dn

Billie ligger och sover så jag passar på att samla några länkar från några texter den senaste tiden.

I slutet på 2013 skrev krönikören Peter Kadhammar en märklig text om att internet fördummar. Det var reaktionärt, såklart, men jag kunde inte låta bli att rada upp motbevis. Valdeltagandet har gått upp, Sverige är mer politiskt aktiva än någonsin, till exempel.

Texten skrevs också med bakgrund att jag just suttit och sammanställt de bloggposter, tweets och youtubeklipp som betytt mest i Sverige under 2013. En godtycklig, lista såklart, men jag har lagt otroligt mycket tid på att verkligen försöka göra en bred sammanställning.

Här finns därför youtubeklippen som alla talade om, bloggposterna som förändrade Sverige och twitterinläggen som var mest betydelsefulla.

Det är tydligt hur svenska internet blivit bra på att använda nätet för att lyfta politiska frågor. Man kan ana att det kommer bli en sluggerfest i sociala medier under året som kommer.

Därefter blev det också en text om just det: Hur smutsig valrörelsen kommer att bli. Rubriken blev att årets val avgörs i sociala medier. Det var kanske inte riktigt poängen med krönikan, även om det säkert är sant. Istället försöker jag lyfta hur sanningen kommer vara obetydlig och att den politiska valrörelsen mer kommer handla om att skapa virala slagträn utifrån snäva vinklar, skärmdumpar eller halvsanningar. Och att taktpinnen kring det här kommer att hållas mycket av folk utanför etablissemanget.

Läs den texten här, den får bli min digitala spaning för 2014.

{ 0 kommentarer }

Mitt 2014: Jag blir programledare i P3!

av Emanuel Karlsten den januari 7, 2014

i Medier och internet,Personligt

Igår blev det officiellt: Den 3 februari blir jag programledare i P3! Det blir samma program som i somras, då jag vikarierade för Natalia Kazmierska.
Nu blir alltså namnet på programmet efter mig, P3 nyheter med Karlsten.
Det känns väldigt, väldigt bra. Och väldigt, väldigt surrealistiskt. Ett eget program i P3!!
Varför, vad händer och fortsätter jag skriva? Jag tänkte skriva ner några svar här:

Dels var det såklart smickrande att få frågan. Men jag tackade ja av flera skäl. Dels för att det var en sådan enorm utmaning att göra programmet i somras. Jag är en skrivande journalist och har testat på ganska mycket där redan. Att stå i direktsändning en timme om dagen var…adrenalindallrande på ett helt nytt sätt! Vi skruvade på manuset in i sista sekund, och sedan skulle man in en timme och ratta med gäster och ha fullständig närvaro och samtidigt kunna parera om något går åt skogen. Jag fick sådan djup respekt för radiojournalister!
Det andra skälet var att det är ett sådant skönt gäng! Thorbjörn Karlsson är den lugnaste producent man kan ha och en fascinerande man. Även Anna Johannessen är kvar från sommaren, en extremt kompetent och witty researcher som jag verkligen uppskattade att jobba med!
Det sista avgörande skälet var att programmet sänder från Göteborg där jag nu har min bas. Och hur lyxigt livet som egen företagare än är, hur mycket tid och ekonomisk frihet det än ger så är det TUNGT att ständigt åka iväg för jobb. Ofta till Stockholm. Med Sveriges radio får jag jobba vanliga kontorstider, vanliga vardagar – och jag är alltid hemma med Julia och Billie! Det är värt väldigt mycket.

Det var dock inte självklart. Vi hade planerat att jag skulle vara pappaledig under våren, att Julia skulle gå tillbaka till jobbet. Men vi vägde för och nackdelar och kom fram till att det här ändå var bäst. Jag kommer alltid vara hemma, bli bättre rotad här och så går jag på pappaledighet heltid efter riksdagsvalet.
Så nu kör jag! Fram till och riksdagsvalet, måndag till torsdag varje vecka, sänder jag klockan 13-14!

Hur blir det med övriga uppdrag? Jag har några få föreläsningar och resor inbokade under våren 2014 som jag kommer fullfölja. Men det enda konstanta uppdrag som forsätter är krönikor i DN.

Jag kommer alltså fortsätta skriva i DN varannan lördag. Om samma ämnen, på samma sätt.

Det känns som ett enormt ansvar under ett valår och jag ser fram emot att axla det.

Och exakt hur vi kommer lägga upp och göra bra med P3 nyheter med Karlsten – det får jag återkomma till.

{ 1 kommentar }

Igår var jag tillbaka i DN med nyhetskrönikor efter sommaruppehållet. Ämnet kändes ganska självklart: hur kan en hel sommar gått utan att vi diskuterat det allvarliga med att hela Sverige är övervakade. Snowden har gett sitt liv för att berätta för världen, Manning dömdes till 35 års fängelse för att han berättade om USA:s krigsbrott. Men vi pratar om allt utom själva sakfrågorna.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig för reaktioner. Lite hejarop från Piratpartiet, kanske. Ett gäng tweets från the usual suspects. Men det var som att öppna dammluckor hos en läsekrets som uppenbarligen frustrerats hela sommaren. Främlingar letade reda på mitt telefonnummer och skickade sms, de kontaktade mina föräldrar för att lämna meddelanden och när jag igår öppnade mejlen svämmade det över av människor som var lättade, glada, tacksamma, beundrande på ett för mig helt nytt sätt!

 

Jag var lite chockad över det. Man kanske borde förstått att det är tacksamt att skriva mot USA, det tycks finnas ett konstant uppdämt USA-förakt i Sverige. Men än mer fascinerande är hur folk är genuint upprörda över informationsbristen kring det som hänt. Om det nu är så stort som Snowden faktiskt påstår – varför har inte mer hänt? Varför sätts inte mer press?

Här finns mycket att lära. Allra mest för oss journalister. Varför har vi inte folkbildat om vad det betyder, gjort mer på själva sakfrågan? Satt större press? Hittat de svenska vinklarna?

Några försökte påpeka att de försökt skaka liv i saken på sina fronter. Men sällan har det lyckats fästa. Trots att det funnits så mycket stoff! Min kollega Anette Novak kontaktade och tipsade mig om en krönika hon skrev tidigare i sommar där hon bland annat uppmärksammade att Sverige var ett av två länder som la ett veto mot att EU skulle inleda ett första samtal med USA om spionaget. Detta i rädsla för att det skulle paja förhandlingen om fri handel.

Jag hade missat det. Men än värre: Det verkar hela Sverige också ha gjort. Jag har inte hört någon prata eller vara särskilt upprörd över det. För det är ju extremt uppseendeväckande: Svenska politikers reaktion efter nyheten om övervakning var att lägga locket på. Motsätta sig att ens prata om det.

Och nu sitter våra politiker istället och är helt fnittriga över att USA:s president planerat in ett Sverigebesök. Lydigt läser svenska ministrar ur manus och och kallar Obama ”den fria världens ledare” i tv-sändningar.

Låt mig reagera på det med ett uttryck som inte passade sig för DN-krönikan: Jag kräks lite i munnen.

Vi har fortfarande chansen. På onsdag kommer Obama hit. Låt oss förvalta den och göra grym journalistik kring vad USA:s övervakning och krigsövergrepp betyder och varför vi ska bry oss.

{ 1 kommentar }

I dag är det tio år sedan västvärlden på riktigt introducerades för terrorn. Alla medier har såklart gjort egna sidor, satsningar och webbsajterna livesänder hela dagen.

Men några sticker ut, på bra och dåliga sätt. DN:s förstasida var tillexempel fenomenal i dag, tycker jag:

Varje del i tidningen är sedan exakt som rutan visar. En skärva av den stora bilden. Och i uppslaget på varje del är det samma manér: En redaktör/krönikör som skriver om det utifrån deras område, och sedan minnesbilder om hur olika människor minns 9/11. Även jag är, faktiskt, med och minns. Det var lite läskigt, för det enda jag minns tydligt är att jag satt i mina föräldrar bruna soffa och var klistrad vid tv:n. Men vem fick mig att slå på tv? Jag vill tro att min mor ringde. men hur hade hon fått reda på det? Hon lyssnar ju inte på radio. Tiden innan twitter är diffus.

Uppdaterat: Mamma läser min bloggpost och mejlar följande:
Hej, läste din blogg ikväll.
Ang 11 september, så här kom nyheten till vår familj:  Det var början på en ny termin och vi hade studenter som hyrde vindsrummen. Jag skulle ha  dialog med en av studenterna, när jag kom upp på vinden satt han vid teven och va omtumlad av nyheterna. Så jag blev sittande i hans rum framför teven innan jag gick hem och då var du hemma och fick veta.
Så fungerade det innan twitter och utan en radiolyssnande mor:)  
/mamma

Om vi fortsätter på tidningsettor så är den här riktigt märklig, en dag då alla medier så varsamt funderat på hur de ska hedra tioårsdagen (foto: @englunderik):

 

På Twitter var kontot @911tenyearsago bäst. Som realtidsuppdaterade händelseförloppet som det var för exakt tio år sedan.

 

Men mest omskakande, det som kom mig närmast, var @youtubeklipp’s Jack Werner som på Nyheter24 listade de tio klipp som beskriver 9/11 bäst.

Du måste se det här.

{ 0 kommentarer }

Idag offentliggjordes mitt näst sista hemliga höstprojekt: Jag omvärldsbevakar för Tidningsutgivarna.

Tidningsutgivarna är en branschorganisation för Sveriges alla tidningar och mitt uppdrag kommer att bli att bidra med trendspaningar kring hur branschen förändras, var journalistiken hittar nya affärer och tipsa om hur internet tar form.

Det är inget omfattande uppdrag, men jag ingår i deras redaktion som skriver några artiklar på deras sajt i veckan och en slags exekutiv rapport i månaden.

För mig är det ett uppdrag som passar som hand i handske. Jag tillbringar ändå mycket tid att omvärldsbevaka genom mina länkposter och det här blir en chans att dyka ner lite djupare i vissa ämnen, förklara dem och kanske också få möjlighet att researcha lite mer. Framförallt blir det skönt att kunna motivera för mig själv varför jag lägger ner så många timmar på att knarka RSS-flöden.

Jag kan förstå att det samtidigt kan uppfattas luddigt vad jag egentligen gör nu. Låt mig därför bena ut det lite:

1) Krönikör på Dagens nyheter. Det är inte omfattande, men det är det tillsvidare-avtal jag har i dagsläget och därför det som kommer överst. Avtalet innebär att jag skriver krönikor i DN:s nyhetsdel varannan tisdag.

2) Omvärldsbevakare på TU. Ett uppdrag som sträcker sig till och med Maj 2012.

3) Konsult, föreläsare och skribent. Det mest flyktiga området i mitt företagande, men också det där jag har min största inkomst. Här ingår till exempel Aftonbladets livegräv, som just nu pågår på http://granskning.aftonbladet.se. Aftonbladet och jag har än så länge inget fast avtal, utan jag är under perioder inhyrd i projekt där min roll allra mest handlar om metodutveckling. Men i kategorin i övrigt ingår också föreläsningar och mer diskreta konsultjobb. Mina största arbetsgivare inom det här området är utan tvekan olika medieföretag, men här finns också allt från studieförbund, webbyråer, kyrkor, skolor, konferenser och vanliga företag.

4) ? Snart, väldigt snart, kan jag berätta om mitt allra stoltaste nya projekt. Som förhoppningsvis också kommer att förändra mycket i sättet vi ser att journalistik skapas, hittar form och drivs av.

Jag lovar återkomma om det. Mycket snart. Det kommer att bli så fantastiskt bra.

Men just i dag är jag bara stolt över att vara en del av Tidningsutgivarnas team!

{ 1 kommentar }

Cafés nya superrekord – tack vare Facebook

av Emanuel Karlsten den juli 12, 2011

i Medier och internet

Jag har tidigare skrivit om Cafés superbloggare @backmanland som är en typ av övernaturlig Facebook-magnet. En vecka i maj stod tre av hans bloggposter ensam för drygt 175 000 besök.

Men skit i det nu. Det rekordet har flugit all världens väg. I dag, en dag innan Kiaindex publicerar de officiella trafiksiffrorna för förra veckan, bjuder webbredaktören @viktorbk på siffrorna:

Vad det beror på? En ynka postning. Av Fredrik Backman. Inte för att den är dålig, den är fantastiskt känslosamt och bra skriven. Jag bloggade om den förra veckan: När Fredrik levererar sådana här guldkorn är han som bäst. (…) det fina eller tankvärda i det är att det bara är i bloggform vi får läsa sådana här texter. Att vi i print (eller traditionell artikelform) alltid förväntar oss tematiskt stringenta texter om ungefär samma sak från en författare. Det är i bloggens spretiga frihet som sann kreativitet och de bästa texterna föds.

På bara ett dygn fick Fredrik Backmans bloggpost 180 000 visningar, twitterrapporterade @viktorbk. En vecka senare stod det klart att Café, som under sina bästa stunder snuddat på 40 000 unika i veckan, ökat med tusen procent, till nästan 400 000 unika.

Vad det beror på? Än en gång: Facebook. Infrastrukturen som digitaliserar allt analogt skvaller. Backmans bloggpost har hittills delats över 142 000 gånger på Facebook.

Det verkar som att vi nu på riktigt får se hur viraler får riktigt fäste i Sverige. De gånger vi tidigare pratat om det har det aldrig handlat om de här volymerna:

Som Lindexhärvan, men den nådde bara upp till 16 000 delningar. Ola Lindholms bloggpost om knarket som blev både löp och huvudnyhet, men den nådde bara upp till 60 000 delningar. Och Klamydiabrevets ”sveket”, som skakade om riksdagsvalets sista dagar förra året, nådde ”bara” upp till knappa 40 000 delningar på Facebook.

Det kanske är för tidigt att tala om trender, men något har definitivt hänt. Har vi blivit bättre på att dela länkar? Förstår vi logiken kring delandet mer? Är det ”rekommenderaknapparna” som gjort det? Efter förra bloggposten bad jag om Facebookstatistik från samtliga tidningsdrakar. Alla utom Expressen svarade, och både Svd och DN vittnade om en ganska påtaglig uppgång i trafik från Facebook.

Även om Fredrik Backmans virala bloggposter hittills är ett slags unikum är det tydligt hur han har lyckats hitta en slags formel. Hitta ton för något som slår an hos en bred massa. Inte bara en gång, utan gång på gång lyckas Fredrik Backman med det.

Frågan är om det är så här stjärnor i framtiden kommer födas, om det är så bloggare och krönikörer komme plockas upp? För framgången här handlar inte om en redaktionellt styrd placering, ingen Aftonbladet-etta är med i leken. Det handlar om att enskilda personer, en efter en, har tyckt texten var så bra, så fin, så rörande, att den var värd att dela vidare.
Så eskalerar det, hela vägen upp till 400 000 unika.
På en vecka.

Det är en galen, men väldigt vacker värld. Och förstå: Det här hade aldrig kunnat hända om vi hade låst in materialet.

{ 13 kommentarer }

Om varför du ska stänga av telefonen

av Emanuel Karlsten den maj 3, 2011

i Mellansnack

Dagens krönika handlar om telefoner. Denna vidriga uppmärksamhetskrävande sak. Jag skriver om min avsky för hur den stör så stora delar av vardagen.

Spring in och läs och upprörs du också!

Uppdaterat:
Massor av roliga mejl om krönikan. Som länken till den här märkliga sidan. Eller till telefonmanualen från 30-talet med den fantastiska instruktionen: ”Kom för övrigt ihåg, att en telefonering alltid åsamkar mottagaren större besvär än ett skriftligt meddelande. ” Det gäller fortfarande!

En Lars skriver också: ”Ta upp det här med fast tfner oxå. Vi var tvungna att stänga  ner vår fast telia linje per 1 maj.
Bara försäljare nästan och tiggareier och folk som samler in statiatik. Olidligt på kvällar och helger när man vill ha lugn o ro efter en lång arbetsdag eller vecka. Man vet ju inte om det händelsevis är ngn anhörig och släpar sig ur soffan till tfn för att få ett tilltal från en putslustig säljare el dyl.
Gör lite research på detta. Det där med nix register funkar inte heller
Idioterna ringer i alla fall. Kan vi få en fredad zon!?”

 

{ 6 kommentarer }

Jag blir krönikör på DN

av Emanuel Karlsten den mars 28, 2011

i journalistik

I dag blev det officiellt: Ett av mina uppdrag som frilans blir som krönikör i Dagens nyheter. Det känns stort och lite overkligt. Även om jag ofta skrivit krönikor i Expressen det senaste åren har jag en romantisk bild av DN. Den stora morgontidningen, den som ligger på varje besluthavares frukostbord. Varje gång man pratar om ett ouppnåeligt journalistiskt uppdrag så är det kanske just krönikör på DN.

Till och med när jag fick frågan kändes det ouppnåeligt. Jag trodde den gällde någon slags sociala medier-kurs för DN:s nya krönikörer, inte att jag skulle kunna vara en av dem. Men frågan riktades till mig. Jag flög på moln av att bara vara påtänkt. Till sist gjorde den också att det blev lättare att våga ta det redan påtänkta beslutet att stå på egna ben. Med DN-jobbet fick jag en god grundplåt inför frilans- och konsultlivet.

Jag kommer alltså att vara en av åtta fasta och återkommande krönikörer. Vi samsas om måndag till torsdag varje vecka, vilket innebär att jag syns varannan vecka. På tisdagar, tror jag.

Min första krönika publiceras den 5 april, efter att jag slutat på Expressen.

Och ja, det blir väldigt nervöst.

{ 26 kommentarer }

En delande historia om min trappuppgång

av Emanuel Karlsten den juli 20, 2010

i Mellansnack,Personligt

Jag bor i ett lite annorlunda grannskap, det kanske framkom i och med min kidnappade nyckel. Men också ett väldigt roligt grannskap.

Ända sedan jag flyttade hit har jag haft ett trådlöst nätverk som heter ”Jag bjuder” och så en mejladress. Jag har nästan alltid snyltat på någon grannes öppna nätverk, ofta för att jag inte haft råd med ett eget, och tänkt att ”en dag ska jag bjuda igen”. Det gör jag nu, och därför ligger också mejladressen med i nätverksnamnet för att se vad som händer.

Så för någon vecka sedan fick jag följande mejl:

**

**

Jag blev helt glad! Tänk att jag faktiskt får bjuda igen!

Men på senare tid har bjudandet tagit ytterligare en, kanske mer oväntad, riktning. Någon snor min DN varje dag.

Jag prenumererar sedan en tid på DN. Det var kul, de första veckorna. Men ju längre tiden gått känns de mer som en belastning. När jag går ut på morgonen och ser DN i poststället suckar jag mest, låter den ligga kvar och nästa morgon har den sällskap. Så där håller det på tills den har sällskap av två eller tre DN. Då är stället så fullt att jag tar in alla tidningar och slänger direkt i pappersinsamlingen.

Jag har helt slutat läsa papperstidningar, de ger mig ångest.

Detta har uppenbarligen mina (något märkliga) grannar upptäckt. För de senaste veckorna har min DN börjat försvinna. Inte direkt på morgonen, men om jag låter den ligga kvar till förmiddag/lunch är den borta. Tidigare har jag trott att det har varit någon som städat, men nu har det skett så regelbundet att det måste vara grannarna.

I lördags när jag kom hem efter två veckor på gotland låg bara en tidning i stället. Senare på dagen var den borta. Under söndagen låg den kvar, men när jag lämnade mitt hem på måndag eftermiddag var både söndagens och måndagens tidning borta.

Jag tolkar det som att någon helt sonika insett att jag aldrig läser min morgontidning och att de då kan sno den under förmiddagstimmarna.

Det kanske skulle kunna upplevas obehagligt, tjuvaktigt eller sniket, men jag älskar det.


Tomt brevställ, som brukar vara full av DN

{ 3 kommentarer }

OS-guld och en anekdot om #vinterOS

av Emanuel Karlsten den februari 15, 2010

i Medier och internet,Personligt

Känner mig så mjäkig. Så mycket khakibyxor och snedbena. Jag sprang 20 minuter på löpband i dag och kan nu, knappa tre timmar senare, inte röra mig utan att gny. Förstår ni vilken skärseld morgondagen då kommer att bl? Förstår ni också hur länge sedan det var jag rörde mig?

Jaja.

Kalla har vunnit guld. Jag hann se slutet. Det gör mig glad. Ännu gladare över hur användandet av twittertaggen #VinterOS fullkomligt kokar. För några dagar sedan satt jag och försökte göra en twittergallup vilken tagg som skulle användas för att twittra om Sveriges framgångar i OS. Efter många om och men slog jag fast: När vi twittrar om OS lägger vi till ämnestaggen #vinterOS. Samtidigt skapade vi ett twitterkonto särskilt för Expressen, @expressenOS.

Vi startade på morgonen, och bara sex timmar senare hade Aftonbladet skapat ett exakt likadant konto, @sportbladetOS, och la till #vinterOS på sina tweets.

Någon dag senare kom DN och gjorde samma sak (med det olyckliga twitternamnet @DNvancouver2010) och i dag kom den sista av de fyra drakarna, svd (@svdOS), även in på banan.

Visst är det en intressant utveckling? Inte minst med tanke på att SVT redan hade lanserat sin egen OS-tagg, #svtos. Givetvis är varken konkurrenter eller tittare sugna på att marknadsföra ett företag med en tagg. De vill prata OS.

Sova nu. Och glädjas lite över att jag inte är Marcus Hellner.

{ 4 kommentarer }