Expressen

De senaste veckorna har det nästa blivit en trend: Årsgamla nyheter som skvalpat i nättidningarnas arkiv har länkats upp och blivit virala.

Först var det den här gamla nyheten, som för övrigt väckts till liv med jämna mellanrum de senaste åren.

screenshot 2013-11-12 kl. 12.29.01

Nyheten är inte en nyhet. Dels för att den publicerades 2004 hos Aftonbladet. Och dels för att den inte är sann. Det är en klassisk klintbergare som cirkulerat länge, länge. Och det sistnämnda ska såklart Aftonbladet skämmas en del för.

Men fenomenet med gamla nyheter som blir nya har hänt förr. Kändaste exemplet är kanske Göteborgspostens artikel med Sebastian. Ett prisvinnande, långt reportage om en cancersjuk pojke som först publicerades 2005, men som blev viralt 2012, sju år senare. Då var det unikt.  Men den här veckan har vi sett flera exempel.

Som den gamla DN debatt-artikeln om att SD måste börja kallas för vad det är, ett fascistiskt parti. Det är en fantastisk debattartikel, men den är ett år gammal. Det spelar nu kanske inte så stor roll, på ett sätt är den ju tidlös och framförallt är det en debattartikel. Men vet alla om det som delar vidare den? Är det ett problem?

Om vi istället tar något som är mer tidsbundet. Som följande videoklipp. Det är BBC:s Hardtalk med SD:s Jimmie Åkesson från drygt två år sedan. Åkesson blir ovanligt hårt pressad av BBC om hur han trollar med olika siffror för att piska upp stämning mot invandrare. Men det virala klippet föregicks egentligen av det här gamla bilden som spreds på Twitter och Facebook, där SD ursäktade sin katastrofala medverkan.

BYzkerRIEAA9YCA

Jag antar att det sedan började googlas för att hitta hela klippet. Och att man då hittade Expressen som hade köpt upp klippet av BBC och bäddat in det i sin tv-spelare.

Under gårdagen var klippet, som alltså är över två år gammalt, det mest delade och tittade på hela Expressen. Och det fortsätter. Igårkväll hade klippet dryga 60 000 facebookinteraktioner, i skrivande stund har det över 100 000. Det gör att klippet sannolikt är Expressens mest delade klipp, någonsin. Det gav resultat.


Klippet ligger fortfarande på Expressens topplista över mest tittade klipp.screenshot 2013-11-12 kl. 13.07.00

Expressen gör rekord. På ett två år gammalt klipp.

Jag säger inte att det behöver vara fel, men det finns såklart en problematik och ett ansvar när läsare delar saker från Expressen i tron att det är nytt.

Och det är inte särskilt lätt att tro annat. Ingenstans på Expressen indikeras det att klippet är flera år gammalt. Här finns inte ens en datumstämpel.

screenshot 2013-11-12 kl. 12.56.22

Fenomenet med gamla nyheter som får nya vingar är inte bara lokalt.

Så sent som förra veckan spreds till exempel nyheten om att en noshörningsart har utrotats. Jag spred den själv, just i tron att den var ny. Men nyheten var ett två gammal. Jag tittade inte tillräckligt noga, utan utgick från att nyheten var så sensationell att jag borde ha hört om det för ett år sedan.

Och likadant gjorde resten av världens medier. Googlar man på nyheten får man upp massor av medier som rapporterat om det som en nyhet den senaste veckan. Som till exempel Time.

CNN, som var den många först hänvisade till, såg såklart den ökade trafiken och la ut en liten överingress på artikeln.

screenshot 2013-11-12 kl. 13.15.07

Så kan man såklart göra. Och så borde man kanske till och med göra. Ett manuellt arbete så snart man ser att något börjar röra sig.

En annan lösning är att låta material som är över sex månader gammalt hamna i ett arkiv, på en annan server. Fortfarande med samma url-struktur (så man inte tappar gamla länkar), men med något som tydligt signalerar att det här är ett arkiv av gamla artiklar.

Det innebär såklart inte att de är mindre se- eller läsvärda, men det hjälper läsaren att ta ett informerat beslut när den vill dela vidare den.

Och som en extrabonus skulle det dessutom hjälpa ansvariga utgivare att slippa ta ansvar för gamla utgivares texter, så som Högsta domstolen menar att det i dag bör göras. När material ligger på en separat server kan man separera utgivarskapet.

Allt det här är givetvis intressant ur massor av andra perspektiv också. Som att det inte längre är tidningarnas förstasidor som sätter agenda för den mest intressant nyheten, utan den som når oss via sociala medier.

Men tidningarna har då ett ansvar, som de enkelt kan ta. Det är dags nu.

{ 36 kommentarer }

Expressen hjälper ministrar ut på Twitter

av Emanuel Karlsten den december 3, 2011

i Medier och internet

När jag jobbade på Expressen var det riksdagsval och regeringsbildning. Och samma dag som ministrarna offentliggjordes gjorde jag en inventering över hur många minstrar som twittrade. Nästan ingen.

Så jag valde att registrera alla nya ministrars twitterkonton och skrev en bloggpost om saken (bloggen är ledsamt nog raderad av Expressen efter att jag slutade där). På respektive twitterkonto skrev jag att ”Expressen gripit in” – en klassisk expressenparoll – och uppmanade ministern som ville blogga att kolla min bloggpost.

Paxandet av kontona gjordes med bakgrund av alla kapningar av kända personers identiteter på twitter just då. Jag tänkte att om vi paxar kontona så kan vi vara med också att verifiera att det verkligen är ministern som gör entré – och kanske till och med hålla en snabb twitterkurs? Idén var att twitter för medborgare och politiker närmare varandra och att rimligtvis alla politiker i den ställningen borde vara intresserade av twitter. Staben hade väl bara glömt att regga kontot.

Kontot fick man direkt – mot ett villkor. Att man lovade att börja twittra.

Greppet var kul och fick en del credd, men en av ministrarna som vi hörde av oss till var bara en intresserad. Jag tror det var Anna Karin Hatt, men konstigt nog så hörde de aldrig av sig igen. Istället satt Anna Karin Hatt framför Twitter en natt och på eget bevåg registrerade @annakarin_hatt. Inget konstigt i det, såklart. Jag raderade @annakarinhatt direkt, vill jag minnas.

Hursomhelst är det roligt att se att Expressens nye sociala medier-redaktör (finns titeln kvar?) @dlagerqvist plockade upp saken. I veckan har han kontaktat ministrarna med samma erbjudande igen, och plötsligt nappar minister Ewa Björling!

Kul som sagt, nu inväntar vi bara övriga ministrar! För givetvis ska varje minister finnas bland sina väljare.

{ 1 kommentar }

På kvällen i dag undrade någon vad jag tyckte om Birros krönika i dag. Jag hade missat den, men där skriver Marcus Birro följande:

Artikeln är skriven med anledningen av en artikel i Dagen som vi båda medverkade i för en vecka sedan eller så. Jag har ännu inte nämnt den i bloggen, men det blev en förstasida där jag kallas ”Expert”:

Och även ett uppslag där Marcus Birro är med och pratar. ( se bild till höger längre ner). Länk till artikeln här. Det kan vara bra att börja med att läsa den.

Jag blev bekymrad av Birros krönika. Allra mest för att han misstolkar mig så. Så jag skrev ett mejl. Som jag också publicerar här. Det är ingen krigsförklaring eller så, men jag tyckte det var bäst att göra så, av skäl jag anger nedan.

Så här kommer det mejl jag skickade:

 

”Hej, Marcus.
Längesedan nu. Tänker på dig ibland, inte minst för att du dyker upp lite här och var och att jag tycker det kommande programledarskapet i Kvällsöppet är fantastiskt kittlande! Har också försökt hålla utkik efter dig på Expressen för att se om konceptet med bambuser-tv lever vidare, men inte sett något?
Däremot såg jag oss på samma uppslag i Dagen! Fick hem tidningen i dag. Lustigt, allra mest för mig att åter dyka upp i min gamla hemtidning, men nu intervjuad. Artiklarna blev bra ändå, tycker jag.

Mer beklämmande var att se en halv mening av mina citat återgivet av dig i Expressen i dag. Jag vet inte om jag var otydlig, eller om du mest såg det som en bra ingång till en krönika, men jag kände inte att jag riktigt blev rättvist återgiven. Jag tänkte först att det skulle räcka att skriva en kommentar under krönikan, men eftersom Expressen stängt dem (det är en diskussion vi kan ta en annan gång) så mejlar jag istället.
Jag gissar att du såg hela kontexten kring mitt svar i Dagen. Där svarar jag, som du vet, på frågan ”Vilka är det som utsätts för hatet?” och följande svar fick plats i artikeln:

- Det låter lite knäppt när man säger det, men de som tillåter sig själv att utsättas för det. Ta Marcus Birro till exempel. Han får så otroligt mycket näthat – men ännu mer nätkärlek. Och han kan välja att se till all nätkärlek.

- Men visst finns det grupper som är särskilt utsatta, till exempel invandrargrupper, oberoende av religiös tillhörighet.

Jag är ytterst medveten om det perversa i att påstå att offer får skylla sig själv, det var därför jag försökte brasklappa med det ”knäppa” och försökte framförallt utveckla saken mer än vad artikelutrymmet tillät. Jag hade hoppats att du ändå skulle förstå. Eller om du inte förstod ringa. Eller mejla.

Men såhär: Jag är högst medveten om att du är offer för näthat, det försöker jag inte ta ifrån dig. Det mitt citat handlar om är att man, för sitt eget välbefinnande, kan välja vad man vill fokusera på. Det innebär inte att du är mindre utsatt, men att det finns ett alternativ för var man tittar, vilken skål man äter av. Antingen kan man välja den som är serverad med hat, eller så kan man frossa i den som är full av kärlek.

Jag uttryckte mig säkert klumpigt, men mitt svar på frågan handlade om att försöka visa på det omöjliga i att konsumeras av hat, när man har så mycket kärlek att frossa i som alternativ.

Även jag har utsatts för näthat, som framgår i artikeln. Säkert inte lika mycket som du, men det skulle aldrig komma för mig att ta till mig av hatet när jag samtidigt får så oändligt mycket kärlek och uppmuntran. Jag menar att vi alla har ett val, ett alternativ, om var vi lägger vårt fokus, kraft och energi. Och att vi därmed kan välja vad vi låter komma nära.

För, ja, du som offentlig person, du som sticker ut hakan, kommer att få räkna med hat. Tidigare skreks den hemma vid papperstidningen, idag kan den kommenteras (lika anonymt som då) i ett kommentarsfält. Att du nu hör den, att du tvingas hantera den, innebär inte att den tidigare inte fanns. Eller att den nu, med kommentarsfältens stängning, slutat att existera. Det handlar heller inte om att de som hatar gör rätt, men att vi inte kan bota dem med att de får höra hur fel de gör, utan hur de kan göra rätt. Ännu hellre: Skapa strukturer som inte belönar hatet.

Jag är fortfarande helt säker på att det enda sättet att övervinna näthatet är att älska ihjäl det. Det börjar med att vi själva väljer var vi hämtar vår energi och inspiration ifrån. Det kan vi inte göra av de som hatar oss. ”Bättre ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.” som @KimGoransson påminde mig att ordspråksboken 15:17 säger.

Ja, det var egentligen allt jag ville förtydliga och säga. Jag vill också publicera det här mejlet på min blogg. Ditt svar kommer jag givetvis inte publicera någonstans alls. Jag är inte ute efter att föra någon ytterligare offentlig polemik eller krig, utan publicerar mest för att den som googlar upp killen som påstås använda ”skyll dig själv om du blir våldtagen”-retoriken åtminstone ska kunna få en chans att nyansera sin bild.

Allra mest hade jag bara önskat att du hade ringt innan och bett att få reda ut hur jag egentligen menade, istället för att skriva krönika om vad du tror jag menade. Jag tror fortfarande du har kvar mitt nummer?

Allt gott, Birro! Hoppas vi ses snart igen. Jag gillar både dig, din passion, ditt driv och känsla för vad som slår an långt utanför Stockholms innerstad. Även om vi inte alltid är överens känner jag respekt inför både dig och det.

Vi ses
/Emanuel

{ 0 kommentarer }

En DN-krönika om trams

av Emanuel Karlsten den augusti 30, 2011

i Medier och internet

Det enda jag kan tänka på nu är mediehusens stängning av kommentarsfälten. Det gör mig så upprörd, så ledsen, så arg att jag på riktigt ligger vaken och tänker på det.

Det handlar inte om censur, det handlar inte om nätromantik, det handlar om hur mediehusen skopar ur stora delar av sin relevans genom att låtsas som att de – som Expressen beskrivit det – är offer för en ”omogen” nätkultur. Min sorg ligger inte hos människor som inte får kommentera, utan hos mediehus som har haft decennier av tid på sig och reagerar först när de står utan val.

Men om detta vill jag ännu varken skriva om eller kommentera mer än så. Två av de som gjort förändringar är mina uppdragsgivare och den tredje är min förra arbetsgivare och dessutom största konkurrent till en av mina nuvarande uppdragsgivare. Det är därför känsligt, jag behöver välja mina ord för att det varken ska avfärdas som partsinlaga, eller klumpig internkritik. För mig handlar det inte om något av det. Kort sagt är jag ändå tacksam för att jag känner större respekt och förståelse för min uppdragsgivares, Dagens nyheter och Aftonbladet, beslut än min förra arbetsgivares Expressen.

Och ska vi försöka se något positivt kan vi ändå säga att det är ett berömvärt första steg till något bättre. Egentligen efterlyser jag nog bara en större ödmjukhet kring historieskrivningen – ett erkännande om att man får den kommentarskultur man förtjänar.

Skit i det nu. Den här bloggposten skulle handla om dagens DN-krönika. Jag funderade ett tag på näthat, och även om jag ångrar det i dag tänkte jag att allt ändå är sagt, inget kan tillföras. Så jag skrev om trams istället:

Det låter kanske värre än vad det är, men det är en passning till kritikerna som avfärdar internet som dåligt, för att det innehåller så mkt trams. När det egentligen är just tramset som håller ihop oss. Och alltid har hållt ihop oss. Ett slag socialt kitt. Du läser krönikan här. Men eftersom det för tillfället inte går att kommentera på DN så kan du facebooka och twittra eller kommentera här nedan istället.

{ 17 kommentarer }

I helgen har den här bilden skickats runt på Steve Jobs, som nyss lämnade som vd för Apple pga hälsoskäl.

Det är skvallersajten TMZ som köpt bilden exklusivt av PacificCoastNews, rapporterar Reuters.

Vid första anblick är det svårt att förstå hur Apple, som så sällan släpper bilder på sin VD och lyckas så väl med att hålla hemligheter som kan påverka marknaden negativt, skulle låta Jobs stå på gatan i klänning, strumpor i sandaler tillsammans med en leende… assistent. Men det må ju vara.

Men internet har tittat närmare på bilden. Och ser en riktigt tragisk photoshoppning kring Jobs bild (klicka på bilden för att förstora):

Det har inte hindrat bilden från att spridas. Överallt. Även om några har rapporterat kritiskt om den, inklusive Reuters, har det i Sverige både gjorts dokument och rapporterats att ”bilden är tagen i fredags”.

Det kan så klart vara relevant att rapportera om en bild som blivit så vida spridd (att den mycket väl kan påverka både aktiemarknaden och vår uppfattning om Jobs och Apple), men allra mest påminner den om vikten att vara försiktig med var vi får vår information om – och att med photoshops utbredning förstå att vi står inför en helt ny typ av källkritik.

Uppdaterat: Gawker har fått svar från fotografen som intygar att bilden inte är manipulerad. Vad det säger vet jag inte. Det ger i alla fall ytterligare en dimension åt vikten av källkritik.

{ 2 kommentarer }

Jag dödar lite tid innan flyget går

av Emanuel Karlsten den juli 27, 2011

i Medier och internet

Godmorgon Sverige är klart. Just nu känns det lite ovärt att ha rest hela kvällen igår för tio minuters tv och nu sitta och vänta till 10.50 innan flyget tillbaka till semestervisby kommer. Men det är klart att det var en väldigt nyttig erfarenhet.

Samtalet gick bra, tror jag. Det kommer säkert upp på Svt play senare i dag. Men det är samma snack som varit sedan i söndags. Om hur vi inte blir en bricka i en terrorists spel, men ändå rapporterar relevant utifrån den information terroristen har tillgängliggjort.

UPPDATERAT: Här är klippet:

När man har pratat om det mycket känns det som att man vill hitta nya vinklar, att det blir ett ganska trött upprepande samtal, men det gick säkert bra. Thomas Mattsson, min förre arbetsgivare, var med. Han var väl förberedd med sin bild av hur de har gjort ett bra och gediget arbete. Det utgår jag från att alla har gjort och då blev det mer intressant att höra honom resonera kring hur man hade gjort om häktningsförhandlingarna – där terroristen läser högt ur sitt manifest – hade hållts inför öppna dörrar. Ni får lyssna på det själva sedan.

I övrigt var resan en katastrof. Jag packade så lätt jag kunde för att slippa krångel i flyget och när jag kom fram till lägenheten upptäckte jag att jag glömt nyckeln – i Visby. Paniken. Som tur var så hade jag en skjorta hos en kompis som var hemma. Så jag fick både skjorta, säng och en lånad kofta av honom. Skönt. Bambusade yrvaket om saken i morse, i taxin på väg till SVT.

Men nu: Döda tid. Det går rätt bra på SVT:s terass, med frukostbuffé och utsikt över Gärdet.

(för övrigt har jag aldrig varit så vacker som i dag. TV-smink borde vara en rättighet för varje människa. Eller man. Även om det är märkligt att klia sig i pannan och sedan hitta ett lager smink under naglarna. Är det så här det känns att vara fjortonårig tjej?)

{ 1 kommentar }

När så norska medier började rapportera från husrazzior och publicera pixlade bilder på skjutaren, var det bara en tidsfråga. När skulle namn och bild på den person som gick loss och sköt på Utöya publiceras?

Det började med att perifera europeiska länder publicerade. Som Polen. Sedan följde Sky news upp som första (eller var det Daily news?) stora internationella medie. Därefter blev VG.no (eller var det tv2?) första medie i Norge.

Och då var det bara Sverige kvar. På @Expressen är Per-Anders Broberg ansvarig utgivare och strax efter halv två gick meddelande ut till redaktionen om att publicera:

Då hade Aftonbladet, en kvart tidigare, beslutat att inte gå ut med namn och bild. Men fyra minuter efter Expressens beslut ändrar sig Aftonbladet. 01.42 publicerar även Aftonbladet namn. Först en dryg kvart senare, 01.58, publicerar man bild.

Själv hade jag beslutat att inte outa den misstänktes namn. Men när nu båda stora nättidningarna publicerats döljer eller hjälper jag knappast något för någon genom att låtsas som att namn och bild inte finns.

Men mest tydligt blir det kanske att pratet om att varje ansvarig utgivare gör sin egen bedömning tillsynes är…fluff. Eller slumpade det sig så att de båda ansvarige utgivarna kom fram till sitt beslut exakt samtidigt? (DN och SvD har ännu inte outat namnet)

Med det sagt är nästa steg att ta en närmare titt på de konton i sociala medier som publicerats av Anders. Det finns mycket spännande att fundera kring där. Är allt planerat i minsta detalj?

{ 3 kommentarer }

Vad hände med bronspuffen, Expressen?

av Emanuel Karlsten den juli 17, 2011

i journalistik

Jag ryckte till lite när jag såg kvällstidningarnas löp idag. Expressen körde vanligt editionslöp på etta, trots att Sveriges damer igår vann brons i fotbolls-VM.

Jag tyckte det var lite trist, men inte konstigt. Särskilt eftersom löpet inte längre anses vara den stora säljmagneten. Det är istället ettan, som är i köpehöjd precis innan kassan. Jag vet att Expressen någon gång tänkt att de inte har råd med segerlöp. Sådan lyx kan bara marknadsledaren kosta på sig. Utmanaren behöver bryta av. När Kalla vann OS-guld hade Aftonbladet (ett förvisso märkligt) JA-löp, medan Expressen ett om att Kalla fått klä av sig naken i dopingkontroll. På så sätt blir Expressen den intressanta tidningen för den som bara ska köpa en. Allt det där är smart och helt i sin ordning.

Så det är först när jag kommer in i butik som det blir riktigt ledsamt.

Alla tidningar har bronset på ettan. Men Expressen har det inte ens som puff. Inte i hyllan, inte i spalten, ingenstans. I Expressens värld är bronset så lite värt att det är viktigare att berätta för läsarna om råd om fotsmärta.

Så många gånger som man gjort etta-puffar, löp och ettor med enda skäl att det är publicistiskt ansvarsfullt. Men så – när man har smashboll – låtsas man som att det regnar?

Man kan resonera att det går utanför målgruppen. Att bronsmatchen inte sågs av tillräckligt många. Men nästan 1,3 miljoner såg USA-matchen och även alldeles oavsett det – Expressen har gjort löp på Big brotheravsnitt som sänts på periferkanal och knappt lockat 20 procent av de tittarsiffrorna.

Jag förstår om Expressen inte vill dra det på löpet. Jag förstår till och med om man inte vill dra det stort på ettan. Men att inte ens ha en puff när det handlar om ett världsmästerskap i världens största sport?

Det är bara skamligt.

{ 10 kommentarer }

Cafés nya superrekord – tack vare Facebook

av Emanuel Karlsten den juli 12, 2011

i Medier och internet

Jag har tidigare skrivit om Cafés superbloggare @backmanland som är en typ av övernaturlig Facebook-magnet. En vecka i maj stod tre av hans bloggposter ensam för drygt 175 000 besök.

Men skit i det nu. Det rekordet har flugit all världens väg. I dag, en dag innan Kiaindex publicerar de officiella trafiksiffrorna för förra veckan, bjuder webbredaktören @viktorbk på siffrorna:

Vad det beror på? En ynka postning. Av Fredrik Backman. Inte för att den är dålig, den är fantastiskt känslosamt och bra skriven. Jag bloggade om den förra veckan: När Fredrik levererar sådana här guldkorn är han som bäst. (…) det fina eller tankvärda i det är att det bara är i bloggform vi får läsa sådana här texter. Att vi i print (eller traditionell artikelform) alltid förväntar oss tematiskt stringenta texter om ungefär samma sak från en författare. Det är i bloggens spretiga frihet som sann kreativitet och de bästa texterna föds.

På bara ett dygn fick Fredrik Backmans bloggpost 180 000 visningar, twitterrapporterade @viktorbk. En vecka senare stod det klart att Café, som under sina bästa stunder snuddat på 40 000 unika i veckan, ökat med tusen procent, till nästan 400 000 unika.

Vad det beror på? Än en gång: Facebook. Infrastrukturen som digitaliserar allt analogt skvaller. Backmans bloggpost har hittills delats över 142 000 gånger på Facebook.

Det verkar som att vi nu på riktigt får se hur viraler får riktigt fäste i Sverige. De gånger vi tidigare pratat om det har det aldrig handlat om de här volymerna:

Som Lindexhärvan, men den nådde bara upp till 16 000 delningar. Ola Lindholms bloggpost om knarket som blev både löp och huvudnyhet, men den nådde bara upp till 60 000 delningar. Och Klamydiabrevets ”sveket”, som skakade om riksdagsvalets sista dagar förra året, nådde ”bara” upp till knappa 40 000 delningar på Facebook.

Det kanske är för tidigt att tala om trender, men något har definitivt hänt. Har vi blivit bättre på att dela länkar? Förstår vi logiken kring delandet mer? Är det ”rekommenderaknapparna” som gjort det? Efter förra bloggposten bad jag om Facebookstatistik från samtliga tidningsdrakar. Alla utom Expressen svarade, och både Svd och DN vittnade om en ganska påtaglig uppgång i trafik från Facebook.

Även om Fredrik Backmans virala bloggposter hittills är ett slags unikum är det tydligt hur han har lyckats hitta en slags formel. Hitta ton för något som slår an hos en bred massa. Inte bara en gång, utan gång på gång lyckas Fredrik Backman med det.

Frågan är om det är så här stjärnor i framtiden kommer födas, om det är så bloggare och krönikörer komme plockas upp? För framgången här handlar inte om en redaktionellt styrd placering, ingen Aftonbladet-etta är med i leken. Det handlar om att enskilda personer, en efter en, har tyckt texten var så bra, så fin, så rörande, att den var värd att dela vidare.
Så eskalerar det, hela vägen upp till 400 000 unika.
På en vecka.

Det är en galen, men väldigt vacker värld. Och förstå: Det här hade aldrig kunnat hända om vi hade låst in materialet.

{ 13 kommentarer }

Mitt #Almedalen hittills – en återblick

av Emanuel Karlsten den juli 3, 2011

i Personligt

Om bara några timmar är det söndag och Almedalsveckan 2011 börjar. Det blir femte året som jag är här och jobbar. Alla har haft sina speciella stunder. Här kommer min tillbakablick:

2006 var jag med och skapade konceptet (G) som i Gud tillsammans med Dagen och Frälsningsarmén. Jag närde en journalistdröm och lyckades kuppa mig in i planeringsgruppen som då bestod av en Siewert Öholm – som ännu inte gjort sin Norgeflykt och Världenidag-resa – Daniel Grahn och Frälsningsarmén. Det var ett spännande första år. Jag iaktog med stora ögon och försökte lära mig så mycket som möjligt.

2007 gjorde jag mitt första sommarvikariat på Dagen. Jag hade låtsas att jag kunde redigera film i Premier och lovade därför att åka till Almedalen och göra webbtv från årets (G) som i Gud. Jag fick en helgkurs av @kristoferg i redigering och lyckades även få honom att förlägga sitt jobb i Visby under Almedalsveckan och därmed få honom som fotograf under veckan. Jag satte ribban omänskligt högt. Utöver att filma våra seminarier skulle jag göra en kort sammanfattning varje dag – som jag skulle redigera själv. Vi filmade, jag redigerade och på nätterna gick jag upp varannan timme för att sätta igång nästa renderingsprocess, ftp-process eller något annat omänskligt dumt och tidskrävande så vi kunde ha ett färdigt reportage om gårdagen klart på morgonen. Det var ett spännande år. Jag minns att jag hade börjat läsa bloggar om medier och hängde på Jaiku. Att jag nyss förstått att Joakim Jardenberg var en person med koll på medieutveckling och att Bambuser var framtiden. Just @manster från @bambuser såg jag på något seminarie. Jag samlade mod och gick fram och hejade. @Jocke anslöt, men kände inte igen mig. Jag fasades snabbt ut från samtalet. Jag minns att händelsen var stor och pinsam på samma gång. Minns också känslan av att känna sig så obetydlig – jag visste vem alla var, ingen kände mig.
Jag bloggade också. Fast inte på någon etablerade blogg, utan en liten, obskyr, privat blogg. Men här är en text från ett av seminarierna under veckan som faktiskt är ganska intressant, än i dag.

2008 hade jag fast jobb på Dagen. Nu uppade vi bemanningen. @KristoferG fick den här gången betalt för att vara med hela veckan. Och nu satte vi ribban ännu högre. Vi skapade en egen logga och vinjett till vår webbtv – inklusive originalmusik och varje dag sammanställde vi ett program, eller reportage, från den dagen. Jag skrev manus och sökte upp de högsta politikerna vi kunde hitta för intervjuer. Vi gjorde enkät-tv som ”Vem är politikern” och kastade in egna Dagenreportrar i blandningen. Eller ”Vem vet om att Almedalen pågår” (inte ens turister som gick igenom Almedalen visste), eller ”Hur mycket gratissaker kan du samla på dig på två timmar” (mer än man kan bära). Utöver det livesände vi varje seminarium med Bambuser. Jag tror aldrig jag har jobbat så hårt som jag gjorde den här veckan. Vi sov max fyra timmar varje natt, tog aldrig lunch, frukost eller middagspauser och jobbade alla dygnets övriga timmar. Men det blev sjukt bra! Jag var så stolt över att vi två, med så lite erfarenhet, ändå kunde prestera bättre än samtliga andra webbtv-redaktioner på plats. Dessutom! Det här året vann vi ”Årets varumärke” för (G) som i Gud. Stort.

2009 Var jag ytterst medveten att om vi skulle göra något webbtv-aktigt igen så måste det överträffa det vi gjort tidigare år. Mest för att min egen motivation skulle vara kvar. Dagen hade ingen lust att köpa in mer arbetskraft och Kristofer _vägrade_ jobba under samma vidriga arbetsvillkor igen (ingen skugga över Dagen, jag var diktatorn här). Så jag satsade istället på en Almedalsblogg. Vilken för övrigt försökte stoppas av Makthavare.se – eftersom de tyckte att de hade ensamrätt på bloggnamnet. Jag avfärdade det med att namnet var för generiskt och – obegripligt och osnutet kaxigt – la ut hela deras mejl på bloggen och offentligt ifrågasatte deras krav. SvD och andra rikstidningar ändrade utan att blinka. Det var också året då vi hade fattat att vi inte behövde bygga en egen webbtv-spelare. @AndreasNson gjorde märkliga youtubeklipp med Tomas Andersson-Wij och Schlingmann och vi sände återigen Dagens seminarier via Bambuser – gött, noll merarbete.

2010. Mitt första och enda år med Expressen blev minst sagt händelserikt. Inte bara för att vi under hela hösten förberedde ett webbtvprogram, ”Raka svar med @niklassvensson”, som skulle sända live i Late night-stuk, tre kvällar den veckan, utan också för att det var valår och Littorin-gate. Massor av missar hos externa parter innebar också att vi bara dagar innan sändning stod utan både producent och inspelningsteam. Jag fick hoppa in och ta större samordningsansvar i sändningarna och byggde manus tillsammans med Niklas under dagarna. Det blev ett bra proramformat, faktiskt. Jag var tittarredaktör, värmde upp en kvart innan varje sändning för att samla in tittarna från sajten. Upprättade chattar och twittertaggar där tittarna kunde vara med och tycka till och påverka programmet i direktsändning. Vi hade tagit svängrum för att faktiskt kunna påverkas – direkt. Och grymt bra gäster. Dagen innan Sven-Otto Littorin avgick satt han i vår tv-soffa och gav raka svar om hur mycket han älskade sitt jobb och ville jobba kvar efter valet. Bara 18 timmar senare avgick han som minister. Hela saken gjorde att Expressens politikteam fick jobba tio gånger hårdare. Och att jag, som inte var politikreporter, fick ta de lättsamma uppgifterna. Som Bekantas bekanta-scoopen om att Carl Bildt hittar ett par brallor och sedan köper fyra likadana direkt. Eller hur mycket gratismat man kan äta på en dag (ja, ripoff på Dagen). Det var också första året som jag var inbjuden i paneldebatter. Dels för att tittarredaktöra även i Almegas webbtv-sändningar, men också som paneldeltagare om tex blogginflytande. En märklig konstellation ledd av Alexander Bard, där jag fick representera traditionella medier vilket slutade i att vi övergick till handgemäng enligt bilden här bredvid.

I år, 2011, är jag här och representerar mig själv, helt och hållet. Jag tycker det ska bli så skönt! Inga krav, bara kunna glida runt kravlöst mellan mingel, intressanta seminarier och trevliga möten. Jag har några uppdrag i form av tex paneler, men mest är jag här för att det ger både mig personligen och mitt nya företag väldigt mycket. Alla är här. Vilket också innesluter mina potentiella arbetsgivare. Men framför allt är det en unik chans att träffa de man lärt känna under året och åren. Ett Hultsfred för folk i kostym, skulle man kunna säga.

Ett av uppdragen börjar redan imorgon, söndag, med ett inspel klockan 08.00 i webbsändningen Godmorgon Almedalen. Tillsammans med @Jocke @britstakston @claesnyberg och några till pratar jag om Skolgranskningen. Det blir intressant!

Jag kommer säkert att blogga kontinuerligt under hela veckan, men är du här under veckan och vill ses, prata eller ta en fika – hugg mig så bestämmer vi tid!

Till sist, som avslutning på återblicksposten: Den traditionella gagreelen som trötta @kristoferG samlade ihop för något år sedan från alla mina oändliga omtagningar som oerfaren och trevande tv-reporter:

{ 3 kommentarer }