pressetik

Uppdrag gransknings program om hur medierna hanterade Metoo och våldtäktsanklagelserna mot Fredrik Virtanen är märkligt, men också en axelryckning.

Märkligt eftersom Uppdrag granskning tycks vara helt tondöv angående vad Me too är. Som att rörelsen handlar om anklagelserna mot Fredrik Virtanen. Anklagelserna borde snarare ses som ett ”skotten i sarajevo”, en början som satte igång en kedja av händelser som ledde till den revolution Me too blev i Sverige. Det här vet Uppdrag granskning, men kanske är det frestande att försöka konstruera att man är något större på spåren, så man sammanblandar dessa berättelser friskt, misstänkliggör och stänker därför på hela metoo-rörelsen. Dels genom bildval (klipp till skådespelare som hand i hand tågar in på Guldbagge-galan i protest mot övergrepp) och ordval (en journalists arbete om metoo ifrågasätts, på grund av vänskapsband med Wallin).

Samtidigt är reportaget en axelryckning, för greppet hade kunnat användas mot varje reportage Uppdrag granskning någonsin sänt. Det vill säga, vara djävulens advokat. Lyfta fram advokatens argument och med vinkel, musik och ton framföra: ”Här finns också en annan bild”. Jaha?

Är det oväntat att Virtanen, som nekat till anklagelserna, skulle ha ett försvar bakom sina nekanden? Är det oväntat att den polisutredning som lades ner hade skäl till det? Är det oväntat att den som är våldtagen handlar irrationellt?
Det där sista kräver dock några extra kommentarer.

Det är anmärkningsvärt hur Uppdrag granskning lyfter fram vissa bevis som ”avgörande”. Som att Wallin ”fnissat” när hon berättat om våldtäkten i efterhand. Uppdrag granskning hade inte planerat fråga Wallin om den saken. I en oklippt version av intervju med Wallin (totalt 12 minuter) framgår att intervjun med henne avslutas efter fem minuter och att Wallin då själv får be om att kommentera reportagets påstående om fnissandet. Hade UG tänkt låta en så avgörande sak annars stå okommenterad?

Ännu mer att Uppdrag granskning framhåller det som avgörande att de terapeutiska samtal Wallin haft inte skett med en legitimerad psykolog, utan med en ”samtalsterapeut” (oskyddad titel), men att titeln blivit “psykolog” i Svd:s granskning av händelserna. Ännu mer att UG låter framföra det bästa argument till Svd:s beslut först i eftertexterna: Även polisen använde ordet ”psykolog” i dokument.

Ytterligare: Uppdrag granskning lyfter fram det som avgörande att Virtanens sexpropå till en 14-åring inte föregåtts av en direkt fråga praoplats. Att det därmed dramatiskt skulle kasta händelsen i annat ljus?

Och till slut programmets uppräkning av vilka som ”gillat” Cissi Wallins första post där hon avslöjar att Virtanen våldtagit henne. Det är en till synes vanlig missuppfattning, att en like innebär att någon går i god för en post. Att det innebär att man ställer sig bakom allt och alla dess konsekvenser. Men Wallins post var inte bara ett outande av hennes våldtäktsman, det var också ett startskott för en Me too-rörelse. En like på den kan alltså betyda tusen olika saker.

Det sista är viktigt och försvinner när UG reducerar Virtanen/Wallin till en isolerad händelse: Instagramposten var ingen vanlig publicering, det var ingen vanlig händelse, det var inget vanligt våldtäktsmål. Det blev starten på en kvinnorevolution Sverige aldrig tidigare sett.

Därför känns hela reportaget lite märkligt. Dess tondövhet gör det till en axelryckning.
För kan man inte förstå eller förklara den större bilden, vad är det då man försöker nyansera?

{ 0 kommentarer }

När så norska medier började rapportera från husrazzior och publicera pixlade bilder på skjutaren, var det bara en tidsfråga. När skulle namn och bild på den person som gick loss och sköt på Utöya publiceras?

Det började med att perifera europeiska länder publicerade. Som Polen. Sedan följde Sky news upp som första (eller var det Daily news?) stora internationella medie. Därefter blev VG.no (eller var det tv2?) första medie i Norge.

Och då var det bara Sverige kvar. På @Expressen är Per-Anders Broberg ansvarig utgivare och strax efter halv två gick meddelande ut till redaktionen om att publicera:

Då hade Aftonbladet, en kvart tidigare, beslutat att inte gå ut med namn och bild. Men fyra minuter efter Expressens beslut ändrar sig Aftonbladet. 01.42 publicerar även Aftonbladet namn. Först en dryg kvart senare, 01.58, publicerar man bild.

Själv hade jag beslutat att inte outa den misstänktes namn. Men när nu båda stora nättidningarna publicerats döljer eller hjälper jag knappast något för någon genom att låtsas som att namn och bild inte finns.

Men mest tydligt blir det kanske att pratet om att varje ansvarig utgivare gör sin egen bedömning tillsynes är…fluff. Eller slumpade det sig så att de båda ansvarige utgivarna kom fram till sitt beslut exakt samtidigt? (DN och SvD har ännu inte outat namnet)

Med det sagt är nästa steg att ta en närmare titt på de konton i sociala medier som publicerats av Anders. Det finns mycket spännande att fundera kring där. Är allt planerat i minsta detalj?

{ 3 kommentarer }

Provresultatet kom tillbaka och avslöjade att Ola Lindholm hade tagit kokain. Problematiskt, minst sagt, även om Ola Lindholm fortsätter att neka. Mest säger det att Expressen visste om mer när de publicerade sin första artikel om saken. Jag kan tycka det var konstigt att man inte tydliggjorde det starkare. Thomas Mattsson bloggade för ett tag sedan om anonymisering och att läsare borde förstå att tidningar har mer på fötterna de gånger en person identifieras.

Jag är ju kanske lite mer erfaren i att läsa-mellan-raderna i nyhetsförmedlingen än vad den genomsnittlige mediekonsumenten kan förväntas vara, men om jag ser en anonymiserad publicering i tidningar, tv eller radio när det skulle kunna förväntas vara namn-och-bild, då anar jag förstås att det förmodligen föreligger omständigheter som jag inte känner till.
Och omvänt: om det är namn och bild när det normalt brukar vara anonymt, då kan man nog på goda grunder dra slutsatsen att den tidningen, tv-kanalen eller radiostationen vet lite mer än vad som framgår för mig i den omedelbara rapporteringen.

Däremot kan jag tycka det är konstigt att Expressen inte slänger in fler ”erfar Expressen” eller liknande, för att hinta om att man har starka indicier. Läsa mellan raderna är det nog bara de med verklig insikt som gör.

Men konstigast i hela historien tycker jag nog ändå dagens publiceringsrace är. Redan tidig fredagsmorgon visste Ola, SVT och polisen om att provresultatet kommit tillbaka positivt. Ingenstans står det när respektive kvällstidning fick sina uppgifter om det, men båda valde hursomhelst att spara storyn till papperstidningen.

Jag har flera gånger funderat över det där. Pratat med Expressen om det också. Till och med frågat om det finns en tyst, kanske omedveten, överenskommelse att man väntar med att lägga ut stora nyheter för att maximera säljeffekten på papper. Det har alltid tillbakavisats av alla nivåer av chefer. Visst kan man vänta om det gäller  en egen stor nyhet, eller om nyheten kommer sent på kvällen. Men generellt sett gör man inte det. Antingen trodde alltså båda redaktionerna att de var ensamma med nyheten eller så kom den så sent att man satt med beredskap och väntade ut varandra med att vara först på webben, eller vänta till papperstidningen.

Jaja, allt är spekulationer. Jag har inte pratat med någon på någon av redaktionerna om hur det gått till i det här fallet.

Då är det mer spännande att fundera på konsekvenserna för Ola Lindholm. Vuxenvärlden rasar, så klart. De ville inte ha en knarkare som förebild för sitt barn. Det ligger en principiell omöjlighet där. Men barnen?

Jag passade på att kolla med min 12-åriga syster som är stort fan av Olas program Wild kids. Så här sa och reagerade hon när hon fick reda på att Ola knarkade: (ursäkta den skräpiga kvaliteten. Läxa lärd, efteruppladdning fungerar inte alltid smärtfritt om man använder bambuser)

{ 4 kommentarer }