Kvällens stora nyhet är den bok Patrik Sjöberg har skrivit, ”Det du inte såg”. Det handlar om hur han blivit sexuellt utnyttjad av den sedan 11 år avlidne tränare Viljo Nousiainen. SR verkar vara den som publicerat mest om det just nu. Mer kommer säkert. Men redan nu har den unge stjärntränaren Yannick Tregaro bekräftat uppgifterna och berättat att han till och med känt sig lättad när Viljo dött 1999. Det säger såklart något om hur allvarligt det är, vilket psykologiskt grepp och övertag Viljo haft på honom.
Både Sjöberg och Tregaro kommer från en trasslig bakgrund. Viljo blev som far för de både – för Sjöberg till och med bokstavligt talat då hans mor hade ett förhållande med honom. Men Viljo missbrukade och misstolkade förtroendet. En av friidrottsveriges största får nu sitt namn, rykte och sina världsrekord fläckade av anklagelserna.
Fler vittnesmål kommer säkert att komma från boken. Och det är svårt att inte känna medlidande med Sjöberg och Tregaro.
Inte minst efter att ha läst gamla artiklar där Viljo kommenteras av sina adepter. Som den här artikeln från 1999 (bild höger).
Patrik Sjöberg visste redan då. Han var arg på sin tränare och styvfar, tog avstånd från honom. I och med det hade Tregaro fått större plats. Det var också Tregaro som var den som fann Viljo död i hemmet. Och det är närmast hjärtskärande att läsa hans citat i artikeln:
”Halva min kropp är borta. Viljo har varit min pappa i nio år.”
” – När jag kom till Viljo var mitt liv i upplösning, mina föräldrar hade problem och jag behövde trygghet. Han blev som en pappa, som lärde mig allt om livet, berättar Yannick.
Yannick träffade Viljo Nousiainen varje dag, de pratade i telefon varje morgon och kväll. Det hände ofta att han sov över hos sin tränare.
– Det var meningen att jag skulle göra det i natt också, säger Yannick.
Det blev det inte så.”
”Jag älskade honom, det gjorde alla.”
Samma person som alltså i dag erkänner vilken lättnad han kände då, för elva år sedan.
Hjärtskärande.
Läser om det här med bloggarnas makt jämfört med mediernas. Den här gången har det forskats i saken och nu är det vetenskapligt bevisat: Gammelmedia har mer makt än bloggar som kollektiv.
Jag har hört det här så många gånger. Ett ”jaja”-skrockande så fort bloggarnas inflytande kommer på tal. Det lutas tillbaka i stolen och säger ”det där är ju bara myt”. ”Utan oss skulle bloggarna inte vara någonting”.
Jag antar att det grundar sig i en skön känsla av att ingenting har ändrats. Men allra mest borde det vara en missuppfattning.
Bloggar handlar i första hand inte om makt, utan om decentralisering. Om hur röster som aldrig tidigare hörts, alltid varit hänvisade till tidningsredaktörers filter, får en egen plattform.
Det pratas om hur den ”bloggbävning” (jag finner det fantastiskt komiskt att mannen som myntade detta begrepp – som nu är i SAOL – driver (drev?) en blogg som aldrig hade fått publiceras i någon av våra tidningar i Sverige. En blogg med lika delar samhällskritik som erotik – nakna erotiska bilder på tjejer) möjligtvis var krusningar, i alla fall jämfört med riktig media.
Men vi både tänker och känner fel om vi ser det som en tävling, ett kapprace om vem som kommer att vinna. För än mer än tävling handlar det om möjlighet. Att få en uppfattning om vad som händer på en bredare front än tidningsredaktioners kontaktnät och telefonlistor tidigare nått.
Medier hade aldrig skrivit om FRA om det inte vore för bloggarna. Deras krusningar var tillräckligt starka och ihärdiga för att ”riktig media” skulle förstå att något inte stod rätt till. När de väl hade förstått tog de över rapporteringen, gjorde om krusningar till tsunamivågor.
Det var inte bloggarnas makt. Det var informationsapparatens kollektiva makt som fick igång det enorma drev som gjorde integritetsfrågor så heta att Piratpartiet kunde ta hem sju procent i EU-valet. Som startade, precis som alltid, med tips.
Tidningars kommer inte att förlora sin makt gentemot bloggar eller sociala medier. Så länge vi förstår vad det handlar om. Ett nytt sätt att fånga upp och överblicka det som ”verklighetens folk” (visst är det ett fantastiskt begrepp?) önskar att vi för upp på agendan.
Misslyckas vi kommer nya ”tidningar” skapas. Lyckas vi kommer vi se en allt mer blommande och relevant journalistik.
