vara dyr, så att timmarna tas tillvara på. Att övriga timmar får göras hur man vill med.

Det är sommar också! Jag har inga shorts, för det har jag lärt mig att man inte får ha när man är på stan. Att man då på sin höjd viker upp sina byxor. Eller köper tunnare byxor. De nya tygfärgsblåa.

Det är också uppenbart att vi är i gymfolkets tid. Det är under de kommande två månaderna gymfolket cashar in på alla de gånger vi övriga skrattat och tagit ytterligare en näve ostbågar. Även om vi övriga borde leda poängställningen med ungefär 10 mot 2 kan jag inte låta bli att känna att jag förlorat. Var ostbågenävarna värt att inte få flexa magmusklerna?

Å andra sidan har jag inte haft magmuskler att flexa med sedan jag var åtta år och hade mowgli-kropp.

Mina nya solglasögon får kompensera saken.

{ 7 kommentarer }

Slussenolyckan – så blir Twitter den snabbaste kanalen

av Emanuel Karlsten den maj 28, 2011

i journalistik

När jag föreläser för redaktioner om sociala medier försöker jag förklara hur alla de traditionella delar av vårt arbete kan göras mer effektivt på nätet. Hur samma principer fungerar, men att det kan ske mer effektivt. Som nyhetsjakten.

Även om vi efter sms:ens etablering lyckades få Sverige att börja skicka in tips direkt till redaktionerna är det få saker som slår att själv publicera sig. Inte för att man vill vara en ny tidning, utan för att det är mycket mer relevant för mig att få reaktioner från de jag följer och har en relation till, än att få en creddläsarbild på Aftonbladets etta. Med den insikten i ryggen är det viktigt att inse – våra läsare publicerar och pratar om nyheter varje dag och vi behöver hitta verktyg och närvaro så att vi kan samla upp dem och göra artiklar.

I dag var ett lysande sådant exempel. Om än fruktansvärt och tragiskt. Klockan 12.23 fick polisen ett larm som sedan rapporterades/bokfördes 12.30 (texten nedan har hunnit uppdateras):

Någon minut tidigare hade en kille kommit upp från Slussens tunnelbana. Såg tragedin och twittrade en minut innan polisens egen rapport:

 

Någon minut senare, samma minut som rapporten publiceras, facebookas följande:

Sekunden senare postar hon, en slumpad svensk som var på plats, följande bilder:

Plötsligt rasar det in tweets om samma ämne:

Hur många ögonvittnen som helst som publicerar den information de har, sin ögonvittnesberättelser.

10 minuter senare, 11 minuter efter polisens larm, twittras den första närbilden. Lika bra som vilket kvällstidningsfoto som helst:

Ytterligare någon minut senare, 12:47, publicerades första bilden som på riktigt visade tragedin, med något som liknar blod på marken.

Klockan 12:53 rapporteras det också att barn är inblandade.

Men då hade ännu inte ett enda medie skrivit om händelsen. Förrän 12:54.

Nu publiceras också den första notiserna på mediesajterna. En kort blåljusartikel. Svd blir först att twittra länk till notis, som sedan raderas(!). SR kommer också på fötterna och publicerar en notis som sedan byggs ut, mycket tack vare @augustin_erba som verkar ha varit i närheten.

Men medan medier samlar sig fortsätter berättelserna flöda på Twitter och Facebook. Fler bilder publiceras på bussolyckan, hur en barnvagn hamnat under bussen och mosat barnvagnet totalt.

Först 13:11, nästan en timme efter olyckan, flashar DN på mobilen. Nu är samtliga medier på banan. Ytterligare senare kommer Aftonbladet på plats och tar med sig hela mediehuset ut för att livesända.

Hela händelseförloppet är en intressant illustration över hur nyhetsförmedlingen förändras och vilka som sätter agendan för rapporteringen. Inte för att medier gjorde ett sämre jobb än vanligt – snarare tvärtom! – utan för att de snabbaste nyheterna inte längre konsumeras via nyhetssajter.

Här finns tre stora utmaningar:

1) Närvaro

Jag såg första tweeten 12:51 och slets sedan mellan hur och vem jag borde tipsa om saken. Vilken nyhetsredaktion skulle lyssna om jag försökte twittra till dem? Vem skulle vara tillräckligt vaken? Jag kom inte på ett enda twitterkonto som jag trodde skulle ha nytta av de extra 20 minutrarnas försprång det möjligtvis skulle vara.

Jag har förvisso försökt skapa strukturer för att lyssna hos min gamla arbetsgivare @Expressen, men de har inte twittrat något annat än nyheter sedan 7 maj. Andra tidningar, Aftonbladet tex, har inget twitterkonto och de aktiva reportrar jag känner på Twitter hjälps inte heller nämnvärt av att jag tipsar om pågående nyhetshändelse – inte heller de vet ju vilka som har jour vid desken.

Alltså, inte ens om jag vill hjälpa nyhetssajter att bli bättre, kan jag nå dem på den plats där nyheterna sprids. Det är så klart ett problem. Ska vi behålla vår relevans måste vi skapa strukturer och trovärdighet – oavsett om plattformen heter sms, mms, twitter eller facebook. Vi måste påminna om vår närvaro, återkoppla och visa hur mycket vi uppskattar den respons vi får. Det är ett långsiktigt med otroligt viktigt arbete.

2, Bevakning

Givetvis borde också nyhetsdeskarna ha lika bra koll på twitterlistorna som TT-listorna. Hade redaktionerna haft koll på sin Twingly live hade de sett att @hans_g:s första bild från olyckan på kort tid delades (retweetades) 28 gånger. Och givetvis borde dessa funktioner byggas ut, få hjälp av tekniken. Att det som på kort tid delas mer än tio gånger förvandlas till ett high alert-mejl eller liknande.

3, Snabbheten

Det tog en halvtimme för tidningarna att få ut sin första notis – sin första textrad – om en olycka som sedan sprängde spalten på båda kvällstidningarna. Det är i sammanhanget en helt ok tidsmarginal – tidningar kan och kommer aldrig längre vara först. Men här måste vi ju kunna skapa nya strukturer för att bättre och snabbare rapportera. Dra nytta av den rapporteringen som redan finns. Om vi bara har en kort notis – varför ser vi då inte till att bara lägga till en söksträng ( det här fallet ”slussen”) och låta en Twingly live ligga och tugga fram alla de tweets som själva berättade rapporteringen (ja, det finns undantag).

Mediers styrka är att ge sammanhang och göra journalistik av den snabba nyhetsrapportering vars monopol de nu tappat. Men i stället för att sörja den finns det så mycket i nyhetsjakten att vinna om vi gör det rätt.

För det fina är att vinnaren varje gång är journalistiken.

{ 34 kommentarer }

Expressen och Aftonbladet skrotar Xcap – samma dag

av Emanuel Karlsten den maj 18, 2011

i Medier och internet

I dag blev det projekt – som var mitt största under Expressentiden – äntligen officiellt: Expressens lägger ner läsarbloggarna.

Ironiskt nog var Aftonbladet bara en timme bort från samma beslut. Kolla tidstämpeln från dessa båda artiklar om saken på Dagens media:

Knappt två timmar mellan beskeden.

Jag visste om båda de här besluten innan de publicerades. Dels för att jag, som sagt, arbetat med Expressens bloggplattform sedan januari 2010, men också för att det kom upp i en diskussion i början av Skolgranskningen på Aftonbladet.

Jag visste då att jag och Expressen arbetat med exakt samma sak – och en flytt (flykt?) från Xcap – sedan väldigt länge. Det var till och med så nära att tisdagen efter jag slutade, den 31 mars, var det enligt plan dags att börja nedläggningen. Jag hade till och med författat brevet som skulle skickas ut till alla läsarbloggare, samt strukturerat upp rutiner på hur supporten och läsarreaktionerna skulle skötas.

Jag tyckte det var ett självklart beslut. Expressen varken borde eller hade kapacitet att drifta och utveckla bloggar. Inte ens om vi la alla bloggar på WordPress skulle det hjälpa oss. Tidningar mäktar inte med att läsa sina artikelkommentarer, hur ska de då mäkta med hundratusentals bloggar?

Men gissa att jag bet mig i tungan när Aftonbladet berättade att de stod i startgroparna för exakt samma beslut. Jag tyckte att det vore olämpligt att berätta att Expressen var på gång och jag tyckte det var direkt illojalt om jag hade gjort det omvända.

Istället funderade jag på om någon skulle tjäna på att komma med beskedet först. Jag kom till slut fram till att en tidning som hann berätta det flera veckor före den andra nog skulle vinna på saken. Men mest en löjlig, intern halvcreddseger där den som kom efter i några fås ögon skulle klassas som att de ”härmade”.

Nu blev det inte så. Expressen försenades och släppte först idag, bara några timmar före Aftonbladet. En helt sjuk slump. Att man efter sex års bloggplattform lägger ner exakt samma dag, nästan samma timme.

Men ett väldigt rätt och bra beslut – av båda. Nu kvarstår att se hur den bloggplattform ser ut som Aftonbladet och Expressen kommer att bygga. Jag följer saken med stort intresse.

{ 1 kommentar }

Ola Lindholm, publiceringstid och hur 12-åringar reagerar

av Emanuel Karlsten den maj 7, 2011

i journalistik

Provresultatet kom tillbaka och avslöjade att Ola Lindholm hade tagit kokain. Problematiskt, minst sagt, även om Ola Lindholm fortsätter att neka. Mest säger det att Expressen visste om mer när de publicerade sin första artikel om saken. Jag kan tycka det var konstigt att man inte tydliggjorde det starkare. Thomas Mattsson bloggade för ett tag sedan om anonymisering och att läsare borde förstå att tidningar har mer på fötterna de gånger en person identifieras.

Jag är ju kanske lite mer erfaren i att läsa-mellan-raderna i nyhetsförmedlingen än vad den genomsnittlige mediekonsumenten kan förväntas vara, men om jag ser en anonymiserad publicering i tidningar, tv eller radio när det skulle kunna förväntas vara namn-och-bild, då anar jag förstås att det förmodligen föreligger omständigheter som jag inte känner till.
Och omvänt: om det är namn och bild när det normalt brukar vara anonymt, då kan man nog på goda grunder dra slutsatsen att den tidningen, tv-kanalen eller radiostationen vet lite mer än vad som framgår för mig i den omedelbara rapporteringen.

Däremot kan jag tycka det är konstigt att Expressen inte slänger in fler ”erfar Expressen” eller liknande, för att hinta om att man har starka indicier. Läsa mellan raderna är det nog bara de med verklig insikt som gör.

Men konstigast i hela historien tycker jag nog ändå dagens publiceringsrace är. Redan tidig fredagsmorgon visste Ola, SVT och polisen om att provresultatet kommit tillbaka positivt. Ingenstans står det när respektive kvällstidning fick sina uppgifter om det, men båda valde hursomhelst att spara storyn till papperstidningen.

Jag har flera gånger funderat över det där. Pratat med Expressen om det också. Till och med frågat om det finns en tyst, kanske omedveten, överenskommelse att man väntar med att lägga ut stora nyheter för att maximera säljeffekten på papper. Det har alltid tillbakavisats av alla nivåer av chefer. Visst kan man vänta om det gäller  en egen stor nyhet, eller om nyheten kommer sent på kvällen. Men generellt sett gör man inte det. Antingen trodde alltså båda redaktionerna att de var ensamma med nyheten eller så kom den så sent att man satt med beredskap och väntade ut varandra med att vara först på webben, eller vänta till papperstidningen.

Jaja, allt är spekulationer. Jag har inte pratat med någon på någon av redaktionerna om hur det gått till i det här fallet.

Då är det mer spännande att fundera på konsekvenserna för Ola Lindholm. Vuxenvärlden rasar, så klart. De ville inte ha en knarkare som förebild för sitt barn. Det ligger en principiell omöjlighet där. Men barnen?

Jag passade på att kolla med min 12-åriga syster som är stort fan av Olas program Wild kids. Så här sa och reagerade hon när hon fick reda på att Ola knarkade: (ursäkta den skräpiga kvaliteten. Läxa lärd, efteruppladdning fungerar inte alltid smärtfritt om man använder bambuser)

{ 4 kommentarer }

OS-guld och en anekdot om #vinterOS

av Emanuel Karlsten den februari 15, 2010

i Medier och internet,Personligt

Känner mig så mjäkig. Så mycket khakibyxor och snedbena. Jag sprang 20 minuter på löpband i dag och kan nu, knappa tre timmar senare, inte röra mig utan att gny. Förstår ni vilken skärseld morgondagen då kommer att bl? Förstår ni också hur länge sedan det var jag rörde mig?

Jaja.

Kalla har vunnit guld. Jag hann se slutet. Det gör mig glad. Ännu gladare över hur användandet av twittertaggen #VinterOS fullkomligt kokar. För några dagar sedan satt jag och försökte göra en twittergallup vilken tagg som skulle användas för att twittra om Sveriges framgångar i OS. Efter många om och men slog jag fast: När vi twittrar om OS lägger vi till ämnestaggen #vinterOS. Samtidigt skapade vi ett twitterkonto särskilt för Expressen, @expressenOS.

Vi startade på morgonen, och bara sex timmar senare hade Aftonbladet skapat ett exakt likadant konto, @sportbladetOS, och la till #vinterOS på sina tweets.

Någon dag senare kom DN och gjorde samma sak (med det olyckliga twitternamnet @DNvancouver2010) och i dag kom den sista av de fyra drakarna, svd (@svdOS), även in på banan.

Visst är det en intressant utveckling? Inte minst med tanke på att SVT redan hade lanserat sin egen OS-tagg, #svtos. Givetvis är varken konkurrenter eller tittare sugna på att marknadsföra ett företag med en tagg. De vill prata OS.

Sova nu. Och glädjas lite över att jag inte är Marcus Hellner.

{ 4 kommentarer }

Hittat, länkat, kommenterat 20jan

av Emanuel Karlsten den januari 20, 2010

i Länkkommentarer

{ 36 kommentarer }

Hittat, länkat, kommenterat 19jan

av Emanuel Karlsten den januari 19, 2010

i Länkkommentarer

{ 4 kommentarer }

Mer om googles cachning och nyhetssajter

av Emanuel Karlsten den januari 18, 2010

i Medier och internet

Bloggposten om Google och kvällstidningarna kändes som att smaka på överkursen, det tangerar områden där jag är nybörjare. Det smakade bra, och jag försöker gärna lite till.

Inte i ett försök att göra något större än vad det är, utan för att jag lär mig och allra mest: De digitala förutsättningarna berör det som tidigare varit okrångliga fundament för journalistiken.

I fallet om varför kvällstidningarna inte tillåter Google att ”fotografera” deras sidor tycker jag, efter förra bloggposten, det står ganska klart att det allra mest handlar om att skydda allmänheten från de misstag som ansvarig utgivare, reportrar eller mellanchefer gör. Och då inte angående så fåniga misstag som att råka rajta en tre år gammal nyhet (som man för övrigt själv tidigare hade skrivit), utan snarare namnpubliceringar, för närgångna porträtt (både bild- och textmässigt). Det kanske allra bästa argumentet är att ingen ska komma till en cachad sida av en tidning och tro att det är något aktuellt som inte rättats.

Då är det så klart bättre att bara kunna hittas via googles vanliga sökresultat och därigenom komma till en sida som förklarar ”här fanns en artikel om XX som vi rättat/tagit bort/hänvisat hit” (det gjorde inte Aftonbladet igår)

Samtidigt finns det fler än Google som gör skärmdumpar av våra publicistiska eller fåniga misstag. Våra läsare gör det ofta. När Nöjesguidens chefredaktör Atladottir ville radera en obekväm recension hade hela läsarna redan gjort egna skärmdumpar. Och även när det handlar om så små saker som Aftonbladets misstag så har det tagits skärmdumpar. Misstag är svåra att gömma, oavsett om det är från Google eller läsarna.

Till sist: Det är intressant att notera att Aftonbladet och Expressen är ensamma i Sverige med att inte tillåta googles arkivering. Och utomlands tillåter till exempel Usatoday, CNN, Guardian, Latimes google att arkivera – cacha – deras sajter (även om det finns flera som också gör det, som The sun och New york times).

Jag vet inte om det säger något. Alls.

{ 1 kommentar }

Aftonbladet och Expressen låter inte Google arkivera

av Emanuel Karlsten den januari 16, 2010

i Medier och internet

Jag tänker inte moralisera över det här, jag tror inte ens jag tycker att det är fel.

Men ikväll lärde jag mig att våra kvällstidningar (Aftonbladet och Expressen inkl KVP och GT) inte låter Google cacha deras sidor.

Ni vet vad det handlar om, va? Det här med cachning? Kunskapen borde ligga i grundutbildningen för alla journalister. Google går då och då in på världens alla sajter och tar ett foto på hur det ser ut. En cachning, kallas det. Vilket till exempel hjälper oss journalister att i efterhand se de misstag som gjorts på nätet.

Kommer ni ihåg hur Lars Ohlys sambo bloggade om att Lasse Berghagen hade köpt porrtidningar på en mack? När kvällstidningarna använde henne som källa raderade hon snabbt hela(!) bloggen, men google cachade (hade kvar foton på) allt. På Dagen använde vi det flera gånger. När SSPX-härvan avslöjades försökte de radera flera av sina sidor, till redaktionens förtret. Men med google cache kunde vi göra faximiler till tidningen med bevis för vad de skrivit och påstått.

Google cache är internets samvete, kan man säga. När vi gör fel på internet finns det kvar och säger ”aja baja”. På gott och ont.

I dag gjorde Aftonbladet en tabbe. En fyra år gammal nyhet började varvas på nätet (sannolikt) efter att den länkats på buzz. Sydsvenskan märkte den höjda trafiken, gick in och putsade den, vilket (sannolikt) resulterade att Google fick nys på den igen och någonstans här såg en Aftonbladetreporter nyheten, rajtade och slängde ut på Sveriges största nyhetssajt.

Inte jättemycket att skämmas över, kanske. Och Aftonbladet rättade sig själva snabbt genom att radera nyheten från sajten. Men när jag, och andra, skulle leta i internetsamvetet efter hur stort Aftonbladet slagit upp saken, hur artikeln såg ut, insåg jag: Aftonbladet har förbjudit Google att cacha deras sajter. Så också Expressen.

Det är inget revolutionerande, men kanske intressant?

Jag förstår varför man inte vill låta någon annan, i efterhand, se de misstag man har gjort.

Men samtidigt: Borde kvällstidningarna i någon anda av transparens och god vilja låta andra ta del och cacha allt det tidningen gör, för att i sin tur förvänta att få del av de internetraderingar som görs runt om i samhället?

Och vidare: Blir det fånigt att försöka stoppa cachningen? Eller finns det andra, tekniska skäl som jag inte nämnt till att man vill göra det? (uppdaterad: Ja, det gör det) För ännu fånigare blir det när hela texten ändå går att nå och se via googles sök och nyhetssök

Simon Sundén twittrade om hur enkelt det var att hitta hela texten.

Genom att googla del för del av texten kan man, via en slags bakväg, få ut hela texten från Aftonbladet.

Kontentan blir kanske då: Vi kan aldrig gömma våra misstag på internet, så kanske borde vi låta bli att försöka?

Här är förresten hela texten. Tack Simon Sundén som letade ihop den:

(uppdaterad: Läs gärna min uppföljande bloggpost)

Titel på inlägg:
Blind slog döv efter klockbråk

Huvudrubrik:
Blind slog döv

Underrubrik:
Vilt slagsmål efter fråga om tid
Den blinde mannen ringde på hos den döve och frågade vad klockan var.
När han inte fick något svar utbröt ett vilt slagsmål.
De två männen är båda i 60-årsåldern och bor i samma kvarter i Arlöv.
Den blinde mannen var berusad och ringde i tisdags på hos sin granne för att fråga vad klockan var.
Men eftersom den döve inte kunde höra frågan så gav han han inget svar.

Såg inte klockan
På besökarens kroppsspråk förstod han dock att att frågan gällde vad klockan var och han höll fram sin klocka – som gästen inte kunde se. Den blinde blev provocerad av tystnaden.
- Den blinde slog till den döve. Han tog ett tag om nacken och drog ner honom på golvet. Båda föll till marken, säger kommissarie Mikael Holmström vid Skånepolisen till Sydsvenskan.

”Borde känna till varandra”
Efter ett slagsmål lyckades den döve mannen slå sig fri från den blinde och låsa in sig i lägenheten. Med hjälp av en personlig assistent har han polisanmält händelsen.
Polisen har inga vittnen till händelsen. Inte heller känner de till om männen är bekanta med varandra, men de bor i samma kvarter.
- De borde känna till varandras problem, säger Mikael Holmström till Sydsvenskan.

{ 27 kommentarer }

← Äldre poster

Nyare poster →