facebook

Se hur Facebook rankar dina vänner

av Emanuel Karlsten den november 11, 2013

i Medier och internet

Det finns en algoritm i Facebook som bestämmer hur viktig dina olika vänner är. Den bygger på hur ofta du pratar eller interagerar med dina vänner, till exempel.

Och nu kan du se exakt hur nära du är dina Facebookvänner.

En amerikansk programmerare har skapat ett skript som visar avståndet till dina vänner.

Allt du behöver göra är att dra den här länken till ditt bokmärkesfält i din webbläsare, logga in på Facebook och sedan klicka på bokmärkta länk i webbläsaren.

Då får du upp en lång lista där vänner överst, med lägst poäng, är de som står närmast dig just nu, enligt Facebook.

För mig blev det intressant. På toppen låg Julia, vilket är naturligt eftersom vi är tillsammans. Men närmast efter henne låg dem som jag skicka meddelanden till på sistone. Vilket säger något om hur viktigt Facebook anser det vara för att jag ska dyka upp på deras ranking. Men också människor som skrivit på mina statusar, och som jag möjligtvis gillat.

Det här ger en liten indikation om vad Facebook anser viktigt för att avgöra vem som är relevant för mig.

Testa, du också!

(via @lukasz)

{ 4 kommentarer }

Facebookdelningar. Så brukar kalla den siffra som står under en tidningsartikel. Så brukar vi också skriva när vi skryter om att något blivit viralt. ”Delat 100 000 gånger” och så vidare. Detta trots att vi har varit många som tidigare skrivit texter om att siffrorna inte alls är delningar, utan interaktioner.

Debatten fick ytterligare ett case när en Timbroskribent dömde ut Aftonbladet ledares skryttext om att de är mest delade i Sverige. En genomgång visade ”delningar” och att Aftonbladet ledare delas mest i Sverige. Det är jag ganska övertygad om att de gör, av flera skäl. Men det finns anledning att påpeka några saker.

Aftonbladet har på sina artiklar valt att använda Facebook för kommentarer. Ska man kommentera en artikel får man logga in på sitt Facebook-konto och posta en kommentar. Denna kommentar behöver inte synas på någon annan plats än under Aftonbladet-artikeln, men det är ändå Facebook som står för inloggningen och hanteringen.

Men vad som inte är lika uppenbart är att varje gång någon kommenterar så ökar siffran som vi brukar kalla ”Facebookdelningar”. Inte bara det. Varje gång någon gillar en facebook-kommentar som postats på Aftonbladet.se ökar siffran.

Vi  var några stycken som var tveksamma till det här, som jag skrev i en länkkommentar tidigare idag. Det verkade helt enkelt osannolikt att Facebook skulle ha skapat ett system som så lätt kunde manipuleras av att låta Facebook själva ta hand om artikel-kommentarerna.

Så med @hampusbrynolf’s hjälp gjorde vi ett test: en bloggpost med facebook-kommentarer påslagna. Varje gång vi skrev en kommentar där ökade antalet ”facebooklikes”, som Facebook valt att kalla det. Varje gång vi gillade varandras kommentarer ökade det också.
Vi testade vidare att dela länken till bloggposten i en sluten Facebook-grupp. Siffran ökade. Däremot ökade den inte när vi testade att kommentera länken i den slutna gruppen. Inte ens när länken postades som en egen ”trådstart” i den slutna gruppen.
Sista testet var att posta länken som en Facebook-status på min privata profil och sedan kommentera på den. Siffran ökade inte bara efter att jag postat, utan också för varje kommentar som skrevs på min Facebookstatus och varje gång någon ”gillade” min Facebookstatus. Siffran ökade inte varje gång någon gillade kommentarer som skrivits på Facebookstatusen.

Under hela testet använde vi Facebook graph. Där såg man tydligt hur Facebook räknade interaktioner. Varje gång någon delade länken i en status eller en kommentar blev det en ”share”. Varje gång någon kommenterade, antingen i bloggposten eller under Facebookstatus som länkat bloggposten, blev det en ”comment count”. Här fanns också ytterligare ett fält där Facebook faktiskt särskiljde på kommentarer som postats under själva bloggposten i den så kallade ”comment box”, men de sorterades ändå inte ut när totalen räknades samman.
Till sist räknades också alla ”likes”, det vill säga de gånger någon klickat ”gilla” på antingen en kommentar i bloggposten, eller en facebookstatus som innehåller en länk till bloggposten.

Är det förvirrat? Det är hela poängen. Det är extremt krångligt.

Och är du fortfarande förvirrad, läs @hampusbrynolf’s försök att reda ut det.

 

Det viktigaste att förstå dock är att facebooksiffran aldrig visar antalet delningar. Skulle man bryta ner siffrorna är alltid antalet delningar den lägsta siffran. Varför det i framtiden blir viktigt att kalla det ”interaktioner” istället.

I det sammanhanget blir faktiskt Aftonbladet ledares mätning grovt missvisande.

Tittar vi bara på den mest delade artikeln på Aftonbladet ledare under mätperioden har den över 6 000 ”likes” – det vill säga interaktioner. I denna siffra räknas alltså de 385 kommentarer som postats under Aftonbladet i Facebooks kommentarbox.

screenshot 2013-10-10 kl. 17.59.01

Men i antalet ”interaktioner” räknas också de ”gilla” som klickats på kommentarerna. Den första kommentaren har alltså fått 87 ”gilla”. Den andra i  bild här ovanför har fått 54 ”gilla”. Detta innebär att bara dessa två kommentarer har piskat upp totalt 143 av vad Facebook kallar ”likes”, vad vi har kommit kalla ”delningar”, men vad som egentligen bara är ”interaktioner”.

Går vi sedan vidare och räknar ihop de 16 kommentarer som syns (utan att man behöver klicka sig vidare) under krönikan blir totalen 747.

Alltså: de 16 första kommentarerna på Aftonbladets krönika jag räknar står för drygt 12 procent av de totala delningarna.

Totalt har artikeln:  4715 likes,  516 shares och 1066 kommentarer. Total: 6297. Men sannolikt kommer alltså majoriteten av interaktionerna från just att Aftonbladet har påkopplade kommentarer.

Så: är detta fel? Man kan ju tycka att det är smart av Aftonbladet att passa på att utnyttja systemet för att bumpa upp antalet Facebookinteraktioner. Och det är det kanske när man ska göra sådana här jämförelser.

Men det säger väldigt lite om hur många som faktiskt engagerats av Aftonbladets ledare.

Allt detta åt sidan: Aftonbladet skulle leda även om vi bara mätte delningar, tror jag. Vilket Aftonbladets genomgång med svenskan hintar om. 
Kanske är det ett mer rättvist sätt att mäta genomslag.

Läs också Kullin som gjort en större genomgång och sammanställning om det här.

{ 4 kommentarer }

Polisens omdömeslösa bild på Facebook

av Emanuel Karlsten den september 15, 2013

i Medier och internet

Jag har länge och ofta varit en högröstad supporter av polisens satsningar i sociala medier. Det är jag fortfarande. Men precis som jag har försvarat dem när andra tycker att de tramsar är det också viktigt att markera när de har gått för långt.

Det tycker jag polisen i Huddinge gjorde på Facebook igår.

Jag tror det är viktigt att polisen informerar om alla delar av sitt jobb. Även de lustiga och triviala. Jag tycker det är bra att polisen fotar sig själva när de är ute i olika situationer, ibland kan det säkert till och med vara okej när de gör sig lustiga på brottslingars bekostnad. Men här blir det olustigt av flera skäl.

Bilden är tagen efter ett vad svensexa. Mannen på bilden har tejpats upp utmed någon väg på en lyktstolpe. Någon har ringt polisen som kommer på plats för att hjälpa mannen. När polisen kommer dit skrattar de, vilket är förståeligt. Men en av poliserna poserar också framför offret, skrattandes, medan hans kollega fotar. Det är här det blir kränkande.

Polisen själv ursäktar sig med att de har fått lov från mannen att publicera fotot. Men också att fota innan? Hur gick det då till? Ponera att de frågar mannen EFTER de har tagit bilden. Då är det ju enormt kränkande. Men också om vi tänker att polisen frågar när de kommer till platsen är det kränkande.

Föreställ dig följande scenario: Polisen kommer fram, ser en man upptejpad på en lyktstolpe och innan de hjälper honom frågar de honom om de får fota. Vad ska en upptejpad, sannolikt gravt generad, man svara de som är där för att rädda honom? Det är svårt att tänka annat än att han godkände saken.
Polisens agerande skulle möjligtvis mildras något och kunnat ursäktas som en del av rapportarbetet om det inte var för att polisen också valde att posera flinande framför den upptejpade mannen.

Men det riktigt kränkande blir såklart publiceringen. Det spelar ingen roll vilken relation mannen själv har till fotot, om han vill bli internetkändis eller inte. Det spelar heller ingen roll vilken sedelärande historia polisen vill berätta kring det aktuella fallet. Här åsidosätter polisen sitt första och största uppdrag: att allmänheten ska veta att de inte blir gjorde till åtlöje också av polisen när någons vänner utsätter dig för en pinsam svensexa.

Det skapar inte närhet till polisen, utan distans.

Vilket är exakt motsatsen till det polisen vill uppnå med sociala medier.

{ 9 kommentarer }

Det finns flera saker att säga om artikeln i Aftonbladet i dag.

1) Hur KUNDE jag tillåta Aftonbladet att spara den där bedrövliga bylinebilden där jag har ett SIGNALLJUS till FINNE i pannan.

2) Det _är_ viktigt för Facebook att ta sitt ansvar. Om någon äger en lokal där mobbing underlättas finns det ett ansvar även för lokalägaren. Facebook tar det i viss utsträckning med sina anmälningsfunktioner, men jag tror man behöver vara mer på tå där. Men lika viktigt är det att finnas tillgänglig. Vi har sett hur Google har kommit undan mycket enklare i Sverige de senaste åren. Mycket tack vare ett svenskt kontor (som inte bara är här för PR och sälj) som ökat sin transparens, gjort sig tillgänglig för media. Facebook fortsätter att vara svårtåtkomliga. Det cementerar bilden av dem som svåra att nå.

3) Facebook är inte de enda som ska ta ansvar. Inte heller de som ska ta mest ansvar. Det är du, jag, föräldrar och lärare som har ansvar att finnas med våra barn, där barn finns. Detta borde kanske kommit fram mer i artikeln utifrån hur mycket vi talade om det, men vinkeln var på just nätjättarnas ansvar.
Mer om vårt ansvar här: http://ajour.se/det-unika-instagramupproret-ar-inget-bevis-for-internets-ondska/

4) Den trevande process vi är inne i nu, där vi kräver ansvar från olika håll, är smärtsam. Och måste få vara just smärtsam. Vi kan inte greppa efter enkla lösningar. Vi måste hålla debatten levande. Vilket Joakim Jardenberg skriver föredömligt om:http://ajour.se/debatten-om-instagramupploppet-behover-smarta-inte-mer-kontroll/

{ 2 kommentarer }

Idag är jag ”experten” på löpet

av Emanuel Karlsten den oktober 4, 2011

i Medier och internet

Men väldigt tacksam över att inte gestalta den bekymrade användaren. I stället är jag den glade experten i mystikljus:

Jag har bara haft löp en gång tidigare. Det var på Expressen och jag varnade för Firesheep. Det var läskigt på riktigt. Den här gången är det inte läskigt alls, utan bara nya Facebook som rullar ut. Just ”var försiktig” var kanske inte andemeningen i det jag sa, även om det såklart är bra att vara försiktig – många tror att de har stängda profiler, när de egentligen är öppna. Men det blev ett expert-varnar-löp.

Men allt det här har vi pratat om flera gånger förut. I DN-krönikan, på TV4-nyhetsmorgon och i Aftonbladet-chatt. Och nu alltså även på löp. Artikeln finns ännu inte på nätet här.

{ 0 kommentarer }

Spotify hjälper oss dölja våra skämslåtar!

av Emanuel Karlsten den september 29, 2011

i Medier och internet

För några år sedan gick det ett meme i svenska bloggosfären. Dela med dig av dina värsta skämslåtar. De du aldrig skulle visa för någon att du spelade. Det var bland de mest besvärliga saker jag gjorde. Som jag skäms över viss musik jag lyssnar på. Sådant som jag, om någon skulle hitta den, skulle skratta nervöst och säga ”den där, den måste min tolvåriga syster lagt till!”.

Jag rankar fortfarande min bloggpost med mina fem skämmigaste låtar som det mest nakna och mest hemska jag skrivit.

När Spotify lanserade sitt sociala lyssnande tillsammans med nya Facebook, där man delar varje låt man lyssnar på, återaktualiserades det här. Står vi verkligen för all musik vi lyssna på? Vill vi verkligen dela allt? Facebook har en idé om att hyvla ner tröskeln här. Om alla delar allt blir saker mindre pinsamma. När alla är nakna är ingen naken, liksom.

Men tills vi är där påverkar det vårt lyssnande. Jag sa det på Nyhetsmorgon i morse när jag berättade att jag slutat lyssna på Celine Dion för att jag knappast stod för att jag lyssnade på sånt skit. Ett guilty pleasure jag knappast vill identifieras med eller av.

Spotify har lyssnat på alla de här tendenserna de senaste dagarna. Följt de noga. Det märks inte minst när själva grundaren, @eldsjal, engagerade sig i en tråd där @bisonblog förklarade att han nu valde att blocka hela Spotify från sitt flöde.

Men mest tydligt blir det såklart av den funktion de presenterade i dag:

Vi har att göra med ett skämsfilter! Och jag älskar det. Uppdatera Spotify och få ett nytt val i ”file”-menyn, ”private listening”:

Plötsligt kan du spela all skämmig musik du har utan att någon någonsin ser!

Och ja, det är ängsligt. Ja, det är fånigt att inte stå för min musik. Men det är lätt för dig som inte bor på hipster-söder och får möta föraktfulla blickar på vägen hem för att du stått i rikstv och sagt att du gillar Celine Dion.

Nu är det bara du och jag, Celine! Resten av dan!

{ 6 kommentarer }

Nyhetsmorgonsnack om Nya Facebook

av Emanuel Karlsten den september 29, 2011

i Medier och internet

Nu på morgonen var jag med på Nyhetsmorgon. Igen. Det är roligt att göra tv-tv! Det är det jag gjort allra minst av och därför känns allt fortfarande nytt och spännande. Att sitta i frukostrummet. Se hur Ronny Svensson bullrar runt och pratar med alla och, bokstavligen, allt. Eller trisslottsdragaren som kommer in från sändning, genuint ledsen över att de bara vunnit 100 000. Att Morgan Alling plötsligt studsar in och gapar och att sminket har ögondroppar som gör att röda ögon får en chock och blir vita.

Jag pratade om nya Facebook och det kändes alldeles för kort och för splittrat. Jag försökte samla mig innan, men när jag kom in i studion och fick fixa igång allt insåg jag att ”Nya Facebook” inte gick igång på Nyhetsmorgons dator. Där stod jag med gamla Facebook på storbildsskärm tre minuter innan sändning. Som tur var hade jag med mig min egen dator och en adapter och jag hann springa ut och hämta den, koppla upp mig och bli klar precis innan det var min tur.

Så duttigt det blev. Vi hann inte gå igenom särskilt mycket, hoppade fram och tillbaka, men jag antar att vi fick prata om det som var den stora grejen – att man är orolig. För det handlar om något som är en väldigt nära, väldigt kärt. Det är sättet vi umgås med våra vänner. Och Facebook vill förändra det.

Well, det blev kort och lite splittrat. Men det var roligt! Och jag gillar nerven det är att vara med live.

Om du vill läsa mer om nya Facebook har jag skrivit en krönika i DN och igår chattade jag med Aftonbladets läsare.

Och det här med att jag sa att jag lyssnat på Celine Dion. Det var ett skämt. Det fattade ni väl? Det fattar ju alla.

Uppdaterat: Nu finns klippet på play! Inser då att den första delen gick ut på att försöka rädda ljudet som inte fungerade. Det hade jag glömt. Det blev säkert bra ändå.

Emanuel%20Karlsten%20l%C3%A4r%20dig%20nya%20Facebook

{ 12 kommentarer }

Jag är osäker på om den här sortens publicering faktiskt är bra, men det var ett enkelt sätt – så håll till godo:

Uppdaterat: Via @windyjonas fick jag hjälp med att fuska igång nya Facebook redan ikväll! Och när jag väl fått igång det såg jag att Facebook där avslöjar när de tänker börja rulla ut nya Facebook till resten av världen? Uppdaterat2: Som kommentarerna föreslår är det nog en individuell deadline och har inget med officiell lansering att göra:

Uppdaterat: Efter att ha spenderat natten med att testa Facebooks alla uppdateringar, inklusive tidningarnas egna appar, ändrar jag all kritik. Det här är riktigt, riktigt bra. Återkommer med text om saken!

Uppdatert4: Här är min analys om hur det här påverkar mediehusen.

{ 5 kommentarer }

Hängde, som sagt, i Nyhetsmorgon på tv4 i morse. Vågar knappt ta på min hud, är rädd för att det ska bli spår på samma sätt som när man drar fingret över en smutsig bilruta. Jag har sminkats, fejats och sprejats.

Vi pratade om digitala kyrkogårdar, eller vad som händer med våra digitala liv efter att vi dör. Och jag var inbjuden som sakkunnig om sociala medier.

Jag erkänner villigt att jag knappast tänker mycket på vad som händer efter att jag dör. Men i går kväll satte jag mig in ämnet, tittade på de tjänster som finns och framförallt vad andra har skrivit om ämnet och inser: Det här kommer bli en allt viktigare sak för oss att förhålla oss till.

Det blir såklart lite märkligt. Sociala medier har blivit en naturlig del av den generella svenskens liv först de fyra senaste åren. Och vilka fyraåringar tänker egentligen på vad som ska hända när de dör?

Ingången till ämnet den här gången var att ett amerikanskt företag släppt en internationell sajt där man kan ladda upp viktiga dokument, bilder, testamenten, brev och lösenord i säkert förvar. Sedan får den som registrerat sig ge en fil till en eller flera personer och beordra dem att öppna den först efter jag dör. När de gör det aktiveras de regler jag har satt upp via kyrkogårdstjänsten. Mina dokument kan raderas, eller skickas till mejladresser. Mitt Facebook- eller twitterkonto kan få en sista uppdatering och kanske skickas ett automatiskt mejl till en person som säger något jag inte vågade säga i livet.

Sajten har också skapat en slags virtuell kyrkogård, i-tomb, där jag – om jag vill – kan hamna.

De amerikanska sajterna är fula, konstiga och tveksamma. Allt är byggt i Flash och ikoner flyger runt på sajten som ”sajbergravstenar”. Jag tror det är ett tankefel i klass med second life att vi skulle vara intresserade av en ”virtuell kyrkogård”. En översättningsmiss från vårt analoga liv som inte har igenkänning i det digitala.

Så skit i den. Inte minst för att det är en startup utan jättekapital – den kommer att floppa och då måste du ändå göra om allt.

Då finns andra sajter. MyWebwill är, vad jag kan hitta, bäst. Dessutom en svensk tjänst som har funnits i knappt två år. Uppdaterat: sajten är i dag nedstängd

Det finns fler skäl att gilla sajten. De har en stark sponsor i internationella säkerhetsföretaget Symantec, vilket åtminstone föreslår att de kommer finnas längre än den amerikanska varianten. Deras datahantering och information om den är också trygg – samma krypteringssäkerhet som på bank. Men framförallt: De är kopplat till Statens personadressregister (SPAR), en svensk myndighet som har koll på när vi dör. Vilket underlättar hanteringen.

Mywebwill kan, likt den amerikanska varianten, se till att det skickas mejl, uppdateringar på Facebook, twitter, bloggen eller vilka sociala nätverk du nu har. Och också skicka dina lösenord till någon anhörig tillsammans med en önskan hur du vill göra med din blogg, facebookprofil osv.

 

Men en sak är viktig här: Enligt svensk lag överlämnas hela ditt jag, dina texter och upphovsrätt till dödsbot. Vill du styra något över vad som händer är det viktigt att du skriver ett juridiskt bindande testamente – bevittnat av två personer – som förklarar vad och hur du vill göra med dina konton.

Dina släktingar kan till exempel uppröras över att din Facebookprofil ligger kvar, eller att de ramlar över din blogg när de googlar, och kan – trots de här testamentssajterna – stänga ner dina konton.

Hur jag själv skulle göra? Jag lutar nog åt en väldigt analog lösning, med lösenord och testamente i en byrålåda som mina efterföljande får hitta.

En kort genomgång över de olika sajterna och vad man kan göra efter man dör:

Facebook:
Låta bilder, och statusuppdateringar vara kvar för dina nära och kära? Eller att allt raderas efter en tid? Båda sakerna går så klart bra, men Facebook har också själva en funktion på sajten som är som en slags minneslund. Anhöriga till den avlidne kan fylla i ett formulär på Facebook för att aktivera profilen till en minneslund. Då stängs profilen för utomstående och kan bara nås av de du är facebookvänner med. Någon annan kan inte logga in eller uppdatera profilen och den avlidne dyker inte upp som ”vänförslag” till nya vänner. Däremot kan du fortfarande dyka upp som förslag på Facebooks ”ansiktsigenkänning” när någon laddar upp en bild på dig.

Twitter:
Twitter har inga tidsgränser för sina konton och heller inga minneslunder. Men givetvis kan anhöriga begära att stänga ner kontot. Men kontot kommer inte avslutas förrän anhöriga ber om det. Här är mer info om vad som krävs.

Blogg:
Om jag dör hade jag velat att den här bloggen hade legat kvar. Men det innebär att någon måste betala för mitt webbhotell varje år och även för min domän, emanuelkarlsten.se. Annars kommer den försvinna från internets yta. En viktig sak att fundera på. För några år sedan dog bloggprofilen AlterEgo. Hon var sjuk en längre period och för de som följde var det såklart smärtsamt, men också märkligt när adressen helt plötsligt ledde till en annonssajt. Domänen hade gått ut, köpts upp av en domänhandlare. Hur vill du ha det? Kanske lägga över alla texter på en gratisblogg på wordpress.com?

Sedan finns det flera stora sajter som jag inte vet hur de gör. Youtube gissar jag blir oberörd, liksom mina googlekonton. Men hur fungerar det på Flickr? Vad händer med mina uppladdade bilder om jag inte betalar min årsavgift? Uppdaterad: Och LinkedIn? Kan jag bli headhuntad när jag dör? Kolla gärna kommentarsfältet.

Uppdateratat: Kolla sajten Deceaseaccount – här listas hur du kontaktar de olika sajterna för att rapportera eller stänga ner.
SVT nyheter skriver följande om vad som gäller för Google:
Användarnas personliga integritet är mycket viktig för oss på Google och den fortsätter gälla också efter vår död. Det går alltså inte att automatiskt få tillgång till en avliden persons Gmail. I vissa fall kan vi bevilja tillträde men det är en omfattande och långsam process och det är inte alls säkert att en begäran resulterar i att den som frågat faktiskt får tillgång till kontot.”

Fyll gärna på med mer information om du har.

Och vill du läsa mer, betydligt mer välskrivet än det här snabbt hopkrafsade, föreslår jag:
Fokus: När bloggaren dör
Mymlan: Jag ska dö, du också
En genomgång av kyrkogårdssajter  Missa heller inte den här genomgången som tar upp hur fyra amerikanska sajter agerar ifall de går i konkurs

Sedan har Fredrik Wass gjort föredömliga genomgångar av det här för några år sedan. Intressant hur saker och ting går i cirklar och hur relevansen för det ökar!

Uppdaterat: Här är inslaget från Nyhetsmorgon

Virtuella%20kyrkog%C3%A5rdar%20blir%20allt%20vanligare

{ 14 kommentarer }

Facebook har ikväll släppt en ny funktion och jag ska inte prata mycket om den nu, men ville bara dela något snabbt om hur det funkar.

Det är en slags variant för personer/journalister/artister som vill låta andra läsa deras facebookstatusar, men inte bli vänner med dem.

Nu kan man, i likhet med tex Twitter, prenumerera istället.

Funktionen måste aktiveras av Facebookanvändaren och du måste angett i din profil att du är över 18 år för att det ska fungera (det verkar handla något om att Facebook inte vill få skit).

Men när du väl gjort det kan andra surfa in på din profil och klicka på ”Prenumerera”.

Jag som ägare av profilen kan nu välja att skriva Facebookstatusar ”publikt” och då når de också de som väljer att prenumerera på min profil, men som inte är mina vänner. Om jag vill facebookuppdatera till mina vänner bara, väljer jag det.

När någon sedan prenumererar på din profil dyker det upp sådana här små notifications:

Jag ska utveckla någon slags analys senare, antagligen i form av någon artikel på TU, men kort bara: Jag tror det är smart. För personer var Facebookprofilen (se min här – där jag bara speglar mina twitteruppdateringar) aldrig ett bra eller smidigt alternativ. Så apart från allt annat.

Men framförallt ger Facebook nu ett incitament till att göra dina uppdateringar mer publika. En morot, en belöning för att öppna upp dig, ut mot nätet. Det finns så många vinster för Facebook att göra med det. Men det tar vi en annan gång.

Tills vidare kan du ju gå in och prenumerera på min facebookprofil!

{ 1 kommentar }