dn

Jag blir programledare i P4 Extra

av Emanuel Karlsten den december 16, 2014

i Medier och internet

Igår skrev jag att jag slutar på DN. I dag skriver DN att jag börjar på P4 Extra. Jag antar att det därmed är en cirkel som sluts.

screenshot 2014-12-16 kl. 15.24.14
Detta blir alltså ett av mina nya uppdrag till våren, men det handlar bara om var tredje helg. Jag är fortfarande pappaledig fram till mars, men när frågan kom och det bara gällde helger fungerade det ändå – då kan Julia vara hemma.

Och precis som jag säger i pressmeddelandet, som citeras av TT, så är jag väldigt stolt och tycker att uppdraget är stort! P4 Extra är ändå ett av Sveriges radios allra största program med miljonpublik. Och det känns roligt också att testa det jag redan gjort på P3 i ett nytt format med äldre målgrupp.

Det blir grymt!

{ 0 kommentarer }

Nu slutar jag som fast nyhetskrönikör i DN

av Emanuel Karlsten den december 15, 2014

i Medier och internet

Det här blir min sista vecka som fast nyhetskrönikör på Dagens nyheter. Jag publicerar min sista, fasta krönika nu på lördag.  Det innebär att mitt kontrakt helt odramatiskt har sagts upp och att jag går vidare.

Jag återkommer till vad, men låt mig först bara förklara hur mycket det här DN-kontraktet har betytt.

2011 jobbade jag på Expressen som sociala medier-redaktör och när DN ringde och började prata om kolumnister var jag helt säker på att de önskade någon utbildning för dem eller liknande. Det ville de inte. De ville att jag skulle bli en av deras profilerade nyhetskrönikörer i en ny stor satsning i vad man då kallade ”a-sidorna”. Jag höll på att svimma, jag tyckte det var så oerhört stort.

Det blev en ny start för mig. Med DN-uppdraget i portföljen vågade jag säga upp mig från Expressen och lita på att jag kunde stå på egna ben, bli egen företagare och frilans.bild-2-300x224

Då, 2011, var det en stor – kanske min skrivmässigt största! – dröm som gick i uppfyllelse som jag också trodde närsomhelst skulle kunna ryckas ifrån mig. Jag var så glad att DN skrev ett tillsvidarekontrakt med tre månaders uppsägning för då tänkte jag att jag – hur dåligt jag än skrev – skulle åtminstone få publiceras i tre månader.
Det hann bli nästan fyra år. Och när min närmaste chef Caspar Opitz ringde kändes det därför ganska odramatiskt.

DN drar ner på alla sina externa nyhetskrönikörer. I kontexten att mer än var femte journalist fått gå från DN och man genomgår extrema sparkrav har jag all förståelse för att man också väljer att spara på externa skribenter.
Jag är väldigt stolt över tiden som varit. Stolt över nästan fyra år som fast DN-krönikör. Över att min krönika-dag flyttades från tisdag till den stora tidningsdagen lördag. Att jag fick vara kvar när drygt hälften av alla nyhetskrönikörer gallrades för något år sedan.

Men mest har jag sett det som ett ansvarsfullt uppdrag. Jag har stor räckvidd på flera plattformar, men DN når in till i så många av landets mest etablerade makthavare. Tidningen ligger på både kungen, statsministern och Ingvar Kamprads frukostbord. Jag har sett det som min uppgift att då försöka nyansera och lyfta de frågor som får nästan ingen bevakning i riksmedier: Nätpolitik.

Vi använder nätet jämt och i allt, men det är ett så oreflekterat område, både i vardag, men framförallt i det stora politiska perspektivet. Några av våra största och viktigaste framtidsfrågor handlar om hur politiker och makthavare hanterar nätet.

Det är också ett ämne som är svårt att skapa engagemang kring och har blivit allt svårare. Jag vet det och har inte alltid lyckats att förändra det, men hjälp så jag verkligen, verkligen har försökt. Hur jag kunnat lägga hela min själ i de här krönikorna och svettats in på småtimmarna för att slipa på formuleringar och inledningar för att suga in läsaren i texten.

Jag är stolt över vad de åstadkommit. Ett av mina stoltaste ögonblick är när någon skickade en bild på hur min krönika klistrats upp på lyktstolpar och på plakat under demonstrationer.
509932509

Eller den enorma skörd av mejl som kom efter att jag lyfte upp hur vi knäböjde för USA efter att det avslöjats att de signalspanar på oss.

Wow, öppnar mejlen och drunknar i respons på krönikan i DN idag!

Ett foto publicerat av Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten)

Jag är väldigt, väldigt stolt över den här tiden.

Som hur FRA själva, lite nervöst, ringde upp efter min krönika där jag efterlyste att någon därifrån skulle bli vår nästa Snowden.

Eller när jag fått skriva om hur företag och makthavare drar tveksamma slutsatser om framtiden. Som DAB-radio. Och krönikan om Wywallet som ledde till att presschefen hörde av sig och berättade att de nu ändrar produkten.

Jag har också särskilt starka minnen från krönikan om Breiviks plan att göra sociala medier till ett presskit efter terrordåden.

Ibland har jag bara gjort några försök att nyansera vår digitala vardag. Lyfta, nyansera eller etablera fenomen som ”blindskita”, emojis, eller hur telefonens ringande tagit över vårt liv. Ta bara den senaste krönikan, om hur vi samtidigt stigmatiserar mobilen. Som ledde till så många fantastiska uppföljande kommentarer och där så många jag träffat berättat hur den lett till långa och djupa samtal hemma vid köksbordet om varför man reagerar så negativt när någon sitter med telefonen. Det är exakt det jag hoppas ska hända!

Ah, det finns så mycket att titta tillbaka på! Så många debatter som uppstått, så mycket jag är stolt över!

Kort sagt, tack DN för den här tiden! På lördag skriver jag sista krönikan, och sedan kommer några års-sammanfattande nätkrönikor vad det lider. Och så ses vi ju nästa måndag för att fira era 150 år på Stadshuset i Stockholm. 

Jag vill också tacka min vän Kristofer Palmvik som varit ett helt ovärderligt bollplank under alla dessa år. Jag har bollat nästan varje krönika med honom och han har alltid vågat säga ifrån när något har varit för dåligt och kunnat ge den bästa konstruktiva feedbacken. Tack @kpalmvik!

För egen del vet jag inte vad som händer nu, var mitt skrivande tar plats. Jag för samtal med några aktörer, men inget är klart än. Och mest är jag ju just nu fortfarande pappaledig, även om jag också gjort utrymme för några nya uppdrag till våren.
Jag återkommer om det!

{ 2 kommentarer }

Jag skrev en krönika i DN om detta igår. Jag har tänkt på det länge och i veckan uppkom några situationer som gjorde saken särskild tydlig för mig.
”Måste du sitta med telefonen?” Det var häromdagen och vi sitter i soffan när det plötsligt frågas från andra sidan. Jag tittar upp. Hon sitter med en kopp te och ett magasin i knät. Därmed är hon vår generations sinnebild av egentid. Jag kollar tillbaka på mobilen. Jag läser en tidningsartikel. Jag vill reflexförsvara mig. Vad menar hon? Är hon mer närvarande, mer avslappnad, för att hon läser artiklar på pappersprodukter? Jag tog aldrig diskussionen. I stället kände jag mig lite träffad och la skamset ifrån mig mobilen och plockade upp något att läsa där texten fanns på döda träd.
Kvällen gick vidare, men händelsen skavde. Varför var det fult med digitalt läsande, men fint med analogt?

Läs gärna hela krönikan här.

Hursomhelst.
Det som var så intressant var de reaktioner och reflektioner jag fick. Flera mejlar och berättar hur de under morgonen suttit och samtalat om det här. Och flera berättade också vad de kom fram till. Jag frågade några om jag fick dela det, så här kommer några:

”Vilken krönika du levererar idag. Tack för att du belyser det här och drar så kloka slutsatser!
Jag läser DN i pappersform medan min kille alltid läser på telefonen. Och jag har reflekterat över att det känns som att han är mer frånvarande under vår gemensamma frukost, men varför skulle han vara det? Jag tror att jag är rädd att våra barn ska bli lockade att också ”spela” eftersom pappa får göra det. Om de ser en telefon eller iPad så skriker de ”också haaaa”. Men om jag får läsa DN vid bordet, borde inte de också få avskärma sig? Det är inte mindre socialt att spela toca boca Tea party än att försöka lösa lördagskrysset…”

Visst är tanken spännande? Att tillåta distraktionen, även när den är digital, för att du ju själv känner igen den härliga stunden när du får försvinna bort i en annan värld, en stund.

Ett annat, från en pensionerad ledare för Frälsningsarmén i Sverige, Hasse Kjellgren:

”Tack för krönikan idag! Jag läser dig alltid med intresse och behållning.
Möjligen har du hört från närmare håll om officeren som hade bibelstudium i en nationell ungdomssamling och frustrerades av att ett par hundra ungdomar satt och tittade i sina mobiler. Tills han förstod att det vat i mobilerna dom hade sin biblar!
Själv installerade jag en kommendör som TC (Territorial Commander, som du vet) i ett nytt land, och när han skulle hålla sin inträdespredikan i territoriet tog han fram sin iPad och sa: ‘Vi läser från Paulus brev till……’ och chockade det mycket stor församlingen! Dom vande sig med åren!
Nåväl, tack för dina spännande, och viktiga tror jag, skrivningar!”

Just om kyrkan som en särskilt besvärlig plats för det digitala är det flera som har reagerat. På Facebook skrev till exempel ”Jonas” så här:
”Jag får i bland lite knepiga blickar när jag i kyrkan lyssnar på en predikan eller textäsning men sitter och tittar ner i mobilen. Det ingen verkar förstå är att jag följer med i Bibeltexten.”
Och Emil, som är pastor skriver vidare:
” Då kan du kanske tänka dig hur de blickarna ser ut när det är Pastorn som tittar i mobilen under gudstjänsten. Vet inte hur många gånger jag har ursäktat mig med att jag både har Bibeln och för anteckningar däri.”

Men det finns även andra ställen där det tycks särskilt känsligt. Jacques de Maré är nämndeman och mejlade det här:

”Jag har funderat på samma sak som du. Jag är nämndeman i en domstol. Och ibland är det bra att kunna följa med på en karta under förhandlingarna. Då använder jag en papperskarta och inte min mobil. Varför? Det är ohövligt och närmast förbjudet att använda mobilen under rättegången. Skälet torde vara det du påpekar. Man befaras att göra helt andra saker på mobilen än vad kartan kan erbjuda.”

Sedan fick jag också flera som försöker gå till botten med vad det faktiskt är som skaver och att det kanske finns en kraftig nedsida med det hela. Som Åsa Persson Annersten mejlade:

”Tack för spännande krönika i dagens DN. Den fick mig att tänka till om varför jag blir irriterad över läsande i mobilen. Jag tror det handlar om gemenskap och förförståelse, grundläggande sociala mänskliga känslor. Den som använder sin mobil i en social situation är helt anonym, avslöjar inte på något sätt vad den gör. En papperstidning eller ett kollegieblock är visuellt tydligt och personer i din omgivning ser vad du gör, utan att behöva fråga. Det märks om du är okoncentrerat på ett möte och sitter och klottrar eller för intensiva anteckningar. Hemma i soffan pysslar alla med sitt, men man har en förförståelse för vad den andra gör ” läser en vetenskaplig artikel” – bästa att inte störa. Kollar matrecept ” planerar du mat till middag?” Barnet vet vad pappa gör och kan ställa frågor, peka på bild i tidningen och fråga ” vad är det”. I mobilen umgås man men andra i mobilen – digital gemenskap, men jag tror man missar viktig ickeverbal kommunikation med de fysiska personer man har i sin närhet. Det kan nog även vara grogrund och källa till mer negativa och för gemenskapen nedbrytande känslor, som misstänksamhet och svartsjuka. Var rädd om varandra, det är svårt att kramas digitalt.”

Jag tycker det sätter fingret på något väldigt intressant. Har mobilen blivit en symbol för stukat förtroende i relationer? En grogrund för svartsjuka? När allt är så tillgängligt bygger vi upp tankeslott om social otrohet? Ännu intressantare är det med förförståelse. Kan vi hitta sätt att prata med varandra om det vi gör för att inkludera varandra mer? Eller handlar det bara om att förstå att livet blivit annorlunda nu – vänja oss och acceptera en ny kultur?

Martin Skoglöv har också reflekterat över det här och har en egen lösning i en bloggpost: mobilskal som avslöjar vad du läser i mobilen. Intressant tanke!

En annan mejlare som vill vara anonym är inne på samme spår:

”Tack för din Krönika i dagens DN. Den fick mig att fundera ytterligare ett varv kring
min reaktion på den dagliga åsynen av medborgare med ”digitala utväxter” .
Jag erkänner gärna att jag ofta känner mig provocerad, vid åsynen av denna ”ledstjärna”,
ständigt lysande i var mans och kvinnas hand. Jag kan ibland drabbas av en elak impuls
att rycka den ur handen på någon och säga: Ha! vad gör du nu? Vem är du nu?

Men jag har lika ofta funderat över varför jag blir så störd. Jag har ju ingen aning
om orsaken till det världsfrånvända intrycket jag får i just den stunden.
Är det ett livsviktigt sms, en spännande och intressant bok/artikel, en stunds förströelse
med ett dataspel på väg till ett viktigt men tråkigt möte på jobbet?

Orsaken till min irritation är nog främst känslan av obehag av att dela rum, i bussen,
butiken eller kanske främst i en tunnel under jorden, med okända ”zombies”.
Jag ser dem fysiskt i vagnen men har ingen aning om var deras tankar och känslor befinner sig.
Hela deras kroppsspråk signalerar ”frånvaro”, ”ingen hemma”, ”gone fishing”.

Eller åsynen av en förälder helt upptagen av att läsa, skriva eller samtala i mobilen,
medan barnet ropar på uppmärksamhet, i vagnen eller klängandes runt benen.
Men återigen: jag har ju ingen aning om den bakomliggande orsaken…

Och så om läsandet, det digitala och/eller det fysiska.

När jag läser en bok kan jag lägga ner den ett ögonblick och fundera, återuppta läsningen,
bläddra tillbaka. Utan att riskera att batteriet tar slut, eller att allt försvinner med
ett knapptryck. Jag kan se omslagets design, känna papperets kvalitet, doften av boken
som stått i bokhyllan på antikvariatet eller biblioteket.
Vad doftar en digital bok? Vem valde typsnittet?

I tunnelbanan kan jag se när någon läser en ”fysisk” bok, jag kanske också kan se vilken
bok det är, kanske jag också skulle vilja läsa den boken, kanske jag redan läst den och minns…

Jag kan se att någon läser en tidning. Aha, hon läser Metro, han läser DN hon därborta
läser Svenskan. Hon läser börsnoteringarna, han läser en intressant artikel, jag måste nog
ta med mig en Metro idag, läsa den där DN-krönikan ordentligt när jag kommer hem.

Men omgiven av detta allmänna stirrande in i en liten ljusflimrande tingest har jag
ju sällan eller aldrig en aning om vad medmänniskor och medresenärer har för sig!
Förutom alla de gånger jag får ta del av högljudda telefonsamtal, intressanta eller
bara irriterande och förvånande intima. Eller den gång jag fick en god insyn i en killes
preferenser då han klickade sig fram mellan bilder av unga kvinnor, på en datingsite,
blixtsnabbt markerande gillande eller ogillande för varje bild.

Nåja, det är nya tider nu, och jag måste väl vända blad, eller klicka fram nästa sida…”

Ja, kanske är det så? Att vi får vänja oss?

Vi har uppenbarligen vant oss vid telefonen. När jag växte upp var det fullt naturligt att när hemtelefonen ringde så släppte man allt. Det kunde vara något viktigt. Det har följt med oss med mobiltelefonen. När det ringer ska vi svara. Vi förväntas svara.
Jag har försökt bryta det här.
Jag skrev en DN-krönika om det för ett tag sedan:

”Ett enkelt samtal med en vän eller kollega och telefonen ringer. Genast sätts hela världen på paus. Vad som än pågår måste det avbrytas för att personen i luren potentiellt är viktigare än allt annat. Det är en spärr i vår hjärna, ett metodflöde vi inte kan undvika: Telefon, samtal, svara, nu. ”Jag ska bara ta det här”, säger vi och smiter från verkligheten.”
Läs hela krönikan här.

Och i allt det här finns ju också gränser. När det slår över till missbruk. När vi tar upp mobilen i varje liten stund, så fort det blir tråkigt, så fort stimulansen avbryts vid en fika, vid ett samtal, eller vad det nu kan vara.

Men det har det ju funnits förut också? Min mor skrev till exempel såhär nyss:
”Tror nog att vi i dag har tappat bort hur tidningsläsandet varit en källa till ständig konflikt i relationer, speciellt vid matbordet där man lugnt kunde gömma sig bakom tidningen som var dubbel så stor som dagens dagstidningar.”

Samtidigt är det ju så väldigt mycket mer i en mobil som kan störa, ta och begära vår uppmärksamhet än i en tidning.

Jag antar att allt handlar om balansgång, förändring och acceptans. Av rätt saker.

{ 2 kommentarer }

Billie ligger och sover så jag passar på att samla några länkar från några texter den senaste tiden.

I slutet på 2013 skrev krönikören Peter Kadhammar en märklig text om att internet fördummar. Det var reaktionärt, såklart, men jag kunde inte låta bli att rada upp motbevis. Valdeltagandet har gått upp, Sverige är mer politiskt aktiva än någonsin, till exempel.

Texten skrevs också med bakgrund att jag just suttit och sammanställt de bloggposter, tweets och youtubeklipp som betytt mest i Sverige under 2013. En godtycklig, lista såklart, men jag har lagt otroligt mycket tid på att verkligen försöka göra en bred sammanställning.

Här finns därför youtubeklippen som alla talade om, bloggposterna som förändrade Sverige och twitterinläggen som var mest betydelsefulla.

Det är tydligt hur svenska internet blivit bra på att använda nätet för att lyfta politiska frågor. Man kan ana att det kommer bli en sluggerfest i sociala medier under året som kommer.

Därefter blev det också en text om just det: Hur smutsig valrörelsen kommer att bli. Rubriken blev att årets val avgörs i sociala medier. Det var kanske inte riktigt poängen med krönikan, även om det säkert är sant. Istället försöker jag lyfta hur sanningen kommer vara obetydlig och att den politiska valrörelsen mer kommer handla om att skapa virala slagträn utifrån snäva vinklar, skärmdumpar eller halvsanningar. Och att taktpinnen kring det här kommer att hållas mycket av folk utanför etablissemanget.

Läs den texten här, den får bli min digitala spaning för 2014.

{ 0 kommentarer }

Mitt 2014: Jag blir programledare i P3!

av Emanuel Karlsten den januari 7, 2014

i Medier och internet,Personligt

Igår blev det officiellt: Den 3 februari blir jag programledare i P3! Det blir samma program som i somras, då jag vikarierade för Natalia Kazmierska.
Nu blir alltså namnet på programmet efter mig, P3 nyheter med Karlsten.
Det känns väldigt, väldigt bra. Och väldigt, väldigt surrealistiskt. Ett eget program i P3!!
Varför, vad händer och fortsätter jag skriva? Jag tänkte skriva ner några svar här:

Dels var det såklart smickrande att få frågan. Men jag tackade ja av flera skäl. Dels för att det var en sådan enorm utmaning att göra programmet i somras. Jag är en skrivande journalist och har testat på ganska mycket där redan. Att stå i direktsändning en timme om dagen var…adrenalindallrande på ett helt nytt sätt! Vi skruvade på manuset in i sista sekund, och sedan skulle man in en timme och ratta med gäster och ha fullständig närvaro och samtidigt kunna parera om något går åt skogen. Jag fick sådan djup respekt för radiojournalister!
Det andra skälet var att det är ett sådant skönt gäng! Thorbjörn Karlsson är den lugnaste producent man kan ha och en fascinerande man. Även Anna Johannessen är kvar från sommaren, en extremt kompetent och witty researcher som jag verkligen uppskattade att jobba med!
Det sista avgörande skälet var att programmet sänder från Göteborg där jag nu har min bas. Och hur lyxigt livet som egen företagare än är, hur mycket tid och ekonomisk frihet det än ger så är det TUNGT att ständigt åka iväg för jobb. Ofta till Stockholm. Med Sveriges radio får jag jobba vanliga kontorstider, vanliga vardagar – och jag är alltid hemma med Julia och Billie! Det är värt väldigt mycket.

Det var dock inte självklart. Vi hade planerat att jag skulle vara pappaledig under våren, att Julia skulle gå tillbaka till jobbet. Men vi vägde för och nackdelar och kom fram till att det här ändå var bäst. Jag kommer alltid vara hemma, bli bättre rotad här och så går jag på pappaledighet heltid efter riksdagsvalet.
Så nu kör jag! Fram till och riksdagsvalet, måndag till torsdag varje vecka, sänder jag klockan 13-14!

Hur blir det med övriga uppdrag? Jag har några få föreläsningar och resor inbokade under våren 2014 som jag kommer fullfölja. Men det enda konstanta uppdrag som forsätter är krönikor i DN.

Jag kommer alltså fortsätta skriva i DN varannan lördag. Om samma ämnen, på samma sätt.

Det känns som ett enormt ansvar under ett valår och jag ser fram emot att axla det.

Och exakt hur vi kommer lägga upp och göra bra med P3 nyheter med Karlsten – det får jag återkomma till.

{ 1 kommentar }

Igår var jag tillbaka i DN med nyhetskrönikor efter sommaruppehållet. Ämnet kändes ganska självklart: hur kan en hel sommar gått utan att vi diskuterat det allvarliga med att hela Sverige är övervakade. Snowden har gett sitt liv för att berätta för världen, Manning dömdes till 35 års fängelse för att han berättade om USA:s krigsbrott. Men vi pratar om allt utom själva sakfrågorna.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig för reaktioner. Lite hejarop från Piratpartiet, kanske. Ett gäng tweets från the usual suspects. Men det var som att öppna dammluckor hos en läsekrets som uppenbarligen frustrerats hela sommaren. Främlingar letade reda på mitt telefonnummer och skickade sms, de kontaktade mina föräldrar för att lämna meddelanden och när jag igår öppnade mejlen svämmade det över av människor som var lättade, glada, tacksamma, beundrande på ett för mig helt nytt sätt!

 

Jag var lite chockad över det. Man kanske borde förstått att det är tacksamt att skriva mot USA, det tycks finnas ett konstant uppdämt USA-förakt i Sverige. Men än mer fascinerande är hur folk är genuint upprörda över informationsbristen kring det som hänt. Om det nu är så stort som Snowden faktiskt påstår – varför har inte mer hänt? Varför sätts inte mer press?

Här finns mycket att lära. Allra mest för oss journalister. Varför har vi inte folkbildat om vad det betyder, gjort mer på själva sakfrågan? Satt större press? Hittat de svenska vinklarna?

Några försökte påpeka att de försökt skaka liv i saken på sina fronter. Men sällan har det lyckats fästa. Trots att det funnits så mycket stoff! Min kollega Anette Novak kontaktade och tipsade mig om en krönika hon skrev tidigare i sommar där hon bland annat uppmärksammade att Sverige var ett av två länder som la ett veto mot att EU skulle inleda ett första samtal med USA om spionaget. Detta i rädsla för att det skulle paja förhandlingen om fri handel.

Jag hade missat det. Men än värre: Det verkar hela Sverige också ha gjort. Jag har inte hört någon prata eller vara särskilt upprörd över det. För det är ju extremt uppseendeväckande: Svenska politikers reaktion efter nyheten om övervakning var att lägga locket på. Motsätta sig att ens prata om det.

Och nu sitter våra politiker istället och är helt fnittriga över att USA:s president planerat in ett Sverigebesök. Lydigt läser svenska ministrar ur manus och och kallar Obama ”den fria världens ledare” i tv-sändningar.

Låt mig reagera på det med ett uttryck som inte passade sig för DN-krönikan: Jag kräks lite i munnen.

Vi har fortfarande chansen. På onsdag kommer Obama hit. Låt oss förvalta den och göra grym journalistik kring vad USA:s övervakning och krigsövergrepp betyder och varför vi ska bry oss.

{ 1 kommentar }

I dag är det tio år sedan västvärlden på riktigt introducerades för terrorn. Alla medier har såklart gjort egna sidor, satsningar och webbsajterna livesänder hela dagen.

Men några sticker ut, på bra och dåliga sätt. DN:s förstasida var tillexempel fenomenal i dag, tycker jag:

Varje del i tidningen är sedan exakt som rutan visar. En skärva av den stora bilden. Och i uppslaget på varje del är det samma manér: En redaktör/krönikör som skriver om det utifrån deras område, och sedan minnesbilder om hur olika människor minns 9/11. Även jag är, faktiskt, med och minns. Det var lite läskigt, för det enda jag minns tydligt är att jag satt i mina föräldrar bruna soffa och var klistrad vid tv:n. Men vem fick mig att slå på tv? Jag vill tro att min mor ringde. men hur hade hon fått reda på det? Hon lyssnar ju inte på radio. Tiden innan twitter är diffus.

Uppdaterat: Mamma läser min bloggpost och mejlar följande:
Hej, läste din blogg ikväll.
Ang 11 september, så här kom nyheten till vår familj:  Det var början på en ny termin och vi hade studenter som hyrde vindsrummen. Jag skulle ha  dialog med en av studenterna, när jag kom upp på vinden satt han vid teven och va omtumlad av nyheterna. Så jag blev sittande i hans rum framför teven innan jag gick hem och då var du hemma och fick veta.
Så fungerade det innan twitter och utan en radiolyssnande mor:)  
/mamma

Om vi fortsätter på tidningsettor så är den här riktigt märklig, en dag då alla medier så varsamt funderat på hur de ska hedra tioårsdagen (foto: @englunderik):

 

På Twitter var kontot @911tenyearsago bäst. Som realtidsuppdaterade händelseförloppet som det var för exakt tio år sedan.

 

Men mest omskakande, det som kom mig närmast, var @youtubeklipp’s Jack Werner som på Nyheter24 listade de tio klipp som beskriver 9/11 bäst.

Du måste se det här.

{ 0 kommentarer }

Idag offentliggjordes mitt näst sista hemliga höstprojekt: Jag omvärldsbevakar för Tidningsutgivarna.

Tidningsutgivarna är en branschorganisation för Sveriges alla tidningar och mitt uppdrag kommer att bli att bidra med trendspaningar kring hur branschen förändras, var journalistiken hittar nya affärer och tipsa om hur internet tar form.

Det är inget omfattande uppdrag, men jag ingår i deras redaktion som skriver några artiklar på deras sajt i veckan och en slags exekutiv rapport i månaden.

För mig är det ett uppdrag som passar som hand i handske. Jag tillbringar ändå mycket tid att omvärldsbevaka genom mina länkposter och det här blir en chans att dyka ner lite djupare i vissa ämnen, förklara dem och kanske också få möjlighet att researcha lite mer. Framförallt blir det skönt att kunna motivera för mig själv varför jag lägger ner så många timmar på att knarka RSS-flöden.

Jag kan förstå att det samtidigt kan uppfattas luddigt vad jag egentligen gör nu. Låt mig därför bena ut det lite:

1) Krönikör på Dagens nyheter. Det är inte omfattande, men det är det tillsvidare-avtal jag har i dagsläget och därför det som kommer överst. Avtalet innebär att jag skriver krönikor i DN:s nyhetsdel varannan tisdag.

2) Omvärldsbevakare på TU. Ett uppdrag som sträcker sig till och med Maj 2012.

3) Konsult, föreläsare och skribent. Det mest flyktiga området i mitt företagande, men också det där jag har min största inkomst. Här ingår till exempel Aftonbladets livegräv, som just nu pågår på http://granskning.aftonbladet.se. Aftonbladet och jag har än så länge inget fast avtal, utan jag är under perioder inhyrd i projekt där min roll allra mest handlar om metodutveckling. Men i kategorin i övrigt ingår också föreläsningar och mer diskreta konsultjobb. Mina största arbetsgivare inom det här området är utan tvekan olika medieföretag, men här finns också allt från studieförbund, webbyråer, kyrkor, skolor, konferenser och vanliga företag.

4) ? Snart, väldigt snart, kan jag berätta om mitt allra stoltaste nya projekt. Som förhoppningsvis också kommer att förändra mycket i sättet vi ser att journalistik skapas, hittar form och drivs av.

Jag lovar återkomma om det. Mycket snart. Det kommer att bli så fantastiskt bra.

Men just i dag är jag bara stolt över att vara en del av Tidningsutgivarnas team!

{ 1 kommentar }

Cafés nya superrekord – tack vare Facebook

av Emanuel Karlsten den juli 12, 2011

i Medier och internet

Jag har tidigare skrivit om Cafés superbloggare @backmanland som är en typ av övernaturlig Facebook-magnet. En vecka i maj stod tre av hans bloggposter ensam för drygt 175 000 besök.

Men skit i det nu. Det rekordet har flugit all världens väg. I dag, en dag innan Kiaindex publicerar de officiella trafiksiffrorna för förra veckan, bjuder webbredaktören @viktorbk på siffrorna:

Vad det beror på? En ynka postning. Av Fredrik Backman. Inte för att den är dålig, den är fantastiskt känslosamt och bra skriven. Jag bloggade om den förra veckan: När Fredrik levererar sådana här guldkorn är han som bäst. (…) det fina eller tankvärda i det är att det bara är i bloggform vi får läsa sådana här texter. Att vi i print (eller traditionell artikelform) alltid förväntar oss tematiskt stringenta texter om ungefär samma sak från en författare. Det är i bloggens spretiga frihet som sann kreativitet och de bästa texterna föds.

På bara ett dygn fick Fredrik Backmans bloggpost 180 000 visningar, twitterrapporterade @viktorbk. En vecka senare stod det klart att Café, som under sina bästa stunder snuddat på 40 000 unika i veckan, ökat med tusen procent, till nästan 400 000 unika.

Vad det beror på? Än en gång: Facebook. Infrastrukturen som digitaliserar allt analogt skvaller. Backmans bloggpost har hittills delats över 142 000 gånger på Facebook.

Det verkar som att vi nu på riktigt får se hur viraler får riktigt fäste i Sverige. De gånger vi tidigare pratat om det har det aldrig handlat om de här volymerna:

Som Lindexhärvan, men den nådde bara upp till 16 000 delningar. Ola Lindholms bloggpost om knarket som blev både löp och huvudnyhet, men den nådde bara upp till 60 000 delningar. Och Klamydiabrevets ”sveket”, som skakade om riksdagsvalets sista dagar förra året, nådde ”bara” upp till knappa 40 000 delningar på Facebook.

Det kanske är för tidigt att tala om trender, men något har definitivt hänt. Har vi blivit bättre på att dela länkar? Förstår vi logiken kring delandet mer? Är det ”rekommenderaknapparna” som gjort det? Efter förra bloggposten bad jag om Facebookstatistik från samtliga tidningsdrakar. Alla utom Expressen svarade, och både Svd och DN vittnade om en ganska påtaglig uppgång i trafik från Facebook.

Även om Fredrik Backmans virala bloggposter hittills är ett slags unikum är det tydligt hur han har lyckats hitta en slags formel. Hitta ton för något som slår an hos en bred massa. Inte bara en gång, utan gång på gång lyckas Fredrik Backman med det.

Frågan är om det är så här stjärnor i framtiden kommer födas, om det är så bloggare och krönikörer komme plockas upp? För framgången här handlar inte om en redaktionellt styrd placering, ingen Aftonbladet-etta är med i leken. Det handlar om att enskilda personer, en efter en, har tyckt texten var så bra, så fin, så rörande, att den var värd att dela vidare.
Så eskalerar det, hela vägen upp till 400 000 unika.
På en vecka.

Det är en galen, men väldigt vacker värld. Och förstå: Det här hade aldrig kunnat hända om vi hade låst in materialet.

{ 13 kommentarer }

Om varför du ska stänga av telefonen

av Emanuel Karlsten den maj 3, 2011

i Mellansnack

Dagens krönika handlar om telefoner. Denna vidriga uppmärksamhetskrävande sak. Jag skriver om min avsky för hur den stör så stora delar av vardagen.

Spring in och läs och upprörs du också!

Uppdaterat:
Massor av roliga mejl om krönikan. Som länken till den här märkliga sidan. Eller till telefonmanualen från 30-talet med den fantastiska instruktionen: ”Kom för övrigt ihåg, att en telefonering alltid åsamkar mottagaren större besvär än ett skriftligt meddelande. ” Det gäller fortfarande!

En Lars skriver också: ”Ta upp det här med fast tfner oxå. Vi var tvungna att stänga  ner vår fast telia linje per 1 maj.
Bara försäljare nästan och tiggareier och folk som samler in statiatik. Olidligt på kvällar och helger när man vill ha lugn o ro efter en lång arbetsdag eller vecka. Man vet ju inte om det händelsevis är ngn anhörig och släpar sig ur soffan till tfn för att få ett tilltal från en putslustig säljare el dyl.
Gör lite research på detta. Det där med nix register funkar inte heller
Idioterna ringer i alla fall. Kan vi få en fredad zon!?”

 

{ 6 kommentarer }