Alex Schulman

Sur smak på Toys nya mobbartuggummi

av Emanuel Karlsten den augusti 30, 2013

i Medier och internet

screenshot 2013-08-30 kl. 12.59.58

Har du en kompis som hetsar för att få likes på Instagram? Då vill tuggumiföretaget Toy att du hänger ut den personen i deras nya kampanj. Är just din kompis den töntigaste hetsaren efter likes vinner den en resa till Zanzibar.
Det är svårt att inte undra om Toy fått tuggummi i hjärnan.

Alldeles nyligen kom statistik som visar att 1,2 miljoner svenskar är aktiva på Instagram. Det gör Instagram mer än dubbelt så stort som svenska Twitter, trots att tjänsten är så ny. Instagram har blivit enormt populärt i de yngre åldrarna. Men också ett stort problem. En digital skolgård där rykten och illvilliga bilder sprids snabbare än någonsin tidigare. Exakt hur allvarligt det är har svensk domstol klargjort under sommaren i flera domar. I Göteborg började två tjejer posta bilder på vad man kallade ”orrar, påstådda slampor, och började sprida saken i sina vänskapskretsar. Reaktionerna blev så våldsamma att de ledde till upplopp i Göteborg. Båda tjejerna, 15 och 16 år, dömdes i juli för grovt förtal. Och för bara någon vecka sedan kom ytterligare en dom, den här gången mot en 16-åring i Jönköping efter kränkande bilder på en kamrat.
Det är alltså med bakgrund med detta Toys kampanj på Instagram blir särskilt smaklös. Just när rättsväsendet börjat komma ikapp, slagit näven i bordet och visat att lagen om förtal även gäller på nätet, vill Toy att vi ska börja häckla varandra.
På kampanjsidan förklarar Toy att man nu jagar den som är mest besatt av att få andras uppmärksamhet. Detta efter att de först förklarar att vi är ett folk som just nu är i starkt behov av bekräftelse och uppmärksamhet. “Någon suger in kinderna, putar med läpparna, bränner av en selfie och lägger upp på Instagram. Allt för att få sin fix av bekräftelse.”, skriver Toy.
Sedan ber de om bidrag. Du ska helt hänga ut din vän eller ovän genom att ladda upp eller dela vidare en bild som man tycker är det yttersta beviset på personens fåfänga.

På Toys kampanjsajt samlas alla “liketörstiga”, som Toy kallar det, i ett bildgalleri. Här finns bilder på tjejer och killar tillsammans med en kändis Toy köpt in för att knuffa igång kampanjen.

Det är ett sällsynt, osmakligt hjärnsläpp. En kampanj som aldrig borde få lämnat idébordet.

Inte bara för att det skapar en angiverikultur där man får hjälp att skämma ut andra, utan också för att man sätter sig över andra.
Vem bestämmer vad som är ett likefiske och inte? Varför ska någon bestämma om folk som tar självporträtt gör det för egoboostens skull eller dokumentationens skull.

Det finns en bortglömd fara i den spridningen som bilder kan få när man postar saker på nätet. Det blir smärtsamt tydligt när någon gör det av elaka skäl.

Men när någon gör det för att dokumentera sin vardag, få glada tillrop eller kanske faktiskt få bekräftelse blir det helt bakvänt att utnyttja det för att håna andra.

Toy förklarar kampanjen med att man ska ”tagga ner lite”, ta det lugnt med en Toy istället. Det verkar bara gälla de som inte sticker ut, inte retar någon. De kan sitta och tugga Toy medan de hänger ut avvikarna.
Det är ett tuggummi som jag hoppas smakar riktigt surt.

Uppdaterat: Toy har nu bett om ursäkt, men fortsätter kampanjen som planerat. Den enda åtgärden är att man har tagit bort speglingen av Instagrambilderna på kampanjsajten.

{ 3 kommentarer }

Nu har Almedalsveckan börjat! Jag gjorde premiär med att delta i Godmorgon Almedalen, Joakim Jardenbergs och Brit Stakstons egen ytterst ambitiösa webbtv-show varje Almedalsmorgon. Det är ett ganska intressant fenomen. De vill själva värja sig från att vara eller göra anspråk på att vara journalister. Att de bara är folk med frågor. Men så är det såklart inte. Varken att de bara är folk med frågor eller att de inte är journalister. De må sakna erfarenheten och utbildningen som journalister, men de försöker göra samma research och ställa samma frågor som journalister. Och givetvis finns det också en agenda, medveten eller omedveten, att föra de frågor som man själv tycker är intressant eller tycker behöver fokus, på tapeten.

Jag tycker inte det är något fel i det, snarare väldigt smart!

Här kan du se mitt deltagande, ungefär 28 minuter in i sändningen. Jag pratar om Skolgranskningen och hur vi gjorde journalistik tillsammans med läsarna. Ett bra samtal, tycker jag (och angående ”killen med håret”, kommer det härifrån) (foto, höger, @ danehav )

(mobillänk till sändningen)
Nu ska jag ut och hämta både mitt presspass och bloggarpass. Vi ses i vimlet!
Här är dagens länkar sålänge:

  1. Reinfeldts presschef: Vi kände inte till någonting | Nyheter | Aftonbladet
  2. - Aftonbladet gör i dag uppföljning på sin Littorin-grej. Och precis som Aftonbladet själva skriver så visste Reinfeldt såklart om hans sexhattande när han avgick. Det säger både Aftonbladets källor och inte minst den artikel som @niklassvensson skrev och @expressen gjorde löp på för ett år sedan: http://www.expressen.se/Nyheter/val2010/1.2060129/sven-otto-littorin-jag-har-aldrig-betalat-for-sex
    Märklig sak detta.

    För övrigt är det inte sant att Aftonbladets grej inte fått något eko på sin story. Svd gjorde egen grej igår http://www.svd.se/nyheter/inrikes/littorin-sexchattade_6290556.svd och TT har skickat telegram vilket innebär att Sveriges alla lokaltidningar åtminstone haft möjligheten att publicera. Som GP: http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.666385-aftonbladet-littorin-sexchattade

  3. S04E08: Klippet som alla trodde var fejk | SCHULMAN SHOW | Nöjesbladet | Webbtv | Aftonbladet
  4. - Ok, på riktigt. Skulle det här gamla youtubeklippet faktiskt vara sant? I så fall är det en fenomenal sågning från Ekdahl.

  5. Täcknamnet: Mrfeelgood6 | Nyheter | Aftonbladet
  6. - I nätnördsvängen var den stora snackisen igår hur Aftonbladet fick tag på en skärmdump INIFRÅN Littorins alias ”Dangerzone2010″:s mejl. Detta trots att Aftonbladet menar att kontot raderades strax efter Littorins avgång.
    I Flashback finns dessutom trådar daterade från 2010 där folk menar att de kunnat se Dangerzones konto upp till oktober. Det finns många märkligheter här som, med foliehatten på, skapar konspirationer hit och dit.
    Mest av allt skulle man önska att Aftonbladet kunde vara transparenta med de här delarna också. (och ytterligare: Hur kunde de veta att ”Idas” mejl studsade, om de – som de påstår – aldrig var i kontakt med henne, eller hade tillgång till Dangerzones mejlkonto under tiden Littorin var aktiv? Äh, jag lägger ifrån mig foliehatten nu. Man mår inte bra av att läsa Flashback.)

  7. Rånad rånade rånare – Malmö – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt
  8. - Fantastiskt. Inte så mycket storyn i sig – som förvisso också är rolig – utan rubriken. Rubriken!

  9. 20 000 tweets – vad har de gett mig?
  10. - @johanhedberg är Sveriges mest spännande PR-konsult inom sociala medier just nu. Att förstå honom verkar vara omöjligt, men att läsa honom är ett måste.

  11. den här annonsen kan inte vara det bästa valet att placera in… on Twitpic
  12. - Intill Aftonbladets artiklar om faran med att chatta med okända tjejer är en annons för…att chatta med okända tjejer. Kolla skärmdumpen som hann tas innan annonsen plockades bort.

  13. Iron Maiden Tagorama // GP.SE in cooperation with FanTag.eu
  14. - Men hur roligt var inte det här? Har helt missat FanTag förut. Tydligen en tjänst man kan använda för att facebooktagga sig på ett helt vanligt foto. Så smart använt av GP här, från ett foto på publiken under en Iron Maiden-konsert i Göteborg. Skriv upp och använd!

  15. Jakten på ett svar | Nyheter | Aftonbladet
  16. - Så publicerade då Aftonbladet det ”lite annorlunda” reportaget som Jan Helin aviserade om. Dock en dag för tidigt. Det ger så klart grund för spekulationer. Pressades de hårt av mejl, tweets och bloggar som ifrågasatte den nya publiceringen? Ville de ge en kontext till varför den sker nu? Inte omöjligt. Men för mig blir den nya publiceringen ännu märkligare i ljuset av det här ”självkritiska” reportaget.
    Genom den nya texten blir det istället uppenbart att publicering är att se som ett slags försvar, en förklaring till varför man skrev första gången. Att, ett år senare, försöka göra rätt för det haveri till publicering som det första var. Det som den nya, självrannsakande texten gör är att väcka liv i gamla minnen hos sina läsare. Som om tf chefredaktör Lena Melins inledande superfadäs när hon förklarade att hon aldrig skulle publicera uppgifter om en minister utan hans kommentar – men tre dagar senare gjorde det ändå. Känslan är att beslutet var lika dåligt då, som nu. Uppförsbacke, minst sagt.

{ 2 kommentarer }

Hittat, länkat, kommenterat 25jan

av Emanuel Karlsten den januari 25, 2010

i Länkkommentarer

{ 5 kommentarer }

Hittat, länkat och kommenterat

av Emanuel Karlsten den januari 9, 2010

i Länkkommentarer

De här länksamnligarna blir större för varje vecka. Jag är egentligen ingen stor fan av att ha de samlade så här, men det är ett enkelt sätt att dela med mig. Randanmärkningar på riktigt, på många sätt.

Vad tror ni om det? Ska vi testa en stund? Jag börjar i dag.

{ 4 kommentarer }

Läser om det här med bloggarnas makt jämfört med mediernas. Den här gången har det forskats i saken och nu är det vetenskapligt bevisat: Gammelmedia har mer makt än bloggar som kollektiv.

Jag har hört det här så många gånger. Ett ”jaja”-skrockande så fort bloggarnas inflytande kommer på tal. Det lutas tillbaka i stolen och säger ”det där är ju bara myt”. ”Utan oss skulle bloggarna inte vara någonting”.

Jag antar att det grundar sig i en skön känsla av att ingenting har ändrats. Men allra mest borde det vara en missuppfattning.

Bloggar handlar i första hand inte om makt, utan om decentralisering. Om hur röster som aldrig tidigare hörts, alltid varit hänvisade till tidningsredaktörers filter, får en egen plattform.

Det pratas om hur den ”bloggbävning” (jag finner det fantastiskt komiskt att mannen som myntade detta begrepp – som nu är i SAOL – driver (drev?) en blogg som aldrig hade fått publiceras i någon av våra tidningar i Sverige. En blogg med lika delar samhällskritik som erotik – nakna erotiska bilder på tjejer) möjligtvis var krusningar, i alla fall jämfört med riktig media.

Men vi både tänker och känner fel om vi ser det som en tävling, ett kapprace om vem som kommer att vinna. För än mer än tävling handlar det om möjlighet. Att få en uppfattning om vad som händer på en bredare front än tidningsredaktioners kontaktnät och telefonlistor tidigare nått.

Medier hade aldrig skrivit om FRA om det inte vore för bloggarna. Deras krusningar var tillräckligt starka och ihärdiga för att ”riktig media” skulle förstå att något inte stod rätt till. När de väl hade förstått tog de över rapporteringen, gjorde om krusningar till tsunamivågor.

Det var inte bloggarnas makt. Det var informationsapparatens kollektiva makt som fick igång det enorma drev som gjorde integritetsfrågor så heta att Piratpartiet kunde ta hem sju procent i EU-valet. Som startade, precis som alltid, med tips.

Tidningars kommer inte att förlora sin makt gentemot bloggar eller sociala medier. Så länge vi förstår vad det handlar om. Ett nytt sätt att fånga upp och överblicka det som ”verklighetens folk” (visst är det ett fantastiskt begrepp?) önskar att vi för upp på agendan.

Misslyckas vi kommer nya ”tidningar” skapas. Lyckas vi kommer vi se en allt mer blommande och relevant journalistik.

{ 6 kommentarer }

Webbtvhistoriens bästa ögonblick?

av Emanuel Karlsten den december 27, 2009

i Medier och internet

Sitter på bussen på väg till Jönköping och får lite tid att läsa ikapp. Läser Markus Granseths bloggpost om Schulman show. Jag har bara sett ett avsnitt tidigare och det var otroligt trist. Han rockrecensenten, Fredrik Virtanens ersättare, Markus nånting, är helt otroligt färglös. Måste vara inkvoterad från Aftonbladet i – ytterligare – ett försök att profilera honom. Igen. Om Aftonbaldetmarkus är bra i spalterna (jag har en del att invända där) är AftonbladetMarkus fullkomligt färglös i tv. Han fungerade inte, helt enkelt. Så kan det vara. Och Ann Söderlund var inte mycket bättre. Passar inte alls som fast panelgäst i programmet.

Men skit i det nu. Det var inte vad jag skulle skriva om. Jag tilltalades i stället av andra saker med programmet. Dess enkelhet. Visst, programmet rider på Schulmans varumärke och det är det som har dragit de där 500 000 unika som de pratar om. Men det ligger något attraktivt i försöket. Och hur studiotv på webben ligger i sin linda. Om det där skrev jag mycket mer på i en snabbt ihoprafsad framtidsspaning på Same same but different.

Jag tittade på det igen efter Granseths tips. Och det var fortfarande rätt stolpigt, svårgreppat, men så blixtrar det till.

Alex Schulman plockar fram det där han är bra på, det som gett honom framgång. Det nakna, det ärliga som går så nära att att vi inte vet om vi ska reflexsparka eller krypa närmare.

Han introducerar en lek där han ärligt delar med sig av två sorgliga karaktärsdrag hos sig själv. Han gör det så smart, agerar (eller: är) märkbart besvärad när han berättar det. Lämnar en märklig stämning i studion. Och skapar på så sätt både tryck och chans för de andra att lätta den obekväma stämningen genom att själva berätta något mer sorgligt.

Ni känner igen scenen? Notting Hill.

Det är så briljant och vi får plötsligt del av ett av den unga webbtvhistoriens bästa ögonblick, någonsin, när Petra Mede berättar sitt sorgliga karaktärsdrag.

Kolla:

{ 7 kommentarer }