stockholm

ingr

Tiotusentals personer trängs på liten yta, några meter från den plats där attacken skett bara två dygn tidigare. Tiotusentals svenskar blottar sina strupar och säger till terrorn: Öppenhet vinner alltid.
Det måste brinna i huvudet på kollapsminoriteten.

Det naturliga nu vore att vi sluter oss. Och det har funnits gott om hjälp att gå den vägen från medier den senaste tiden.
Aftonbladets tungviktarkolumnist Lena Mellin skrev “det bästa man kan göra i dagens folksamlingar är att antingen undvika dem. Eller snegla sig misstänktsamt runtomkring”.
Sverige gjorde tvärtom.

SVT:s Mats Knutson menade att “Vi kommer att vakna upp till ett helt nytt, förändrat Sverige” och insinuerade att det skulle bli ett Sverige drabbat av fruktan. Andra artikelingresser beskrev ett Sverige som “skakat i sina grundvalar”.

Lyssna på Mediepoddens sammanfattning av hur medierna agerade

Det har funnits gott om opinionsskribenter som försökt löpa den linan ut. Pratat om att vi inte är tillräckligt rädda. En av kollapsminoritetens härförare, Tino Sanandaji, menade att Sverige handlade “hysteriskt”.
Sanningen är snarare att Sverige handlade metodiskt, resolut och medmänskligt. Polisen visade otrolig handlingskraft. Experter hyllar hur snabbt polisen lyckades få fram en bild på gärningsmannen och lika snabbt omhänderta honom. På håll tycks myndigheternas agerande vara ett skolboksexempel.

Men framförallt var det här helgen för Stockholmare att visa motgift mot hat. Den kyla, cynism och stress man ibland fördomsfullt kan förknippa med Stockholm, krackelerade. Fram klev bilden av ett Stockholm som satte skuldra mot skuldra. Hem öppnades, bilskjutsar anordnades, det bjöds på mat och tröst. Och i en lägenhet i Stockholm satt Damon Rasti och kände; något måste göras. Damon och jag är vänner och kollegor sedan tidigare och jag kan inte tänka mig någon som bättre förkroppsligar det nya, moderna Stockholm än honom. Jag vet ingen som bättre och med mer precision kunde skaka fram den perfekta blandning av artister och talare som blev Kärleksmanifestationen i Stockholm: Det svennebananiga i Rickard Sjöberg. Det Hisingska i Miriam Bryant. Det spetsiga i Milad Mohammadi. Det kulturiga i Rikard Wolff. Och den folkliga Nano.
Jag satt hemma i Göteborg och såg på teve och varje hårstrå på kroppen reste sig. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig ett Stockholm som kunde resa sig så enat, så kärleksfullt. Det var den kärleksfulla majoriteten som reste sig.

I nätets undervegetationer kokar det. Varför är folk inte argare? Varför riktas det inte mot muslimen? Sluga internettroll manipulerar bilder, klistrade in muslimer som obrytt knappar på telefonen bredvid offer från attentatet. Andra försökte sprida felaktiga uppgifter om att svenska flaggan inte accepterades under kärleksmanifestationen, eftersom det skulle vara stötande. Någon skriver att “‘Möta terror med kärlek’ är kod för ‘var ett lydigt valboskap som inte ställer politikerna till svars’”. För det är omöjligt för kollapsminoriteten att förstå hur det här inte skulle innebära bränsle för deras agenda. En agenda där kontroll, etnicitet och religion har större värde än människans. En agenda där rädsla styr.

För ja, det är okej att vara rädd. Det är okej att vara arg. Hela Sverige känner nog den rädslan. Men det är skillnad på att känna rädsla och låta sig ledas av rädsla.

Allt det där kunde bara vara fina ord som en bloggare strösslar ut som avslutning på en text. Men nu är det mest ett försök att sätta ord på vad Stockholmarna visat de senaste dygnen: Över oss vinner aldrig hatet och rädslan.

{ 208 kommentarer }