cissi wallin

Uppdrag gransknings program om hur medierna hanterade Metoo och våldtäktsanklagelserna mot Fredrik Virtanen är märkligt, men också en axelryckning.

Märkligt eftersom Uppdrag granskning tycks vara helt tondöv angående vad Me too är. Som att rörelsen handlar om anklagelserna mot Fredrik Virtanen. Anklagelserna borde snarare ses som ett ”skotten i sarajevo”, en början som satte igång en kedja av händelser som ledde till den revolution Me too blev i Sverige. Det här vet Uppdrag granskning, men kanske är det frestande att försöka konstruera att man är något större på spåren, så man sammanblandar dessa berättelser friskt, misstänkliggör och stänker därför på hela metoo-rörelsen. Dels genom bildval (klipp till skådespelare som hand i hand tågar in på Guldbagge-galan i protest mot övergrepp) och ordval (en journalists arbete om metoo ifrågasätts, på grund av vänskapsband med Wallin).

Samtidigt är reportaget en axelryckning, för greppet hade kunnat användas mot varje reportage Uppdrag granskning någonsin sänt. Det vill säga, vara djävulens advokat. Lyfta fram advokatens argument och med vinkel, musik och ton framföra: ”Här finns också en annan bild”. Jaha?

Är det oväntat att Virtanen, som nekat till anklagelserna, skulle ha ett försvar bakom sina nekanden? Är det oväntat att den polisutredning som lades ner hade skäl till det? Är det oväntat att den som är våldtagen handlar irrationellt?
Det där sista kräver dock några extra kommentarer.

Det är anmärkningsvärt hur Uppdrag granskning lyfter fram vissa bevis som ”avgörande”. Som att Wallin ”fnissat” när hon berättat om våldtäkten i efterhand. Uppdrag granskning hade inte planerat fråga Wallin om den saken. I en oklippt version av intervju med Wallin (totalt 12 minuter) framgår att intervjun med henne avslutas efter fem minuter och att Wallin då själv får be om att kommentera reportagets påstående om fnissandet. Hade UG tänkt låta en så avgörande sak annars stå okommenterad?

Ännu mer att Uppdrag granskning framhåller det som avgörande att de terapeutiska samtal Wallin haft inte skett med en legitimerad psykolog, utan med en ”samtalsterapeut” (oskyddad titel), men att titeln blivit “psykolog” i Svd:s granskning av händelserna. Ännu mer att UG låter framföra det bästa argument till Svd:s beslut först i eftertexterna: Även polisen använde ordet ”psykolog” i dokument.

Ytterligare: Uppdrag granskning lyfter fram det som avgörande att Virtanens sexpropå till en 14-åring inte föregåtts av en direkt fråga praoplats. Att det därmed dramatiskt skulle kasta händelsen i annat ljus?

Och till slut programmets uppräkning av vilka som ”gillat” Cissi Wallins första post där hon avslöjar att Virtanen våldtagit henne. Det är en till synes vanlig missuppfattning, att en like innebär att någon går i god för en post. Att det innebär att man ställer sig bakom allt och alla dess konsekvenser. Men Wallins post var inte bara ett outande av hennes våldtäktsman, det var också ett startskott för en Me too-rörelse. En like på den kan alltså betyda tusen olika saker.

Det sista är viktigt och försvinner när UG reducerar Virtanen/Wallin till en isolerad händelse: Instagramposten var ingen vanlig publicering, det var ingen vanlig händelse, det var inget vanligt våldtäktsmål. Det blev starten på en kvinnorevolution Sverige aldrig tidigare sett.

Därför känns hela reportaget lite märkligt. Dess tondövhet gör det till en axelryckning.
För kan man inte förstå eller förklara den större bilden, vad är det då man försöker nyansera?

{ 0 kommentarer }