Jag äntligen hemma och hinner läsa ikapp mejl, artiklar och…well, livet. Det har varit några hektiska dygn. Först på Mediemässan torsdag-fredag (kolla SVT-forum här, eller Studio ett här) och heldagsutbildning i Oxelösund igår, Lycksele i morse och via Umeå hem i dag.
Och så förberedande och krönikörsskrivande i helgen.
Jag är så omåttligt stolt över det utrymme DN har gett mig i deras spalter. Samtidigt som det förlamar mig. Trots att jag nu firar ett år som DN-krönikör är det fortfarande samma skräck att skriva där, varannan vecka. Det är knappast njutbart – jag bär på en ständig och svårt besvärande papperskrönikörsångest – men så otroligt belönande när det väl är publicerat.
Som i dag. Att sitta på flyget hem och se sin egen text fladdra förbi bland DN-bläddrande medresenärer. Jag blir så stolt!
Krönikan i dag handlar om Kony2012. Kampanjen som jag skrivit en del på Ajour om tidigare. Men inte riktigt om debatten.
Jag har massor av annat material som inte fick plats i krönikan och kanske får jag tid senare i veckan att utveckla några tankar. Det finns så väldigt mycket att säga om saken.
Jag har börjat få åldersnoja. Det tar sig uttryck i alla möjliga märkliga former. En är att jag reagerar hårt när jag märker att jag inte längre förstår vad förkortningar betyder på nätet. Det gör mig skrämd på alla möjliga sätt.
Som när jag chattade med min 12-åriga syster och hon frågar ”vgd?”. Jag blev helt konfus och googlade i smyg för att kolla upp vad det betyder – och inte avslöja att jag blivit gubbe. ”Vad gör du”, betyder det tydligen.
Vilket har gett otroligt mycket fin feedback. Vilket är intressant i sig.
Hursomhelst. Linköping har infört fotoförbud under Lucia som börjar nästa vecka. Och jag tycker att det är en bra grej. För att vi har dille på att dela saker. Utan att fundera på dess konsekvenser.
Som alltid finns det massor av fler nyanser i det här än vad som får plats på 2800 tecken. Men här är hursomhelst krönikan:
Veckans DN-krönika handlar om hur nya artister hittar sin publik – och en affär – på nätet. Samma vecka stötte jag på två fenomen som jag aldrig hört talas om förut. Dels artisten ”Nomy” Patrick Marquardt och dels tonåringarna Mange makers.
Patrick sa i fredags upp sig från jobbet för att leva på royalties från Spotify och Mange makers gjorde en skämtlåt som är en av Sveriges mest spelade låtar just nu.
Jag fascineras så enormt av det här, allra mest för att det är ett så tydligt exempel på hur publiken brutit ett monopol där det inte längre är skivbolag som bombar oss med nya arister, ny musik tills vi gillar det och till och med tror att det _är_ den enda nya och goda musik som finns.
Mycket mer om detta finns att säga. Och jag har ett digert researchmaterial som inte fick plats. Som hur artister som inte når lika stora volymer går runt på sin musik, blir entreprenörer, skapar mervärde på annat sätt. Jag vill skriva om det senare, kanske på Ajour, men tills vidare nöjer vi oss med den här texten:
Inte bara av journalister, utan lika mycket i samverkan av nyfikna medborgare som delar med sig. Och andra som vill bättre. Blir samhällsförbättrare. Till och med Flashback gör bra.
Ett perspektiv vi så ofta glömmer när enkla vinklingar om näthat och rasism hasplas upp om ”nätinnevånaren”. Som om den vore ond, innerst inne.
Fristående konsult och skribent. Föreläser, utbildar och skriver om saker som är digitala och sociala. Och väldigt mycket annat.
emanuelkarlsten@gmail.com
Jag äntligen hemma och hinner läsa ikapp mejl, artiklar och…well, livet. Det har varit några hektiska dygn. Först på Mediemässan torsdag-fredag (kolla SVT-forum här, eller Studio ett här) och heldagsutbildning i Oxelösund igår, Lycksele i morse och via Umeå hem i dag.
