göran lambertz

Jag fick ett mejl från Göran Lambertz

av Emanuel Karlsten den november 5, 2014

i Personligt

Låt mig åter avbryta pappaledigheten en stund för detta. För några dagar sedan fick jag ett mejl från Göran Lambertz. Göran är en av Sveriges absolut mäktigaste personer. Han är justitieråd i Högsta domstolen och är därmed nästan helt oantastlig.

Göran Lambertz har också varit Justitiekansler i många år och som sådan fick han också 2006 fallet Quick i sitt knä. Ett fall som idag, efter en rad avslöjanden, ses som Sveriges kanske största fall av rättsröta. Lambertz avfärdade det snabbt, då. Och allt sedan dess har han i otaliga debatter försvarat det beslutet i synnerhet och utredningen i allmänhet. Han tycker allt har gått rätt till, helt enkelt, domarna var riktiga.

Då och då träffar Lambertz andra som varit engagerade för att fälla Quick. Åklagaren, polisutredaren, journalisten och psykologiprofessorn. Som här i Öje, för ett knappt halvår sedan. De kallar sig ”Quicklaget” och låter sig helt öppet intervjuas om sin relation.

screenshot 2014-11-03 kl. 13.01.05

Hursomhelst. Jag fick ju ett mejl.

Såhär skrev Göran Lambertz från sin personliga Hotmail:

screenshot_2014-11-03_kl__12_33_44

Jag ber honom bekräfta sig på något sätt och igår fick jag svar från en Högsta domstol-adress. Mejlet är alltså verkligen från Göran Lambertz.

Och jag vet inte var jag ska börja. Jag tycker det finns så många saker som är besvärliga här.

Är det verkligen rimligt att ett justitieråd lägger så mycket tid på ett enskilt, färdigt fall? Till den grad att han nu finkammar nätet på reaktioner, letar upp personerna och konfronterar? En googling på mejladressen visar att det knappast är första gången. Lambertz har varit aktiv i bloggar och kommentarsfält för att försvara sig. Vad säger det om någon i Högsta domstolen att man blir så drabbad av ett nederlag att man gör det till sin livsuppgift att frigöra sig?

Därför – antar jag – skriver alltså Göran Lambertz en bok. Därför vill han ha en kommentar till en tweet jag en gång skrivit.

Min tweet skrevs i samband med en numera klassisk intervju i SVT:s Veckans brott. Jag har skrivit om programmet och fallet Quick förut och skrev då bland annat:

”Det Hannes Råstam gjorde med sin bok var att gå till botten med något som skavde. Han la ner ett ojämförligt arbete med att gå igenom alla domar, bemöta varje bevis med motbevis. Att läsa hans bok är en svindlande resa mellan chock, ”oj” och ”näe” för att till slut landa i den mest självklara av känslor: Vilken rättsröta!”

Jag skriver vidare:

”Att en domare i högsta domstolen personligen går in och försvarar vår tids största rättsskandal, skyller det på media och åker på jaktresa med åklagare, polisutredare och journalister – alla nyckelpersoner för att fälla Quick – är som taget ur en alldeles för dålig, konspiratorisk deckare.”

”Det är så farsartat, så fruktansvärt, så otroligt att man antagligen bara kan göra som GW gjorde – skratta. Och det är ju både enklast och mest naturligt att skratta, men borde vi inte egentligen välja att gråta?

”För det är inte någon vanlig foliehatt vi har att göra med. Göran Lambertz går inte att avfärda och sedan fortsätta som om inget har hänt.
Göran Lambertz sitter i Högsta domstolen och kan i princip inte förlora sin position utan att begå brott. Mig veterligen har ingen någonsin avsatts? Till och med den HD-domare som begick brott och köpt sex fick sitta kvar. Och det är väl i någon mening bra att justitieråd står fria från debattens vindar och populismens politiska nycker. Men hela systemet gungar när ett justitieråd går in och driver opinion i rättsfrågan för en man som frikänts.”

Allt det här gissar jag att Lambertz har läst. Ändå vill Lambertz nu ha citat till sin bok. Han vill veta om också veta om en av mina uppdragsgivare, Dagens nyheter, står bakom det.

Jag uppfattar frågan som nästan hotfull och väljer därför att svara såhär, öppet. Ska det ändå in i en bok är det lika bra att ta debatten redan nu.

Här är därför mitt öppna svar, Göran Lambertz.

Hej Göran,

Nej, jag twittrade inte i egenskap av DN-medarbetare. Däremot som medborgare, privatperson och småbarnspappa. Och det agerandet jag ser från dig, du som symboliserar det allra högst uppsatta i vårt rättsväsende, gör mig djupt orolig. Att du som aktivt justitieråd väljer att skriva en bok om saken får mig att tro att du har lätt att drabbas av personliga vendettan, känna revanschlust och det gör mig ärligt talat rädd.

Jag vet inte om min tweet om rättsröta är juridiskt korrekt. Jag vet inte heller om jag verkligen tycker att ett justitieråd ska kunna avsättas av yttre, politiska krafter, hur mycket jag än ogillar dennes åsikter. Och det förklarar också i vilken egenskap jag skrev min tweet: Som rädd privatperson som undrar om du inte förstår signalvärdet du sänder genom att göra det till din livsuppgift att försvara denna illaluktande rättsprocess.

Jag vill tro och hoppas att du omvärderar. Inte för att du behöver tycka att du har fel, utan för att du representerar något som är större än dig själv. Tilltron till rättsväsendet.

mvh
Emanuel Karlsten

{ 36 kommentarer }

Problemet med Lambertz och ett förslag till SVT

av Emanuel Karlsten den november 27, 2013

i Mellansnack

Jag såg Göran Lambertz, Leif GW och Dan Josefsson drabba samman i Veckans brott i går. Det var en besvärande upplevelse som kanske sammanfattas bäst av GW själv.

Jag har läst det mesta som jag kommit över när det gäller Quick-fallet. Det fascinerar mig djupt och det petar och pekar på så många jobbiga saker i samhället. Som debattens konstanta dikeskörning. Från att vi under 90-talet hetshatade Quick för de påstådda morden förfäras och närmast föraktar vi nu justitierådet Göran Lambertz för hans inställning i frågan.
Och det är klart att känslorna slår i taket när man ser honom gå in i debatten och säga att han ”inte heller vill träffa Quick”. Det är klart att man, med rätta, har skyhöga krav på honom:

Men det finns flera problem med sådana här debatter: Det blir ett skrap på ytan, ett populistiskt skådespel som inte klarlägger särskilt mycket.

Det Hannes Råstam gjorde med sin bok var att gå till roten med ett problem. Han la ner ett ojämförligt arbete med att gå igenom alla domar, bemöta varje bevis med motbevis. Att läsa hans bok är en svindlande resa mellan chock, ”oj” och ”näe” för att till slut landa i den mest självklara av känslor: Vilken rättsröta!

Det är den känslan Leif GW har i gårdagens program av Veckans brott.

Man har väl två val här. Att antingen skratta eller gråta.
Att en domare i högsta domstolen personligen går in och försvarar vår tids största rättskandal, skyller det på media och åker på jaktresa med åklagare, polisutredare och journalister – alla nyckelpersoner för att fälla Quick. Det är som taget ur en alldeles för dålig, konspiratorisk deckare.
Det är så farsartat, så fruktansvärt, så otroligt att man antagligen bara kan göra som GW gjorde.

Och det är ju både enklast och mest naturligt att skratta, men borde vi inte egentligen välja att gråta?
För det är inte någon vanlig foliehatt vi har att göra med. Göran Lambertz går inte att avfärda och sedan fortsätta som om inget har hänt.
Göran Lambertz sitter i Högsta domstolen och kan i princip inte förlora sin position utan att begå brott. Mig veterligen har ingen någonsin avsatts? Till och med den HD-domare som begått brott och köpt sex fick sitta kvar. Och det är väl i någon mening bra att justitieråd står fria från debattens vindar och populismens politiska nycker. Men hela systemet gungar när ett justitieråd går in och driver opinion i rätts- och skuldfrågan för en man som frikänts.

Men när något sådant händer får inte debatten bli så ytlig som de blev igår. För hur gärna vi vill avfärda Lambertz som foliehatt sitter han kvar i vår högsta domstol.

Det debatten då behöver är en sakdebatt där fakta ställs mot fakta, utan fnysningar. Inte för Quicks eller skuldfrågans skull, utan för att tydliggöra den tunna is vårt justitieråd är ute på.

Lambertz är skicklig i debatten som förs nu. När bara ord står mot ord kan han så in tankar om ett ”tänk om” och kan – med den skärva av trovärdighet han har kvar – slå fast att alla andra har fel. Att allt nu bara handlar om ”tyckande”.
Vilket det såklart inte gör. Förutom i tv-debatter.

Igår såg vi exempel på just det. När Lambertz i debatten tog upp likhundens markerande som ett bevis kunde det lätt ha slagits ner som ett villospår. GW och Josefsson försökte i debatten, men det mesta som hördes var ett frustande kring vilket löjlig, löjlig bevisföring Lambertz för. Men Lambertz håller fast vid det och får inte bemöta särskilt mycket kring att hunden markerat vid så löjligt många ställen, eller att den benbit som påträffades och hållts som ett av de bästa bevisen inte ens var en benbit.

I morse bad Lambertz i Gomorron Sverige om en tvåtimmars livesänd debatt om allt det här. Jag håller med honom.

Den gången det hållts en sådan tidigare – där bevisning och fakta fick stå först – blev det plågsamt tydligt var sanningen fanns. Då var det Hannes Råstam mot Gubb Jan Stigson som möttes.
Den här gången skulle Göran Lambertz och Dan Josefsson kunna mötas. Det skulle kunna vara ronder där Lambertz i varje rond får ta med ett bevis som gjorde domarna mot Quick rimliga. Dessa får sedan bemötas av Dan Josefsson, som i förväg fått reda på vilka bevis Lambertz kommer ta upp.
Då har båda sidor en rimlig chans och möjlighet att förbereda sig och publiken – vi! – en chans att sätta sig in i och förstå det komplexa men sannolikt också överväldigande manipulation av bevis som pågått och skett.

Vi kan sända den i SVT forum, på dagtid under två timmar. Det behöver inte vara mer avancerat än så. En moderator, tre ståbord och så kör vi.

Efter en sådan debatt är det enklare och rimligare att avgöra och bedöma hur och vad Lambertz drivs av. Och framförallt skulle debatten gå från att bara handla om att ord står mot ord. Det skulle bli en referenspunkt för debatten som skulle bidra med djup.

Debatten skulle må bra av det.

Så: Kan vi göra det här, SVT?

{ 10 kommentarer }