Expressen

Mitt #Almedalen hittills – en återblick

av Emanuel Karlsten den juli 3, 2011

i Personligt

Om bara några timmar är det söndag och Almedalsveckan 2011 börjar. Det blir femte året som jag är här och jobbar. Alla har haft sina speciella stunder. Här kommer min tillbakablick:

2006 var jag med och skapade konceptet (G) som i Gud tillsammans med Dagen och Frälsningsarmén. Jag närde en journalistdröm och lyckades kuppa mig in i planeringsgruppen som då bestod av en Siewert Öholm – som ännu inte gjort sin Norgeflykt och Världenidag-resa – Daniel Grahn och Frälsningsarmén. Det var ett spännande första år. Jag iaktog med stora ögon och försökte lära mig så mycket som möjligt.

2007 gjorde jag mitt första sommarvikariat på Dagen. Jag hade låtsas att jag kunde redigera film i Premier och lovade därför att åka till Almedalen och göra webbtv från årets (G) som i Gud. Jag fick en helgkurs av @kristoferg i redigering och lyckades även få honom att förlägga sitt jobb i Visby under Almedalsveckan och därmed få honom som fotograf under veckan. Jag satte ribban omänskligt högt. Utöver att filma våra seminarier skulle jag göra en kort sammanfattning varje dag – som jag skulle redigera själv. Vi filmade, jag redigerade och på nätterna gick jag upp varannan timme för att sätta igång nästa renderingsprocess, ftp-process eller något annat omänskligt dumt och tidskrävande så vi kunde ha ett färdigt reportage om gårdagen klart på morgonen. Det var ett spännande år. Jag minns att jag hade börjat läsa bloggar om medier och hängde på Jaiku. Att jag nyss förstått att Joakim Jardenberg var en person med koll på medieutveckling och att Bambuser var framtiden. Just @manster från @bambuser såg jag på något seminarie. Jag samlade mod och gick fram och hejade. @Jocke anslöt, men kände inte igen mig. Jag fasades snabbt ut från samtalet. Jag minns att händelsen var stor och pinsam på samma gång. Minns också känslan av att känna sig så obetydlig – jag visste vem alla var, ingen kände mig.
Jag bloggade också. Fast inte på någon etablerade blogg, utan en liten, obskyr, privat blogg. Men här är en text från ett av seminarierna under veckan som faktiskt är ganska intressant, än i dag.

2008 hade jag fast jobb på Dagen. Nu uppade vi bemanningen. @KristoferG fick den här gången betalt för att vara med hela veckan. Och nu satte vi ribban ännu högre. Vi skapade en egen logga och vinjett till vår webbtv – inklusive originalmusik och varje dag sammanställde vi ett program, eller reportage, från den dagen. Jag skrev manus och sökte upp de högsta politikerna vi kunde hitta för intervjuer. Vi gjorde enkät-tv som ”Vem är politikern” och kastade in egna Dagenreportrar i blandningen. Eller ”Vem vet om att Almedalen pågår” (inte ens turister som gick igenom Almedalen visste), eller ”Hur mycket gratissaker kan du samla på dig på två timmar” (mer än man kan bära). Utöver det livesände vi varje seminarium med Bambuser. Jag tror aldrig jag har jobbat så hårt som jag gjorde den här veckan. Vi sov max fyra timmar varje natt, tog aldrig lunch, frukost eller middagspauser och jobbade alla dygnets övriga timmar. Men det blev sjukt bra! Jag var så stolt över att vi två, med så lite erfarenhet, ändå kunde prestera bättre än samtliga andra webbtv-redaktioner på plats. Dessutom! Det här året vann vi ”Årets varumärke” för (G) som i Gud. Stort.

2009 Var jag ytterst medveten att om vi skulle göra något webbtv-aktigt igen så måste det överträffa det vi gjort tidigare år. Mest för att min egen motivation skulle vara kvar. Dagen hade ingen lust att köpa in mer arbetskraft och Kristofer _vägrade_ jobba under samma vidriga arbetsvillkor igen (ingen skugga över Dagen, jag var diktatorn här). Så jag satsade istället på en Almedalsblogg. Vilken för övrigt försökte stoppas av Makthavare.se – eftersom de tyckte att de hade ensamrätt på bloggnamnet. Jag avfärdade det med att namnet var för generiskt och – obegripligt och osnutet kaxigt – la ut hela deras mejl på bloggen och offentligt ifrågasatte deras krav. SvD och andra rikstidningar ändrade utan att blinka. Det var också året då vi hade fattat att vi inte behövde bygga en egen webbtv-spelare. @AndreasNson gjorde märkliga youtubeklipp med Tomas Andersson-Wij och Schlingmann och vi sände återigen Dagens seminarier via Bambuser – gött, noll merarbete.

2010. Mitt första och enda år med Expressen blev minst sagt händelserikt. Inte bara för att vi under hela hösten förberedde ett webbtvprogram, ”Raka svar med @niklassvensson”, som skulle sända live i Late night-stuk, tre kvällar den veckan, utan också för att det var valår och Littorin-gate. Massor av missar hos externa parter innebar också att vi bara dagar innan sändning stod utan både producent och inspelningsteam. Jag fick hoppa in och ta större samordningsansvar i sändningarna och byggde manus tillsammans med Niklas under dagarna. Det blev ett bra proramformat, faktiskt. Jag var tittarredaktör, värmde upp en kvart innan varje sändning för att samla in tittarna från sajten. Upprättade chattar och twittertaggar där tittarna kunde vara med och tycka till och påverka programmet i direktsändning. Vi hade tagit svängrum för att faktiskt kunna påverkas – direkt. Och grymt bra gäster. Dagen innan Sven-Otto Littorin avgick satt han i vår tv-soffa och gav raka svar om hur mycket han älskade sitt jobb och ville jobba kvar efter valet. Bara 18 timmar senare avgick han som minister. Hela saken gjorde att Expressens politikteam fick jobba tio gånger hårdare. Och att jag, som inte var politikreporter, fick ta de lättsamma uppgifterna. Som Bekantas bekanta-scoopen om att Carl Bildt hittar ett par brallor och sedan köper fyra likadana direkt. Eller hur mycket gratismat man kan äta på en dag (ja, ripoff på Dagen). Det var också första året som jag var inbjuden i paneldebatter. Dels för att tittarredaktöra även i Almegas webbtv-sändningar, men också som paneldeltagare om tex blogginflytande. En märklig konstellation ledd av Alexander Bard, där jag fick representera traditionella medier vilket slutade i att vi övergick till handgemäng enligt bilden här bredvid.

I år, 2011, är jag här och representerar mig själv, helt och hållet. Jag tycker det ska bli så skönt! Inga krav, bara kunna glida runt kravlöst mellan mingel, intressanta seminarier och trevliga möten. Jag har några uppdrag i form av tex paneler, men mest är jag här för att det ger både mig personligen och mitt nya företag väldigt mycket. Alla är här. Vilket också innesluter mina potentiella arbetsgivare. Men framför allt är det en unik chans att träffa de man lärt känna under året och åren. Ett Hultsfred för folk i kostym, skulle man kunna säga.

Ett av uppdragen börjar redan imorgon, söndag, med ett inspel klockan 08.00 i webbsändningen Godmorgon Almedalen. Tillsammans med @Jocke @britstakston @claesnyberg och några till pratar jag om Skolgranskningen. Det blir intressant!

Jag kommer säkert att blogga kontinuerligt under hela veckan, men är du här under veckan och vill ses, prata eller ta en fika – hugg mig så bestämmer vi tid!

Till sist, som avslutning på återblicksposten: Den traditionella gagreelen som trötta @kristoferG samlade ihop för något år sedan från alla mina oändliga omtagningar som oerfaren och trevande tv-reporter:

{ 3 kommentarer }

När jag föreläser för redaktioner om sociala medier försöker jag förklara hur alla de traditionella delar av vårt arbete kan göras mer effektivt på nätet. Hur samma principer fungerar, men att det kan ske mer effektivt. Som nyhetsjakten.

Även om vi efter sms:ens etablering lyckades få Sverige att börja skicka in tips direkt till redaktionerna är det få saker som slår att själv publicera sig. Inte för att man vill vara en ny tidning, utan för att det är mycket mer relevant för mig att få reaktioner från de jag följer och har en relation till, än att få en creddläsarbild på Aftonbladets etta. Med den insikten i ryggen är det viktigt att inse – våra läsare publicerar och pratar om nyheter varje dag och vi behöver hitta verktyg och närvaro så att vi kan samla upp dem och göra artiklar.

I dag var ett lysande sådant exempel. Om än fruktansvärt och tragiskt. Klockan 12.23 fick polisen ett larm som sedan rapporterades/bokfördes 12.30 (texten nedan har hunnit uppdateras):

Någon minut tidigare hade en kille kommit upp från Slussens tunnelbana. Såg tragedin och twittrade en minut innan polisens egen rapport:

 

Någon minut senare, samma minut som rapporten publiceras, facebookas följande:

Sekunden senare postar hon, en slumpad svensk som var på plats, följande bilder:

Plötsligt rasar det in tweets om samma ämne:

Hur många ögonvittnen som helst som publicerar den information de har, sin ögonvittnesberättelser.

10 minuter senare, 11 minuter efter polisens larm, twittras den första närbilden. Lika bra som vilket kvällstidningsfoto som helst:

Ytterligare någon minut senare, 12:47, publicerades första bilden som på riktigt visade tragedin, med något som liknar blod på marken.

Klockan 12:53 rapporteras det också att barn är inblandade.

Men då hade ännu inte ett enda medie skrivit om händelsen. Förrän 12:54.

Nu publiceras också den första notiserna på mediesajterna. En kort blåljusartikel. Svd blir först att twittra länk till notis, som sedan raderas(!). SR kommer också på fötterna och publicerar en notis som sedan byggs ut, mycket tack vare @augustin_erba som verkar ha varit i närheten.

Men medan medier samlar sig fortsätter berättelserna flöda på Twitter och Facebook. Fler bilder publiceras på bussolyckan, hur en barnvagn hamnat under bussen och mosat barnvagnet totalt.

Först 13:11, nästan en timme efter olyckan, flashar DN på mobilen. Nu är samtliga medier på banan. Ytterligare senare kommer Aftonbladet på plats och tar med sig hela mediehuset ut för att livesända.

Hela händelseförloppet är en intressant illustration över hur nyhetsförmedlingen förändras och vilka som sätter agendan för rapporteringen. Inte för att medier gjorde ett sämre jobb än vanligt – snarare tvärtom! – utan för att de snabbaste nyheterna inte längre konsumeras via nyhetssajter.

Här finns tre stora utmaningar:

1) Närvaro

Jag såg första tweeten 12:51 och slets sedan mellan hur och vem jag borde tipsa om saken. Vilken nyhetsredaktion skulle lyssna om jag försökte twittra till dem? Vem skulle vara tillräckligt vaken? Jag kom inte på ett enda twitterkonto som jag trodde skulle ha nytta av de extra 20 minutrarnas försprång det möjligtvis skulle vara.

Jag har förvisso försökt skapa strukturer för att lyssna hos min gamla arbetsgivare @Expressen, men de har inte twittrat något annat än nyheter sedan 7 maj. Andra tidningar, Aftonbladet tex, har inget twitterkonto och de aktiva reportrar jag känner på Twitter hjälps inte heller nämnvärt av att jag tipsar om pågående nyhetshändelse – inte heller de vet ju vilka som har jour vid desken.

Alltså, inte ens om jag vill hjälpa nyhetssajter att bli bättre, kan jag nå dem på den plats där nyheterna sprids. Det är så klart ett problem. Ska vi behålla vår relevans måste vi skapa strukturer och trovärdighet – oavsett om plattformen heter sms, mms, twitter eller facebook. Vi måste påminna om vår närvaro, återkoppla och visa hur mycket vi uppskattar den respons vi får. Det är ett långsiktigt med otroligt viktigt arbete.

2, Bevakning

Givetvis borde också nyhetsdeskarna ha lika bra koll på twitterlistorna som TT-listorna. Hade redaktionerna haft koll på sin Twingly live hade de sett att @hans_g:s första bild från olyckan på kort tid delades (retweetades) 28 gånger. Och givetvis borde dessa funktioner byggas ut, få hjälp av tekniken. Att det som på kort tid delas mer än tio gånger förvandlas till ett high alert-mejl eller liknande.

3, Snabbheten

Det tog en halvtimme för tidningarna att få ut sin första notis – sin första textrad – om en olycka som sedan sprängde spalten på båda kvällstidningarna. Det är i sammanhanget en helt ok tidsmarginal – tidningar kan och kommer aldrig längre vara först. Men här måste vi ju kunna skapa nya strukturer för att bättre och snabbare rapportera. Dra nytta av den rapporteringen som redan finns. Om vi bara har en kort notis – varför ser vi då inte till att bara lägga till en söksträng ( det här fallet ”slussen”) och låta en Twingly live ligga och tugga fram alla de tweets som själva berättade rapporteringen (ja, det finns undantag).

Mediers styrka är att ge sammanhang och göra journalistik av den snabba nyhetsrapportering vars monopol de nu tappat. Men i stället för att sörja den finns det så mycket i nyhetsjakten att vinna om vi gör det rätt.

För det fina är att vinnaren varje gång är journalistiken.

{ 34 kommentarer }

I dag blev det projekt – som var mitt största under Expressentiden – äntligen officiellt: Expressens lägger ner läsarbloggarna.

Ironiskt nog var Aftonbladet bara en timme bort från samma beslut. Kolla tidstämpeln från dessa båda artiklar om saken på Dagens media:

Knappt två timmar mellan beskeden.

Jag visste om båda de här besluten innan de publicerades. Dels för att jag, som sagt, arbetat med Expressens bloggplattform sedan januari 2010, men också för att det kom upp i en diskussion i början av Skolgranskningen på Aftonbladet.

Jag visste då att jag och Expressen arbetat med exakt samma sak – och en flytt (flykt?) från Xcap – sedan väldigt länge. Det var till och med så nära att tisdagen efter jag slutade, den 31 mars, var det enligt plan dags att börja nedläggningen. Jag hade till och med författat brevet som skulle skickas ut till alla läsarbloggare, samt strukturerat upp rutiner på hur supporten och läsarreaktionerna skulle skötas.

Jag tyckte det var ett självklart beslut. Expressen varken borde eller hade kapacitet att drifta och utveckla bloggar. Inte ens om vi la alla bloggar på WordPress skulle det hjälpa oss. Tidningar mäktar inte med att läsa sina artikelkommentarer, hur ska de då mäkta med hundratusentals bloggar?

Men gissa att jag bet mig i tungan när Aftonbladet berättade att de stod i startgroparna för exakt samma beslut. Jag tyckte att det vore olämpligt att berätta att Expressen var på gång och jag tyckte det var direkt illojalt om jag hade gjort det omvända.

Istället funderade jag på om någon skulle tjäna på att komma med beskedet först. Jag kom till slut fram till att en tidning som hann berätta det flera veckor före den andra nog skulle vinna på saken. Men mest en löjlig, intern halvcreddseger där den som kom efter i några fås ögon skulle klassas som att de ”härmade”.

Nu blev det inte så. Expressen försenades och släppte först idag, bara några timmar före Aftonbladet. En helt sjuk slump. Att man efter sex års bloggplattform lägger ner exakt samma dag, nästan samma timme.

Men ett väldigt rätt och bra beslut – av båda. Nu kvarstår att se hur den bloggplattform ser ut som Aftonbladet och Expressen kommer att bygga. Jag följer saken med stort intresse.

{ 1 kommentar }

Ola Lindholm ger sin bild av drevet

av Emanuel Karlsten den maj 7, 2011

i journalistik

Jag skrev tidigare idag om Ola Lindholm. Nu har en blogg dykt upp där Ola Lindholm själv påstås vara författare till. Av allt att döma stämmer uppgifterna och de mejl han fått från Expressen. Om inte är det en _väldigt_ ambitiöst skriven post. Men flera frågetecken dyker ändå upp. Ingen redaktion har hittills citerat den, vilket föreslår att ingen har kunnat verifiera den. Krishanteringsmässigt är den tveksam. Inte bara för att den är en kortare roman, utan för att den är full av stavfel och märkliga bortförklaringar. Är det såhär man vill säga hejdå från ett offentligheten på ett tag? Och varför välja en plattform där hans identitet är omöjlig att identifiera? Det leder ju bara till fler frågetecken.
Oavsett det är den värd att läsa. Det beskriver en oerhört rå behandling av kvällspressen. Det var den nog också, men det är viktigt att komma ihåg att det här handlar om en av Sveriges största barnprogramledare som tagits på bar gärning med kokain i kroppen. Även om man kan ifrågasätta tonfall och attityd så har jag svårt att se att kvällspressen inte skulle ha agerat.
Vad tycker du?

http://olalindholm.blogspot.com

/bloggat från wordpress for iphone

Uppdaterat: @the_real_wille berättar att alla på Bonnier tidskrifter har fått mejl från Ola klockan 19.52 där han uppmanat dem att sprida hans blogg. Det får därmed anses vara ett säkert bevis för att det verkligen är Ola Lindholm som är författaren bakom blogginlägget.

Uppdaterat2: @DanielNordstrom VF:s chefredaktör skriver om hur Ola gjort det svårare för sig. http://t.co/pnKQonw

Uppdaterat3: Thomas Mattsson förklarar mer hur han ser på sina reportrars agerande.

{ 20 kommentarer }

Provresultatet kom tillbaka och avslöjade att Ola Lindholm hade tagit kokain. Problematiskt, minst sagt, även om Ola Lindholm fortsätter att neka. Mest säger det att Expressen visste om mer när de publicerade sin första artikel om saken. Jag kan tycka det var konstigt att man inte tydliggjorde det starkare. Thomas Mattsson bloggade för ett tag sedan om anonymisering och att läsare borde förstå att tidningar har mer på fötterna de gånger en person identifieras.

Jag är ju kanske lite mer erfaren i att läsa-mellan-raderna i nyhetsförmedlingen än vad den genomsnittlige mediekonsumenten kan förväntas vara, men om jag ser en anonymiserad publicering i tidningar, tv eller radio när det skulle kunna förväntas vara namn-och-bild, då anar jag förstås att det förmodligen föreligger omständigheter som jag inte känner till.
Och omvänt: om det är namn och bild när det normalt brukar vara anonymt, då kan man nog på goda grunder dra slutsatsen att den tidningen, tv-kanalen eller radiostationen vet lite mer än vad som framgår för mig i den omedelbara rapporteringen.

Däremot kan jag tycka det är konstigt att Expressen inte slänger in fler ”erfar Expressen” eller liknande, för att hinta om att man har starka indicier. Läsa mellan raderna är det nog bara de med verklig insikt som gör.

Men konstigast i hela historien tycker jag nog ändå dagens publiceringsrace är. Redan tidig fredagsmorgon visste Ola, SVT och polisen om att provresultatet kommit tillbaka positivt. Ingenstans står det när respektive kvällstidning fick sina uppgifter om det, men båda valde hursomhelst att spara storyn till papperstidningen.

Jag har flera gånger funderat över det där. Pratat med Expressen om det också. Till och med frågat om det finns en tyst, kanske omedveten, överenskommelse att man väntar med att lägga ut stora nyheter för att maximera säljeffekten på papper. Det har alltid tillbakavisats av alla nivåer av chefer. Visst kan man vänta om det gäller  en egen stor nyhet, eller om nyheten kommer sent på kvällen. Men generellt sett gör man inte det. Antingen trodde alltså båda redaktionerna att de var ensamma med nyheten eller så kom den så sent att man satt med beredskap och väntade ut varandra med att vara först på webben, eller vänta till papperstidningen.

Jaja, allt är spekulationer. Jag har inte pratat med någon på någon av redaktionerna om hur det gått till i det här fallet.

Då är det mer spännande att fundera på konsekvenserna för Ola Lindholm. Vuxenvärlden rasar, så klart. De ville inte ha en knarkare som förebild för sitt barn. Det ligger en principiell omöjlighet där. Men barnen?

Jag passade på att kolla med min 12-åriga syster som är stort fan av Olas program Wild kids. Så här sa och reagerade hon när hon fick reda på att Ola knarkade: (ursäkta den skräpiga kvaliteten. Läxa lärd, efteruppladdning fungerar inte alltid smärtfritt om man använder bambuser)

{ 4 kommentarer }

Mitt Almedalen 2010 i bilder

av Emanuel Karlsten den augusti 10, 2010

i journalistik,Medier och internet,Personligt

Almedalen är över sedan länge, men jag har lovat att återkomma med något mer matnyttigt om vad som händer under veckan än den paniska bloggposten om #killenmedhåret.

Här kommer därför en sammanfattning av min Almedalsvecka. Som bild och bildtext:

Första kvällen i Visby. Alla utom Niklas och David (längst till vänster) har just anlänt med färjan till Visby och fått tydliga order om att ta gruppbild. Fredrik Reinfeldts livvakt rekryteras som fotograf. Helt oduglig. Vi tar om bilden trettiosju gånger. David hela tiden noga med att han ska stå längst bak, med kroppsliga sköldar som ska dölja att han har en fläck på tröjan.

Själv tycker jag att jag lyckades se ut som en späd, kvinnlig variant av Marcus Birro (håret!).

Pressrummet. Vår arbetsplats för hela veckan. Kvavt och fullkomligt oduglig internetuppkopplig. Vi män pratade ihop oss på morgonen om att ha likadana skjortor och halsband på oss. ”Male bonding”, skrockade vi.


http://www.flickr.com/photos/bisonblog/4764951541/

Under veckan hade Expressen tre studioprogram som direktsändes på Expressen.se. ”Raka svar med Niklas”. Fantastiskt lärorikt, ganska stressande, stundtals påfrestande, men allra mest berikande. Att sända live på webb är otacksamt eftersom tittarna sällan är tablåstyrda och därför inte hänger med från början. För att stävja det började jag köra ett ”uppsnack” en kvart innan sändning. Helt enkelt hålla igång någon slags innehåll och påa, påminna och locka in webbtvpublik till det förberedda programmet som snart skulle börja.


http://www.flickr.com/photos/bisonblog/4784633618/sizes/l/in/photostream/

Så jag minglade runt och intervjuade publiken, fick lite försnack med gäster i programmet och pratade om vad som hänt i Almedalen.


http://www.flickr.com/photos/tbjorkgren/4766628177/sizes/l/

Själva studioprogrammet var manusstyrt men med gott om utrymme för flera typer av läsarinteraktion. Direkt under webbtvspelaren på Expressen.se fanns ett stort chattfönster där läsare kunde tycka till om programmet och ställa frågor direkt, precis som de kunde göra på twittertaggen #rakasvar. Under programmet försökte vi ha kontakt, men framförallt ge utrymme för läsarnas tyckanden, påpekanden eller frågor. Vi hade en idé om att kunna förändra både manus, tempo och innehåll om vi fick bra läsarkommentarer. Mer om det i en annan post.

Första programmet var Sven-Otto Littorin huvudgäst och förklarade att han älskade sitt jobb och ville fortsätta även efter valet. Ett drygt dygn senare avgick han under spektakulära former.


http://www.flickr.com/photos/doktorspinn/4768332138/sizes/l/in/photostream/

Jerry lyckades fånga mig när jag, till synes, nyss hade överdoserat valium. Och sådana smickrande bilder delar jag gärna med mig av. Fotot togs på Hästgatan 12, som var Expressen och Almegas studio under veckan.

Almega och Expressen gjorde förresten vissa delar av Almedalen i samarbete. Vilket innebar att jag även var med under ytterligare tre webbtv-sända paneldebatter i egenskap av publikredaktör. Via en hashtag samlade jag upp publik- och tittarfrågor och så programledde Thabo. Kommer ni ihåg honom? Från Svart eller vitt? Visst var han programledare där?

Pekade ut oss på bilden. Jag till vänster, Thabo till höger och Littorins kala fläck på hjässan i mitten.


http://www.flickr.com/photos/tbjorkgren/4779933044/sizes/l/

Även om det är arbete nästan hela dygnet är många moment trevliga. Som mingel. Överallt. Rosé och mingel. Och människor som det hälsas på, fotas med och skrattas med. Här på bild roliga Annika Beijbom.

Så mycket mingel och så mycket gratis rosé, mat och prylar att Expressen gjorde en ”hur mycket gratis kan man få på en dag”. Jag vet. Jag gjorde det redan med Dagen för nåt år sedan, men det var inte min idé. Inte ens min idé att jag skulle göra det. Även om jag älskade det. Trist nog fick artikeln bara plats i Stockholmsupplagan av Expressen. Och givetvis på bloggen. En kul dag!

http://www.flickr.com/photos/arkland_swe/

Under fredagen deltog jag själv som paneldeltagare i en debatt om Sociala medier. Alexander Bard som moderator. Varje fråga inleddes med ett fem minuters anförande – av honom. Det var roligt.

Jag lärde mig också något. Att alltid komma förberedd med något att säga. Som jag kan lyfta in oavsett vad frågan handlar om. En slags agenda, en punchline, en smartsak. Det är knappast första gången jag står i panel, men det rådet både värdesätter jag och tar med mig till nästa gång. Paneldebattens höjdpunkt blev nu istället min och Bads ordväxling om webbtv:

Jag fick klä skott för traditionella medier, med andra ord ondskan. Jag har inga problem med det, det behövs lite polemik (även om jag knappast är en god försvarare av gamla strukturer), men det blev direkt fånigt när Expressens tv-sändningar anklagades för att inte vara ”riktiga” eftersom vi var brydde oss om att micsladdarna låg gömd i kavajen.

Men hey, mitt eget fel. Nästa gång ska jag ha med mig en agenda! Här kan du fö se paneldebatten: http://bambuser.com/node/939371

Efter debatten gjorde Sociala medieakuten ett inslag där jag sammanfattar veckan. Jag är helt säker på att jag säger lika delar fantastiska som förvirrade saker.


http://www.flickr.com/photos/arkland_swe/4783412530/sizes/l/in/photostream/

Söndagen. Alla har åkt hem, men Sociala medieakuten var kvar. Och jag besökte och kände mig exakt lika sliten som jag såg ut.

http://www.flickr.com/photos/jocke66/4782574221/sizes/l/in/photostream/

Hela söndagseftermiddagen och kvällen tillbringades på Kallis med goda vänner, massor av debriefing och tomma, utkörda blickar över ett fantastiskt Östersjön.

Almedalen, vi ses nästa år?

{ 1 kommentar }

Nej, lura er. Alla länkar är på andra bloggen i dag.

Men när ni ändå är här kan jag visa er min nya jobbuppgift. Ge youtubetips:

{ 8 kommentarer }

Wiman, engelska titlar och satanist-anja

av Emanuel Karlsten den februari 19, 2010

i Länkkommentarer

  • Därför blir jag kulturchef på DN
    – I dag samlades Expressenredaktionen för att informeras om att Björn Wiman lämnar Expressen och för att bli kulturchef på DN.
    Och det är klart. Det måste vara det mest prestigefyllda posten i hela mediesverige. Omöjligt att säga nej till.
    Men jag sörjer det. Björn Wiman driver en av Sveriges piggaste bloggar och har gett kultursidorna en puls som jag inte hittat någon annanstans.
    Jag är full av beundran.
    Och gratulerar DN till värvningen.
  • Schottenius vill bort från blåsten
    – Man måste älska hennes nya titel (efter att ha slutat som kulturchef): ”senior culture columnist”. På engelska. Engelska!
  • Mötesfriheter – Kultur – Expressen.se
    Printa ut den här texten, slå upp den på väl synlig plats på ditt kontor. Läs. Om och om igen. Tills vi förstår. Visst?
    Jag vill också här fastslå att jag tror att jag är lite kär i Jan Gradvall. Och är så glad, så glad att han skriver för Expressen.

{ 11 kommentarer }

OS-guld och en anekdot om #vinterOS

av Emanuel Karlsten den februari 15, 2010

i Medier och internet,Personligt

Känner mig så mjäkig. Så mycket khakibyxor och snedbena. Jag sprang 20 minuter på löpband i dag och kan nu, knappa tre timmar senare, inte röra mig utan att gny. Förstår ni vilken skärseld morgondagen då kommer att bl? Förstår ni också hur länge sedan det var jag rörde mig?

Jaja.

Kalla har vunnit guld. Jag hann se slutet. Det gör mig glad. Ännu gladare över hur användandet av twittertaggen #VinterOS fullkomligt kokar. För några dagar sedan satt jag och försökte göra en twittergallup vilken tagg som skulle användas för att twittra om Sveriges framgångar i OS. Efter många om och men slog jag fast: När vi twittrar om OS lägger vi till ämnestaggen #vinterOS. Samtidigt skapade vi ett twitterkonto särskilt för Expressen, @expressenOS.

Vi startade på morgonen, och bara sex timmar senare hade Aftonbladet skapat ett exakt likadant konto, @sportbladetOS, och la till #vinterOS på sina tweets.

Någon dag senare kom DN och gjorde samma sak (med det olyckliga twitternamnet @DNvancouver2010) och i dag kom den sista av de fyra drakarna, svd (@svdOS), även in på banan.

Visst är det en intressant utveckling? Inte minst med tanke på att SVT redan hade lanserat sin egen OS-tagg, #svtos. Givetvis är varken konkurrenter eller tittare sugna på att marknadsföra ett företag med en tagg. De vill prata OS.

Sova nu. Och glädjas lite över att jag inte är Marcus Hellner.

{ 4 kommentarer }

Samuel Ljungblahd, Öholm och Ryan air

av Emanuel Karlsten den februari 15, 2010

i Länkkommentarer

{ 8 kommentarer }