frälsningsarmén

Religion och Jesus

av Emanuel Karlsten den januari 12, 2012

i Religion och kyrka

I det kyrkliga sammanhang jag växte upp är det en gammal sanning att religion och Jesus knappast är samma sak. Vilket blir tydligt när man ser hur mycket kyrkan har förstört.

I presentationen om mig själv på den här sidan skriver jag att jag ”tänker när jag skriver, tror när jag ber och kämpar för att nära en Gudstro kyrkan omedvetet stukar”. Vilket fortfarande är sant.

Jag jobbade länge i kyrkan, la flera år av mitt liv på det, men kände så ofta att det var lönlöst. Hela tiden så mycket uppförsbacke, alltid så stora strukturella problem. Och jag orkade inte känna att de interna strukturerna krävde så mycket fokus, när det var världen som skulle räddas från avsaknad av kärlek – inte kyrkan.

Allt det där påmindes jag om när jag såg det här virala klippet (via @luddast), med en snubbe som gör ett snyggt Spoken word om Jesus och kyrkan. Välformulerat och bra.

Om det bara hade räckt.

{ 9 kommentarer }

Så är det då klart vad Kalla faktas granskning om Frälsningsarmén kommer att handla om. Homosexualitet. Så originellt. Vad kommer härnäst? Ett avslöjande om att pingstkyrkan tycker att sex före äktenskapet är en synd? Att Katolska kyrkan tycker illa om kondomer?

Det är givetvis bra att Kalla fakta granskar samhället och i synnerhet Frälsningsarmén, som är stor bidragstagare och många gånger både kommuners och statens förlängda, hjälpande hand.

Jag har bloggat några gånger tidigare om hur Frälsningsarmén effektivt parerat Kalla faktas – som de själva uppfattar – tveksamma granskning. Frälsningsarmén har svarat öppet på alla verksamhetsfrågor och inte velat gå med på en intervju som i efterhand klipps ihop.

I den trailer som Kalla fakta nu släppt på programmet ger de Frälsningsarmén rätt i sin oro. På varje punkt. Trailern dramatiserar såklart, men klistrar också effektivt och medvetet ihop en direkt osann bild.

En påa påstår att homosexuella utsatta utesluts från Frälsningsarméns hjälp. Givetvis direkt fel, vilket en snabb koll skulle visa. En anonymiserad frälsningsarmérepresentant med förvrängd (men ändå tydlig jönköpingsdialekt) röst får berätta att Frälsningsarméns grundsyn är att homosexuellt sex är synd, ett skolbokssvar från de helt öppna etikdokument Frälsningsarmén har på sin hemsida. Sedan, mitt i allt, klipps två Malawiska präster från ett helt annat samfund, världsdel och sammanhang in och säger att homosexuella är att jämställa med hundar, duvor och kycklingar. Till sist ser det ut som att någon blir avvisad från Frälsningsarmén ”för att de inte är medlemmar”. Men om man kan sin frikyrka ser man att det istället är Stefan Gustafsson, ordförande för den ekumeniska paraplyorganisationen Svenska evangeliska alliansen (SEA), som ber Kalla fakta ”lämna byggnaden” eftersom de ”inte är medlemmar” (i SEA).

Är det här någon slags höjd för ärligheten i Kalla faktas reportage är det riktigt, riktigt illa.

Givetvis får man granska Frälsningsarméns syn på medlemskap. Det finns mycket som kan anses vara tveksamheter där. Man har två grader av medlemskap, varav den ena är ett ”soldatskap” – där man avsäger sig mycket (tex alkohol) och går in i en livsstil (där tex samboskap, eller sex innan eller utanför äktenskapet är otillåtet) – och den andra är ”civilmedlemskap”, där man kortfattat gillar och supportar Frälsningarméns arbete, men inte kan eller vill vara en del av tex livstilsöverlåtelsen.

Det innebär alltså att en homosexuell kan vara medlem – civilmedlem – i Frälsningsarmén. Precis som vem som helst som hamnar i defintionen ”synda” enligt Frälsningsarméns syn på soldatskap kan vara det. Oavsett om man lever i ett förhållande som homosexuell eller, tex, dricker alkohol.

I över två år jobbade jag på den kristna dagstidningen Dagen och har skrivit spaltmeter där jag har försökt utmana kyrkan i sin syn på homosexualitet. Det kan och bör man fortsätta göra. Men någonstans måste man ha en rimlig respekt för kyrkans generella beslut att sätta gränser för sitt eget medlemskap, hur man väljer att se och tolka Bibeln och sin tro. Skulle det gå ut över vilka man väljer att hjälpa ska det fördömas. Men är det något Frälsningsarmén gör bättre än alla andra kyrkor i världen så är det att se och hjälpa människan framför syndaren – oavsett vad Frälsningsarméns eller din egen definition av synd är.

Det vore ärligt om även den bilden får plats i Kalla faktas granskning. För målsättningen med journalistik måste vara att den mest sanna och riktiga bilden kommer fram. Inte den med de mest kittlande kontrasterna.

Vi kan väl hoppas att trailern var ett hafsverk.

(Transparens: Jag är inte aktiv, men uppväxt inom Frälsningsarmén där även mina föräldrar är verksamma som kårledare)

{ 18 kommentarer }

Hittat, länkat och kommenterat – September 1, 2010

av Emanuel Karlsten den september 1, 2010

i Länkkommentarer

  • Rupeba-bloggen: Ny ledare för Frälsningsarmén i Sverige/Lettland
    När jag kom hem från Zambia kontaktade Marie Willermark mig och frågade om jag ville börjar på Frälsningsarmén som distriktsungdomskonsulent, eller Divisionsungdomssekreterare. Ett närmast dumdristigt, eller iaf världsunikt beslut. Tjänsten har, historiskt sett, bara tillsatts av utbildade pastorer inom Frälsningsarmén. Men vi kom fram till ett upplägg vi både trodde på. Det blev startskottet för en tuff, men otroligt lärorik tid. Resultatet blev att jag fick starta Blodocheld.se, arbetade med den en tid innan webbredaktör på Dagen och..ja. Jag är ytterst tacksam till Marie. Hon vågade, satsade och lät mig hållas. Och gav mig också många goda råd.
    Nu blir Marie Willermark Sverigledare för Frälsningsarmén. Det kunde knappats göras ett bättre val. Hon är galen, men framförallt smart.
    För övrigt får det här stå som en påminnelse till våra kyrkotidningar – det kan vara läge att skriva om att ett samfund har utsett en ny sverigeledare.

{ 1 kommentar }

Frälsningsarmén intog Stockholm

av Emanuel Karlsten den juli 19, 2010

i Religion och kyrka

Visst har jag berättat att jag bodde i Zambia ett år? Jag gjorde det precis efter lumpen och hela den resan är ett eget (nog så intressant) kapitel.

En av de jag träffade där var hursomhelst i Sverige i veckan. Han var delegat för Frälsningsarméns internationella World youth convention. Så jag var där. Frälsis Sverige, mitt gamla hemsamfund, stod som arrangörer.

Och även om man kan säga en del om den märkliga generalen som Frälsningsarmén nu har, om det sorglustiga i att engelsk sång- och musikkultur ångvältat över mycket av det säregna i de över hundra länder som den etablerats i, så var det storslaget att få uppleva och besöka.

Jag hann inte lyssna på särskilt mycket som sades, men däremot uppleva desto mer av kulturer från nästan 90 länder som var samlade. 1200 delegater, flera som aldrig hade flugit tidigare – några som fått paddla i dagar för att ta sig till flyget som tog dem hit – som var så levnadsglada, så fulla av energi.

Jag försökte mobilfota, men inget blev riktigt bra. Förutom i tunnelbanan hem. Där hela tåget intogs av galna frälsningssoldater. Som lika gärna kunnat varit djurgårdsfans, nyss hemkomna från en segermatch.

Galet:

Nu ska jag försöka fixa iordning prylar till min zambiske vän. Fantastiska twittermänniskor har ställt upp och donerat datorer och mobiltelefoner till honom och hans zambiska vänner. Nattens projekt: Låsa upp en gammal telialåst mobiltelefon så han kan ta med sig den hem. Vet du hur man gör? Twittra eller mejla snarast!

{ 2 kommentarer }

Att längta. Och önska.

av Emanuel Karlsten den december 27, 2009

i Religion och kyrka

Fyra dagar sedan senast. Jag sätter någon slags stolthet i det. Att jag har tyckt att bloggen har varit sekundär. Oviktig. Att jag har försökt ta tillvara på juldagarna, ledigheten och att hänga med familjen.Göra det där sociala i stället. Som att sitta tysta framför tv och julbio och se långfilm.

Hursomhelst har det varit en slags avgiftning. Och skönt att få landa lite.

Jul på Gotland är speciellt. Det påminner mig mycket om en det vanliga, som på många sätt blivit ovanligt. Om ideal jag egentligen strävar efter. Och om ensamhet. Jag skrev en bloggpost om det där på en gammal blogg jag drev för några år sedan. Om hur vi varje julafton firar alternativa jular på Frälsningsarmén i Visby tillsammans med familjer som bara vill dela gemenskap eller människor som inte har andra att fira jul med. Det är inget konstigt eller heroiskt i det. Men ju äldre jag blir, ju mer ödmjuk blir jag inför det faktum att så lite kan betyda så mycket. Ett ”god jul” och lite småprat i förbifarten. Att vara närvarande, trivas. Dela julmat och skratt med någon som nyss berättade att de brukar supa bort julen för att slippa…förstå.

Ah, ni ser. Det är omöjligt att prata om det där utan att bli översittande pretentiös. Men hela mitt jag skriker efter att mer medvetet engagera mig i liknande saker. Små saker som gör skillnad.

Jag älskar Frälsningsarmén för det där. Det sociala arbete många kristna församlingar gör i jultid blir så ofta ett alibi. En pliktskyldig punktinsats för att kunna säga ”vi bryr oss visst om omvärlden”, och sedan fortsätta sökandet efter andliga känslokickar.

Frälsningsarmén är knappast något mönstersamfund, men jag älskar deras idé. En grundton av att föra krig mot orättvisa och ensamhet. Inte för att det ser bra ut, inte för att jag kan räkna in fler ”uppräckta frälsarhänder”, utan för att det är rätt. För att människor hjälper människor.

Jag önskar så att jag hade ett sådant sammanhang. Men det är lätt att både tycka och säga.

Det vet både du och jag.

{ 16 kommentarer }