Jag visste om båda de här besluten innan de publicerades. Dels för att jag, som sagt, arbetat med Expressens bloggplattform sedan januari 2010, men också för att det kom upp i en diskussion i början av Skolgranskningen på Aftonbladet.
Jag visste då att jag och Expressen arbetat med exakt samma sak – och en flytt (flykt?) från Xcap – sedan väldigt länge. Det var till och med så nära att tisdagen efter jag slutade, den 31 mars, var det enligt plan dags att börja nedläggningen. Jag hade till och med författat brevet som skulle skickas ut till alla läsarbloggare, samt strukturerat upp rutiner på hur supporten och läsarreaktionerna skulle skötas.
Jag tyckte det var ett självklart beslut. Expressen varken borde eller hade kapacitet att drifta och utveckla bloggar. Inte ens om vi la alla bloggar på WordPress skulle det hjälpa oss. Tidningar mäktar inte med att läsa sina artikelkommentarer, hur ska de då mäkta med hundratusentals bloggar?
Men gissa att jag bet mig i tungan när Aftonbladet berättade att de stod i startgroparna för exakt samma beslut. Jag tyckte att det vore olämpligt att berätta att Expressen var på gång och jag tyckte det var direkt illojalt om jag hade gjort det omvända.
Istället funderade jag på om någon skulle tjäna på att komma med beskedet först. Jag kom till slut fram till att en tidning som hann berätta det flera veckor före den andra nog skulle vinna på saken. Men mest en löjlig, intern halvcreddseger där den som kom efter i några fås ögon skulle klassas som att de ”härmade”.
Nu blev det inte så. Expressen försenades och släppte först idag, bara några timmar före Aftonbladet. En helt sjuk slump. Att man efter sex års bloggplattform lägger ner exakt samma dag, nästan samma timme.
Men ett väldigt rätt och bra beslut – av båda. Nu kvarstår att se hur den bloggplattform ser ut som Aftonbladet och Expressen kommer att bygga. Jag följer saken med stort intresse.
Jag skrev tidigare idag om Ola Lindholm. Nu har en blogg dykt upp där Ola Lindholm själv påstås vara författare till. Av allt att döma stämmer uppgifterna och de mejl han fått från Expressen. Om inte är det en _väldigt_ ambitiöst skriven post. Men flera frågetecken dyker ändå upp. Ingen redaktion har hittills citerat den, vilket föreslår att ingen har kunnat verifiera den. Krishanteringsmässigt är den tveksam. Inte bara för att den är en kortare roman, utan för att den är full av stavfel och märkliga bortförklaringar. Är det såhär man vill säga hejdå från ett offentligheten på ett tag? Och varför välja en plattform där hans identitet är omöjlig att identifiera? Det leder ju bara till fler frågetecken.
Oavsett det är den värd att läsa. Det beskriver en oerhört rå behandling av kvällspressen. Det var den nog också, men det är viktigt att komma ihåg att det här handlar om en av Sveriges största barnprogramledare som tagits på bar gärning med kokain i kroppen. Även om man kan ifrågasätta tonfall och attityd så har jag svårt att se att kvällspressen inte skulle ha agerat.
Vad tycker du?
Uppdaterat:@the_real_wille berättar att alla på Bonnier tidskrifter har fått mejl från Ola klockan 19.52 där han uppmanat dem att sprida hans blogg. Det får därmed anses vara ett säkert bevis för att det verkligen är Ola Lindholm som är författaren bakom blogginlägget.
Uppdaterat2:@DanielNordstrom VF:s chefredaktör skriver om hur Ola gjort det svårare för sig. http://t.co/pnKQonw
Provresultatet kom tillbaka och avslöjade att Ola Lindholm hade tagit kokain. Problematiskt, minst sagt, även om Ola Lindholm fortsätter att neka. Mest säger det att Expressen visste om mer när de publicerade sin första artikel om saken. Jag kan tycka det var konstigt att man inte tydliggjorde det starkare. Thomas Mattsson bloggade för ett tag sedan om anonymisering och att läsare borde förstå att tidningar har mer på fötterna de gånger en person identifieras.
Jag är ju kanske lite mer erfaren i att läsa-mellan-raderna i nyhetsförmedlingen än vad den genomsnittlige mediekonsumenten kan förväntas vara, men om jag ser en anonymiserad publicering i tidningar, tv eller radio när det skulle kunna förväntas vara namn-och-bild, då anar jag förstås att det förmodligen föreligger omständigheter som jag inte känner till.
Och omvänt: om det är namn och bild när det normalt brukar vara anonymt, då kan man nog på goda grunder dra slutsatsen att den tidningen, tv-kanalen eller radiostationen vet lite mer än vad som framgår för mig i den omedelbara rapporteringen.
Däremot kan jag tycka det är konstigt att Expressen inte slänger in fler ”erfar Expressen” eller liknande, för att hinta om att man har starka indicier. Läsa mellan raderna är det nog bara de med verklig insikt som gör.
Men konstigast i hela historien tycker jag nog ändå dagens publiceringsrace är. Redan tidig fredagsmorgon visste Ola, SVT och polisen om att provresultatet kommit tillbaka positivt. Ingenstans står det när respektive kvällstidning fick sina uppgifter om det, men båda valde hursomhelst att spara storyn till papperstidningen.
Jag har flera gånger funderat över det där. Pratat med Expressen om det också. Till och med frågat om det finns en tyst, kanske omedveten, överenskommelse att man väntar med att lägga ut stora nyheter för att maximera säljeffekten på papper. Det har alltid tillbakavisats av alla nivåer av chefer. Visst kan man vänta om det gäller en egen stor nyhet, eller om nyheten kommer sent på kvällen. Men generellt sett gör man inte det. Antingen trodde alltså båda redaktionerna att de var ensamma med nyheten eller så kom den så sent att man satt med beredskap och väntade ut varandra med att vara först på webben, eller vänta till papperstidningen.
Jaja, allt är spekulationer. Jag har inte pratat med någon på någon av redaktionerna om hur det gått till i det här fallet.
Då är det mer spännande att fundera på konsekvenserna för Ola Lindholm. Vuxenvärlden rasar, så klart. De ville inte ha en knarkare som förebild för sitt barn. Det ligger en principiell omöjlighet där. Men barnen?
Jag passade på att kolla med min 12-åriga syster som är stort fan av Olas program Wild kids. Så här sa och reagerade hon när hon fick reda på att Ola knarkade: (ursäkta den skräpiga kvaliteten. Läxa lärd, efteruppladdning fungerar inte alltid smärtfritt om man använder bambuser)
Almedalen är över sedan länge, men jag har lovat att återkomma med något mer matnyttigt om vad som händer under veckan än den paniska bloggposten om #killenmedhåret.
Här kommer därför en sammanfattning av min Almedalsvecka. Som bild och bildtext:
Första kvällen i Visby. Alla utom Niklas och David (längst till vänster) har just anlänt med färjan till Visby och fått tydliga order om att ta gruppbild. Fredrik Reinfeldts livvakt rekryteras som fotograf. Helt oduglig. Vi tar om bilden trettiosju gånger. David hela tiden noga med att han ska stå längst bak, med kroppsliga sköldar som ska dölja att han har en fläck på tröjan.
Själv tycker jag att jag lyckades se ut som en späd, kvinnlig variant av Marcus Birro (håret!).
Pressrummet. Vår arbetsplats för hela veckan. Kvavt och fullkomligt oduglig internetuppkopplig. Vi män pratade ihop oss på morgonen om att ha likadana skjortor och halsband på oss. ”Male bonding”, skrockade vi.
Under veckan hade Expressen tre studioprogram som direktsändes på Expressen.se. ”Raka svar med Niklas”. Fantastiskt lärorikt, ganska stressande, stundtals påfrestande, men allra mest berikande. Att sända live på webb är otacksamt eftersom tittarna sällan är tablåstyrda och därför inte hänger med från början. För att stävja det började jag köra ett ”uppsnack” en kvart innan sändning. Helt enkelt hålla igång någon slags innehåll och påa, påminna och locka in webbtvpublik till det förberedda programmet som snart skulle börja.
Själva studioprogrammet var manusstyrt men med gott om utrymme för flera typer av läsarinteraktion. Direkt under webbtvspelaren på Expressen.se fanns ett stort chattfönster där läsare kunde tycka till om programmet och ställa frågor direkt, precis som de kunde göra på twittertaggen #rakasvar. Under programmet försökte vi ha kontakt, men framförallt ge utrymme för läsarnas tyckanden, påpekanden eller frågor. Vi hade en idé om att kunna förändra både manus, tempo och innehåll om vi fick bra läsarkommentarer. Mer om det i en annan post.
Första programmet var Sven-Otto Littorin huvudgäst och förklarade att han älskade sitt jobb och ville fortsätta även efter valet. Ett drygt dygn senare avgick han under spektakulära former.
Jerry lyckades fånga mig när jag, till synes, nyss hade överdoserat valium. Och sådana smickrande bilder delar jag gärna med mig av. Fotot togs på Hästgatan 12, som var Expressen och Almegas studio under veckan.
Almega och Expressen gjorde förresten vissa delar av Almedalen i samarbete. Vilket innebar att jag även var med under ytterligare tre webbtv-sända paneldebatter i egenskap av publikredaktör. Via en hashtag samlade jag upp publik- och tittarfrågor och så programledde Thabo. Kommer ni ihåg honom? Från Svart eller vitt? Visst var han programledare där?
Pekade ut oss på bilden. Jag till vänster, Thabo till höger och Littorins kala fläck på hjässan i mitten.
Även om det är arbete nästan hela dygnet är många moment trevliga. Som mingel. Överallt. Rosé och mingel. Och människor som det hälsas på, fotas med och skrattas med. Här på bild roliga Annika Beijbom.
Så mycket mingel och så mycket gratis rosé, mat och prylar att Expressen gjorde en ”hur mycket gratis kan man få på en dag”. Jag vet. Jag gjorde det redan med Dagen för nåt år sedan, men det var inte min idé. Inte ens min idé att jag skulle göra det. Även om jag älskade det. Trist nog fick artikeln bara plats i Stockholmsupplagan av Expressen. Och givetvis på bloggen. En kul dag!
Under fredagen deltog jag själv som paneldeltagare i en debatt om Sociala medier. Alexander Bard som moderator. Varje fråga inleddes med ett fem minuters anförande – av honom. Det var roligt.
Jag lärde mig också något. Att alltid komma förberedd med något att säga. Som jag kan lyfta in oavsett vad frågan handlar om. En slags agenda, en punchline, en smartsak. Det är knappast första gången jag står i panel, men det rådet både värdesätter jag och tar med mig till nästa gång. Paneldebattens höjdpunkt blev nu istället min och Bads ordväxling om webbtv:
Jag fick klä skott för traditionella medier, med andra ord ondskan. Jag har inga problem med det, det behövs lite polemik (även om jag knappast är en god försvarare av gamla strukturer), men det blev direkt fånigt när Expressens tv-sändningar anklagades för att inte vara ”riktiga” eftersom vi var brydde oss om att micsladdarna låg gömd i kavajen.
Men hey, mitt eget fel. Nästa gång ska jag ha med mig en agenda! Här kan du fö se paneldebatten: http://bambuser.com/node/939371
Efter debatten gjorde Sociala medieakuten ett inslag där jag sammanfattar veckan. Jag är helt säker på att jag säger lika delar fantastiska som förvirrade saker.
Hela söndagseftermiddagen och kvällen tillbringades på Kallis med goda vänner, massor av debriefing och tomma, utkörda blickar över ett fantastiskt Östersjön.
Därför blir jag kulturchef på DN
- I dag samlades Expressenredaktionen för att informeras om att Björn Wiman lämnar Expressen och för att bli kulturchef på DN.
Och det är klart. Det måste vara det mest prestigefyllda posten i hela mediesverige. Omöjligt att säga nej till.
Men jag sörjer det. Björn Wiman driver en av Sveriges piggaste bloggar och har gett kultursidorna en puls som jag inte hittat någon annanstans.
Jag är full av beundran.
Och gratulerar DN till värvningen.
Schottenius vill bort från blåsten
- Man måste älska hennes nya titel (efter att ha slutat som kulturchef): ”senior culture columnist”. På engelska. Engelska!
Mötesfriheter – Kultur – Expressen.se Printa ut den här texten, slå upp den på väl synlig plats på ditt kontor. Läs. Om och om igen. Tills vi förstår. Visst?
Jag vill också här fastslå att jag tror att jag är lite kär i Jan Gradvall. Och är så glad, så glad att han skriver för Expressen.
Anja Persson är satanist!
- Uffe fortsätter läsa den crazykristna bloggen Apg29. Jag rensade bara för några veckor sedan i rss-läsaren och valde att tacka hej och adjö till Christers blogg. Nu åker den in i läsningen igen.
Läs ett fullkomligt häpnadsväckande verklighetsfrånvänt inlägg här: http://www.apg29.se/blogg.php?artid=2383
”Har du tänkt på att en frälst människa inte svär? Han kan nämligen inte svära.”
Känner mig så mjäkig. Så mycket khakibyxor och snedbena. Jag sprang 20 minuter på löpband i dag och kan nu, knappa tre timmar senare, inte röra mig utan att gny. Förstår ni vilken skärseld morgondagen då kommer att bl? Förstår ni också hur länge sedan det var jag rörde mig?
Vi startade på morgonen, och bara sex timmar senare hade Aftonbladet skapat ett exakt likadant konto, @sportbladetOS, och la till #vinterOS på sina tweets.
Någon dag senare kom DN och gjorde samma sak (med det olyckliga twitternamnet @DNvancouver2010) och i dag kom den sista av de fyra drakarna, svd (@svdOS), även in på banan.
Visst är det en intressant utveckling? Inte minst med tanke på att SVT redan hade lanserat sin egen OS-tagg, #svtos. Givetvis är varken konkurrenter eller tittare sugna på att marknadsföra ett företag med en tagg. De vill prata OS.
Sova nu. Och glädjas lite över att jag inte är Marcus Hellner.
SIDA får en knäpp på näsan av regeringen
- Det är roligt med Siewert Öholm. Han behöver något som piskar på för att han ska agera. Så efter vårt meningsutbyte här på bloggen uppdaterar han nu – för första gången på flera månader – sin blogg. För att berätta att han ”på en hans[min] twittersidor” bråkar med mig. Well. Det är en blogg vi bråkar på. Men Siewert har för övrigt också en twittersida. http://twitter.com/siewertoholm Där följer han bara mig.
Trafiken från Facebook ökar
- Alla tidningar delar med sig av siffror om hur mkt trafik de får från sociala medier på SVD:s initiativ. Expressen har 0,1 procent av totaltrafiken från sociala medier.
Har precis kommit hem efter att ha besökt Tidningsutgivarnas inflyttningsfest. Roligt och trevligt. Massor av kollegor och bekanta har så klart frågat hur det är. Tio dagar in på nya jobbet. Och jag har berättat storyn. Om och om igen.
Inser också att jag är skyldig att berätta även för er, även här. Hur har jag det egentligen? Såhär:
Det är bra. Väldigt bra. Men det har varit tufft. Första veckan var mycket tuffare än vad jag hade anat. På många plan. Hur väl man än tycker att man har förberett sig så är ett steg från lilla Dagen till ett av Sverige mest inflytelserika mediehus stort. Gigantiskt. Att kliva in i en helt nyskapad roll där är utmanande. Och allt det där var svindlande första veckan. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra det? Hur ska jag förstå, komma in och tillföra något på ett relevant och betydande sätt?
Det blev helg, jag vilade, jag tänkte och fick smälta alla intryck från min första vecka. Så väldigt många intryck.
Måndag, tisdag och framförallt i dag känns det äntligen som jag har börjat greppa vad jag ska göra. Åtminstone kunna ringa in några saker. Förstå att jag i alla fall kommer att förstå. Och framförallt: Känna att jag kommer göra något riktigt, riktigt bra.
Jag har upptäckt Irina Halling. En helt fantastisk person med en tjänst, inrättad av chefredaktör Thomas Mattsson, som går ut på att upprätthålla och bevaka kvaliteten i tidningen. Svara på frågor, det där som läsare tycker är obegripbart. Ta varje ifrågasättande på allvar. Lyfta det på högsta ort och medvetandegöra tidningsmakarna om vad läsare irriteras av, bryr sig om och vill ändra på. Så mycket av den fundamentala funktionen i sociala medier gestaltas redan i hennes tjänst.
Jag kan inte hjälpa att tycka att det är vackert.
Jag har också börjat känna det där bubblande, glödande drivet hos Expressenkollegor. Niklas Svensson började dagen efter mig på Expressen och är en slags självgående urkraft. I dag drog han igång Expressenbloggen Politikbloggen och har på en dag spottat ur sig sju bloggposter. Ni förstår. Det är inspirerande. Det smittar av sig.
Fattar ni hur bra det här kommer bli. Hur bra Expressen.se kommer bli!
Min mor (eller var det Kellogs Frosties-paketen?) försökte inpränta att frukosten var det viktigaste målet på dagen. Att man skulle äta ordentligt för att stå sig. Jag trodde att jag efter 2o år hade lärt och förstått den saken. Det hade jag uppenbarligen inte.
Redan klockan 15 var jag fullkomligt slut. Hela kroppen liksom skrek på hjälp, energi, vila. Jag kände att jag aldrig har varit så förtjänt av semester som nu. Visst måste det ha varit frukosten? Kanske i kombination med den torra bulgursalladen nersköljt med kaffe istället för vatten.
Jag lärde mig så mycket. Fick inblick – och insikt – om ännu mer. På många sätt var det ett bra uppvaknande: Smekmånaden är över. Expressen är en stor tidning. Ni vet? Stor!
Och kvällen: Expressens kulturpris på dansmuséet. Massor av kulturpersonligheter och ännu fler Expressenpersonligheter. Framförallt Bo Strömstedt. Jag som precis hittat hans bok på biblioteket. Vi hann prata en stund. Om läsarnärhet, hur det var förr. Hur Expressen verkat hitta tillbaka. Om sociala mediers möjlighet att komma närmare än någonsin. Fast det sista kanske var mer min reflektion.
Utmattad nu. Måste sova. Imorgon börjar min andra dag.
Fristående konsult och skribent. Föreläser, utbildar och skriver om saker som är digitala och sociala. Och väldigt mycket annat.
emanuelkarlsten@gmail.com
