marcus birro

Hur ska vi hantera våra känslor för Birro?

av Emanuel Karlsten den oktober 3, 2011

i Medier och internet

Marcus_Birro Wikipedia CC-BY

Marcus Birro Wikipedia CC-BY

Marcus Birro fascinerar mig som få andra offentliga personer gör.
Han lyckas få sin omvärld att hela tiden förhålla sig till honom. Tvinga oss att tycka något. Tvinga oss att befästa en känsla vid honom.

I dag började han dagen med att tillkännage att han kandiderar som partiledare till Kristdemokraterna. Ett fullkomligt häpnadsväckande beslut. Samma person som nyligen skaffat lägenhet i Stockholm för att leda Kvällsöppet – ett samhällsgranskande program – gick till en partipolitisk organisation och bad om att få kandidera som nationell ledare.

Plötsligt ramlar poletten ner hos Birro. Han drar tillbaka kandidaturen. Men tv4 har tröttnat och ger honom sparken från programledarjobbet.

Kvar står Sverige med en av årets mest tragikomiska historier och en förarglig Birro med byxorna hängandes vid anklarna.

Men också ett Twitter och Facebook som famlar efter uttryck och insikt. Kan det verkligen finnas en person i Sveriges absolut högsta offentlighet som tänkt så lite, som agerat så impulsivt? Varför? För publicitets skull? För att han fick ett infall framför tv:n en söndag?

Vi jagar ord att klä dumheten i. Greppar till slut i det som är närmast – skrattet. Kan man göra annat? Ett skratt för att ursäkta det man tolkar som dumhet.
Det är satir som skriver sig själv. Det finns inget att addera, inget att skruva.
Någon försöker hitta lösningar i Birros person. Twittrar att ”det enda på jorden som syns från månen är Birros självbild”, medan de flesta bara upprepar händelseförloppet för sig själv.

Någon påpekar stämningen. Att vi, om det varit skolgård, skulle klassat det som mobbing. Ytterligare någon förklarar att det handlar om en offentlig person och att det argumentet därmed avskrivs.

Samtidigt kan Birro samla näring till krönikor för veckor framåt. Om hur naivitet föraktas. Att misstag är paria. Att feltänk inte får plats i den mediekultur som prisar passivitet, skepsis och distans.

Jag älskar att vi behöver förhålla oss till Birro, men är osäker på om mitt eget förhållande till honom gör att jag ser honom som en byfåne. Eller om det är ett problem, för mig eller för Birro.

På mellanstadiet gick jag i en klass som betedde sig vidrigt. Den fann gemenskap i att reta och vara elaka med andra som inte gick i vår klass. Lärare, andra elever. Vi hittade saker hos andra som vi i vår bubbla till verklighet tyckte var rimliga att håna. Personerna ”betedde” sig – menade vi – på ett sätt som inte var värt att acceptera, inte värt att respektera.
Min skolklass hade knappt nått tonåren, men samma känsla som fanns då infinner sig i dag.
Vi tycker att vi har rätt att dumförklara, skratta och peka finger för att Birro står med byxorna nere och visar snoppen, utan att han fattar att det är konstigt.

Mitt största problem är att jag inte vet om min reaktion borde vara att skratta, eller viska några goda råd till nästa gång. Hur behandlar man någon som hela tiden söker sig till offentligheten, för att älskas, hatas eller beröra. En poet, en estradör, en narcissist som längtar efter att vi ska förhålla oss till honom.

Kanske är ändå liknelsen med byfånen den som passar bäst. Inte för att Birro nödvändigtvis är en fåne, utan för att han berör oss på samma sätt.
Ibland får han oss att rannsaka våra egna känslor och beteenden, ibland skratta och ibland generat hjälpa till att dra upp byxorna som hamnat vid anklarna igen.

Den här gången? Då vill jag mest bara ge Birro en kram.

{ 15 kommentarer }

På kvällen i dag undrade någon vad jag tyckte om Birros krönika i dag. Jag hade missat den, men där skriver Marcus Birro följande:

Artikeln är skriven med anledningen av en artikel i Dagen som vi båda medverkade i för en vecka sedan eller så. Jag har ännu inte nämnt den i bloggen, men det blev en förstasida där jag kallas ”Expert”:

Och även ett uppslag där Marcus Birro är med och pratar. ( se bild till höger längre ner). Länk till artikeln här. Det kan vara bra att börja med att läsa den.

Jag blev bekymrad av Birros krönika. Allra mest för att han misstolkar mig så. Så jag skrev ett mejl. Som jag också publicerar här. Det är ingen krigsförklaring eller så, men jag tyckte det var bäst att göra så, av skäl jag anger nedan.

Så här kommer det mejl jag skickade:

 

”Hej, Marcus.
Längesedan nu. Tänker på dig ibland, inte minst för att du dyker upp lite här och var och att jag tycker det kommande programledarskapet i Kvällsöppet är fantastiskt kittlande! Har också försökt hålla utkik efter dig på Expressen för att se om konceptet med bambuser-tv lever vidare, men inte sett något?
Däremot såg jag oss på samma uppslag i Dagen! Fick hem tidningen i dag. Lustigt, allra mest för mig att åter dyka upp i min gamla hemtidning, men nu intervjuad. Artiklarna blev bra ändå, tycker jag.

Mer beklämmande var att se en halv mening av mina citat återgivet av dig i Expressen i dag. Jag vet inte om jag var otydlig, eller om du mest såg det som en bra ingång till en krönika, men jag kände inte att jag riktigt blev rättvist återgiven. Jag tänkte först att det skulle räcka att skriva en kommentar under krönikan, men eftersom Expressen stängt dem (det är en diskussion vi kan ta en annan gång) så mejlar jag istället.
Jag gissar att du såg hela kontexten kring mitt svar i Dagen. Där svarar jag, som du vet, på frågan ”Vilka är det som utsätts för hatet?” och följande svar fick plats i artikeln:

- Det låter lite knäppt när man säger det, men de som tillåter sig själv att utsättas för det. Ta Marcus Birro till exempel. Han får så otroligt mycket näthat – men ännu mer nätkärlek. Och han kan välja att se till all nätkärlek.

- Men visst finns det grupper som är särskilt utsatta, till exempel invandrargrupper, oberoende av religiös tillhörighet.

Jag är ytterst medveten om det perversa i att påstå att offer får skylla sig själv, det var därför jag försökte brasklappa med det ”knäppa” och försökte framförallt utveckla saken mer än vad artikelutrymmet tillät. Jag hade hoppats att du ändå skulle förstå. Eller om du inte förstod ringa. Eller mejla.

Men såhär: Jag är högst medveten om att du är offer för näthat, det försöker jag inte ta ifrån dig. Det mitt citat handlar om är att man, för sitt eget välbefinnande, kan välja vad man vill fokusera på. Det innebär inte att du är mindre utsatt, men att det finns ett alternativ för var man tittar, vilken skål man äter av. Antingen kan man välja den som är serverad med hat, eller så kan man frossa i den som är full av kärlek.

Jag uttryckte mig säkert klumpigt, men mitt svar på frågan handlade om att försöka visa på det omöjliga i att konsumeras av hat, när man har så mycket kärlek att frossa i som alternativ.

Även jag har utsatts för näthat, som framgår i artikeln. Säkert inte lika mycket som du, men det skulle aldrig komma för mig att ta till mig av hatet när jag samtidigt får så oändligt mycket kärlek och uppmuntran. Jag menar att vi alla har ett val, ett alternativ, om var vi lägger vårt fokus, kraft och energi. Och att vi därmed kan välja vad vi låter komma nära.

För, ja, du som offentlig person, du som sticker ut hakan, kommer att få räkna med hat. Tidigare skreks den hemma vid papperstidningen, idag kan den kommenteras (lika anonymt som då) i ett kommentarsfält. Att du nu hör den, att du tvingas hantera den, innebär inte att den tidigare inte fanns. Eller att den nu, med kommentarsfältens stängning, slutat att existera. Det handlar heller inte om att de som hatar gör rätt, men att vi inte kan bota dem med att de får höra hur fel de gör, utan hur de kan göra rätt. Ännu hellre: Skapa strukturer som inte belönar hatet.

Jag är fortfarande helt säker på att det enda sättet att övervinna näthatet är att älska ihjäl det. Det börjar med att vi själva väljer var vi hämtar vår energi och inspiration ifrån. Det kan vi inte göra av de som hatar oss. ”Bättre ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.” som @KimGoransson påminde mig att ordspråksboken 15:17 säger.

Ja, det var egentligen allt jag ville förtydliga och säga. Jag vill också publicera det här mejlet på min blogg. Ditt svar kommer jag givetvis inte publicera någonstans alls. Jag är inte ute efter att föra någon ytterligare offentlig polemik eller krig, utan publicerar mest för att den som googlar upp killen som påstås använda ”skyll dig själv om du blir våldtagen”-retoriken åtminstone ska kunna få en chans att nyansera sin bild.

Allra mest hade jag bara önskat att du hade ringt innan och bett att få reda ut hur jag egentligen menade, istället för att skriva krönika om vad du tror jag menade. Jag tror fortfarande du har kvar mitt nummer?

Allt gott, Birro! Hoppas vi ses snart igen. Jag gillar både dig, din passion, ditt driv och känsla för vad som slår an långt utanför Stockholms innerstad. Även om vi inte alltid är överens känner jag respekt inför både dig och det.

Vi ses
/Emanuel

{ 0 kommentarer }

Det är minst sagt en märklig rytm i antalet bloggposter här, men idag har dagen gått åt till en massa annat.

Jag har också hunnit ikapp i min rss-läsare. Därför: Här är mina kommentarer på nyårshelgens bästa länkar.

Hejsålänge.

{ 0 kommentarer }