1) Hur KUNDE jag tillåta Aftonbladet att spara den där bedrövliga bylinebilden där jag har ett SIGNALLJUS till FINNE i pannan.
2) Det _är_ viktigt för Facebook att ta sitt ansvar. Om någon äger en lokal där mobbing underlättas finns det ett ansvar även för lokalägaren. Facebook tar det i viss utsträckning med sina anmälningsfunktioner, men jag tror man behöver vara mer på tå där. Men lika viktigt är det att finnas tillgänglig. Vi har sett hur Google har kommit undan mycket enklare i Sverige de senaste åren. Mycket tack vare ett svenskt kontor (som inte bara är här för PR och sälj) som ökat sin transparens, gjort sig tillgänglig för media. Facebook fortsätter att vara svårtåtkomliga. Det cementerar bilden av dem som svåra att nå.
3) Facebook är inte de enda som ska ta ansvar. Inte heller de som ska ta mest ansvar. Det är du, jag, föräldrar och lärare som har ansvar att finnas med våra barn, där barn finns. Detta borde kanske kommit fram mer i artikeln utifrån hur mycket vi talade om det, men vinkeln var på just nätjättarnas ansvar.
Mer om vårt ansvar här: http://ajour.se/det-unika-instagramupproret-ar-inget-bevis-for-internets-ondska/
Men väldigt tacksam över att inte gestalta den bekymrade användaren. I stället är jag den glade experten i mystikljus:
Jag har bara haft löp en gång tidigare. Det var på Expressen och jag varnade för Firesheep. Det var läskigt på riktigt. Den här gången är det inte läskigt alls, utan bara nya Facebook som rullar ut. Just ”var försiktig” var kanske inte andemeningen i det jag sa, även om det såklart är bra att vara försiktig – många tror att de har stängda profiler, när de egentligen är öppna. Men det blev ett expert-varnar-löp.
För några år sedan gick det ett meme i svenska bloggosfären. Dela med dig av dina värsta skämslåtar. De du aldrig skulle visa för någon att du spelade. Det var bland de mest besvärliga saker jag gjorde. Som jag skäms över viss musik jag lyssnar på. Sådant som jag, om någon skulle hitta den, skulle skratta nervöst och säga ”den där, den måste min tolvåriga syster lagt till!”.
När Spotify lanserade sitt sociala lyssnande tillsammans med nya Facebook, där man delar varje låt man lyssnar på, återaktualiserades det här. Står vi verkligen för all musik vi lyssna på? Vill vi verkligen dela allt? Facebook har en idé om att hyvla ner tröskeln här. Om alla delar allt blir saker mindre pinsamma. När alla är nakna är ingen naken, liksom.
Men tills vi är där påverkar det vårt lyssnande. Jag sa det på Nyhetsmorgon i morse när jag berättade att jag slutat lyssna på Celine Dion för att jag knappast stod för att jag lyssnade på sånt skit. Ett guilty pleasure jag knappast vill identifieras med eller av.
Men mest tydligt blir det såklart av den funktion de presenterade i dag:
Vi har att göra med ett skämsfilter! Och jag älskar det. Uppdatera Spotify och få ett nytt val i ”file”-menyn, ”private listening”:
Plötsligt kan du spela all skämmig musik du har utan att någon någonsin ser!
Och ja, det är ängsligt. Ja, det är fånigt att inte stå för min musik. Men det är lätt för dig som inte bor på hipster-söder och får möta föraktfulla blickar på vägen hem för att du stått i rikstv och sagt att du gillar Celine Dion.
Nu på morgonen var jag med på Nyhetsmorgon. Igen. Det är roligt att göra tv-tv! Det är det jag gjort allra minst av och därför känns allt fortfarande nytt och spännande. Att sitta i frukostrummet. Se hur Ronny Svensson bullrar runt och pratar med alla och, bokstavligen, allt. Eller trisslottsdragaren som kommer in från sändning, genuint ledsen över att de bara vunnit 100 000. Att Morgan Alling plötsligt studsar in och gapar och att sminket har ögondroppar som gör att röda ögon får en chock och blir vita.
Jag pratade om nya Facebook och det kändes alldeles för kort och för splittrat. Jag försökte samla mig innan, men när jag kom in i studion och fick fixa igång allt insåg jag att ”Nya Facebook” inte gick igång på Nyhetsmorgons dator. Där stod jag med gamla Facebook på storbildsskärm tre minuter innan sändning. Som tur var hade jag med mig min egen dator och en adapter och jag hann springa ut och hämta den, koppla upp mig och bli klar precis innan det var min tur.
Så duttigt det blev. Vi hann inte gå igenom särskilt mycket, hoppade fram och tillbaka, men jag antar att vi fick prata om det som var den stora grejen – att man är orolig. För det handlar om något som är en väldigt nära, väldigt kärt. Det är sättet vi umgås med våra vänner. Och Facebook vill förändra det.
Well, det blev kort och lite splittrat. Men det var roligt! Och jag gillar nerven det är att vara med live.
Och det här med att jag sa att jag lyssnat på Celine Dion. Det var ett skämt. Det fattade ni väl? Det fattar ju alla.
Uppdaterat: Nu finns klippet på play! Inser då att den första delen gick ut på att försöka rädda ljudet som inte fungerade. Det hade jag glömt. Det blev säkert bra ändå.
Jag är osäker på om den här sortens publicering faktiskt är bra, men det var ett enkelt sätt – så håll till godo:
Uppdaterat: Via @windyjonas fick jag hjälp med att fuska igång nya Facebook redan ikväll! Och när jag väl fått igång det såg jag att Facebook där avslöjar när de tänker börja rulla ut nya Facebook till resten av världen? Uppdaterat2: Som kommentarerna föreslår är det nog en individuell deadline och har inget med officiell lansering att göra:
Uppdaterat: Efter att ha spenderat natten med att testa Facebooks alla uppdateringar, inklusive tidningarnas egna appar, ändrar jag all kritik. Det här är riktigt, riktigt bra. Återkommer med text om saken!
Hängde, som sagt, i Nyhetsmorgon på tv4 i morse. Vågar knappt ta på min hud, är rädd för att det ska bli spår på samma sätt som när man drar fingret över en smutsig bilruta. Jag har sminkats, fejats och sprejats.
Vi pratade om digitala kyrkogårdar, eller vad som händer med våra digitala liv efter att vi dör. Och jag var inbjuden som sakkunnig om sociala medier.
Jag erkänner villigt att jag knappast tänker mycket på vad som händer efter att jag dör. Men i går kväll satte jag mig in ämnet, tittade på de tjänster som finns och framförallt vad andra har skrivit om ämnet och inser: Det här kommer bli en allt viktigare sak för oss att förhålla oss till.
Det blir såklart lite märkligt. Sociala medier har blivit en naturlig del av den generella svenskens liv först de fyra senaste åren. Och vilka fyraåringar tänker egentligen på vad som ska hända när de dör?
Ingången till ämnet den här gången var att ett amerikanskt företag släppt en internationell sajt där man kan ladda upp viktiga dokument, bilder, testamenten, brev och lösenord i säkert förvar. Sedan får den som registrerat sig ge en fil till en eller flera personer och beordra dem att öppna den först efter jag dör. När de gör det aktiveras de regler jag har satt upp via kyrkogårdstjänsten. Mina dokument kan raderas, eller skickas till mejladresser. Mitt Facebook- eller twitterkonto kan få en sista uppdatering och kanske skickas ett automatiskt mejl till en person som säger något jag inte vågade säga i livet.
Sajten har också skapat en slags virtuell kyrkogård, i-tomb, där jag – om jag vill – kan hamna.
De amerikanska sajterna är fula, konstiga och tveksamma. Allt är byggt i Flash och ikoner flyger runt på sajten som ”sajbergravstenar”. Jag tror det är ett tankefel i klass med second life att vi skulle vara intresserade av en ”virtuell kyrkogård”. En översättningsmiss från vårt analoga liv som inte har igenkänning i det digitala.
Så skit i den. Inte minst för att det är en startup utan jättekapital – den kommer att floppa och då måste du ändå göra om allt.
Då finns andra sajter. MyWebwill är, vad jag kan hitta, bäst. Dessutom en svensk tjänst som har funnits i knappt två år.Uppdaterat: sajten är i dag nedstängd
Det finns fler skäl att gilla sajten. De har en stark sponsor i internationella säkerhetsföretaget Symantec, vilket åtminstone föreslår att de kommer finnas längre än den amerikanska varianten. Deras datahantering och information om den är också trygg – samma krypteringssäkerhet som på bank. Men framförallt: De är kopplat till Statens personadressregister (SPAR), en svensk myndighet som har koll på när vi dör. Vilket underlättar hanteringen.
Mywebwill kan, likt den amerikanska varianten, se till att det skickas mejl, uppdateringar på Facebook, twitter, bloggen eller vilka sociala nätverk du nu har. Och också skicka dina lösenord till någon anhörig tillsammans med en önskan hur du vill göra med din blogg, facebookprofil osv.
Men en sak är viktig här: Enligt svensk lag överlämnas hela ditt jag, dina texter och upphovsrätt till dödsbot. Vill du styra något över vad som händer är det viktigt att du skriver ett juridiskt bindande testamente – bevittnat av två personer – som förklarar vad och hur du vill göra med dina konton.
Dina släktingar kan till exempel uppröras över att din Facebookprofil ligger kvar, eller att de ramlar över din blogg när de googlar, och kan – trots de här testamentssajterna – stänga ner dina konton.
Hur jag själv skulle göra? Jag lutar nog åt en väldigt analog lösning, med lösenord och testamente i en byrålåda som mina efterföljande får hitta.
En kort genomgång över de olika sajterna och vad man kan göra efter man dör:
Facebook:
Låta bilder, och statusuppdateringar vara kvar för dina nära och kära? Eller att allt raderas efter en tid? Båda sakerna går så klart bra, men Facebook har också själva en funktion på sajten som är som en slags minneslund. Anhöriga till den avlidne kan fylla i ett formulär på Facebook för att aktivera profilen till en minneslund. Då stängs profilen för utomstående och kan bara nås av de du är facebookvänner med. Någon annan kan inte logga in eller uppdatera profilen och den avlidne dyker inte upp som ”vänförslag” till nya vänner. Däremot kan du fortfarande dyka upp som förslag på Facebooks ”ansiktsigenkänning” när någon laddar upp en bild på dig.
Twitter:
Twitter har inga tidsgränser för sina konton och heller inga minneslunder. Men givetvis kan anhöriga begära att stänga ner kontot. Men kontot kommer inte avslutas förrän anhöriga ber om det. Här är mer info om vad som krävs.
Blogg:
Om jag dör hade jag velat att den här bloggen hade legat kvar. Men det innebär att någon måste betala för mitt webbhotell varje år och även för min domän, emanuelkarlsten.se. Annars kommer den försvinna från internets yta. En viktig sak att fundera på. För några år sedan dog bloggprofilen AlterEgo. Hon var sjuk en längre period och för de som följde var det såklart smärtsamt, men också märkligt när adressen helt plötsligt ledde till en annonssajt. Domänen hade gått ut, köpts upp av en domänhandlare. Hur vill du ha det? Kanske lägga över alla texter på en gratisblogg på wordpress.com?
Sedan finns det flera stora sajter som jag inte vet hur de gör. Youtube gissar jag blir oberörd, liksom mina googlekonton. Men hur fungerar det på Flickr? Vad händer med mina uppladdade bilder om jag inte betalar min årsavgift? Uppdaterad: Och LinkedIn? Kan jag bli headhuntad när jag dör? Kolla gärna kommentarsfältet.
Uppdateratat: Kolla sajten Deceaseaccount – här listas hur du kontaktar de olika sajterna för att rapportera eller stänga ner. SVT nyheter skriver följande om vad som gäller för Google:
”Användarnas personliga integritet är mycket viktig för oss på Google och den fortsätter gälla också efter vår död. Det går alltså inte att automatiskt få tillgång till en avliden persons Gmail. I vissa fall kan vi bevilja tillträde men det är en omfattande och långsam process och det är inte alls säkert att en begäran resulterar i att den som frågat faktiskt får tillgång till kontot.”
Men när du väl gjort det kan andra surfa in på din profil och klicka på ”Prenumerera”.
Jag som ägare av profilen kan nu välja att skriva Facebookstatusar ”publikt” och då når de också de som väljer att prenumerera på min profil, men som inte är mina vänner. Om jag vill facebookuppdatera till mina vänner bara, väljer jag det.
När någon sedan prenumererar på din profil dyker det upp sådana här små notifications:
Jag ska utveckla någon slags analys senare, antagligen i form av någon artikel på TU, men kort bara: Jag tror det är smart. För personer var Facebookprofilen (se min här – där jag bara speglar mina twitteruppdateringar) aldrig ett bra eller smidigt alternativ. Så apart från allt annat.
Men framförallt ger Facebook nu ett incitament till att göra dina uppdateringar mer publika. En morot, en belöning för att öppna upp dig, ut mot nätet. Det finns så många vinster för Facebook att göra med det. Men det tar vi en annan gång.
Snubblade precis över den här och vet egentligen inte jättemycket om den mer än att @dreadnallen känner personen bakom tjänsten. Men idén är att hitta den som var först på Facebook! Regga dig på tjänsten, kolla om du eller någon av dina facebookvänner var först – eller se om du kan ta förstaplatsen hittills.
Den tidigaste som tjänsten hittills hittat är en svensk som blev den 600 000e facebook-medlemmen – av totalt 600 miljoner på Facebook.
Uppdaterat: Det poängteras att den verkar vara lite sådär med träffsäkerheten. Är den det för dig också? Någon annan menar att det luktar ”phishing”. Men tjänsten frågar bara efter din profilinformation, vad jag kunde läsa mig till.
Facebook har i dag släppt nya uppdateringar. Och jag vet inte varför jag tycker det är viktigt eller intressant att skriva om, men jag började i en länkkommentar som sedan blev så lång att den plötsligt motiverade en egen bloggpost.
Hursomhelt: Business insider går igenom förändringarna som Facebook gjort. Mycket handlar om (igen) om att Facebook svarar upp mot den ständiga kritiken mot att Facebook försöker dra sina ytterst motvilliga användare ut till ett öppnare internet. De senaste årens satsningar har handlat om att försöka fasa ut oss till att se nyttan i att bli mer öppna. Det har slagit tillbaka – med full kraft. Därför tar Facebook nu ett steg tillbaka. Eller försöker i alla visa att man på riktigt förstår problemet.
Borta är möjligheterna att tagga någon i en bild utan personens tillåtelse. Alla sådana förfrågningar kommer i kö och kräver din uttryckliga tillåtelse, men där du också kan svara med ett defaultsvar om att ”var vänlig ta bort bilden på mig”. Man har också öppnat upp så att kravet om att vara facebookvänner är borttaget. Förhoppningen är, gissningsvis, att fler ska tagga och att personerna på bilderna ska vara varse om att de är publicerade.
Största och kanske mest svårtydda förändringen handlar om incheckningar. Facebook tar bort dem från mobilen, vilket fått flera tekniksajter att utropa Facebooks död i checkin-kriget, till förmån för tex Foursquare. Men även om Facebook tar bort incehckningsikonen i mobilen så lägger man till den i varje statusrad, varje bildalbum. Idén är inte längre fokuserad på att tagga sig på den plats man är just nu, utan istället hitta tillbaka till statusen och där göra det naturligt att också – valfritt och manuellt – berätta var du är någonstans. I mina ögon är det svårt att tolka det som något annat än, åtminstone tillfällig, reträtt. Men kanske behöver Facebook inte kriga ett krig som egentligen pågår långt ovanför den gemene användarens huvud?
Till sist handlar mycket av förändringarna att göra det ännu tydligare hur mina facebookstatusar når ut. Även om jag inte tycker det har varit särskilt otydligt tidigare, är poängen nu att man väldigt tydligt ska se och förstå om statusen skrivs för hela världen, bara mina vänner eller om de tex också inkluderar mina vänners vänner.
På många sätt säkert ett svar gentemot Google+ cirklar, men även här lämnas vi lite med känslan – var det verkligen nödvändigt?
Igen påminns i alla fall jag om det gamla halvskämtet om att de enda gångerna jag numera är inne på Facebook är när jag – igen – behöver uppdatera mina sekretess- och säkerhetsinställningar.
Men skit i det nu. Det rekordet har flugit all världens väg. I dag, en dag innan Kiaindex publicerar de officiella trafiksiffrorna för förra veckan, bjuder webbredaktören @viktorbk på siffrorna:
Vad det beror på? En ynka postning. Av Fredrik Backman. Inte för att den är dålig, den är fantastiskt känslosamt och bra skriven. Jag bloggade om den förra veckan: När Fredrik levererar sådana här guldkorn är han som bäst. (…) det fina eller tankvärda i det är att det bara är i bloggform vi får läsa sådana här texter. Att vi i print (eller traditionell artikelform) alltid förväntar oss tematiskt stringenta texter om ungefär samma sak från en författare. Det är i bloggens spretiga frihet som sann kreativitet och de bästa texterna föds.
På bara ett dygn fick Fredrik Backmans bloggpost 180 000 visningar, twitterrapporterade @viktorbk. En vecka senare stod det klart att Café, som under sina bästa stunder snuddat på 40 000 unika i veckan, ökat med tusen procent, till nästan 400 000 unika.
Vad det beror på? Än en gång: Facebook. Infrastrukturen som digitaliserar allt analogt skvaller. Backmans bloggpost har hittills delats över 142 000 gånger på Facebook.
Det verkar som att vi nu på riktigt får se hur viraler får riktigt fäste i Sverige. De gånger vi tidigare pratat om det har det aldrig handlat om de här volymerna:
Som Lindexhärvan, men den nådde bara upp till 16 000 delningar. Ola Lindholms bloggpost om knarket som blev både löp och huvudnyhet, men den nådde bara upp till 60 000 delningar. Och Klamydiabrevets ”sveket”, som skakade om riksdagsvalets sista dagar förra året, nådde ”bara” upp till knappa 40 000 delningar på Facebook.
Det kanske är för tidigt att tala om trender, men något har definitivt hänt. Har vi blivit bättre på att dela länkar? Förstår vi logiken kring delandet mer? Är det ”rekommenderaknapparna” som gjort det? Efter förra bloggposten bad jag om Facebookstatistik från samtliga tidningsdrakar. Alla utom Expressen svarade, och både Svd och DN vittnade om en ganska påtaglig uppgång i trafik från Facebook.
Även om Fredrik Backmans virala bloggposter hittills är ett slags unikum är det tydligt hur han har lyckats hitta en slags formel. Hitta ton för något som slår an hos en bred massa. Inte bara en gång, utan gång på gång lyckas Fredrik Backman med det.
Frågan är om det är så här stjärnor i framtiden kommer födas, om det är så bloggare och krönikörer komme plockas upp? För framgången här handlar inte om en redaktionellt styrd placering, ingen Aftonbladet-etta är med i leken. Det handlar om att enskilda personer, en efter en, har tyckt texten var så bra, så fin, så rörande, att den var värd att dela vidare.
Så eskalerar det, hela vägen upp till 400 000 unika.
På en vecka.
Det är en galen, men väldigt vacker värld. Och förstå: Det här hade aldrig kunnat hända om vi hade låst in materialet.
Fristående konsult och skribent. Föreläser, utbildar och skriver om saker som är digitala och sociala. Och väldigt mycket annat.
emanuelkarlsten@gmail.com
Det finns flera saker att säga om artikeln i Aftonbladet i dag.
