polisen

ingr

Tiotusentals personer trängs på liten yta, några meter från den plats där attacken skett bara två dygn tidigare. Tiotusentals svenskar blottar sina strupar och säger till terrorn: Öppenhet vinner alltid.
Det måste brinna i huvudet på kollapsminoriteten.

Det naturliga nu vore att vi sluter oss. Och det har funnits gott om hjälp att gå den vägen från medier den senaste tiden.
Aftonbladets tungviktarkolumnist Lena Mellin skrev “det bästa man kan göra i dagens folksamlingar är att antingen undvika dem. Eller snegla sig misstänktsamt runtomkring”.
Sverige gjorde tvärtom.

SVT:s Mats Knutson menade att “Vi kommer att vakna upp till ett helt nytt, förändrat Sverige” och insinuerade att det skulle bli ett Sverige drabbat av fruktan. Andra artikelingresser beskrev ett Sverige som “skakat i sina grundvalar”.

Lyssna på Mediepoddens sammanfattning av hur medierna agerade

Det har funnits gott om opinionsskribenter som försökt löpa den linan ut. Pratat om att vi inte är tillräckligt rädda. En av kollapsminoritetens härförare, Tino Sanandaji, menade att Sverige handlade “hysteriskt”.
Sanningen är snarare att Sverige handlade metodiskt, resolut och medmänskligt. Polisen visade otrolig handlingskraft. Experter hyllar hur snabbt polisen lyckades få fram en bild på gärningsmannen och lika snabbt omhänderta honom. På håll tycks myndigheternas agerande vara ett skolboksexempel.

Men framförallt var det här helgen för Stockholmare att visa motgift mot hat. Den kyla, cynism och stress man ibland fördomsfullt kan förknippa med Stockholm, krackelerade. Fram klev bilden av ett Stockholm som satte skuldra mot skuldra. Hem öppnades, bilskjutsar anordnades, det bjöds på mat och tröst. Och i en lägenhet i Stockholm satt Damon Rasti och kände; något måste göras. Damon och jag är vänner och kollegor sedan tidigare och jag kan inte tänka mig någon som bättre förkroppsligar det nya, moderna Stockholm än honom. Jag vet ingen som bättre och med mer precision kunde skaka fram den perfekta blandning av artister och talare som blev Kärleksmanifestationen i Stockholm: Det svennebananiga i Rickard Sjöberg. Det Hisingska i Miriam Bryant. Det spetsiga i Milad Mohammadi. Det kulturiga i Rikard Wolff. Och den folkliga Nano.
Jag satt hemma i Göteborg och såg på teve och varje hårstrå på kroppen reste sig. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig ett Stockholm som kunde resa sig så enat, så kärleksfullt. Det var den kärleksfulla majoriteten som reste sig.

I nätets undervegetationer kokar det. Varför är folk inte argare? Varför riktas det inte mot muslimen? Sluga internettroll manipulerar bilder, klistrade in muslimer som obrytt knappar på telefonen bredvid offer från attentatet. Andra försökte sprida felaktiga uppgifter om att svenska flaggan inte accepterades under kärleksmanifestationen, eftersom det skulle vara stötande. Någon skriver att “‘Möta terror med kärlek’ är kod för ‘var ett lydigt valboskap som inte ställer politikerna till svars’”. För det är omöjligt för kollapsminoriteten att förstå hur det här inte skulle innebära bränsle för deras agenda. En agenda där kontroll, etnicitet och religion har större värde än människans. En agenda där rädsla styr.

För ja, det är okej att vara rädd. Det är okej att vara arg. Hela Sverige känner nog den rädslan. Men det är skillnad på att känna rädsla och låta sig ledas av rädsla.

Allt det där kunde bara vara fina ord som en bloggare strösslar ut som avslutning på en text. Men nu är det mest ett försök att sätta ord på vad Stockholmarna visat de senaste dygnen: Över oss vinner aldrig hatet och rädslan.

{ 208 kommentarer }

Polisens omdömeslösa bild på Facebook

av Emanuel Karlsten den september 15, 2013

i Medier och internet

Jag har länge och ofta varit en högröstad supporter av polisens satsningar i sociala medier. Det är jag fortfarande. Men precis som jag har försvarat dem när andra tycker att de tramsar är det också viktigt att markera när de har gått för långt.

Det tycker jag polisen i Huddinge gjorde på Facebook igår.

Jag tror det är viktigt att polisen informerar om alla delar av sitt jobb. Även de lustiga och triviala. Jag tycker det är bra att polisen fotar sig själva när de är ute i olika situationer, ibland kan det säkert till och med vara okej när de gör sig lustiga på brottslingars bekostnad. Men här blir det olustigt av flera skäl.

Bilden är tagen efter ett vad svensexa. Mannen på bilden har tejpats upp utmed någon väg på en lyktstolpe. Någon har ringt polisen som kommer på plats för att hjälpa mannen. När polisen kommer dit skrattar de, vilket är förståeligt. Men en av poliserna poserar också framför offret, skrattandes, medan hans kollega fotar. Det är här det blir kränkande.

Polisen själv ursäktar sig med att de har fått lov från mannen att publicera fotot. Men också att fota innan? Hur gick det då till? Ponera att de frågar mannen EFTER de har tagit bilden. Då är det ju enormt kränkande. Men också om vi tänker att polisen frågar när de kommer till platsen är det kränkande.

Föreställ dig följande scenario: Polisen kommer fram, ser en man upptejpad på en lyktstolpe och innan de hjälper honom frågar de honom om de får fota. Vad ska en upptejpad, sannolikt gravt generad, man svara de som är där för att rädda honom? Det är svårt att tänka annat än att han godkände saken.
Polisens agerande skulle möjligtvis mildras något och kunnat ursäktas som en del av rapportarbetet om det inte var för att polisen också valde att posera flinande framför den upptejpade mannen.

Men det riktigt kränkande blir såklart publiceringen. Det spelar ingen roll vilken relation mannen själv har till fotot, om han vill bli internetkändis eller inte. Det spelar heller ingen roll vilken sedelärande historia polisen vill berätta kring det aktuella fallet. Här åsidosätter polisen sitt första och största uppdrag: att allmänheten ska veta att de inte blir gjorde till åtlöje också av polisen när någons vänner utsätter dig för en pinsam svensexa.

Det skapar inte närhet till polisen, utan distans.

Vilket är exakt motsatsen till det polisen vill uppnå med sociala medier.

{ 9 kommentarer }

När jag föreläser för redaktioner om sociala medier försöker jag förklara hur alla de traditionella delar av vårt arbete kan göras mer effektivt på nätet. Hur samma principer fungerar, men att det kan ske mer effektivt. Som nyhetsjakten.

Även om vi efter sms:ens etablering lyckades få Sverige att börja skicka in tips direkt till redaktionerna är det få saker som slår att själv publicera sig. Inte för att man vill vara en ny tidning, utan för att det är mycket mer relevant för mig att få reaktioner från de jag följer och har en relation till, än att få en creddläsarbild på Aftonbladets etta. Med den insikten i ryggen är det viktigt att inse – våra läsare publicerar och pratar om nyheter varje dag och vi behöver hitta verktyg och närvaro så att vi kan samla upp dem och göra artiklar.

I dag var ett lysande sådant exempel. Om än fruktansvärt och tragiskt. Klockan 12.23 fick polisen ett larm som sedan rapporterades/bokfördes 12.30 (texten nedan har hunnit uppdateras):

Någon minut tidigare hade en kille kommit upp från Slussens tunnelbana. Såg tragedin och twittrade en minut innan polisens egen rapport:

 

Någon minut senare, samma minut som rapporten publiceras, facebookas följande:

Sekunden senare postar hon, en slumpad svensk som var på plats, följande bilder:

Plötsligt rasar det in tweets om samma ämne:

Hur många ögonvittnen som helst som publicerar den information de har, sin ögonvittnesberättelser.

10 minuter senare, 11 minuter efter polisens larm, twittras den första närbilden. Lika bra som vilket kvällstidningsfoto som helst:

Ytterligare någon minut senare, 12:47, publicerades första bilden som på riktigt visade tragedin, med något som liknar blod på marken.

Klockan 12:53 rapporteras det också att barn är inblandade.

Men då hade ännu inte ett enda medie skrivit om händelsen. Förrän 12:54.

Nu publiceras också den första notiserna på mediesajterna. En kort blåljusartikel. Svd blir först att twittra länk till notis, som sedan raderas(!). SR kommer också på fötterna och publicerar en notis som sedan byggs ut, mycket tack vare @augustin_erba som verkar ha varit i närheten.

Men medan medier samlar sig fortsätter berättelserna flöda på Twitter och Facebook. Fler bilder publiceras på bussolyckan, hur en barnvagn hamnat under bussen och mosat barnvagnet totalt.

Först 13:11, nästan en timme efter olyckan, flashar DN på mobilen. Nu är samtliga medier på banan. Ytterligare senare kommer Aftonbladet på plats och tar med sig hela mediehuset ut för att livesända.

Hela händelseförloppet är en intressant illustration över hur nyhetsförmedlingen förändras och vilka som sätter agendan för rapporteringen. Inte för att medier gjorde ett sämre jobb än vanligt – snarare tvärtom! – utan för att de snabbaste nyheterna inte längre konsumeras via nyhetssajter.

Här finns tre stora utmaningar:

1) Närvaro

Jag såg första tweeten 12:51 och slets sedan mellan hur och vem jag borde tipsa om saken. Vilken nyhetsredaktion skulle lyssna om jag försökte twittra till dem? Vem skulle vara tillräckligt vaken? Jag kom inte på ett enda twitterkonto som jag trodde skulle ha nytta av de extra 20 minutrarnas försprång det möjligtvis skulle vara.

Jag har förvisso försökt skapa strukturer för att lyssna hos min gamla arbetsgivare @Expressen, men de har inte twittrat något annat än nyheter sedan 7 maj. Andra tidningar, Aftonbladet tex, har inget twitterkonto och de aktiva reportrar jag känner på Twitter hjälps inte heller nämnvärt av att jag tipsar om pågående nyhetshändelse – inte heller de vet ju vilka som har jour vid desken.

Alltså, inte ens om jag vill hjälpa nyhetssajter att bli bättre, kan jag nå dem på den plats där nyheterna sprids. Det är så klart ett problem. Ska vi behålla vår relevans måste vi skapa strukturer och trovärdighet – oavsett om plattformen heter sms, mms, twitter eller facebook. Vi måste påminna om vår närvaro, återkoppla och visa hur mycket vi uppskattar den respons vi får. Det är ett långsiktigt med otroligt viktigt arbete.

2, Bevakning

Givetvis borde också nyhetsdeskarna ha lika bra koll på twitterlistorna som TT-listorna. Hade redaktionerna haft koll på sin Twingly live hade de sett att @hans_g:s första bild från olyckan på kort tid delades (retweetades) 28 gånger. Och givetvis borde dessa funktioner byggas ut, få hjälp av tekniken. Att det som på kort tid delas mer än tio gånger förvandlas till ett high alert-mejl eller liknande.

3, Snabbheten

Det tog en halvtimme för tidningarna att få ut sin första notis – sin första textrad – om en olycka som sedan sprängde spalten på båda kvällstidningarna. Det är i sammanhanget en helt ok tidsmarginal – tidningar kan och kommer aldrig längre vara först. Men här måste vi ju kunna skapa nya strukturer för att bättre och snabbare rapportera. Dra nytta av den rapporteringen som redan finns. Om vi bara har en kort notis – varför ser vi då inte till att bara lägga till en söksträng ( det här fallet ”slussen”) och låta en Twingly live ligga och tugga fram alla de tweets som själva berättade rapporteringen (ja, det finns undantag).

Mediers styrka är att ge sammanhang och göra journalistik av den snabba nyhetsrapportering vars monopol de nu tappat. Men i stället för att sörja den finns det så mycket i nyhetsjakten att vinna om vi gör det rätt.

För det fina är att vinnaren varje gång är journalistiken.

{ 34 kommentarer }