frilansrekommendation

Jag satt med stor förundran och följde den halvtimme som Journalistförbundets (SJF) kongress diskuterade min motion inatt. Jag har tidigare skrivit ganska utförligt om motionen och hur jag tänker kring den. I korthet handlar den om att ta bort den mening i journalisternas frilansrekommendation om att ta ut extra taxa för texter som OCKSÅ publiceras på nätet. I den nuvarande lydelsen föreslås frilansjournalisten ta 20 procent extra betalt för varje 6-månadersperiod som tidningen också vill att en artikel ska finnas på nätet.

Jag har aldrig varit på någon SJF-kongress tidigare och har inte heller följt den tidigare, så det var intressant att se och följa den. Jag kände igen så mycket i ordningen från de tidigare organisationer jag varit verksam i. Darret på rösten i talarstolen på grund av både irritation och adrenalin. Det politiska ryggdunkande och markeringarna, rädslan för att hamna i onåd och de outtalade reglerna om solidaritet med styrelsens beslut. Så mycket underliggande och tidigare konflikter, så mycket underbordetpolitik.

Det är kanske både är löjligt och förolämpande att insinuera eller ens uttala mig om det utifrån så lite tittande. Men jag kunde samtidigt inte hjälpa känslan. Inte minst efter att den avgående ordföranden, Agnetha Lindblom Hulthén, gick upp i talarstolen (se 42 min in i klippet nedan) och i ett märkligt mästrande förklara hur sviken hon skulle känna sig om de samlade röstade emot henne och styrelsen i frågan. Inte minst eftersom hon snart själv bli frilans och då kommer begära de här extra 20 procenten om arbetsgivaren också önskar webbpublicera hennes alster. Så obegripligt oprofessionellt. Skulle kongressen ta personlig hänsyn till den avgående ordförandens känslor? Låta sitt beslut vila på det?

Beslutet måste väl i stället utgå från om rekommendationerna är moderna och ger den frilansande (oavsett om den heter Agneta eller ej) en rimlig chans att faktiskt ta ut mer betalt vid säljtillfället, inte komma med löjliga straffavgifter för varje halvår extra den ska finnas på nätet.

Detta påtalades även av andra. Det var glatt. Och jag satt ibland och applådera hemma framför tv:n. Men det spelade ingen roll. Motionen fick avslag. Med bifall till ett tillägg om att se över rekommendationerna för att bättre förklara halvårsstraffavgiften.

Egentligen är jag ganska glad för det där tillägget. Även om det kommer få SJF att framstå som stenåldersmän när vi framhärdar vår rekommendationen om straffavgiften, ska det bli spännande att se hur de ska lyckas snygga till formuleringen. Men jag blev mest ledsen över att kongressen lockar så få och verkar lida av samma problem som de flesta andra ideella organisationer lider av: Allergi mot förnyelse. Som härskar och mästrar med sina kontakter och känslomässiga övertag på så många av de samlade.

Det kanske inte var så, det kanske inte är så. Jag hoppas att det inte är så. Men det var min känsla och skulle förklara så mycket av de beslut Journalistförbundet har tagit.

Imorgon väljs en ny fräsch ordförande och i stora drag en ny förbundsstyrelse. Hoppas jag. Det måste vara så. Säg att det blir så.

(se diskussionen om motionen 31 minuter in i det här klippet:

{ 11 kommentarer }