flashback

Det har gått ett tag sedan Aftonbladetpubliceringarna om Flashback nu. Jag har av pappalediga skäl inte haft tid att formulera någon uppföljning och man kan också tycka att allt är sagt. Men jag är snarare förvånad över hur lite som är sagt. I alla fall från mina kollegors håll. Jag är också förvånad över hur Jan Helin använde hela sin publiceringsmakt så arrogant, svepande och mästrande i sitt försök att dumförklara kritikerna. Jag ifrågasattes som galen, efter min krönika i GP i ämnet.
Det gör egentligen saken ännu mer intressant. Vad får en så stor publicist att ta till med sådana överord? Finns det verkligen inga tveksamheter kring att betala sig till obehöriga användaruppgifter och därmed hemlig information över hundratusentals privata, svenska medborgare? Finns ingen ödmjukhet kring makten man därmed får?
Jan Helin jämför i en debatt i Studio ett (där jag tyvärr inte kunde medverka pga samma pappaledighet) diskussionen med Wikileaks. Jag undrar om Helin hade otur i tanken, eller om han verkligen tror att information om hur staten använder offentliga medel för att kriga, kommunicera och övervaka är att jämföra med att sitta på Flashbacks databas – information som i huvudsak bara avslöjar den enskilda medborgares hemligheter.

Det argumenteras om att journalister är vana att sitta med stort material och göra urval. Sure. Det finns exempel där journalister begärt och fått ut sjukjournaler som offentliga handlingar på grupper av privatpersoner. Och nyligen satt ju DN med tillgång till polisens ”Rom-register”, till exempel. Men det är väsensskilt. Det förra är just tillåtna, offentliga handlingar, det senare ett exempel och avslöjande om polisens otillåtna sammanställning av data. Alltså hur makten samlat upp information om medborgaren, där själva sammanställningen (inte medborgarens eventuella hemligheter) är avslöjandet.

Faktum är att jag inte kan komma på en enda gång då svenska journalister suttit på ett så stort, obehörigt arkiv av privata medborgares egna data och hemligheter.
Jag frågar än en gång: vad motiverar ett så oerhört stort intrång i så många medborgares integritet?

Aftonbladet och dess försvarare menar nu att de inte alls gjort något fel, eftersom inte alla Flashbackare fått sina uppgifter publicerade. Att det därför inte är tal om någon kränkning om någons integritet.

Betänk då det åsiktsregister Aftonbladet indirekt sitter på genom Researchgruppen. Genom databasen finns en kartläggning över allt dumt svenska medborgare skrivit genom åren. De kanske är privatpersoner idag och därför inte hängs ut av Aftonbladet. Men hur är det imorgon? Hur många har i veckorna börjat rannsaka sig och minnas saker de skrivit på Flashback under unga år? Eller kanske saker de skrivit under berusning? Saker de idag glömt, ångrat och mognat från, men som ändå finns där – och numera också i Aftonbladets våld.
Hur ska dessa personer se på sin framtida offentlighet? Sin eventuellt politiska karriär? Kommer det bli en fråga vi kommer få höra ställas till framtida ministrar, tillsammans med frågor om fortkörningsböter och svart betalning av barnflicka? ”Har du någonsin skrivit klumpigt eller hatiskt i förmodat skydd av anonymitet på sajter som Flashback?”

Det är här Aftonbladet inte vill förstå allvaret i vad de gjort. Det handlar inte om att ställa hatare och hotare till svars, det handlar om alla de som kommer i kläm i jakten på dem. Om vad rädsla gör för det dumma man gjort.
Det handlar om att hot mot den lilla medborgaren som kollektiv, en spark nedåt istället för uppåt.
Det Aftonbladet har skapat (eller iaf skapat skenet av att ha möjlighet till) är ett åsiktsregister de kan slå i inför varje politiskt val, inför varje person som blir offentlig. Här har de möjlighet att blottlägga allt – om det varit en person som någon gång blottat sig under skydd av förmodad anonymitet.

Hur ska medborgare kunna lita på att Aftonbladet inte missbrukar det? ”Lita på oss”, säger Aftonbladet, men det är just det som är problemet.

Mycket av obehaget tror jag bygger på ett skifte i vem och vad journalisten är. Sedan journalistutbildningarnas införande på 60-talet har journalisten upphöjts som en slags övermänniska. Som någon som ska och bör ha särskild tillgång till väldigt mycket information. Detta för att granska och avslöja. När nu alla har den möjligheten, alla kan berätta historier, blir journalistens roll inte lika tydlig. Den känner hot inte bara av makten, utan också från anonyma kollektiv. Dessa börjar i sin tur granska journalistiken, ofta med orättvisa medel. Ofta med hat och hot som vapen. Därför blir spjutspetsen särskilt hård mot dessa forum. Jag säger inte att granskning är fel, jag säger bara att vi inte får glömma vilka konsekvenser informationssamlandet får.

Min springande punkt gäller just det: Hur mycket information tycker en journalist att hon ska få ha obehörig tillgång till? All Facebooks data? All NSA:s? Vad är det i så fall som gör journalisten till denna övermänniska som vi tror skulle kunna handskas med denna information på ett mer rimligt sätt? Att hon har gått en utbildning? Att hon har pressetiska regler?

Jag håller verkligen inte med Axel Andén i sin analys om att Aftonbladet gör rätt, men däremot är han kristallklar i sina sista två spaningar:

Två saker borde oroa mediebranschen i detta:

1) Många verkar mer bekväma med att Flashbacks administratörer (och hur är det med annonsörer, samarbetspartners?) har tillgång till dessa data än att Aftonbladet har det, och anse att integriteten är kränkt bara för att Aftonbladet har tillgång till uppgifter. Det kan ha att göra med en förändrad syn på media och journalister. Som Eva Elmsäter från SVT sade på hearingen i riksdagen i går: Tidigare upplevdes journalister som professionella yrkesutövare. Nu upplevs de som en del av fiendesidan.

2) Det som sker kan ses som en begynnande maktkamp mellan två maktsfärer, en ny, byggd på decentralisering, anonymitet (för de som ingår) och snabbrörlighet, en gammal och centraliserad som vilar på traditioner och ett historiskt informationsmonopol. Båda med många besökare och stor makt över andra människors liv genom sina publiceringar och uthängningar.

 

Ett skifte har sedan länge börjat.

I övrigt hänvisar jag till min text i GP.

{ 2 kommentarer }

En krönika om de ohyllade granskarna

av Emanuel Karlsten den september 13, 2011

i Medier och internet

Sitter uppbunden i jobb hela dagen, men helt kort bara:

Veckans DN-krönika handlar om ett ämne som du säkert känner igen. I alla fall om du hängt med i bloggen tidigare. Terje Hellesös bildfuskande.
Storyn är såklart berättad flera gånger redan, men det som är oberättat är hur avslöjandet utvecklades.

Inte bara av journalister, utan lika mycket i samverkan av nyfikna medborgare som delar med sig. Och andra som vill bättre. Blir samhällsförbättrare. Till och med Flashback gör bra.

Ett perspektiv vi så ofta glömmer när enkla vinklingar om näthat och rasism hasplas upp om ”nätinnevånaren”. Som om den vore ond, innerst inne.

Läs också Flashbacks egen tråd om krönikan. Den är fin, tycker jag.

Här är krönikan

{ 0 kommentarer }

Tre saker alla kommer att snacka om imorgon

av Emanuel Karlsten den september 4, 2011

i Medier och internet

Det har varit en bra snackishelg och såhär en sen söndagskväll, när vi laddar inför en ny arbetsvecka, kan det vara bra att överblicka vad måndagens – och kanske veckans? – tre snackisar kommer att bli.

Vi börjar i omvänd ordning:

Uppdaterad5: Smarta människor på Twitter påminner om en bubblare:
Programledaren Ola Lindholm, som åkte fast med kokain i kroppen, börjar sin rättegång idag. Det är möjligtvis så att det blir först imorgon som förhör och nya uppgifter kommer bli offentligt, så jag gissar att det blir mer av en tisdagssnackis. Men definitivt en veckosnackis! Hur ska Lindholm krångla sig ur bevisningen?

3) Idol 2011

Är Idol urvattnat 2011? Nej. Paret Bagge må försvinna i inredningen, men Per Lidell visar sig vara ett ärkesvin och Alexander Bard en drömvärvning. När Lidell översittarbedömer på det där sättet bara verkligt självupptagna kan göra kommer vi hata honom. När Alexander Bard defaultinvänder kommer vi att skratta och när han ställer sig upp i sina små hängslen och shorts kommer vi att jubla. Det är en drömcasting!

2) Naturfotografen som vann priser genom att klistra in bilder på sällsynta djur

Det handlar om den kanske största fotoskandalen det här årtiondet. Ett systematiskt klipp och klistrande av ”Årets naturfotograf 2010″, Terje Hellesö, som är helt otrolig. Och som avslöjades av en fantastiskt crowdsourcing på Flashback. Läs hela storyn här. Wowa dina arbetskamrater med att visa följande bild:

Men största potentialla snackisen är följande

1) Stolpskottet som hatar kvinnor

Det här är den mest bisarra, mest svårförståeliga text om kvinnoförakt jag läst. Kanske någonsin. Men Robert Pettersson heter en kille som verkar vara tongivande på sajten Hockeysverige.se. Han är den som driver twitterkontot @hockeysverige, till exempel. Men på sin blogg skriver han en text som är så svår att beskriva att den måste läsas själv.

Uppdaterat2: Bloggposten är nu åter publicerad, trots att Robert själv menar att ”Uffe” raderat den. Kanske med insikten att de hade både cache och hundratals som hunnit skärmdumpa? Hela grejen luktar allt mer medvetet klickfiske.

Uppdaterat3: Flera twittrare hör av sig och ger lite bakgrund till Robert och sajten Hockeysverige. Sajten, liksom alla andra, lever på klick, får lön utifrån klick och Robert får hållas med att skriva idiotposter, röra upp känslor, för att det gör Hockeysverige till en mittpunkt. Här har en bloggare samlat andra texter som @hockeysverige provokationsskrivit. Vi verkar ha att göra med en sportens motsvarighet till Kissie. Och är det så Robert vill gå till historien, om det är så Robert vill känna att han tjänat mänskligheten, får han givetvis göra det. Det gör inget i hans texter mindre korkat, förlåtande eller bisarrt. Eller mindre intressant att prata om vid fikabordet imorgon – vad driver egentligen 15 minuters uppmärksamhet oss till?

Uppdaterat4: Och nu skriver @Johaneje att det var han som såg till att bloggposten inte raderades från sajten. Med hänvisning till det fria ordet…

Uppdaterat: Och precis när jag skriver det här raderar sajten hela bloggposten. Samma text som har legat uppe sedan i fredags och som @hockeysverige försvarat på Twitter senaste i dag:

Och:

Men det är inte de texterna du ska läsa. Utan hela Roberts text, som han själv alltså inte har några problem att stå för. Läs den cachade filen här, men eftersom den snart kommer att försvinna lägger jag upp den i bilder här. Den är värd att sparas för eftervärlden som ett bevis för hur det kunde tänkas om kvinnor, även 2011.

Uppdaterat6: Nu har Hockeysverige.se beslutat att Robert Pettersson stängs av under några veckor.

{ 14 kommentarer }

Jag vet inte om ni följt med i det här, men SR Jönköping har de senaste dagarna rapporterat om ett helt häpnadsväckande avslöjande.

Allt började med att en jägare fick upp ögonen för Årets naturfotograf 2010, Terje Hellesö. Han förstod inte hur fotografen kunnat se fler lodjur på några månader än vad jägaren själv sett under 50 år. Han skrev en initierad bloggpost om saken som fick stor uppmärksamhet.

Samtidigt är saken känslig. Fotografen är inte bara prisbelönt, utan har i sitt tagit foton som varit både stilbildande och samhällspåverkande. Ett utdrag från fotosidans artikel om honom:
Sedan slutet av 1980-talet har Terje Hellesø varit en de stora namnen inom svensk naturfotografi. Terje gick i frontlinjen när i utvecklingen av mer estetisk och subjektiv naturfotografi. Terje Hellesø är också en uppskattad föredragshållare och workshopledare.

Efter att han flyttat till Mullsjö förra året började Terje publicera bilder från skogarna i trakten med lodjur och mårdhund. Bilderna togs som bevis i den lokala debatten om förekomsten av sällsynta djur i trakten. De publicerades bland annat i Jönköpings-Posten.”

Med bakgrund av konflikten ringer därför P4 Jönköping upp jägaren och fotografen och låter dem mötas i en debatt som, med sken mot vad som nu avslöjats, blir häpnadsväckande. Fotografen lägger hela sin person, karaktär och allt han har och är bakom löftena om att han råkat träffa en Mårdhund, att han inte har fler än ett foto på lodjuren för att han inte ville skrämma dem och att vem som helst kan komma och se bildbevisen. Lyssna på intervjun här:

Och där kunde historien vara slut, om inte Flashback och fotoforum började diskutera saken intensivt, googlade fram lodjursbilder och plötsligt hittade bevis som krossade alla tvivel.

Här är den första bild som avslöjades. Här har Terge helt enkelt googlat sig till mårdhund på engelska ”racoon dog”, klickat sig fram till sidan tre där han hittat en duglig och klistrat in. Avslöjare var flashbackaren ”Mickepickepö”

Därefter hittar flashbackanvändaren ”blonco” en lodjursbild på superstock som stämmer exakt.

Det är också Blonco som till sist hittar fuskbilden (även denna från Superstock) som låg till grund för den bild som Naturvårdsverket använt för att promota Terje som ”årets naturfotograf”.

I morse åkte så naturfotografen ut till skogen igen, men väl på väg greps han uppenbarligen av ånger, ringde upp sin fru och berättade hela sanningen. Hon, som stöttat honom, trott på honom och till och med dragit vita lögner för att backa upp honom mot drevet, förkrossades. Och när radio ringde upp berättade hon allt, hängde ut fotografen och hela hans historia, direkt. Det är skärande tragiskt att lyssna på intervjun med kvinnan som i chock berättar allt:

Med bakgrund av bloggposten igår, där Flashback trollade SR, är det ganska intressant att se hur de i dag skapar synergier för bättre journalistik.

Uppdaterat: Nu har även Aftonbladet skrivit. Utan att credda Flashback. Uppdaterat2: Nu (söndag fm) har Aftonbladet creddat Flashback.

{ 23 kommentarer }

Flashback trollar Sveriges Radio!

av Emanuel Karlsten den september 1, 2011

i Medier och internet

Kvällens roligaste är följande:

I en flashbacktråd, som började redan igår, skriver ”PeterJ76″ om hur han ville få in en bra låt i lokala radiokanalen SR P4, drog till med en historia om att han hälsade till sina vänner som skulle bestiga Mount everest och fick till ivrigt svar ”Har du nummer till dem så vi kan göra en intervju?” varpå flashbackaren efterlyser någon på Flashback som vill vara med och lura, ”trolla”, SR:

Efter inledande tvekan hoppar ”HailToTheKing” på tåget:

Och efter en del omständligheter fram och tillbaka, med inköpta kontantkortsabonnemang, skapas karaktärerna ”Jon Lidbrandt, Pär Edlund och Leonard Johansson” från Arvika som ska klättra. HailToTheKing spelar Leonard och följande radiointervju sätter igång:

(här är inslaget på SR: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2153&artikel=4674503 )

Nu är det viktigt att poängtera: Jag VET inte om det här verkligen är ett trollande. Men någon Jon Lidbrandt finns inte överhuvudtaget, och de andra namnen finns, men inget registrerat i Arvika. Men det tydligaste indiciet är väl att just flashbacktråden med instruktionerna är daterad igår och att 1) intervjun blev uppskjuten på grund av i tråden angivet telefonstrul 2) att de tre personerna inte finns att googla sig fram, än mindre deras påstådda bestigning av Mount everest. Vilka unga killar av i dag skulle inte dokumentera en sådan resa?

Skulle det ändå vara så att Flashback trollar trollarna så är det bara att gratulera, tacka och ta emot. Det gav mig åtminstone ett skratt för kvällen.

Här är den påstådda mejlväxlingen mellan Flashbackaren och SR.

Uppdaterat: Sveriges radio backar nu och erkänner att de blev lurade läs SR Värmlands ursäkt här Jag tycker de tar det bra – med en klackspark. Men det sätter såklart fingret på en svårighet med just läsar- eller lyssnarmedverkan. Och tack @jonathannordin för tipset!

{ 7 kommentarer }